Fjärilen och spindeln - intervju med Mircea Cartarescu
Den rumänske författaren Mircea Cartarescu tror på en östeuropeisk litterär "boom". Men han är trött på klichéartade frågor om livet under kommunismen, om censuren och Securitate. Han vill vara författare helt enkelt.
– När jag tänker på världen, tänker jag på den med en nostalgi som om jag hade dött och blivit, låt oss säga, en ängel. Jag har en känsla av att världen är som barndomens avlägsna by för någon som är född på landet. Jag tänker på den från ett stort avstånd in i framtiden. Den är som en stad på havets botten, där jag bodde, innan vattnet kom. Jag kan bara tänka på den med en stark känsla av att slitas itu eller flås levande, och detta är nostalgin.
Det är Mircea Cartarescu som förklarar titeln på sin bok Nostalgia — som i våras blev den första av hans böcker att ges ut på svenska. Nostalgia är en bok som han fortfarande, femton-tjugo år efter att den skrevs, håller mycket högt. Det var med den som han upptäckte sig själv som prosaförfattare. Då hade han redan givit ut ett halvdussin diktsamlingar, men alltmer tappat tron på poesins möjligheter att längre uttrycka någonting.
– Jag försökte finna poesin, den verkliga poesin, inom andra områden istället, och började skriva berättelser.
Och poesi finns överallt menar Cartarescu. Hans böcker är fulla med material hämtat från områden som fysik och neurobiologi — eller Bibeln. Men vare sig han läser vetenskapliga, filosofiska eller religiösa böcker så är det bara poesin han är ute efter. Naturens poesi. Världens.
Knappast någon nu levande författare har på senare år gjort så stort intryck på mig som denne rumän som jag nu fått chansen att träffa — det är Rumänska kulturdagar i Stockholm och han har kvällen innan hållit ett föredrag på
Kungliga Biblioteket om modern rumänsk litteratur. Han är — som tur är — bättre som författare än som föreläsare.
Efter att i våras ha läst den suggestivt drömlika berättelsesamlingen Nostalgia, fortsatte jag med första bandet av det storverk som Cartarescu för närvarande arbetar med — trilogin Orbitor, ur vilken två band hittills finns utgivna, och ett översatt till franska. Det är en oerhört tät, visionärt poetisk text som samlar upp trådarna från Nostalgia och försöker ge en helhetsbild av universum: tiden och rummet, drömmen och vakenheten, religionen och vetenskapen, könet och tanken.
Men innan han kunde börja skriva Orbitor skrev Cartarescu kortromanen Travesti. Han beskriver den som en klinisk fallstudie av ett alter ego med stora psykologiska problem och som den första boken i rumänsk litteratur som handskas med tabubelagda ämnen gränsande till homosexualitet:
– Jag lärde mig att våga skriva om förbjudna saker, vilket var enormt användbart när jag började skriva Orbitor. Travesti är min sämsta bok, konstnärligt sett, men det är min intimaste upplevelse. Den är som ett fult barn, som jag älskar mest av dem alla.
Att Cartarescu är en författare som har ett mycket nära förhållande till sitt verk är lika uppenbart som att hans böcker i en viss mening är självbiografiska. Exempelvis bekräftar han min misstanke om att vissa av berättelserna i
Nostalgia är självupplevda, men återberättade genom en kvinnlig huvudperson. Men en stor mängd mystiska, groteska och fantastiska inslag — där byte av kropp och kön bara är ett av flera återkommande teman — gör detta till något helt annat än vanlig självbiografisk litteratur:
– Vissa delar av mina historier är verkliga, men poängen är att jag inte kan skilja dem från de andra delarna. Jag tänker alltid på det som en kontinuerlig rymd, en kontinuitet av tre element: verklighet, dröm och visioner. Självfallet behandlar mitt verk mitt förflutna, på ett Proust-liknande sätt. Men skillnaden är att om jag inte kan komma ihåg det förflutna, så uppfinner jag det, rekonstruerar det. Istället för att förutspå framtiden, förutspår jag mitt förflutna.
