Ett ovanligt ofestligt manifest

Jaha, DN:s boklördag innehöll trots allt lite mer än vad som utlovades igår. Till exempel ett självspäkande manifest.

Min första reaktion är att jag är lite smickrad över punkt sex. Är det några andra romaner än mina som blivit kallade ståuppkomik? (En gång i negativ mening, i en recension av manifestundertecknare Jesper Högström; en gång i positiv mening, i ett pristal av Per Wästberg.) Jag tänker mig dock att det inte finns något motsatsförhållande mellan ordvitsar och berättande, och påminner mig att även Shakespeare — av Samuel Johnson och säkert andra — blivit förebrådd för att vara alltför förtjust i dem.

Min andra reaktion är att det är väldigt intetsägande att förespråka "romaner som utan konstnärliga eftergifter vill nå ut till största möjliga ­läsekrets och som kommunicerar, berör, ­oroar, förströr och engagerar". Finns det verkligen någon som är mot sådana? Vad det handlar om är väl snarare att synen på vad som är "konstnärliga eftergifter" varierar beroende på konstnären. Och att hur stor "största möjliga läsekrets" är i sin tur varierar beroende på det.

Min tredje reaktion är att det är tur att inte Selma Lagerlöf kände sig förpliktigad att följa det där manifestet. Hon bröt helt klart vid olika tillfällen åtminstone mot punkterna 1, 3, 4, 5 och 7. Och när hon, post Gösta Berling, verkar ha gjort ett försök att följa punkt 4, blev hon väldigt mycket tråkigare. (Jfr vad Lars Gustafsson skrev nyligen. Han och en del av de andra som nämns som förebilder är tack och lov inte heller särskilt bra på att följa punkterna.)

Etc.

Detta inlägg publicerades 2009-08-22 kl 14:19 och har följande etiketter: , . Du kan följa kommentarer till detta inlägg via RSS 2.0. Inlägget före detta är: Mediala prioriteringar. Inlägget efter detta är: Fler manifest, ur återvinningslådan.



Kommentarsfunktionen är tills vidare avstängd, på grund av en efter hand alltmer permanent semester från det interaktiva infernot!