Errata

- Den här bloggens mest kvalitativa inlägg hittills skrevs för tre år sedan och handlade om en dikt av Sapfo. Den alltid kvalitativa bloggen Fragmenta praemoderna kommenterar och bjuder på en ny översättning. Samma dikt i ännu en ny och vacker översättning, av Eric Cullhed, finns även i senaste numret av Aorta. Den börjar där: "Sök, flickor, med nit efter violbarmade Musers gåvor / och efter det sångälskande skarpt klingande sköldpaddsskalet…" — Snart skulle man kunna göra en liten antologi med alla översättningarna.
- Jag noterar att utbildningspolitik förmodligen är det enda området där jag i allmänhet är överens med både Göran Hägg (m fl i Axess) och Jan Myrdal.
- Jag läste Människohamn av fenomenet John Ajvide Lindqvist. Mest skrämmande tyckte jag att valet av författarfoto var.
- Apropå det så noterar jag att också Magnus Hedlund i sin bok Odöda, odrömda tar upp frågan om huruvida Jesus var en zombie.
- Kolla in: kamouflerad litteratur på arbetstid: Read at Work.
- Jag har vissa planer på att designa om Errata, Occams rakskum, med mera. Räkna med störningar någon gång under sommaren.

Inga Lina Lindqvist läser författarbloggar i Aftonbladet, däribland denna. Huruvida hon ger en rättvisande bild eller ej får ni bedöma. (Manillamingel skriver jag om max en gång om året.) Bernur kommenterar också.

PS. Om ovanstående lät avfärdande, så var det inte meningen. Det var en bra och ovanligt ambitiös artikel.

På midsommardagen för tre år sedan påbörjade jag det aktiva arbetet med min roman Edelcrantz förbindelser. Jag hade i och för sig börjat med det redan 2001 — långt innan det där med historiska romaner blev en farsot i samtidslitteraturen — men då inte skrivit mer än ett par fragment innan jag övergick till annat. Om jag hade vetat hur mycket research jag skulle behöva göra, och att jag skulle hålla på med boken i tre år, så hade jag aldrig tagit upp idén igen.

I alla fall: Nu i veckan lämnade jag ifrån mig det sista korrekturet. Jag vill redan nu varna folk som är överkänsliga mot inkonsekvenser beträffande bruket av kursiver, citattecken och stor bokstav för att läsa boken. Konsekvens är överskattat, tycker jag.

Eftersom jag ibland inte kan avhålla mig från att ha åsikter om sådant som demokrati och FRA etc, men inte egentligen vill besudla denna bloggs empyreiska höjder med allt för stora mängder icke-litterärt material, såg jag mig igår tvungen att hastigt slänga upp en alternativ blogg, kallad Occams rakskum. Den kommer att handla om saker som inte är litteratur och kaffefilter, och kommer att uppdateras exakt så sällan eller ofta som jag för tillfället känner för.

När Niklas Darke startar ett medieimperium vill man förstås vara med från starten… Min medverkan inleds med ett upphittat verk som jag döpt till Hommage à FRA.

- Trött på samtidens fixering vid populärkultur? Tja, vem är det inte. I en följd råkar jag läsa Annina, Vertigomannen och Axess.
- För övrigt tycker jag att man bör läsa detta samtal om universitetspolitik. Varken Svante Nordin eller Tiina Rosenberg är mina favoritprofessorer, men vid sidan av Torbjörn Forslid framstår de båda verkligen som förnuftets röster. Slutrepliken är obetalbar.
- FRA och medierna igen: i sista sekunden började exempelvis SVT och TT göra sitt jobb. Även folk som inte läser bloggar (eller kultur- och ledarsidor) bör ju informeras.

