Catullus
2.
Sparv, du som är min flickas älsklingsnöje,
som hon leker med och håller i sin famn:
hon ger dig främre delen av ett finger
att som vanligt anfalla med skarpa bett,
för med min åtrådda förföriskt sköna
tillåts du att skämta jag vet inte hur –
(en smula lindring skulle jag tro det skänker,
en svalka dämpande hennes starka glöd)
sparv, kunde jag leka så som hon med dig
då skulle mina små problem försvinna!
3.
Bär sorg, o Venusar och Amoriner,
liksom ni som vet vad Venus skönhet är!
Sparven är död, som var min flickas leksak,
sparven, som var min flickas älsklingsnöje,
mer omhuldad än hennes egna ögon,
för han var ju så söt och kände henne
så som en dotter känner sin egen mor;
hennes sköte ville han aldrig lämna,
där han hoppade omkring än hit än dit
för att få kvittra hos sin härskarinna.
Nu far han längs den skuggbeströdda färdväg
som det sägs att ingen återvänder från.
Men må det gå er illa, stygga Hades’
skuggor, ni som slukar allt vad vackert är;
ni har ryckt den vackra sparven bort från mig.
O hemska handling! O jämmerliga sparv!
Nu är det ditt fel att min flickas ögon
har blivit rödgråtna och lite svullna.
