Malte Persson: Errata

om man vill försöka locka någon till sitt läger ska man nog undvika att först kalla densamme "vår tids Lars Gustafsson".

Vad har egentligen Erik Wijk gjort som är så kulturradikalt? Han är väl snarare en ganska typisk vänsterkonservativ, närapå parodisk? Känns visserligen som att formuleringen "den radikala traditionen" är tänkt som lite skämtsam, och att hela artikeln inte är direkt gravallvarlig, men iallafall. Förutsägbarhet är inte nåt som klär ett kulturliv.

Det var ju en obehaglig artikel. Att inleda med "utan att ha lusläst" och sen ägna resten av texten åt att omväxlande dra jätteväxlar på ditt intervjusvar, och omväxlande missförstå begreppet "kulturkonservatism", allt i en ton som visar att han skiter fullständigt i vad du skrivit. Vad fan?

Den radikala traditionen är hursomhelst inget skämt.

Låt oss (läsarna av din blogg) veta var du publicerar svaret.

Wijks artikel ekar av gammalvänsterns anklagelser om borgerligt elfenbenstorn, navelskåderi osv, han bedyrar därför att även vänsterintellektuella har kunnat syssla med så kallad dammig lärdom (detta riktat mindre till Malte, antar jag, än till sjuttitalsvänstern). Han törs inte angripa Malte Persson på det sätt denne sannlolikt skulle ha blivit attackerad på sjuttiotalet (hans huvudperson blir ju t.o.m adlad, gubevars). Han vill inte kräva att Malte rättar sig i leden (eftersom det knappt finns några led längre). Därför är artikeln luddig. Wijk vill väl helt enkelt passa på och synas lite.

Ja jäklar, bara omslaget skulle ha retat gallfeber på sjuttitalsvänstern. ProfitörförlagetkapitalistBonniers skulle ha attackerats i brinnande artiklar.

Ja det var tider. Världsfrånvändhet, vurm för adeln, framgångsfixering, borde ha skrivit om folket istället - stackars Malte skulle ha blivit massakrerad. Nu niger DN-vänstern: får det lov att vara lite kaffe, herr geni?

Vafan är "kulturkonservatism"? Kan någon berätta?

Det är väl vad som vägledde bråkstakarna på uruppförandet av Våroffer.

I så fall är jag inte kulturkonservativ. Och inte heller de övriga som jag känner och tycker om och kallar konservativa.

Det var f.ö. lite roligt det här, med "E", "M" och "A". Först fanns det bara "P". Nu har det plötsligt blivit en massa fler ensamstående versaler.

Hårresande lögnvirtuoser och blondinbellor. Det är Norén som är en fursteslickare, inte jag.

Vem det än var som påstod att mitt anseende inte skulle vara högt, så vill jag dementera det.

Malte Perssons djuplodande annaler sätter avtryck och berör.

Det är ju skärpning som har ägt rum.
Den här kretsen är sliskig och korrupt.

Hihi, Sancho Wijk …

Wijk? Han når inte upp till min begåvnings fotknöl.

Oj vilka enfaldiga läsare den här bloggen tycks ha.Synd på så rara ärter.

Tja, jag vet inte om det där med att dimpa in och förolämpa alla andra får dig att framstå i så mycket bättre dager, faktiskt.

"Jag svarar i dagens Aftonbladet, men känner redan att jag inte håller med mig själv helt och hållet…"

Slingerbult! Bra artikel annars!

Tillåter mig citera Böök ur densamma: Att sitta i en privilegierad ställning och säga sin mening om hela världen, det skall inte vara en bekväm och ofarlig position, och att försöka trubba av dilemmat med beskäftig välvilja åt alla håll är klen visdom.

Hur var Manilla? (Jo, berätta nu, annars tycks ju denna världen bara desto mer korrupt och sliskigt intimiserad…)

Ett citat i rättan tid.
"agneta" misstar sig angående läsarna.

Härliga små håvor. Då är ju allt som det ska vara.

Nå, det får man kalla helgardering. Young Malte plays it safe. Jag hade säkert liknande tankar i början av min privata karriär som kulturreaktionär, men bejakar den sedan länge helhjärtat. Det finns helt enkelt inget annat, ingen litteratur utöver klassikerna och deras efterföljare.

Johanssons idé om att de estetiska termerna "hög" och "låg" skulle vara hämtade från ekonomins sfär var ju retoriskt effektiv, och typisk för dagens tänkande där, i Marx' efterföljd, ekonomin alltid har primatet, men (medvetet?) ahistorisk, anti-historisk. Nivåskillnadsmetaforiken i estetiken går ju tillbaka på antikens termer - hypsos, bathos - som klassicismen återanvände - och har väl därtill färgats av det religiösa tankegodset, Gud i höjden osv (säkert f.ö. redan på antiken med dess olymp och parnass). I Sverige finner man dem säkerligen på 1600-talet. "Hög" och "låg" ifråga om inkomst och ekonomi däremot skulle jag tippa är en nittonhundratals eller tidigast artonhundratalsinnovation.

""Hög" och "låg" ifråga om inkomst och ekonomi däremot skulle jag tippa är en nittonhundratals eller tidigast artonhundratalsinnovation. "
Så är det inte. Visst var det låga förknippat med plebejer, och det höga med patricier.

N: Man ansåg sig då tala om värdighet och auktoritet, inte inkomst och förmögenhet. De senare är av naturen stora eller små, inte höga eller låga. Så vitt jag vet används under antiken aldrig "hög" (altus, hypselos) för att beteckna inkomst eller pengamängd.

Hög och låg som ekonomiska storheter uppträder när man börjar tänka i form av tabeller och grafer: framför allt under den engelska industrialismen. Det tidigaste belägget i OED är från sjuttonhundratalet: "stocks are high".

Tyvvärr undergrävs mitt resonemang en smula då det visar sig att utgifter (fast inte inkomster) tidigt i svenskan kan vara höga (ex. fr. SAOB):

Skatten war i konung Erics tijdh altt för höögh. O PETRI Kr. 169 (c. 1540).

The Summor wäl kunde löpe så högt, / Ett Furstendom man wäl kunde köpt. SVART Gensv. H 5 a (1558).

När dyr tijdh är, .. så kosta .. alla huusnödtorffter högre. RUDBECK Bref 53 (1670).

ÅÅÅÅ vilka dumskallar det finns här… ursäkta…

Mera Malte:

http://www.svd.se/kulturnoje/nyheter/artikel_1636507.svd

Helt ok intervju. Boken säljer mycket bra, om jag fattat det rätt. Får man spekulera om ett litet Augustpris också…?
Det är lite roligt det där att Malte egentligen skulle vilja vara farlig…

ett PS - det är lite rart när diskussioner fortsätter i bloggar när innehavaren har fullt upp på annat håll. Här har en del fortsatt kverulera, den hängivna O länkar till intervjuer med den frånvarande, och ibland bryter det ut små lärda diskurser om ditten & datten. Någon gång skulle jag ändå vilja se Malte Persson lägga ut texten ännu mer om kulturkonservatism/radikalitet, kanske i synnerhet i förhållande till form och innehåll när det gäller själva litteraturen. Artikeln i Aftonbladet handlade (väl?) främst om att försöka få folk att läsa mer klassiker, och det kan man verkligen skriva under på. Men nyskrivna böcker, hur placerar man in dem på en skala från formell konservatism till formförnyelse, resp. konservativt innehåll - nya tankar?
I all hast