Malte Persson: Errata

1. 10 kommentarer till "Svart som Bruno":

2. Det var en bra recension: initierad, generös, inspirerande.
   "De har fällt sina skiljetecken." Vackert.

   Germund | 2008-09-18 kl 13:29 | #

3. Fint skrivet: bra att du tar upp hans humor, det känns som att det är ett förbigånget ämne när det skrivs om honom …

   bernur | 2008-09-18 kl 13:29 | #

4. Jag håller med, det var en fin recension. (Nästan som en liten replik på skyskrape-debaclet nedan…)

   RH | 2008-09-18 kl 13:29 | #

5. Tack!

   Malte | 2008-09-18 kl 13:29 | #

6. Jag är mycket imponerad av Er artikel. Sådana - inte korta och banala "anmälningar" eller intetsägande recensioner - upplever jag som riktig, värdefull litteraturkritik. Tack.

   Kaźmierski | 2008-09-18 kl 13:29 | #

7. Jag instämmer i ovanstående komplimanger, även om jag i recensionen anar något av den tvehågsenhet jag själv kände under läsningen. Här är dock en som är mer säker på sin sak:

   http://www.bt.se/kultur/recensioner/attityd-och-ytlig-populism(857980).gm

   Idling | 2008-09-18 kl 13:29 | #

8. Peter Grönborgs recension i Borås Tidning ekar av sjuttiotalets renläriga marxisters glåpord om att den där anarkisten är inte tillräckligt samhällstillvänd och konstruktiv.
   Malte Persson, en yngre kollega som lärt sig en annan hemläxa, konstaterar:

   "Ibland stannar jag upp inför någon dikt i den nya samlingen Svart Som Silver och tänker: Är det här inte en aning banalt? Skulle jag acceptera det hos låt oss säga en debutant?"

   Förmodligen inte. Hade det varit en debutant som skrivit den här boken hade den troligen blivit sågad. Ännu troligare är att den aldrig blivit utgiven utan tillbakaskickad med lektörsomdömet "lite banalt". Det är ett växande och oroande problem att kritiker och lektörer skyggar för det de uppfattar som banalt, kanske av rädsla för det banala inne i dem själva. Med Öijers egna ord, barnet de håller häktade inom sig.

   Bruno K Öijer står förvisso tillräckligt starkt i dag statusmässigt för att inte drabbas av några nedsablingar från framstående kritiker, men han gjorde det inte på länge, fram till nittiotalet. Den tvehågsenhet som Idling nämner och som jag antar gäller emotionellt laddad poesi, varför kan man inte analysera den känslan, i stället för att ge efter för kritikerimpulsen att såga det som är skört och sårbart?

   Magistrar Grönborg och Persson kritiserar Öijer från olika utgångspunkter. Det de har gemensamt är att den de skriver om knappast kunde bry sig mindre, och han har ingen större anledning att göra det.

   Jakob | 2008-09-18 kl 13:29 | #

9. Jag tror att Bruno K Öijer blev varm om hjärtat när han läste din recension.

   Jag tycker så mycket om honom.

   Mats | 2008-09-18 kl 13:29 | #

10. Han fick feber, alltså? Stackarn.

    Jakob lyfter å andra sidan på sitt sätt fram den gamla frågeställningen om huruvida recensenten skriver för den presumtive läsaren eller för den som redan läst boken eller för författaren eller för sig själv eller för sina beundrare på bloggen. Jag är säker på att det finns ett korrekt svar på den frågan men kan inte för mitt liv minnas vad det skulle vara. Någon som kan sortera ut begreppen?

    O | 2008-09-18 kl 13:29 | #

11. Det är en metafor!

    Mats | 2008-09-18 kl 13:29 | #

Kommentarsfunktionen är tills vidare avstängd, på grund av en efter hand alltmer permanent semester från det interaktiva infernot!