Som framgått har jag — i brist på tv och fotbollsintresse — fått den dåliga vanan att följa det amerikanska presidentvalet som dokusåpa och sporthändelse. Varje dag kan man läsa nya intelligenta analyser av visserligen helt meningslösa opinionsundersökningar… Men det var inte vad jag skulle tala om. (Ej heller fascinerande amerikanska fenomen som detta.) — Nej, ämnet är givetvis amerikanska böcker. Vårens låga dollarkurs har närmast varit en direkt uppmaning att okynnesshoppa exempelvis på AbeBooks. Särskilt som det förträffliga statliga amerikanska postverket skickar brev över hela världen till ungefär samma kostnad som den giriga svenska postens inrikesporto. (Har någon ekonom analyserat de negativa infrastruktureffekterna högt porto har på en postorderbaserad internetekonomi?)

Rent hantverksmässigt är amerikanska böcker en blandad historia. Deras billiga "mass market" pocketar är de enda böckerna — förutom de flesta från ScandBook Falun — som tenderar att ge läsaren svarta fingertoppar. Men förutom diverse trashigt utformad science fiction har jag på sistone bland annat investerat i ett par volymer av Grove Press snygga Centenary Editions av Beckett. Och på mitt nattduksbord ligger William James Writings 1902–1910 i den gedigna Library of America-serien, med läsvänlig layout på 1400 tunna men stabila sidor.

William James (psykologen och filosofen) och hans än mer briljante bror Henry… — tänk om USA i stort hade följt det spåret snarare än, ja, det det följde istället. Talande för hur mycket som förändrats på 100 år är att när William James inleder sin föreläsningsserie The Varieties of Religious Experience i Edinburgh 1901, säger han såsom amerikan: "It seems the natural thing for us to listen whilst the Europeans talk. The contrary habit, of talking whilst Europeans listen, we have not yet acquired; and in him who first makes the adventure it begets a certain sense of apology being due for so presumptuous an act…"

Finns det något litterärt perspektiv på FRA-lagen som våra okunniga, karaktärslösa och med rätta tämligen föraktade politiker utan nämnvärd debatt tänker rösta igenom? Förutom klichémässiga Orwell-referenser? Tja, jag vet inte. Men jag kommer att tänka på att ett av de mest kontroversiella inslagen i den amerikanska Patriot Act var att den tvingade bibliotekarier att lämna uppgifter om folks läsning. Men frågan är om man behöver fråga bibliotekarier. Det slår mig att jag inte bara köper de flesta av mina böcker över nätet nuförtiden, utan även gör de flesta av mina biblioteksbeställningar på samma sätt.

Nej, tacka vet jag kaffefilter… — Läs vidare Anders Mildner om medias usla bevakning av frågan. Om den inte vore så påtagligt undermålig skulle jag naturligtvis inte känna mig tvungen att komma på långsökta kopplingar för att kunna skriva om saken på en litterär blogg. (Och när jag ändå är ute och cyklar i mediepolitiken: äntligen en förklaring till varför Presstext är så oanvändbart! tack!)

Jag började läsa om King Lear efter att ha läst för många artiklar om amerikansk politik. Vilket ledde till att jag fick märkliga dubbelexponeringar i huvudet (Lear = McCain, Cordelia = Obama, Edmund = Karl Rove…). Kanske inte det bästa sättet att läsa dramat. Men inte fullständigt fel heller.

Det är, som synes, ont om uppdateringar här just nu. Jag har mycket annat att göra. Men framför allt har jag en tendens att bara tänka blogginlägg, och sedan inte orka skriva dem… Och om jag skriver dem så händer det allt som oftast att jag sedan inte publicerar dem.

Hur som helst: I någon platonsk mening existerar det o- eller halvskrivna blogginlägg om Pope, om oavslutade verk, om versberättelser i allmänhet (och Byron respektive Spenser i synnerhet), om USA, om Göran Palm, om ett genreproblem, om klassiska översättningar.

Jag hoppas att åtskilliga av dem även kommer att existera i sinnevärlden (om internet nu hör dit?) framöver. Men inte just idag.

Eller? Atlas litterära tillägg blir kanske varken någon ny BLM eller TLS, men låter ändå att döma av beskrivningen högst lovvärd. Och startar man en ny litterär tidskrift så är förvisso en trebokstavsförkortning en utmärkt början.

