Lägesrapport från cocktaildimman över skyttegravarna
Ursäkta de magra uppdateringarna här pÃ¥ sistone. Jag har befunnit mig i ett litterärt ingenmansland genomkorsat av deadlines. Men Therese sa till mig igÃ¥r att hon saknade min blogg, och jag vill ju inte göra henne mer besviken än jag regelbundet gör med mina böcker… I och för sig försökte jag försvara min bloggfrÃ¥nvaro genom att hävda att jag numera är mer kulturkonservativ än till och med Johan Lundberg, sÃ¥ till vida att jag alltmer lutar Ã¥t Ã¥sikten att internet helt och hÃ¥llet borde avskaffas. Läs böcker istället, ungdomar!
Detta redan grumliga resonemang grumlades ytterligare av att det förenades med ett antal historiska cocktails — ska en soixante-quinze baseras pÃ¥ gin, cognac eller absint? i brist pÃ¥ konklusiva fakta blev alla varianterna grundligt prövade… — vid firandet inte av l'armistice men väl av Peter Englunds nya bok Stridens skönhet och sorg. Jag har inte hunnit börja gräva ner mig bland dess 625 sidor än, men ger i vart fall Peter högsta betyg som festfixare och festföremÃ¥l. Märkligt nog har jag inte ens haft huvudvärk idag.
Kulturkonservatism är däremot ett begrepp som förvisso kan ge en huvudvärk. PÃ¥ grund av ovan nämnda skäl har jag försummat den senaste debatten (Lundberg, van Reis, Pressylta, Linderborg, Elise, Pressylta igen, m fl). Det mesta som behöver sägas har väl redan sagt. Man kunde dock ytterligare understryka det dubiösa i Lundbergs alltför glidande resonemang om totalitära rörelser — i sin konstsyn var ju sÃ¥väl nazismen som kommunismen synnerligen borgerliga och konservativa. Och jag vet inte om det nutida retrogardets idoler alltid heller riktigt hör hemma där Lundberg politiskt vill ha dem…
Till skillnad från Lundberg tror jag inte heller att det någonsin existerat en guldålder fri från "slibbigt nätverkande" (och när upphör nätverkande att vara slibbigt? när jag och Johan artigt konverserar över en champagnecocktail som igår?) och jag är inte heller säker på att "polarisering" är något a priori positivt. Jag önskar mig snarare att den svenska kulturdebatten mellan progressiva och konservativa kunde låta lite mer som när Gould och Menuhin diskuterar Schönberg.
Och tror trots allt mer på champagne som kulturell kraft än på skyttegravar.
31 kommentarer till "Lägesrapport från cocktaildimman över skyttegravarna":
Jag undrar när i mitt liv det där klippet med Gould och Menuhin dök upp förra gången. Jag tänker nämligen på det ofta. Det är så himla fint. När Menuhin säger att han anser att den som tycker om någonting har alltid har förstått det bättre än den som inte tycker om det (om jag minns rätt, i någon sorts entusiasm skriver jag det här innan jag ser om det).
Johan | 2008-11-11 kl 16:31 | #
Ursäkta, men det var väl ett satans standardiserat kultursidestjat om "progressiva" och "konservativa". Som jag nog tror att du är alltför begåvad för att behöva blanda dig i. Därför kommer nu ett litet utbrott, säkert malplacerat som reaktion på denna lilla text.
Studera de egentligt konservativa, Burke och Viereck, t.ex., och återkom med mer välgrundade resonemang. Det verkar som att de flesta i Nordpolslandet tror att konservatismen är "motståndare till förändring". Men så är det ju inte. Det finns nog ytterst få människor som är motståndare till förändring ― Bertil Malmbergs dårar är de enda jag kan komma på.
Den egentliga konservatismen är motståndare till försämring. Burke ansåg inte att samhälleligt kaos med massmord och diktatur under en hänsynslös militär innebar en förändring till det bättre. Eller för den delen kolonialt maktmissbruk i Indien, som han ägnade tio år och hela sin prestige åt att motverka.
Han trodde, precis som Viereck, att verkliga framsteg skedde på ett långsamt och evolutionärt sätt. Inte genom revolution, grandiosa äventyr eller realisering av abstrakta scheman.
Varken Burke eller Viereck var framstegs- eller förnuftsfientliga ― men de var medvetna om att gåvorna är ojämlikt fördelade, att erfarenhet är en viktig förutsättning för kvalitet, att majoriteten inte har rätt, att den enskilda människan inte kan veta allt, att alla människor har fördomar, även om alla inte är fördomsfulla, att samhället är betydligt mer komplext än de flesta tror osv.
