Inför bokutgivningen

- Intervju i SvD. En intervju är förstås också lite som en biografisk roman — en fiktiv bild, även om den utgår från (ett urval av) fakta och citat.
- Recensionsdag är på fredag och antingen då eller i helgen lär jag väl samla ihop länkar till recensionerna. Om de inte är alltför katastrofala, alltså.
- För dem som inte fått någon personlig inbjudan finns info om utgivningsfest här.
- …och, som sagt, köp gärna boken!

Vanitas vanitatis

Lite om melankoli och döden passar ju bra så här veckan innan bokutgivning.

Köp min bok!

Edelcrantz förbindelser finns nu till försäljning på Adlibris för 155 kr och på Bokus för 157 kr. Om den hunnit till den materiella bokhandeln än vet jag inte.

Mer information efterlyses

Om någon har något mer konkret insidesskvaller om SvD Kulturs kommande omgörning (om vilken jag bara hört vaga men oroväckande rykten, som den avgående Werkelid i sina mellan-raderna-täta kommentarer inte direkt vederlägger) så är ni välkomna att kommentera. Inte så att sidan inte kunde vinna på viss modernisering, men man kan befara en barnet-med-badvattnet-situation. — Mer info om kulturutredningen (även här) mottages också tacksamt. Eller för all del andra aktuella ämnen i samma genre.

Watt

Den tragiska geometrin och kombinatoriska komedin i Becketts andra publicerade och tämligen säregna roman Watt är på en gång underhållande och utmattande. Här är det som på oklara grunder är mitt personliga favoritstycke ur boken (ur en mycket längre monolog): [läs vidare]

En möjlig essä…

…skulle kunna handla om mentalvårdarmotivet i den centrala moderna litteraturen. Exempel: Ibsen, Peer Gynt; Céline, Resa till nattens ände; Beckett, Murphy; Cortázar, Hoppa hage. (Om jag minns rätt. Sedan finns förstås det besläktade mentalpatientmotivet, från Bertil Malmberg till Gökboet, men det är på något sätt mer väntat.) Fler exempel?

Schopenhauer googlar sig själv

Som svar på frågan om huruvida jag oroar mig för mottagandet av min roman, så kan jag bara svara att jodå, det gör jag förstås. Det är nog få förunnat att vara så stoiska i praktiken att de kan strunta i sådant. Jag litar inte riktigt på författare som säger att de inte läser recensioner.

Jag tänker särskilt på Schopenhauer. I hans för övrigt suveräna självhjälpsbok Aphorismen zur Lebensweisheit framhåller han som den viktigaste punkten på vägen till lycka att man inte ska bry sig om vad andra tycker om en. Ändå, när Schopenhauer sent i livet äntligen började bli läst och få lärjungar, vad bad han sina lärjungar om? Jo, att de noggrant skulle gå igenom alla internationella tidningar för att se om de nämnde Schopenhauers namn.

Den stoiska praktikens problem illustreras också fint av Macauley, när han sätter skomakaren framför filosofen: "It may be worse to be angry than to be wet. But shoes have kept millions from being wet; and we doubt whether Seneca ever kept anybody from being angry."

Olympiskt

Pindaros-översättningar recenserade efter bästa förmåga. (Jag vill dock varna för att tryckkvaliteten i åtminstone mitt ex var dålig även med Scandbook-mått mätt.)

Mer Cartarescu, mer Norge

Alla Cartarescu-fans därute (jag vet att ni finns) kan jag tipsa om en fin liten essäsamling i norsk översättning: Europa er formet som hjernen min. Handlar om bl a Bukarest, balkansk nationalism, den sjunkna ön Ada-Kaleh och sådana där författarkonferenser som oundvikligen tycks föranleda författare från exkommunistiska länder att skriva konfunderade essäer (jfr exvis Kertész). — I nya numret av Vinduet, som för övrigt har ny redaktion, finns också en mycket bra intervju med Cartarescu av Audun Lindholm. Återigen påminns man om att Norge har (minst) två brett upplagda och regelbundet utkommande litterära tidskrifter, medan Sverige har ingen. Tur då att de norska även ägnar en hel del uppmärksamhet åt svensk litteratur.

Garanterad politikerpenning

Som jag sagt förut, folk som klagar på att icke storsäljande författare får blygsamma stipendier har väldigt felaktiga prioriteringar.

Tillsätt bara vatten

Det nya uppiggande numret av nättidskriften Ett lysande namn har temat "pulver". Jag bidrar med något slags litterär essä (och i anslutning till den även en ofärdig dikt av mig på Medieimperiet). Andra bidrar med annat.

