Sapfo: översättningen
Okej, här är då mina egna hemsnickrade tolkningar av Sapfo-dikten. Jag har kunnat göra dem tack vare denna kommenterade originaltext [pdf] och utger mig inte för att vara någon expert, eller att med Linnérs ord ha "fullödig poetisk begåvning och djup förtrogenhet med grundtexten" – jag är lite road av pyssel och knåp, bara... Känn er för övrigt fria att förbättra dem! – Mina kommentarer till texten är också att betrakta som amatörmässiga.

Ja. Alltså. Först ett försök till en någotsånär ordagrann översättning till någotsånär naturlig svenska:

sträva hängivet efter violgärdade musers vackra gåvor, barn,
och den klarröstade sångälskande sköldpaddslyran;

min mjuka hy, sådan den en gång var, har ålderdom nu
angripit, vitt hår har det blivit av det svarta;

tungt har mitt hjärta gjorts, och knäna bär ej,
de en gång till dans lika snabba som hjortkalvar.

allt detta suckar jag ofta över; men vad skall jag göra?
en människa fri från ålder kan omöjligt någon bli.

ty också en gång, så sägs det, bar den rosenarmade Gryningen
av kärlek [......] Tithōmos och gick till världens yttersta,

medan han var ung och vacker, men ändå tog till slut
den grå ålderdomen honom, som hade en odödlig hustru.

Sedan ett försök till en någotsånär metrisk översättning. (Detta trots att jag inte är någon stor fan av metriska översättningar av antika versmått, och att det sofistikerade versmåttet [ x – u u – – u u – – u u – u – x ] är rätt hopplöst att försöka återge med tryckaccenter.)

ni, jagande vad skönt som violgärdade muser skänkt, barn,
följ också den klarröstade sångälskande sköldpaddslyran;

min mjukaste hy, sådan den förr varit, har ålderdom nu
angripit och vitt hår har det blivit av det en gång svarta;

mitt hjärta har gjorts tungt och nu vill inte de knäna bära,
som brukade kvickt, lika små kid, röra sig in i dansen.

allt detta må jag ofta ha beklagat; men vad kan göras?
en ålderdomsfri människa är ingen förunnat att bli.

ty också när rosarmade Gryningen en gång, så sägs det,
av kärlek [.......] bar Tithōmos till världens ände,

och denne var ungdomlig och skön, greps han omsider ändå,
som hade en odödlig till hustru, av en grånad ålder.

Kommentarer:
1-2. I originalets ordföljd: "ni, efter violgärdade musers vackra gåvor, barn, / trakta hängivet, och den klarröstade sångälskade lyran/sköldpaddan". – chelýnna/chelōnē betyder "skölpadda, sköldpaddskal" och metonymiskt därför också "lyra" (gjord av sköldpaddskal). Alla andra översättningar jag sett väljer att helt enkelt översätta till "lyra", så jag är uppenbarligen ute på djupt vatten om jag inte gör det. Men jag kan helt enkelt inte få övergången från första versparet till andra att bli meningsfull om inte också den bokstavliga betydelsen "sköldpadda" är med i spelet – kanske som metafor för Sapfo/diktjaget, nu grovhyad och med långsamma fötter som sköldpaddan, men dock fortfarande klarröstad och sångälskande som lyran? Eller som konventionell symbol för Aphrodite, därmed sammanlänkande det musiska motivet med det erotiska? Eller, åtminstone, i egenskap av levande varelse ett mellanled för att kunna tillskriva lyran aktiva egenskaper som "sångälskande". – Exakt hur adjektivet som här översätts "violgärdad" skall tolkas (violbröstad? purpurgärdad?) verkar vara oklart.

3. "hy", alternativt "kropp"

5. Att hjärtat/själen [thumos] har blivit "tungt" skulle i mina ögon vara en bara alltför konventionell och näranog död metafor, om den inte livades upp och gjordes konkret igen igenom det därpå följande "knäna bär inte".

6. Beträffande hjortkalvarna (eller är de rådjurskid?) så verkar det råda viss oklarhet om ordet "nebrion" i originalet, men folk som vet bättre än jag antar att det är en (diminutiv-)variant av "nebros", med den betydelsen. (Avledningar av detta ord är för övrigt associerade till Bacchus och bacchusfirare – som skall ha burit sådana hudar –, och, vad vet jag, måhända finns också det med som konnotation här?)

8. Krånglig syntax i originalraden, som inleds starkt assonantiskt med "agēraon anthrōpon" – en "åldrandelös människa", eller något i den stilen. Varianter på [gēr-], "ålder-", är upprepade nyckelord i dikten.

9. Eos, den personifierade gryningen. Epitetet "rosenarmad"/"rosarmad" [rhodopāchus] låter i mina öron inte helt bra på svenska, men vad ska man göra?

10. Ett ord som inte kan tolkas eller gissas i manuskripten.

11. Tithōmos var en dödlig som blev gift med gryningens gudinna. På hennes begäran gjorde Zeus honom odödlig, men hon glömde be om evig ungdom. – Liksom i rad 5 kan man här se verbet "bära" göra tjänst för att liva upp en stelnad metafor: alltså den här gången det homeriska epitetet "rosenarmad". (Detta alltså åtminstone när jag läser dikten här och nu; hur det uppfattades på 500-talet f Kr vågar jag inte säga något bestämt om...)

12. Originalet avslutas med det tjusiga "athanátan ákoitin" – "odödlig hustru". Liksom åtskilligt annat i dikten svårt att göra rättvisa. Malte P @ 00:47 |