Drömmen är viktig. Vissa partier — exempelvis hela den sista berättelsen i Nostalgia — är helt enkelt nedtecknade drömmar. Och på samma sätt som han behandlar tiden, behandlar han rummet, där vissa platser, gator och byggnader är återkommande:
- Jag föddes i Bukarest och länge trodde jag att Bukarest var världens vackraste stad. I min illusion drömde jag att Bukarest var en fantastiskt stad. Och på sätt och vis kan denna illusion vara denna fantastiska stad. För — liksom jag
sade om det förflutna — där jag såg ruiner, uppfann jag palats, jag uppfann en hel topologi. Jag försökte rekonstruera Bukarest i enlighet med mina egna inre strukturer. Jag försökte skapa en blandning av en stad och en människa, mig
själv. Bukarest var inte en plats i världen, utan en plats i min hjärna. Det blev ett subjektivt landskap, och det är därför som jag verkligen älskar att beskriva staden på alla sätt som går. Men när jag blivit fri att resa, efter
1990, och kastades rakt in i New York… Jag kunde inte tro mina ögon, jag förvirrades verkligen. Så nu när jag kan jämföra vet jag att Bukarest är en liten stad i Europas utkant. Den har fortfarande en viss charm för mig, men inte
på samma sätt som förr. Så jag tror att det riktiga Bukarest alltid existerade i min hjärna och inte i verkligheten.
Det är första gången han är i Norden. Mircea Cartarescu ger intryck av att vara tystlåten och timid, men svarar artigt och utförligt på mina frågor. Vi återkommer flera gånger till Orbitor, en bok som är full av fjärilar och som
också har formen av en fjäril: första bandet vänster vinge, andra bandet kroppen, det tredje kommer att bli höger vinge. För grekerna var fjärilen symbolen för själen. Den transformeras från larv och puppa till bevingad,
änglalik, varelse. Fjärilen är också symbolen för kaosteorin: en fjärils vingslag kan orsaka en storm.
Nyckelordet i Orbitor är symmetri, inte bara mellan fjärilens vingar och mellan manligt och kvinnligt, utan mellan en rad motsatser som är beroende av och som innefattar varandra:
– Det förflutna och framtiden är i denna bok också två vingar. Vi flyger genom väven av tid och rum med hjälp av våra två vingar, men känner bara till den första.
Ja, han är ett slags mystiker. Och han säger sig tro på alltihop, eftersom läsaren annars inte skulle göra det. Xartarescus böcker vimlar också av spindlar:
– I centrum av min symboliska värld finns två bilder: spindeln och fjärilen. De är djävul och ängel, bödel och offer. De två huvudpersonerna i min trilogi är två tvillingbröder, som på sätt och vis representerar världens två principer:
Ormus och Ariman, ljuset och mörkret. De förändras i vandringen genom min boks labyrint och kommer troligtvis att träffas, och när de möts så kommer de att som materia och antimateria annihilera världen — och apokalypsen kommer. Världens angeliska sida representeras av Mircea och den mörka sidan av hans bror, Victor.
I Orbitor ges många nycklar till det som kan verka kryptiskt i Nostalgia. Bland annat ytterligare en förklaring till nyckelordet nostalgi: nostalgin beskrivs som en föraning om den totala upplevelse av all tid och allt rum som ett högre väsen skulle kunna ha.
Alla trådar verkar så väl sammanvävda att jag knappt tror på Cartarescu när han säger att Orbitor är speciell såtillvida att det inte finns någon plan eller något ämne:
– Den skriver sig själv. Jag vet aldrig vad jag kommer att skriva på nästa sida. Varje morgon när jag vaknar och börjar arbeta så läser jag om den senaste sidan och fortsätter i samma tonläge. Och jag har den här tron att romanen bör skapa sig själv som konstverk, och att jag inte skall gå i vägen för den, att min vilja inte skall gå i vägen för romanfigurernas vilja och så vidare.
Men han säger också att romanen är "fraktal", eller "holografisk" — att varje sida och varje detalj speglar helheten.
– Om jag beskriver ett finger på en av mina romanfigurer, så kommer det i fingeravtrycket att finnas landskap eller något annat som är en bild av en större del av romanen.
Som förebilder har Cartarescu nämnt bland andra Kafka, Pynchon och Sabato. Hans mycket personliga prosa har också drag av fantasy eller science fiction. Apropå att mitt eget franska pocketex av Orbitor är utgivet i en — låt vara
prestigefylld — science fiction-serie säger han att han accepterade detta endast med tvekan.
– Men jag fick mycket galen och rolig respons från franska SF-läsare som läst min bok. Allihop sa att detta inte alls är science fiction, men allihop gillade det, så jag blev mycket glad.
Hursomhelst är han själv en entusiastisk SF-läsare. Men någon renodlat fantastisk författare vill han inte vara:
– Jag föraktar inte den realistiska nivån, den rena sociala och politiska verkligheten. Jag försöker alltid ha åtminstone en tråd som löper åt detta håll i mina romaner. Min roman Orbitor kommer att involveras djupare och djupare i det som hände i Rumänien under och kring revolutionen 1989 och i den tredje volymen kommer detta att stå i fokus. Jag undviker inte den enkla verklighetsnivån, men framhäver den heller inte framför de andra. Om det är något som jag är stolt över så är det inte dessa nivåer, utan övergångarna mellan dem. Jag försöker alltid göra dessa övergångar, även mellan vitt skilda områden, så osynliga som möjligt. De sker gradvis, med mycket små medel.
