Detta kan man emellertid vänta sig: min nästa bok, Underjorden, publiceras till våren. Preliminärt i början av april, närmare bestämt. Det är en sonettsamling om Stockholms tunnelbana (i vid mening). Jag anser själv att det är min bästa bok hittills.

Om inget oförutsett händer så fortsätter jag att skriva kritik i Expressen. Däremot kommer jag att flytta över mitt krönikeskrivande till nyhetsmagasinet Fokus.

Jag lär väl åtminstone sporadiskt fortsätta att meddela mig via Twitter och min hemsida maltepersson.se.

Ja, vad ska jag säga… jag har väl egentligen aldrig varit någon idealisk bloggartyp. Men vill i alla fall säga tack till alla som har läst Errata och som deltagit i det litterära samtalet under bloggens storhetstid!

- Jag har recenserat Anders Olssons nya diktsamling men så oändligt lätt att svara dig.

- Jag har skrivit en krönika om ordböcker.

- Jag har skrivit ytterligare en krönika, om science fiction, som Expressen dock för ovanlighetens skull verkar ha missat att publicera på det högteknologiska internätet.

- Jag medverkar med några dikter (på engelska) i den väl inte direkt världsberömda kanadensiska tidskriften Precipice (Vol 3, issues 1&2).

- Jag medverkar med en ovanligt lång essä betitlad "Virginia Woolf, oktober 1928, på 1700-talet, eller däromkring, nu" i den nya utgåvan av Album, som har tema 1900-talet. Bland det övriga innehållet vill jag särskilt framhålla Fredrik Sjöbergs presentation av Bengt Lidforss.

För övrigt slipar och sorterar jag min kommande sonettsamling.

Emma Woodhouse, handsome, clever, and rich, with a comfortable home and happy disposition, seemed to unite some of the best blessings of existence; and had lived nearly twenty-one years in the world with very little to distress or vex her.

Och samma i en nyutgiven nyöversättning signerad Rose-Marie Nielsen:

Emma Woodhouse kunde nog anses höra till de lyckligt lottade i livet. Hon var vacker, klok och gladlynt, kom från ett rikt och gott hem och hade trots att hon snart skulle fylla tjugoett inte drabbats av särskilt många sorger och bekymmer.

Jag vet inte om det verkligen är nödvändigt att totalt göra om meningsstrukturen – dagens läsare kanske inte anses klara av en mer komplex syntax –, men jag vågar tro att det i så fall kunde ha gjorts på ett mer följsamt sätt. Och jag vet helt säkert att vad än Emma är (intelligent, spirituell, etc) så är hon inte just klok. Hela intrigen bygger ju på att hon, utifrån sina höga tankar om sig själv, agerar synnerligen dumt och oerfaret. Vidare tycker jag att det är olyckligt att bestämningen "rik" flyttas från Emma till hemmet – detta är ju en roman som handlar om en synnerligen krass äktenskapsmarknad, där enskilda personer precist och sakligt värderas med adjektiv just som dessa: "handsome", "clever", "rich". Och varför "kunde nog anses" istället för bara "föreföll" eller motsvarande? Men mest illa av allt tycker jag om det där klåfingrigt tillagda "trots allt", som i mina ögon berövar slutet på meningen hela dess ironiska udd.

Alltså konfunderar det mig att läsa hyllning efter hyllning av översättningen i recensionerna. (Med ett undantag. Plus en utförligare diskussion, som dock också den bara utmynnar i ett slags relativistisk entusiasm.)

Till saken hör att jag tidigare har tittat närmare på ett par andra av Nielsens översättningar (t ex Naipauls Nobelföreläsning, där man med fördel även kan jämföra de franska och tyska översättningarna) och då stört mig på vad jag uppfattat som en genomgående banalisering och utslätning av såväl ordförråd som syntax. Men även i de fallen verkar få eller ingen annan ha reagerat. Och Nielsen anses vara "en av Sveriges skickligaste och mest erfarna översättare".

Så kanske har jag fel? Eller representerar jag bara en totalt annorlunda översättningsfilosofi, som få andra delar?

Uppdatering: Bernur kommenterar, och den som eventuellt själv vill kommentera kan ju göra det hos honom.

Själv har jag bidragit med en krönika och en recension. Knappast omistliga de heller, tyvärr.

Min recension av första delen finns här. Och för den som till äventyrs undrar om Linnér gör något försök att reda ut frågetecknen kring översättningen av det berömda stället i Pythia 8, så är svaret: nja, han bemöter delvis kritiken i en fotnot, men på ett sätt som så vitt jag kan bedöma är mer vilseledande än tillfredsställande.