För att förenkla det hela.
*
"…i sin konstsyn var ju sÃ¥väl nazismen som kommunismen synnerligen borgerliga och konservativa"
Det var JÄVLIGT korkat skrivet. Båda rörelserna var liksom medelmåttigt radikala, anti-borgerliga och anti-konservativa.
Men visst, de allra flesta människor som talar om "konservatism", såväl till vänster som höger, menar något annat än Burke och Viereck.
Oskar | 2008-11-11 kl 16:31 | #
Edmund Burke, 1729-97, irländsk-brittisk statsman.
Peter Viereck, 1916-2006, amerikansk historiker, debattör och poet.
Oskar | 2008-11-11 kl 16:31 | #
Oskar: Det fanns futurister bland de tidiga höger- och vänsterrevolutionärerna, men realsocialismens (-fascismens, -nazismens) stater var djupt konservativa för att inte säga småborgerliga i sin konstsyn. Frederik Böök hade nog ställt upp på en hel del av Zjdanovs poetik, som vände sig mot just den västerländska dekadensen:
Characteristic of the decadence and decay of bourgeois culture are the orgies of mysticism and superstitions, the passion for pornography.
. . .
Those representatives of bourgeois literature who feel the state of things more acutely are absorbed in pessimism, doubt in the morrow, eulogy of darkness, extolment of pessimism as the theory and practice of art. [Visst hör man Lukács eka här]
. . .
In our country the main heroes of works of literature are the active builders of a new life–working men and women, collective farmers, Party members, business managers, engineers, members of the Young Communist league, Pioneers. . . . Our literature is impregnated with enthusiasm and the spirit of heroic deeds. . . . It is optimistic in essence, because it is the literature of the rising class of the proletariat, the only progressive and advanced class.
(FrÃ¥n arbetet Soviet Literature–The richest in Ideas. The most Advanced Literature, översatt av jag vet inte vem.)
Vad gäller bildkonst: Den nazistiska klassicismen kan jag inte med (Breker ger mig faktiskt rysningar), men jag är ganska svag för en del av Stalintidens måleri, skulptur och arkitektur, både i Sovjetunionen och övriga östblocket. Det heroiska får i mina ögon idag en tragisk aura och patina av det vi vet om det historiska skeendet och kommunismens fall.
At the time, it was terrible.
Over this land, like a ghost
He roamed from door to door;
In his hands, he clutched a lute
And sweetly made it tinkle;
In his dreamy melodies,
Like a beam of sunlight,
You could sense truth itself
And heavenly love.
The voice made many a man's heart
Beat, that had been turned to stone;
It enlightened many a man's mind
Which had been cast into uttermost darkness.
But instead of glorification,
Wherever the harp was plucked,
The mob set before the outcast
a vessel filled with poison . . .
And they said to hom: 'Drink this, o accursed,
This is your appointed lot!
We do not want your truth
Nor these heavenly tunes of yours!'
(Engelsk övers. av en av Stalins georgiska dikter, i Montefiori, Young Stalin, s. 283)
fragmentarius | 2008-11-11 kl 16:31 | #
Ja. Jag har ju inte maximal koll här, dvs. mer koll än de flesta. Jag har några år på mig, hoppas jag. Men Frederik Böök har jag aldrig älskat. Däremot ultrapessimisten Bertil Malmberg, som ofta tyckte att Böök var fånig, dum, intolerant och reaktionär. Han skrev en gång ett offentligt brev till Böök ― det var i mitten av 10-talet ― där han anklagade honom för att vara klumpig i huvudet. Böök, som var äldre, och mer stadgad i offentligheten, svarade med ett "visitkort till Bertil Malmberg". Heja Malmberg. Och när sedan nazismen kom, var det förstås Malmberg ― inte Böök ― som gjorde motstånd. Det finns en väldig skillnad mellan det konservativa och det reaktionära, som jag ser det.
Ja. Människor menar väldigt olika saker med begreppet "konservatism". Jag menar Burke, Viereck, Malmberg. Det är allt. Inte några trångsynta, auktoritära reaktionärer. Verkligt framstegsvänliga, anti-totalitära människor, som inte är dumma i huvudet.
Oskar | 2008-11-11 kl 16:31 | #
Oskar: "progressiva och konservativa" i texten skulle måhända med fördel kunnat förtydligas till "dem som själva betecknar sig som progressiva och dem som själva betecknar sig som konservativa".
