Stilistik diskuteras för lite. Och kommenterar någon adjektiv är det i allmänhet för att säga att de är för många. Jag har tidigare hyllat den adjektivmättade inledningsmeningen till Absalom, Absalom! av Faulkner. — I kommentarerna till ett inlägg på The Valve hittar jag en diskussion om huruvida följande mening av Henry James är katastrofal eller […]
Per I Gedin, Verner von Heidenstam : Ett Liv — Gedin påminner oss på ett mycket kunnigt (men bitvis repetitivt) sätt om att Heidenstam (i motsats till vad många slentrianmässigt tror) var en tillräckligt intressant författare och samhällsdebattör (oftare vänster eller liberal än högerkonservativ) för att ha gjort sig förtjänt av att åtminstone få denna […]
Det största problemet med min nya enmeningsrecensionsgenre är att det är svårt att citera böckerna. Andrej Platonovs grävande (någonstans mellan koordinaterna Kafka och Candide) i den sovjetisk-mänskliga existensen under Stalins katastrofala tvångskollektiviseringar i romanen Grundgropen vill man exempelvis, för att kunna låta dess säreget deformerade språk tala för sig självt, ägna minst en mening plus […]
Rodrigo Fresán, Kensington gardens — En blandning av Peter Pan och psykedelia låter intressant, men visar sig, på grund av något som jag inte riktigt kan sätta fingret på, inte vara det.
Haruki Murakami, Fågeln som vrider upp världen — Murakamis mest fascinerande bok slutligen på svenska och den är allvarligt talat för stor, konstig […]
Torgny Lindgren, Norrlands akvavit — Är inte lika intrikat som den förra boken, men med samma intelligent ironiska grundläge, där tron undermineras av förnuftet som i sin tur undermineras av tron, och så vidare, till läsarens förnöjelse mer än uppbyggelse.
Björn Runeborg, Dag — Språket är omärkvärdigt men ändamålsenligt i denna lilla roman om besatthet, som […]