Omar och media
Mohamed Omars poesi var aldrig riktigt min grej, men den var i vart fall att föredra framför hans styltigt pompösa prosa. Som definitivt inte blir bättre av att han numera sätter sitt favoritadjektiv "sionistisk" framför vart och vartannat substantiv och egennamn.
Men ärligt talat är jag lite förvånad över att folk blivit så förvånade över hans nya glödande islamistiska fascism, eller vad man ska kalla det. Har Mohamed Omar verkligen någonsin givit intryck av att vara en särskilt välbalanserad eller verklighetsförankrad person? En del artiklar han publicerade när han var som mest hajpad var ju uppenbart hittepå från början till slut, till exempel. Och innan han blev konsekvent fanatiker är det omvittnat att han snarare tenderade att kunna byta åsikt väl lätt beroende på sammanhanget och vem som betalade och vad som gav uppmärksamhet.
Efter att ha följt den senaste Jan Myrdal-i kvadrat-wannabe-strategin i hans mediekarriär är det ändå lite så att jag för egen del blir nostalgisk över den tid då han rasade över språkmaterialistiska sammansvärjningar inom poesikritiken, snarare än den sionistiska världskonspirationen… och ifrågasatte mina försäljningssiffror på Nässjö poesifestival, snarare än 9/11 och dödssiffrorna i ett större urval av 1900-talets värsta folkmord… Håhåjaja…
Nu säger han även offentligt att han alltid bara sagt det som gynnat hans karriär; och när han sedan säger att han inte sagt just det, så förstärker han snarast intrycket av att å ena sidan kunna säga vad som helst som för tillfället verkar gynna honom, och å andra sidan inte ha riktig kontroll över vad han säger. Samtidigt som han beskyller alla andra för att vara lögnare och beräknande karriärister… (och "sionister", förstås, men that goes without telling).
Någon borde kunna dra lärdom ur allt det här. Men antagligen inte Mohamed Omar.
Tillägg: Omars omarbetade presentationer av sina böcker är tragikomisk läsning. Notera hur han behandlar sitt eget förflutna precis som han behandlar världshistorien: revisionistiskt, och i syfte att framställa allt som en konspiration med välplanerade dolda syften…
32 kommentarer till "Omar och media":
Man skall helst inte nämna sionismen. Är det vad du försöker säga?
Mohamed Omar | 2009-05-01 kl 12:13 | #
Men jösses Omar! Du är verkligen besatt!
Nils | 2009-05-01 kl 12:13 | #
Det är ju inte att undra på att han blivit förbittrad och besviken, om han började skriva poesi för att tjäna pengar.
Torbjörn Elensky | 2009-05-01 kl 12:13 | #
Jo, men jag blev ändå lite förvånad. Jag har ju haft tillfälle att prata med Omar många gånger och fått intrycket av att jag haft med en mild person att göra. Och han lyfte trots allt Minaret från sömnen till en intressant och angelägen tidskrift. Jag har verkligen ingen lust att försvara hans nya åsiktsriktning men för mig kom den överraskande, ja.
Carl Forsberg | 2009-05-01 kl 12:13 | #
Fascismen ska man inte blanda in, nej. Det finns inget rastänkande här, ingen syn på de mystiska krafterna hos ett ”renat” och disciplinerat etniskt kollektiv, ingen våldskult.
Begreppet är så skandalöst missbrukat. Under kalla kriget användes det av ”liberaler” och ”konservativa” för att avleda kritik mot övergrepp i anti-kommunismens namn ― och av ”socialister” för att slippa handskas med övergrepp i socialismens namn.
Det är snarare en dålig och faktiskt helt ointressant soppa, hoprörd av många skilda händer under klen ledning och den falska föreställningen att den absoluta motsatsen till konformismens ”goda” smak är intressant. Som antytts.
J, narrar utan smak, som Gudarasande
Tron eder stora bli med stora Skalders brister!
J, narrar utan vett i Vettenskaperne:
O Swedenborgare! O Rosencreutzare!
O Drömmars tydare! O Skatters sökare!
Nummer-puncterare, Magnetiserare,
Physionom- Alchem- Caball- och Harmonister!
― En dos arg Kellgren.
Annars är nog Oxenstierna att föredra av gustavianerna. Det vore roligare om offentligheten intresserade sig för honom. Kunde den inte studera partiet i Tegnérs dikt, just efter att Lidner dånat om alltings elände? Och därefter uttala sig?