I första delen av Orbitor spelar Securitate en viktig roll, på ett sätt som är på en gång avmystifierat vardagligt och hallucinatoriskt bisarrt, under alla omständigheter ganska långt från den gängse bilden.
– Ja, Securitate finns som ett tema i boken. Och jag var glad att kunna skriva det inte på ett dystert sätt, som andra gjort, utan på ett komiskt och groteskt vis. Jag gillar hur de sydamerikanska diktatorerna blir beskrivna av författare som Márquez eller Carpentier. De bestraffas inte av dem, utan görs till karikatyrer. Som jag ser det är det mycket bättre att skratta än att visa att man fortfarande är rädd. Man kan utplåna dem bättre genom att skratta. Den dummaste personen i min roman är en Securitate-kille.
Känner han då någon samhörighet med andra öst- eller centraleuropeiska författare som behandlar ett kommunistiskt förflutet i en "postmodern" form — såsom ungraren Péter Esterházy? Cartarescu svarar ja, och lägger till fler namn: Nádas och Kértesz från Ungern, Milorad Pavic från Serbien, Olga Tokarczuk från
Polen. Och han förutspår en östeuropeisk litterär "boom" de närmaste åren. För övrigt så bodde han granne med Esterházy i Berlin ett halvår. Men ironiskt nog talade de inga gemensamma språk.
Cartarescu är upprörd över att man i väst förväntar sig att östeuropeiska författare skall uppfylla vissa klichéer för att vara intressanta. Istället för att ställa frågor om mitt verk, säger han, så ställer man överallt samma frågor
om livet under kommunismen, om censuren och Securitate. Han vill betona att författare i Rumänien är som bra författare överallt. De behöver inte vara besatta av kommunismen eller ens dissidenter:
– Kafka var inte en dissident under den Österrikiska monarkin, som också var förtryckande. De bästa författarna, åtminstone i min generation, ville vara författare, helt enkelt. Författare för alla tider och inte bara för en
kommunistisk era på en särskild plats.
Rumänien har visserligen alltid befunnit sig i utkanten av vad Cartarescu talar om som Europas "civiliserade värld". Men från 1800-talet och fram till den hårda stalinistiska perioden under femtiotalet fanns det ändå en högutbildad
minoritet som betraktade sig som europeisk, var övervägande liberal och progressiv, och som exempelvis skrev modernistisk litteratur. Även efter femtiotalet, när kommunistregimen tagit en nationalistisk vändning, fanns det
viss frihet att återknyta till denna tradition. Om inte annat så var censuren ibland lika ineffektiv som alla andra institutioner i Rumänien. Till och med under Ceausescus hårdnande styre på åttiotalet kunde det gå:
– Nostalgia publicerades i Rumänien under den kanske värsta perioden av hela landets historia, bara ett år före revolutionen 1989. Det var ett mirakel att den kunde publiceras, men miraklet hade ett pris, så boken blev allvarligt
stympad. Stora delar uteslöts, titlar och namn ändrades. Jag tvingades acceptera dessa ändringar efter en utmattande strid med censuren. Boken behövde godkännas nio gånger på nio olika censurnivåer. Försättsbladet hade nio stämplar.
Cartarescu är en författare som vill nå ut till läsare — han säger att det är en seger att finna en publik. Då som nu. Samtidigt vill han inte betrakta sig som professionell.
– För mig är skrivandet framförallt en stor njutning. Jag gillar att skriva, jag gillar varje sidas textur. Jag tror inte på intrig och på klassiska romanfigurer. Det som räknas är varje enskild sida, inte helheten.
Jag påminns om vad Inger Johansson — Cartarescus entusiastiska översättare — sade till mig precis före intervjun: att det mest utmärkande för Cartarescus prosa är den poetiska halten. Att om man skrapar på ytan, testar en metafor, så visar den sig alltid hålla.
Men återigen: varifrån kommer då denna storslagna helhet? Utan att jag frågat föreslår Cartarescu en ny metafor för sitt sätt att skriva: termiten. Termiter kan bygga upp till fem meter höga bon, med extremt komplex arkitektur, av lera och tuggade träfibrer. Men varje enskild termit vet ingenting om arkitekturen, den bara improviserar i enlighet med hur den är programmerad.
– Det är så jag skriver. Romanen kommer att bli sluten och sammanhängande om jag är sluten och sammanhängande. Den är en bild av mig själv.
Malte Persson