Nya sajten Bonnierlyrik är inte heller mycket till ersättning för BLM, men tja, alltid något. Den presenterades först på en sammankomst på Bonniers som hade ett visst parodisk underhållningsvärde (till hälften genom att Sigge Eklund medelst Powerpoint-grafer över Youtube-användande försökte utmåla skapelsen som ett exempel på "web 2.0", till hälften genom den knarrigt teknikskeptiska poetpubliken). Men låt inte det hindra er att gå dit och generera lite kvalitativt user content…

Elise Karlsson, Lonely Planet — Denna blondinhistoria med Stagnelius "Resa, Amanda, jag skall…" som sorgsen undertext påminner lite om Morvern Callar, vilken i sin tur påminner lite om Främlingen, vilken i sin tur påminner mig om att jag vill åka på semester till Medelhavet.

Ida Börjel, Konsumentköpslagen — Denna juridiska kärlekshistoria (?) är Börjels mest genomarbetade bok hittills, och därmed något av det bästa som produktutvecklats i OEI:s poetiska laboratorier.

Amanda Svensson, Hey Dolly — Om några år kommer hon sannolikt att tycka att den här boken är hemskt pinsam, men det kan det ju vara värt.

Ida Säll, Jenny Häggs mamma solar brösten i sovrummet — Anspråkslöst, men inte språklöst.

På den förträffliga tidskriften Vagants numera kraftigt förbättrade webbsidor kan man nu läsa min två år gamla, långa och möjligen något överexalterade essä om Mircea Cartarescus trilogi Orbitor. — Cartarescu kommer för övrigt till kongressen Waltic i Stockholm om en dryg månad, där jag ska delta i något slags kort eftersnack med honom efter det seminarium han framför allt är där för.

"Det är aldrig bra att störta sig över ett nytt fall som en hungrig sugga över skulorna." — Jag vet inte om själva deckarhistorien i Överkonstapel Studer — av Friedrich Glauser, nu i pocket tillsammans med den självbiografiska samlingen Morfin — är så otroligt överraskande, men man slipper åtminstone folk som vaknar med ett ryck.

För en tid sedan råkade jag och Lars Norén samtidigt befinna oss utanför Bonniers på Sveavägen. Norén stod och stirrade argt på mig en lång stund innan han försvann i en taxi. Jag antar att han instinktivt identifierade mig som en del av den förhatliga media- eller kulturvärlden.

Nu debatteras inte bara Noréns bok — vilket intresserar mig måttligt —, utan även recensionerna [läs hela inlägget]

Via Bernur informeras jag om att det går ca ett träd per 24 böcker. Det innebär att min modesta boksamling motsvarar ca 62 träd. Jag ser dem som min egen lilla skog, i vars skugga jag kan tillbringa många behagliga dagar…

Numera har svenska förlag inte två, utan tre eller fyra utgivningssäsonger per år. Resultatet är a) att man blir mer förvirrad, b) att det inte finns någon del av året under vilken man slipper nya böcker. — Hur som helst, förutom Bonniers har nu även andra förlag kommit med årets höstkataloger. Norstedts lanserar en egen "klassikersatsning", som i vart fall ger ett mer genomtänkt intryck än Bonniers dito, och som bl a innefattar två tjocka volymer Ibsen i översättning av Klas Östergren. W&W toppar med en ny diktsamling av Bruno K Öijer. Från Prisma, som övertagit Norstedts fackutgivning, ser jag fram emot en bok om indoeuropeiska språk av Ola Wikander.

Vid den bortre änden av skalan mellan vanlighet och det icke-existerande finns nyanser:

Det finns en sorts definitiv sällsynthet, en annan sorts osäker, fluktuerande sällsynthet, en tredje sorts tillfälligt uppblossande sällsynthet och en fjärde sorts lokal sällsynthet. Om en bok som är sällsynt kan man säga att den är introuvabel, unik, måhända unik, extremt ovanlig, mycket sällsynt, ytterst sällsynt, sällsynt och sökt, att den utgör den eftersökta och mycket sällsynta originalupplagan o.s.v. Förr användes sällsynthetsbeteckningen r, rr, rrr i såväl gemener som versaler, vilket alltså betydde sex grader av raritet. Beteckningen R.R.R betecknade den allra yttersta graden av sällsynthet.