Tidskriften/bloggen FLM kommenterar (under den fyndiga rubriken Don Draper vs Don Quijote) med en variant på det gamla påståendet "en bild säger mer än tusen ord". Vilket är sant, under förutsättning att alla tusen orden är miljöbeskrivning. Min poäng var (förstås) inte mängden information-vilken-som-helst som kan förmedlas i en roman, utan att litteraturen kan utföra både en syntes och en analys av informationen. Utan att behöva överlåta grundarbetet på mottagaren.

Det är inte heller min avsikt att generellt dissa tv-serier. Men så vitt jag ser det blir de (och andra visuella media) bara konstnärligt intressanta i den mån de försöker göra något annat än att vara surrogat för romaner.

Uppdatering: David Hylander skriver på Weird Science. Och det är ju kul att det blir diskussion. Men hans argument kan tyvärr kokas ned till att jag, eftersom jag inte inser att Mad Men är lysande, inte har någon rätt att ifrågasätta att det är lysande. Han säger att Mad Men har berättelser som är "fängslande" och en vision som är "konstnärlig" — men blir aldrig mer konkret än så i sin förklaring av vad det är för ett "djup" som jag missat, och misslyckas därmed med det som i sammanhanget borde vara en av hans uppgifter som kritiker: att förklara och förmedla konstnärliga värden till dem som inte ännu förstår dem. Om de nu finns där.

Jag är faktiskt inte korkad. Jag kan se mer än ytan i serien. Och jag trodde att jag gjort klart att jag faktiskt följt mer än en säsong av den med behållning. Mad men är ju utmärkt välgjord och på intet sätt obegåvad underhållning. Däremot ifrågasätter jag om samhällsskildringen och psykologin i personporträtten verkligen är så konstnärligt komplex som det, utan närmare specifikation, påstås. Personerna är inte klichéer på det enklaste sättet, men alltför ofta på det näst eller nästnäst enklaste sättet. Beträffande det och moralismen i serien rekommenderar jag f ö varmt den recension i London Review of Books som jag nämnde i krönikan.

Inte heller är det sant att jag avfärdar en hel konstform utifrån ett exempel. Jag försökte dock principiellt förklara att romanen har tillgång till analytiska redskap som ett bildberättande inte kan ha, med mindre att det använder textinslag bortom dialogen (t ex voiceover, eller textrutorna i ett seriealbum, eller monologerna i en Shakespeare-uppsättning). Romaner kan exempelvis, tack vare språkets olika tempus och modus, behandla och kontrastera många parallella tidsnivåer, även framtida och hypotetiska scenarier, i ett och samma stycke eller en och samma mening. Att jämföra med hur en tv-serie som Mad Men tvingas ta omvägen kring berättartekniskt klumpiga flashbacks när huvudpersonens bakgrund ska i grova drag förklaras.

Uppdatering 2: Oj, oj, oj, nu har det skrivits så mycket i detta brännbara ämne att jag knappt kan hålla reda på allt. Det avslutande resonemanget om tidsnivåer ovan har fått en del välförtjänt kritik, bl a av FLM-Jonas som slår mig i huvudet med Eisenstein och Resnais (ouch! alla Cinemateket-medlemskort jag slitit ut genom åren måste ha varit förgäves…), och även i kommentarerna hos Weird Science (jag har dock svårt för det lite frikyrkliga tonläget de lätt faller in i — mer om missionsförbundsaspekten kommer i en replikväxling med Jan Gradvall i Expressen inom kort). Kanske vore det bättre att diskutera förhållandet mellan showing och telling, som jag åtminstone försökte antyda i min ursprungliga krönika. När det gäller showing kan ju tv med råga konkurrera med litteraturen, men när det gäller telling blir det mer komplicerat. Hur skulle en tv-Tolstoj till exempel gå till väga för att förmedla innehållet i inledningsmeningen i Anna Karenina: "Alla lyckliga familjer liknar varandra, varje olycklig familj är olycklig på sitt eget vis"? Genom att visa hundra familjer och låta tittaren dra en slutsats? Eller? Jag kanske har fel i vissa avseenden, men vill nog i så fall hävda att det ändå finns ett värde av att någon ibland har fel på ett annat sätt än vad majoriteten har fel på.

I Weird Science har nu även Hynek Pallas skrivit en längre text, som jag tycker har åtskilliga poänger. Men så uppehåller den sig också framför allt vid vad som skiljer tv-mediet från andra medier, och som ger det möjlighet att uträtta andra saker än vad litteraturen gör. Vilket, återigen, jag aldrig har ifrågasatt. Vad jag ifrågasatte var att det skulle kunna ersätta litteraturen. (Och så förbehåller jag mig förstås fortfarande rätten att tycka att Mad Men inte är riktigt så bra att det motiverar riktigt så många hyllningsartiklar.)