Vad som är så "jävligt" korkat med påståendet att nazismen och kommunismen i sin konstsyn var borgerliga och konservativa förstår jag inte. Om det inte i stora drag stämmer får du förklara varför. Naturligtvis följer därav inte att alla som har en borgerlig och/eller konservativ konstsyn skulle vara nazister eller kommunister. Eller för den delen dumma i huvudet.
Det mesta av vad du i övrigt skriver om Burke etc kan jag hålla med om och jag har heller inte skrivit något som motsäger det. Menuhins hållning i filmklippet var mitt positiva exempel på en mer konstruktiv konservativ skepsis.
Malte | 2008-11-11 kl 16:31 | #
Jag menade inte i allt jag skrev att attackera dig. Men jag ville göra ett statement kring ett sorts standardresonemang som alltför ofta förekommer i svensk offentlighet. Och jag fortsätter nog med det.
Att t.ex. kommunismen skulle vara "borgerlig" och "konservativ" i sin kultursyn… frÃ¥ga Lenin. FrÃ¥ga hela det bolsjevikiska gänget. Var de borgerliga och konservativa? Var det därför de sprängde Cathedral of Christ the Saviour?
Nej, de hatade borgerligheten över allt annat. Och de ville inte bevara det bästa i historien, som de sant konservativa ― de ville byta ut allt. Också deras kultursyn var anti-borgerlig. De var radikaler.
Om med svensk borgerlighet menas storstädernas medelklass/övermedelklass, på en rent inkomstmässig skala, så fanns väl alla svenska anti-nazister och anti-kommunister där. Segerstedt. Malmberg. Selander. Tingsten osv. Samtidigt som de flesta småtotalitära människor OCKSÅ fanns i borgerligheten. Den var helt enkelt dominerande under den tiden.
Har man hört talas om någon vänsterperson som samtidigt var anti-kommunist och anti-nazist? Alltså under den tiden, precis när det skedde, inte i efterhand? Ture Nerman är den enda jag kan komma på, och han hattade ju ändå en del. Tingsten kanske, om man uppfattar honom som en vänsterperson. Men var finns de anti-totalitära hjältarna i vänsterns Sverige?
De "progressivas" favorit Karl Vennberg lyckades däremot med att vara både pro-nazistisk och pro-sovjetisk.
Bl.a. därför blir man äcklad av den standardiserade, provinsinella, "progressiva" majoriteten i det här landets "kulturdebatt".
Och ursäkta om jag inte direkt svarade på ditt inlägg. Jag fick bara ett behov av att säga vissa saker.
Oskar | 2008-11-11 kl 16:31 | #
Vi kanske inte ska glömma att vi har en konservativ och synnerligen kulturkonservativ engelsk politiker att tacka för att nazistismen aldrig nådde vårt land och för att hela Europa blev befriat från nazismen.
Johan | 2008-11-11 kl 16:31 | #
Då får vi inte heller glömma att rikta ett om möjligt ännu större tack till Stalin för den saken.
robin | 2008-11-11 kl 16:31 | #
Varför skulle man tacka aset? Han gick ju dessutom och gömde sig på sin datja när tyskarna anföll. "Tack för det fina, ljusa, trevliga Östeuropa som Ni skapade"?
Oskar | 2008-11-11 kl 16:31 | #
Oskar, din historiesyn är i nuläget inte så där jättenyanserad om man säger så. Men du är ju en ung man, och har många år på dig att bli i alla fall lite klokare.
robin | 2008-11-11 kl 16:31 | #
Min historiesyn är oerhört mycket mer jättenyanserad än din.
Oskar | 2008-11-11 kl 16:31 | #
Om min historiesyn vet vi hittills endast att jag anser det vara ett alltför vanligtvis "bortglömt" faktum att miljoner människor ur Röda Armén dog i strider mot nazisterna och nazismen.
robin | 2008-11-11 kl 16:31 | #
Så är det ju, men du skrev nyss att man borde tacka Stalin.
Oskar | 2008-11-11 kl 16:31 | #
Malte!
Plocka upp senaste numret av Folket i Bild som kom ut i dagarna, där drar Margareta Zetterström en lans för din kultursyn!