Nya sidor, ny design

Okej, finjusteringar återstår, men i stort sett är det så här det ska se ut. Info om mina böcker etc är flyttat till maltepersson.se. Min alternativa blogg Occams rakskum har flyttats till maltepersson.se/occams. Errata behåller sin adress, men med nytt utseende. Spalten till höger ska efterhand fyllas ut med fler saker.

Om ni upptäcker fel eller har synpunkter på läsbarhet och dylikt, så är ni som vanligt välkomna att kommentera. (Nu för stunden är jag lite trött på den moderna författarrollen, som kräver dessa ting av mig.)

Et voilà

Omslag

Läget

- Det sägs att min bok kommit från trycket, men jag har inte sett den än. Jag planerar något slags releasefest i Stockholm 21 augusti. Anteckna det! (Mer info följer.) Recensionsdatum är dagen efter.
- Jag har publicerat min sannolikt sista text om FRA och sysslar nu med barocklyrik och annat mer väsentligt…
- …plus att jag håller på och försöker designa om mina webbsidor. Väsentligt eller ej.

One small sad step for man…

Två dikter, två Philip, en och samma måne, tre och ett halvt sekel emellan (apropå månpoesi, alltså): [läs vidare]

Tillbaka till antiken igen

Mary Beards artikel i The Guardian om kejsar Hadrianus är en i mina ögon exemplarisk kulturartikel. (Även om jag inte håller med henne om Marguerite Yourcenar.) — I brist på sådant här hemma läser jag istället klassikerbloggar. För den som döpt en bok till Apolloprojektet är det så klart intressant att läsa om inkonsekvenser i NASA:s namngivning av nya projekt. (Även om jag tycker att redan "The Apollo Project" var ett märkligt namnval: varför döpa ett månprogram efter en solgud?)

I synnerhet vill jag rekommendera den här innehållsrika texten om möjligheten att översätta antika versmått, med utförliga citat av Nietzsche och Augustinus. (Jag skrev några marginalkommentarer på plats, men skulle även vilja lägga följande mer filosofiska aspekt på problemet: En dikts versmått är ju bara vad den har gemensamt med andra dikter. Unikt är däremot dess sätt att förhålla sig till versmåttet. Och även om versmåttet låter sig överföras återstår frågan om huruvida det unika förhållningssättet låter sig överföras. Och om inte, är det då alls någon poäng i att överföra versmåttet?)

Scomber scombrus

Om ni tror att frånvaron av uppdateringar här beror på flitigt arbete och den utlovade omdesignen av mina webbsidor, så tror ni fel. Jag har varit på semester i Bohuslän. Semestern ägnade jag huvudsakligen åt att äta makrill och att förbättra/repetera mitt latin med hjälp av boken Latin: an intensive course, som jag kan rekommendera. (Det bästa med den är att den innehåller mer syntax än andra motsvarande kurser som jag sett. Det näst bästa är att den inte invaggar studenten i falsk grammatisk säkerhet, utan försöker slå i en det mesta av det värsta med en gång, så att man sedan kan börja läsa riktiga texter.)

Och apropå makrill och Bohuslän: före semestern skrev jag en recension av essäboken Lyckans berså av Gunnar D Hansson. Jag rekommenderar den boken också.

Beträffande makrillen rekommenderar jag slutligen att man helt enkelt steker den. Jag är mycket nöjd med min semester.

Diverse nytt gammalt

- Den här bloggens mest kvalitativa inlägg hittills skrevs för tre år sedan och handlade om en dikt av Sapfo. Den alltid kvalitativa bloggen Fragmenta praemoderna kommenterar och bjuder på en ny översättning. Samma dikt i ännu en ny och vacker översättning, av Eric Cullhed, finns även i senaste numret av Aorta. Den börjar där: "Sök, flickor, med nit efter violbarmade Musers gåvor / och efter det sångälskande skarpt klingande sköldpaddsskalet…" — Snart skulle man kunna göra en liten antologi med alla översättningarna.
- Jag noterar att utbildningspolitik förmodligen är det enda området där jag i allmänhet är överens med både Göran Hägg (m fl i Axess) och Jan Myrdal.
- Jag läste Människohamn av fenomenet John Ajvide Lindqvist. Mest skrämmande tyckte jag att valet av författarfoto var.
- Apropå det så noterar jag att också Magnus Hedlund i sin bok Odöda, odrömda tar upp frågan om huruvida Jesus var en zombie.
- Kolla in: kamouflerad litteratur på arbetstid: Read at Work.
- Jag har vissa planer på att designa om Errata, Occams rakskum, med mera. Räkna med störningar någon gång under sommaren.