Men som en stilla sommarkväll på landet
när daggen darrar uti blomsterskåln,
och aftonrodnan knyter rosenbandet
kring västerns lockar, kring de lätta moln:
på ängen samla sig till dans de unga,
de gamla till rådplägningar i byn,
sitt matta guld i vinden skördar gunga,
var blomma doftar, alla fåglar sjunga
och frid och salighet se ner ur aftonskyn:
så är det i din sång, o, Oxenstierna,
Italiens himmel över Nordens berg!
Din sångargratie är en sydlig tärna,
och sydlig även glöden av din färg.
Vad solglans ligger över Dagens stunder,
hur klangfull lian genom Skörden går,
och Hoppet, livets tröst och diktens under,
hur blev det diktat under furulunder?
Jag undrar mången gång, men gläds att du var vår.
Oskar | 2009-05-01 kl 12:13 | #
Well… Rastänkande är faktiskt inte något som är särskilt utmärkande för fascismen, som Herr Omar onekligen har ett gott öga till. En drabbande kritik av Omars senaste projekt finns här, riktad från ett oväntat håll ("Eurojihadism med homoerotiska förtecken"):http://weredsvadligheter.blogspot.com/2009/04/herr-omar-och-homofobin.html
Erica Sagn | 2009-05-01 kl 12:13 | #
Det blev något fel med länkarna där. Så här ska det vara:
http://www.weredsvadligheter.blogspot.com/2009/04/mohamed-omar-den-manliga-konservatismen.html
samt:
http://www.weredsvadligheter.blogspot.com/2009/04/herr-omar-och-homofobin.html
Erica Sagn | 2009-05-01 kl 12:13 | #
Hörde M.O. kalla en kvinna "hora" i P1 häromåret. Ingen verkade reagera. Så jag är föga förvånad över hans omvändelse.
Yossarian | 2009-05-01 kl 12:13 | #
Möjligen OT - men vem är denne fruktansvärde kritiker av Herr Omar? Kurt Wered - "ett kärleksbarn avlat av Vilhelm Ekelund och Linda Skugge" (enligt Martina Lowden i DN)?
Filip | 2009-05-01 kl 12:13 | #
Om man inkluderar nazismen i begreppet fascism, vilket jag gjorde, är Omar inte fascist. Homofobi, fantasier om judar etc. finns på alla möjliga ställen i idétraditionerna. Man kan inte räkna dem alla, sägner och sånt man hör.
Offentligheten har två poler ― en som är ”vänster” och en som är ”liberal”. Båda parter har ett intresse av att missbruka begreppet fascism för sina politiska syften. Och de har lika mycket fel.
Oskar | 2009-05-01 kl 12:13 | #
@Filip:
Trots att det bär honom "emot att torgföra intimiteter ur privatlivet" har Wered åtskilliga texter av självbiografiskt (självmytologiskt?)intresse på sin hemsida. Här till exempel: http://www.weredsvadligheter.blogspot.com/2009/03/en-del-lasare-har-efterlyst-en.html
Stig F | 2009-05-01 kl 12:13 | #
Förresten är ju det här inlägget det mest nyanserade som skrivits om hela den icke-existerande affären. Jag är också förvånad över att folk är förvånade. Heja Malte.
Oskar | 2009-05-01 kl 12:13 | #
Omar, omar överallt denne Omar!
Det är smått fantastiskt!
Kommer att tänka på Catharine MacKinnon, hur hon artikulerar följande:
“Liberal morality cannot deal with illusions that constitute reality because its theory of reality, lacking a substantive critique of the distribution of power, cannot get behind the empirical world, truth by correspondence.”
Det slår mig att det inte är en tillfällighet att hon här talar om pornografi.
Johannes Jäger | 2009-05-01 kl 12:13 | #
Oskar: Att klumpa ihop fascism och nazism är väl ungefär som att bunta ihop judendom och kristendom? Förvisso i någon mån rimligt, men på bekostnad av nyanserna. Jag tycker M Omar är begripligare i en politisk kontext, där han gått från en konservativ position till en som står fascismen nära. (Dyrkandet av det rena, av kampen, de klassiska könsroller, etc) Religion är ju så amorft att det sällan duger som en förklaring i sig.
peter | 2009-05-01 kl 12:13 | #
Affären pendlar emellertid egentligen mellan Omar och Omars persona, eller hur jag nu ska uttrycka mig. Alltså människan Omar och bilden av Omar, spektaklet Omar (detta oavsett om det var mysmuslimen, eller islamisten). Vem människan Omar är kan, av självklara skäl, förstås endast hans (f.d.) vänner känna till… Men Malte är ju inne på något!