Poesi från Svenska Antikvariatsföreningens ordlista.

Man kan känna sig lite trött på Noréns En dramatikers dagbok redan innan man sett den. (Hur tänker exempelvis DN Kultur, vars konsensus tycks vara att boken är spekulativ skit, när de väljer att ge denna spekulativa skit så mycket uppmärksamhet i intervjuer, artiklar, webbtvinslag, osv?)

Men recensionerna är intressanta att läsa. Inför en sådan här bok skärper sig recensenterna: de vet att de får maximalt utrymme och att de kommer att bli noggrant lästa. Och mycket riktigt blir de flesta recensionerna då ovanligt läsvärda. Se så bra t ex Nisse Schwartz kan skriva under sådana omständigheter!

Nu finns Bonniers höstkatalog i tryck. Min bok får oroväckande stort utrymme. (Mer än Jersild, lika mycket som Nesser, dock åtminstone mindre än Bodil Malmsten och Barack Obama.) Jag förväntar mig en backlash när sedan ingen köper den. — Något otippat ger Bonniers i höst även ut två volymer med brev, av Marcel Proust respektive Hjalmar Bergman. Är brev nästa boktrend? Hoppas det. Annat att notera i katalogen: Många diktsamlingar, bl a Svenbro och Raattamaa. Prosa av Erik Andersson, Andrzej Tichý, Cecilia Lindemalm, m fl.

På begäran: lite mer om den kommande romanen:
- Dess huvudperson är en framgångsrik entreprenör inom kultur- och näringsliv.
- Den utspelar sig i 1700-talets sista decennier och 1800-talets första. Fast egentligen handlar den väl, som alla historiska romaner, om nutiden. (Och försöker, till skillnad från många andra historiska romaner, heller inte låtsas något annat.)
- Det kan hända att den har ett budskap. Jag är dock inte säker på vilket.
- Stilistiskt? Tja, den är skriven av mig, inte av Ernst Brunner eller P O Enquist.
- Jag har varit tvungen att lära mig hur man skriver dialog.

Jag är förkyld och har förstrött mig med att läsa Birger Sjöbergs stora roman Kvartetten som sprängdes. Finns det någon annan svensk roman som är lika ambitiös i sin bredd? Jag vet inte, men synnerligen underhållande är den i alla fall. Pengar är ett huvudmotiv i boken, och dess skildring av en spekulationsbubbla och av det problematiska förhållandet mellan konst och kommers bidrar till att göra den tematiskt relevant även idag. — Det sistnämnda leder mig för övrigt osökt över till en bloggrekommendation: Anders Mildner skriver mycket träffande om ett av den svenska kulturdebattens grundproblem: att man tycks ha förlorat språket för att tala om något annat än pengar.

Skickade i veckan iväg manuset till min kommande roman (men tänker att man kan ändra i korrektur också…). Mer info torde väl oundvikligen följa, om inte förr så när Bonniers publicerar sin höstkatalog. Utgivningsdatum är i alla fall 22 augusti.

Stilistik diskuteras för lite. Och kommenterar någon adjektiv är det i allmänhet för att säga att de är för många. Jag har tidigare hyllat den adjektivmättade inledningsmeningen till Absalom, Absalom! av Faulkner. — I kommentarerna till ett inlägg på The Valve hittar jag en diskussion om huruvida följande mening av Henry James är katastrofal eller ej: "She didn’t look at him; she only, from under her frumpy, crapy, curiously exotic hat, and with her good little near-sighted insinuating glare, expressed to Mrs Worthingham, while she answered him, wonderful arch things, the overdone things of a shy woman.” Jag kan inte riktigt bestämma mig.