Grovsopor? Moi?

Inga Lina Lindqvist läser författarbloggar i Aftonbladet, däribland denna. Huruvida hon ger en rättvisande bild eller ej får ni bedöma. (Manillamingel skriver jag om max en gång om året.) Bernur kommenterar också.

PS. Om ovanstående lät avfärdande, så var det inte meningen. Det var en bra och ovanligt ambitiös artikel.

Korrektur och jubileum

På midsommardagen för tre år sedan påbörjade jag det aktiva arbetet med min roman Edelcrantz förbindelser. Jag hade i och för sig börjat med det redan 2001 — långt innan det där med historiska romaner blev en farsot i samtidslitteraturen — men då inte skrivit mer än ett par fragment innan jag övergick till annat. Om jag hade vetat hur mycket research jag skulle behöva göra, och att jag skulle hålla på med boken i tre år, så hade jag aldrig tagit upp idén igen.

I alla fall: Nu i veckan lämnade jag ifrån mig det sista korrekturet. Jag vill redan nu varna folk som är överkänsliga mot inkonsekvenser beträffande bruket av kursiver, citattecken och stor bokstav för att läsa boken. Konsekvens är överskattat, tycker jag.

Occams rakskum

Eftersom jag ibland inte kan avhålla mig från att ha åsikter om sådant som demokrati och FRA etc, men inte egentligen vill besudla denna bloggs empyreiska höjder med allt för stora mängder icke-litterärt material, såg jag mig igår tvungen att hastigt slänga upp en alternativ blogg, kallad Occams rakskum. Den kommer att handla om saker som inte är litteratur och kaffefilter, och kommer att uppdateras exakt så sällan eller ofta som jag för tillfället känner för.

Medieimperiet

När Niklas Darke startar ett medieimperium vill man förstås vara med från starten… Min medverkan inleds med ett upphittat verk som jag döpt till Hommage à FRA.

Impopulärkultur

- Trött på samtidens fixering vid populärkultur? Tja, vem är det inte. I en följd råkar jag läsa Annina, Vertigomannen och Axess.
- För övrigt tycker jag att man bör läsa detta samtal om universitetspolitik. Varken Svante Nordin eller Tiina Rosenberg är mina favoritprofessorer, men vid sidan av Torbjörn Forslid framstår de båda verkligen som förnuftets röster. Slutrepliken är obetalbar.
- FRA och medierna igen: i sista sekunden började exempelvis SVT och TT göra sitt jobb. Även folk som inte läser bloggar (eller kultur- och ledarsidor) bör ju informeras.

In praise of America

Som framgått har jag — i brist på tv och fotbollsintresse — fått den dåliga vanan att följa det amerikanska presidentvalet som dokusåpa och sporthändelse. Varje dag kan man läsa nya intelligenta analyser av visserligen helt meningslösa opinionsundersökningar… Men det var inte vad jag skulle tala om. (Ej heller fascinerande amerikanska fenomen som detta.) — Nej, ämnet är givetvis amerikanska böcker. Vårens låga dollarkurs har närmast varit en direkt uppmaning att okynnesshoppa exempelvis på AbeBooks. Särskilt som det förträffliga statliga amerikanska postverket skickar brev över hela världen till ungefär samma kostnad som den giriga svenska postens inrikesporto. (Har någon ekonom analyserat de negativa infrastruktureffekterna högt porto har på en postorderbaserad internetekonomi?)

Rent hantverksmässigt är amerikanska böcker en blandad historia. Deras billiga "mass market" pocketar är de enda böckerna — förutom de flesta från ScandBook Falun — som tenderar att ge läsaren svarta fingertoppar. Men förutom diverse trashigt utformad science fiction har jag på sistone bland annat investerat i ett par volymer av Grove Press snygga Centenary Editions av Beckett. Och på mitt nattduksbord ligger William James Writings 1902–1910 i den gedigna Library of America-serien, med läsvänlig layout på 1400 tunna men stabila sidor.

William James (psykologen och filosofen) och hans än mer briljante bror Henry… — tänk om USA i stort hade följt det spåret snarare än, ja, det det följde istället. Talande för hur mycket som förändrats på 100 år är att när William James inleder sin föreläsningsserie The Varieties of Religious Experience i Edinburgh 1901, säger han såsom amerikan: "It seems the natural thing for us to listen whilst the Europeans talk. The contrary habit, of talking whilst Europeans listen, we have not yet acquired; and in him who first makes the adventure it begets a certain sense of apology being due for so presumptuous an act…"