Pudelns kärna är nämligen att Omar alltid varit en sannskyldig sökare. Ständigt oförmögen att handskas med sin egen osäkerhet, med sitt behov att flacka från lösning till lösning. Omars resa inledes i anarkismen (där han förstås borde stannat), gled över till kommunism, för att därefter komma in på fascism, konservatism etc. Han var en i kretsen kring Tage Lindbom - tillsammans med de Geer, Traulau och andra. Därpå började Omar intressera sig för kristendomen, han tänkte bli präst i Svenska kyrkan. Därefter funderade Omar på att konvertera till katolicismen, bröt med SF tillsammans med de Geer, sökte sig till FSSPX (!). Tröttnade förståeligt nog på det. Bestämde sig istället för att konvertera till Islam, bytte namn (igen) och - olé - blev en liberal och måttlig Mohamed Omar som dock plågades av sina demoner…
Det märkliga är att Omar nog faktiskt aldrig hycklat - förutom när det kommer till frågan om antiimperialism, vilket ju också var vad som fick honom att flippa fullständigt till sist - utan jag tror faktiskt att han hyst alla dessa åsikter. Ja, Omar har på något sätt varit liberal den ena veckan, islamist därpå och ibland har han varit liberal, kommunist, islamist osv. på en och samma gång. Det betyder förstås också att han alltid varit tom: innehållslös (när det kommer till politiken menar jag och politik är trots allt ett ändligt fenomen, inte allt). De politiska, religiösa och filosofiska positionerna har varit abstrakta positioner, ständigt utbytbara och förenliga med andra, trots att de i realiteten - eller för de flesta av oss - inte tycks kunna förenas. Omar visar således på att politiken som sådan blivit ett collage under postmoderniteten, eller, om man hellre vill, helt enkelt att han alltid varit lite förvirrad, det finns inte längre något centrum (vilket förstås är förklaringen till varför han blivit så besatt av det Ena). Vi som känt honom har accepterat denna osäkerhet som hans signatur. Visst, nu har han förstås gått för långt - en vek personlighet rättfärdigar inte fascistiska uttalanden - och kommer att få ta konsekvenserna av det. Men samtidigt är det lite sorgligt att hans demoner jagat in honom i detta.
Det finns en bra intervju med Omar i 00-tal nr 24/25 (temat är Tro & Tvivel) där rädslan, osäkerheten, ångesten kommer fram… Omars osäkerhet, oförmåga att tro, rädslor osv. gav honom dock en poetisk lyhördhet som nog få lade märkte till eftersom han reducerades till Sveriges mysmuslim och nu då Sveriges islamist. Han får förstås ta sitt eget ansvar dock, som man bäddar får man ligga. Men självklart var det denna sensibilitet som gjorde honom till en intressant och duktig poet. Han var dock inte kapabel att förstå det. Jag tror inte heller att någon kritiker uppmärksammade det heller. Synd, för där finns också kanske förklaringen till hans agerande. Om någon behandlat honom som poet, istället för en mysmuslim (men som sagt: som man bäddar får man ligga), hade han kanske inte spelat den charad som fick honom att börja leka islamist…
Det här blev långt. Men det känns relevant och folk som intresserar sig för Omar borde känna till det. Om han ångrar sig igen, kan ni väl vara snälla mot honom…
opo | 2009-05-01 kl 12:13 | #
opo: Det var avgjort intressant. Jag har själv tänkt i de banor du gjort, fast jag inte kan säga mig ha känt M O närmare.
Torbjörn Elensky | 2009-05-01 kl 12:13 | #
Frågan är väl om det inte bara är ett bedrägeri, nånslags medietrick eller ett konstnärligt/litterärt projekt. Jag begriper inte varför han skulle spela över så kraftigt om han verkligen trodde på det han sa. Å andra sidan verkade han, som sagts, en smula ur balans redan innan.
aron | 2009-05-01 kl 12:13 | #
Å ena sidan tyder väl all denna ombytlighet snarare på en anarkastiskt och frisk karaktär(det sista kanske inte betraktat från psykiatrikernas synvinkel) än på fascistiska tendenser - men jag har inte hört alla övertramp.
J | 2009-05-01 kl 12:13 | #
Men alltså… jag förstår inte kopplingen mellan den kritik av språkmaterialistisk poesi som Mohamed Omar under en tid drev och hans position i dag som politisk islamist. Malte verkar mena att det ena på något sätt skulle leda till det andra, oklart hur. Ett sätt att retroaktivt misstänkliggöra de som stod på samma sida som honom inom poesidebatten, guilt by association?