Anders | 2008-11-11 kl 16:31 | #
Stalin hade, om jag inte tar fel, en del att säga till om när det gällde Röda Armén.
robin | 2008-11-11 kl 16:31 | #
Precis som Churchill hade visst inflytande över sina mannar förmodar jag. Ska man tacka den ene bör man också tacka den andre. Tack ska ni ha, grabbar, det gjorde ni jävligt bra! Särskilt du Stalin.
robin | 2008-11-11 kl 16:31 | #
Robin, jag vet inte om det gått dig förbi men faktum är att kommunister och socialister har hänvisat till det faktum att man besegrade nazismen i drygt 50 år. Liksom modernismen levt på det faktum att nazisterna efter stor tvekan bestämde sig för att fördöma expressionismen.
Johan | 2008-11-11 kl 16:31 | #
Johan: det har på senare tid blivit legitimt att i alla möjliga sammanhang - inte minst på alla våra hundratals borgerliga ledarsidor - bunta ihop en kriminell och på alla sätt förfärlig rörelse som den nazistiska med den kommunistiska. Många svenskar börjar därför tro att nazism och kommunism är typ samma sak och samma skit. Att ännu en gång påminna om att Sovjet till slut krossade nazismen behöver således inte vara helt fel, särskilt som jag tror att en majoritet svenskar - trots 50 års tjat - inte har tillåtits att få en aning om det.
robin | 2008-11-11 kl 16:31 | #
Robin, Nej, ok men då tycker man att du borde kunna acceptera att även konservativa då och då kan ta åt sig äran av sina egna insater på samma område.
Johan | 2008-11-11 kl 16:31 | #
Vad är det för konservativa stordåd jag inte har accepterat?
robin | 2008-11-11 kl 16:31 | #
"Många svenskar börjar därför tro att nazism och kommunism är typ samma sak och samma skit."
Ja, är det inte märkligt. Å ena sidan en kriminell bunt, å andra sidan en samling välmenande, vidsynta människor utan vank och tadel.
Oskar | 2008-11-11 kl 16:31 | #
Även typ Reagan har säkert både vank och tadel men inte var han nazist för det (det var han väl inte?). Min poäng: håll isär ideologierna. Håll rumpan styv. Och Oskar: mogna.
robin | 2008-11-11 kl 16:31 | #
Det behöver jag nog inte, du. Det är inte så intressant med ideologier. Det intressanta är vad som verkligen skett och sker. Också Hitler ansåg sig göra något gott.
Oskar | 2008-11-11 kl 16:31 | #
"Det här berättade pappa för mig då jag var fem år: Tonarterna är ett litet kungahov. Där regerar en kung (prim) och han har två adjutanter (kvart och kvint). Fyra andra dignitärer är underordnade dem, de har alla sitt helt speciella förhållande till kungen och hans adjutanter. Dessutom är fem andra toner inkvarterade vid hovet, dem kallar man kromatiska. De har visserligen betydelsefulla ställningar i andra tonarter, men här är de blott gäster.
(—)
En dag konstaterade en stor man att musikens språk har uttömts och att det inte längre kan annat än att ständigt mala samma budskap. Med ett revolutionsdekret upphävde han tonernas hierarki och gjorde alla lika. Han påbjöd dem en sträng disciplin, för att ingen av dem skulle förekomma oftare i en komposition än någon annan och på så sätt tillägna sig gamla feodala privilegier. Kungahoven var en gång för alla avskaffade, och i stället för dem uppstod ett enda rike grundat på jämlikhet, dess namn var dodekafoni."
Milan Kundera – Skrattet och glömskans bok
Jörgen | 2008-11-11 kl 16:31 | #
Jörgen: tack, för det påminner oss än en gång om att aldrig ta Kundera på allvar, för vad han säger här sa dom mycket bättre i Sound of Music.
Gunnar | 2008-11-11 kl 16:31 | #
Oskar: apropå "Har man hört talas om någon vänsterperson som samtidigt var anti-kommunist och anti-nazist?" kan jag med varm och vänlig hand hänvisa dig till vidare studier av syndikalismen.
peter | 2008-11-11 kl 16:31 | #
Tack. Ja, jag måste läsa mer om den anti-auktoritära vänstern.
Oskar | 2008-11-11 kl 16:31 | #
"Har man hört talas om någon vänsterperson som samtidigt var anti-kommunist och anti-nazist, alltså under den tiden när det verkligen hände?"
Stig Dagermans dagsverser och reportage anbefalles!
Jakob | 2008-11-11 kl 16:31 | #
Jo. Han var väl just syndikalist. Jag minns hans verser som alltför knaggliga.
Oskar | 2008-11-11 kl 16:31 | #
Förmodligen bättre som prosaist. Reportagen måste jag läsa.
Oskar | 2008-11-11 kl 16:31 | #