Centrallyrik och centralism
Apropå ett uttalande av den iranske författaren Sorour Kasmai en diskussion hos Bodil Z om huruvida romanen är "demokratisk" och poesin "despotisk". Romanen är ju, som Bachtin insisterade på, den mest "dialogiska" genren. Men även i det klassiska eposet, som ju ofta fått tjäna nationalistiska och andra ideologiska syften, kan individer framträda som går emot verkets huvudtendens. Didos och Aeneas kärlek hos Vergilius, Achilles tidlösa klagan över kriget...

Men hur det är med den lyriska poesin vete tusan. Där är det ju just en röst som talar. Jag kommer att tänka på det skandinaviska begreppet centrallyrik, som jag fick uttala mig i radio om för ett tag sedan. Jag menade då att begreppet är så luddigt att det är meningslöst. Men fångar det å andra sidan inte fint den punkt där romantikens transcendentala jag övergår i centralbyråkratins anspråk? – Jag föreställer mig att jag kommer att återkomma till ämnet. Malte P @ 00:57 |