Andreas Björsten | 2009-05-01 kl 12:13 | #
opo: Ja, intressant. Man skulle naturligtvis också kunna beskriva en sådan personlighetstyp på ett betydligt mindre välvilligt sätt, vilket man kanske är mer benägen att göra om man inte varit hans vän. Själv har jag, som väl framgår, aldrig givits någon anledning av MO att gilla honom.
Lidåker: Förutom att MO matchar ett antal punkter på en rimlig definition av fascism (hat mot västerländsk "dekadens" i olika former, hyllning av starka ledare, etc), så tillkommer hans explicita entusiasm över faktiska fascister som Julius Evola. Men detta är ett semantiskt sidospår.
Jäger: "artikulerar" förefaller mig lite väl mycket sagt…
Björsten: Nejdå. Jag syftar inte på en eventuell likhet i innehållet mellan hans dåvarande poetikhållning och hans nuvarande politikhållning. Jag syftar på en likhet i formen och temperamentet: det konspiratoriska tänkandet, den högtravande renlärigheten, de underliga utfallen och lögnerna… Hos MO alltså. Om andra poesidebattörer har jag inte uttalat mig, må de alla vila i mer eller mindre välförtjänt frid.
Malte | 2009-05-01 kl 12:13 | #
Well, ja. Jag tycker inte att han ger uttryck för någon urskiljbar linje överhuvudtaget. Han verkar knäpp och helt ofarlig. Varken skrämmer eller intresserar mig. Hyllningar av s.k. starka ledare ― kanske det. Men jag vet inte om det är ett typiskt fascistiskt drag. Finns överallt. Göran Persson, Thatcher och andra hyllades för just detta. Fascismen uppstod på 20- och 30-talen, i det sammanhang som fanns då. Nästa Hitler kommer inte att bära mustasch, som en del tror. Och inte heller palestinasjal.
Oskar | 2009-05-01 kl 12:13 | #
Ett "mindre välvilligt" eller patologiserande namn på den här personlighetstypen är förstås "narcissist": Tomheten och innehållslösheten, tendensen att se allt i svart/vit, sentimentaliteten, dragningen till våldsamma och extrema rörelser samt - inte minst - begäret att låta det egna dramat utspelas inför publik.
MO är långt ifrån unik, förstås. Hans exempel påminner faktiskt om ett antal svenska författare med liknande tendenser (ingen nämnd, många glömda). (Är det inte just det här som den ryslige radikalislamisten, idealiske misogynen och homoerotikern K. Wered i Linköping driver med, förresten?)
Peder | 2009-05-01 kl 12:13 | #
malte skrev: "Jag syftar på en likhet i formen och temperamentet: det konspiratoriska tänkandet, den högtravande renlärigheten, de underliga utfallen och lögnerna… Hos MO alltså. Om andra poesidebattörer har jag inte uttalat mig, må de alla vila i mer eller mindre välförtjänt frid."
u crack me up malte! du är fin och känslig … finkänslig.
.
-no- | 2009-05-01 kl 12:13 | #
Va!? Har dom dött dom andra poesidebattörerna? När hände detta?
P | 2009-05-01 kl 12:13 | #
Gällande narcissismen så kanske man kan säga att den i sig inte bör vara något problem, frågan är vad man gör av den. Benn och Emerson, bland flera andra, har skrivit ett slags kataloger över författares och konstnärers patologiska tillstånd, som man förstås inte ska ta på allvar öht, men faktum kvarstår: man är ju ofta benägen att ta till diagnoserna när man stöter på poeter, författare och dylika begåvningar.
Faktum är att en bekant, en viss konceptualist, numera drömmer om inget annat än Omars självbiografi. Måste medge att det vore fantastisk läsning. Maltes inlägg är kanske bäst därför; vägran att ta affären på allvar. Som Oskar säger; nästa Hitler finner vi inte där. Låt Rydberg uppröras, men om man vill jaga farliga fascister kanske man ska ägna sig åt vettigare saker.
opo | 2009-05-01 kl 12:13 | #
no: Ja, visst är jag? Men framför allt är jag extremt ointresserad av att locka en redan från början alldeles för zombielik poesidebatt att än en gång återvända från ett stilla förmultnande i pressarkivens dödsrike.
opo: Så länge någon ägnar sig åt konst behöver det naturligtvis inte vara någon nackdel att vara narcissist, mytoman, maniker av ett eller annat slag. Men det var länge sedan MO primärt var poet. Vad jag framför allt saknat i den här "affären" är någon granskning av hur en stor del av svensk kulturpress (från Aftonbladet till Axess, från FIB:s kulturfront till Expressen, från Ordfront till Kyrkans tidning till Judisk krönika…) å ena sidan låtit sig utnyttjas av honom och å andra sidan utnyttjat honom för sina egna syften, trots att hans personliga egenheter och svagheter borde varit kända sedan länge.