Till Jonas Thente vill jag säga att han av alla människor väl måste inse värdet av att kunna spela lite olika roller på kultursidorna — i det här fallet alltså rollen av reaktionär gnällspik. Jag håller hur som helst med honom om att Ulf Erikssons inlägg med fördel kan lämnas obesvarat.

Och nu måste jag tyvärr nog lämna detta ämne. Nya deadlines hotar. Hade egentligen tänkt blogga om Die Meistersinger von Nürnberg också, men eftersom wagnerianer är ännu mer fanatiska än tv-fans, vet jag inte om jag vågar mig på att vanhelga ytterligare en konstart.

Därefter tog jag mig till Manilla, där det var lunch och utdelning av Gerard Bonniers stipendium för kulturjournalistik. Jan Gradvall och Ingela Lind fick det. Tyvärr var det sista året som det delades ut. Vid vårt bord, precis under Richard Berghs porträtt av den förryckte Fröding, talade vi givetvis om kulturjournalistikens död. Det är så kulturjournalister umgås.

Eftersom det, några glas vin senare, inte kändes alls lockande att åka hem och arbeta, bestämde jag mig för att flanera. Fungerade det för Hjalmar Söderberg så kan det väl fungera för mig också. Det flaneras för lite nuförtiden. Kanske.

Efter att ha vandrat över Djurgården in mot stan slog jag mig ned på ett gårdskafé där jag, gripen av inspiration, författade en oanständig limerick om ett katolskt helgon. Möjligen den första i en hel rad av helgonlimerickar, man vet aldrig. Detta var i närheten av israeliska ambassaden. Jag såg inga demonstranter, men massor av piketpoliser. Jag beklagade att min musa sällan går igång på mer seriösa politiska teman, men var trots allt nöjd med limericken.

På min fortsatta vandring genom stan råkade jag passera Pressklubben Desken där Thomas Bodström marknadsförde sin nya bok. Eller kanske sin person, jag vet inte. Jag är ingen potentiell kund i något av fallen. Men det var ganska trevligt. Jag fick anstränga mig till det yttersta för att slita mig från Johanna Koljonen, som ville berätta allt om Svartby. Men trots att ämnet var fascinerande lyckades jag ta mig därifrån.

Slutligen anlände jag till galleriet Weld där Pär Thörn organiserade en performance utifrån sin vansinniga bok Röda rummet (alfabetisk), som jag råkar ha skrivit en text om. Eftersom simultankörer inte är helt min grej, konservativ som jag är, övergick jag snart till att koncentrera mig på rosévin istället.

Dock inte mer än att jag kunde gå upp tidigt även idag, och skriva andra halvan av krönikan. Varefter jag tog itu med förra månadens bokföring. Sedan kom ett brev från Författarfonden – jag fick inget stipendium i år heller. Det verkar onekligen som att jag är en del av den (som alla vet) genomkorrupta och priviligierade kultureliten helt förgäves. Men solen skiner och jag får ju betalt för mina krönikor.

Någonstans i alltihop hann jag med att läsa ett par science fiction-noveller och några sidor i en 1700-talsavhandling också. Samt att skriva denna lilla dagbokstext, för att glädja alla som är intresserade av mitt liv och leverne. (T ex min mamma. Och de lustiga konspirationsteoretikerna i Axessbloggens kommentarsfält.)

Strax ska jag bege mig till Högkvarteret på Närkesgatan, där litteraturklubben Semafor har avslutning. Jag ska bidra med en femminuters poesiläsning. Det blir sonetter ur min kommande bok Underjorden.

Många andra dagar har jag tyvärr tråkigare.

Jag måste medge att jag tidigare försummat Byggmästars författarskap. Hon är förstås även ett utmärkt exempel på en poet som inte går att lättvindigt placera i något av dessa olika "läger" som folk av outgrundlig anledning är så förtjusta att dela in svenska poeter i. ("Läger", förresten, vilken obehaglig term! I likhet med exempelvis "avantgarde" är det förstås primärt en militär metafor, som speglar en beklaglig benägenhet att betrakta konsten som ett krig. Men därtill dessutom med i sammanhanget alltigenom olyckliga associationer till scouter, flyktingar, politiska fångar…)

Vilket för övrigt får mig att tänka på tält. På en ytterst regnig och lerig Roskildefestival för mer än ett decennium sedan lovade jag mig själv att aldrig mer bo i tält. Att tillhöra ett "läger" känns till och med ännu mindre attraktivt.