Nu debatteras inte bara Noréns bok — vilket intresserar mig måttligt —, utan även recensionerna, vilka jag skrev om tidigare och vilket intresserar mig mer. Sigge Eklund presenterar en något reduktiv analys som tenderar att identifiera kritiker med tidningar (och som f ö kräver att han framställer Expressens recension som "renodlat negativ") . Men kritiker har väl alla egna egenskaper. Mikael van Reis som recenserade återhållet i GP är Norénexpert och vän till Norén. Eva Ström som skrev entusiastiskt i Sydsvenskan utmärks som kritiker kanske just av förmågan att entusiasmeras. Olika utgångspunkter kan komplettera varandra. Jag vill inte specifikt försvara vare sig Zerns kritik av boken eller hans försvar av denna kritik (jag irriteras bl a av hans rituella åberopande av Olof Lagercrantz), men jag tycker nog att det finns en del man rent allmänt kan säga till försvar också för partisk kritik. Opartiskhet är inget bra substitut för intelligens, men kritik av partiskhet känns ofta som ett dåligt substitut för kritik av kritikens själva innehåll. Säga vad man vill om stora kritiker som Fredrik Böök och Klara Johanson — opartiskhet var det inte som gjorde dem stora. Eller som Stig Ahlgren skriver i Det kritiska uppdraget:

När en kritiker är orättvis men med sina vapen vässade av avund, förtrytelse och hat ändå lyckas tränga till kärnan i samtida diktares budskap och skilja äkta från haltlöst i deras produktion, då är han kanske värd både att näpsas och nypas, men han är ändå en kritiker på gott och ont.

Noréns bok har jag för övrigt inte läst, och vet inte om jag kommer göra det. Jag utgår inte från att den är ointressant, men det finns trots allt även andra böcker att läsa i världen. Med mera.

Det finns en sorts definitiv sällsynthet, en annan sorts osäker, fluktuerande sällsynthet, en tredje sorts tillfälligt uppblossande sällsynthet och en fjärde sorts lokal sällsynthet. Om en bok som är sällsynt kan man säga att den är introuvabel, unik, måhända unik, extremt ovanlig, mycket sällsynt, ytterst sällsynt, sällsynt och sökt, att den utgör den eftersökta och mycket sällsynta originalupplagan o.s.v. Förr användes sällsynthetsbeteckningen r, rr, rrr i såväl gemener som versaler, vilket alltså betydde sex grader av raritet. Beteckningen R.R.R betecknade den allra yttersta graden av sällsynthet.

Poesi från Svenska Antikvariatsföreningens ordlista.

Men recensionerna är intressanta att läsa. Inför en sådan här bok skärper sig recensenterna: de vet att de får maximalt utrymme och att de kommer att bli noggrant lästa. Och mycket riktigt blir de flesta recensionerna då ovanligt läsvärda. Se så bra t ex Nisse Schwartz kan skriva under sådana omständigheter!