Malte | 2009-05-01 kl 12:13 | #
Men, jag har iofs inte följt saken så noga, men var det inte just ett sånt granskningsspår Anders Johansson var inne på i sin metakommentar i Aftonbladet? Alltså att Omar mest gynnar kulturpressen i sitt utspel genom att göra sig till stereotypen av allt det som en politiskt korrekt, liberal press i sin tolerans inte kan tolerera..
kb | 2009-05-01 kl 12:13 | #
Man skulle alltså inte ta honom på allvar för att han skulle kunna anses vrickad? Jag vet inte, jag. MO kan ju både skriva (pompös) och framföra sin sak (fascism) vilket är otäckt. Jag vill nog mena att en väl etablerad författare och debattör som MO både bör bemötas och förhånas, och i viss mån även nedtystas. Med samma medel. Annars hamnar man ju i rena, meningslösa diagnoser. I stället för i dito dialoger…
RH | 2009-05-01 kl 12:13 | #
Tycker personligen att AJ borde duckat den diskussionen, han gör vanligtvis ett strålande jobb, men att i den här diskussionen försöka ställa frågan varför upprörs vi över Mohamed Omar, men inte över X eller X… är såväl taktiskt som strategiskt felaktigt.
Om han vill visa på liberalt hyckleri finns det ju bättre exempel än att folk upprörs över MO. Upprörs med all rätt t o m, jag blir i alla fall upprörd över förintelseförnekande o.dyl. Därav var det skönt att läsa en mer avbeväpnande kommentar, ja, något som påvisar det absurda, kanske tom det komiska, i det hela…
Att Omar fick plats i medierna berodde förstås på att han visste var vinden blåste, han valde trots allt moskén framför kyrkan. Smart. Mycket smart. Det kan man förstås reflektera över, men då måste vi diskutera det där med islam och mångkultur osv., och är vi inte ganska leda på Pernilla Ouis och alla andra förståsigpåare? Jag bor i ett sådant där muslimtätt område. Vet ni vad? Ganska trevligt faktiskt. Vi ser hellre att någon snackar Tegnér.
opo | 2009-05-01 kl 12:13 | #
Eh, vad har "ett sådant där muslimtätt område" med någonting att göra? Den sortens tomma ängsliga positioneringar tillför inte diskussionen ett jota, motverkar bara sitt syfte och underblåser inbillade dikotomier. Vad är ett muslimtätt område? Vad innebär det? Varför skulle ett sådant inte vara trevligt? Och så vidare. Annars bra poänger ovan, opo.
RH | 2009-05-01 kl 12:13 | #
Okej, jag är kanske ingen van bloggkommentator, menade bara att jag faktiskt tycker det är lite udda med denna ständiga diskussion om muslimer, vad är egentligen problemet? Jag förstår det faktiskt inte, jag borde ju se det tycker jag, med tanke på att min stad och mina kvarter beskrivs som sådana problemområden, enklaver osv. Men jag gör det alltså inte. Jag har förhoppningsvis upplyst folk om att MO:s haveri varken har med Gaza, Israel eller islam att göra. Knappt ens med antisemtism. Nåja, det är åtminstone i viss mån sekundärt. Men det kunde ju inte Rydberg och alla andra (med rätta) indignerade veta.
Och det var allt för mig, tack för att ni lyssnade.
opo | 2009-05-01 kl 12:13 | #
Sådär i allmänhet tycker jag nog att man ska undvika att patologisera författare/författarskap som man ogillar. Det finns många skäl till varför det är olämpligt och ett par av dessa har redan nämnts här. Men så har vi fenomenet med författare och andra intellektuella som med sitt publika flaxande mellan olika (extrema) politiska och religiösa övertygelser faktiskt gör ett ganska vrickat intryck. Här är situationen lite annorlunda och om man öht ska ta sådana figurer och deras senaste manier på allvar, är det svårt att bortse från deras, ofta genant väldokumenterade, historia och de personliga (ofta säkert ganska tragiska) orsakerna till den. Det är ju faktiskt inte mycket mening med att förklara för en person med Tourettes syndrom att det är olämpligt att säga ”kuken” eller bemöta en Jan Myrdal med förnuftiga argument.
Stig F | 2009-05-01 kl 12:13 | #