Malte Persson: Errata

Malte, i intervjun i Svenskan pratar ni om "samtiden, den som 'tvingar' Persson att bli kulturkonservativ." Du säger:

"Det hade passat mig betydligt bättre att vara radikal – och få göra uppror. Men som det nu är har man inget annat val än att motverka förytligandet och fördumningen".

Jag skrev i helgen en debattarikel som jag avslutade så här:

"Substans i stället för ytlighet.
Det tror jag är dagstidningens enda väg till överlevnad. Där är den traditionella och klassiska kultursidan en stor och given tillgång. När räknenissarna och trendlisorna börjar skrika om att detta är kulturkonservatism och ideal präglad av gammal dammig läderbandsbildning, så är det mycket enkelt att ge svar på tal Att försöka försvara kulturarvet, att slåss för bildningen och vårda det kritiska uppdraget, det är idag den enda radikala väg som finns att gå. Det finns en överhängande risk att den dessutom kan visa sig vara lönsam."

Jag menar att en en viss form av kulturkonservatism idag inte bara är nödvändig. Den är radikal! Håller du inte med?

Crister: Men då är det inte längre kulturkonservatism det handlar om, vad räknenissarna än må säga.
En genuin vilja att sprida kunskap och slåss för en utbredd bildning, det är väl snarast kulturradikalism!
Men det är inte lika billigt som att klippa nyheter om bröstoperationer ur amerikanska skvallertidningar och presentera dem som nöjesnyheter i Aftonbladet.

Den publicistiska idé du föreslår, Crister, kräver ett visst antal, med fördel fast anställda, kulturskribenter. Och säg den redaktion som anställer renodlade kulturskribenter i dag?

Jakob: Alldeles riktigt! Kulturradikalism var ordet. Jag tror inte det är fler anställda som behövs. Det är inriktningen som avgör.

Och jag som tänkte droppa in här och skriva något litet lagom oseriöst om något som slog mig när jag läste SvD-intervjun, men så har Crister varit här och skrivit en massa bra seriösa saker, så det är nog bäst jag låter bli. Attans.

Crister: Jo, men jag tycker att det verkar finnas ett samband: Allt fler ängsliga frilansare på bekostnad av fasta tjänster - allt mer tandlös och grund kulturbevakning. Klart att det är viktigt att ha en seriös publicistisk inriktning, men minst lika viktigt att satsa rejält med resurser på att genomföra den. Annars kan man t ex som DN slå på stora trumman för sin Boklördag, men sedan fylla kulturdelen med topplistor, tyckarkrönikor och litterära modereportage…

Och de på DN är väl - just - anställda? Jag är inte anställd, och känner mig allt annat än ängslig! Jag lovar.

Här är f ö hela debattartikeln:

http://www.st.nu/noje/kultur.php?ation=visa_artikel&id=754308

Annars vill jag - eftersom jag tycker mycket om Malte P:s nya roman - säga att nu håller vi tummarna inför morgondagens recensioner! Hoppas nattens fest blir blöt och blodig, i rent kellgrensk anda. Kanske kan den patologiskt snuskige Vertigomannen knäppa lite på Bellmans luta?

Crister: Nej, jag menade inte dig. Ditt skrivande är som du säger, allt annat än ängsligt!
Nej, det är ju ett komplext och rätt djupgående problem detta med kultursidornas nedgång, och man kan med fördel läsa Claes Wahlins inlägg i debatten om kulturjournalistiken i dagens Aftonbladet (f ö en kultursida som förmår göra mycket av sitt väldigt begränsade utrymme i tidningen!).

Malte, jag kommer gärna på ditt releaseparty. Meddelas endast på detta sätt eftersom din mailadress inte verkar vara utsatt på sidan.

Grattis! Till recensionerna.

Svd:s rec. var nog den mest välskrivna: annars är det gott om referat och återgivande av Edelcrantz historia. Lustigt nog nämner bara Expressen Daniel Kehlmanns bok om von Humboldt och Gauss, som torde utgöra ett gott jämförelsematerial, och endast jag nämner Tristram Shandy, vilket kanske är mindre förvånande - - -

Dessutom kan man göra den iakttagelsen att DN:s recensent antagligen smått desperat har sökt "snabba" kunskaper om Clewberg-Edelcrantz. Hur ska man annars förklara att han råkar citera Carl Fehrmans recension av Karl Ragnar Gierows Minnesteckning över vår hjälte? Just den recension ligger utlagd på nätet, på hemsidan ägnad åt Gierow.

Bernur: Jag är inte helt övertygad att Laurence Sterne varit en så stark inspirationskälla, men det kan endast Malte Persson själv svara på - när han återhämtat sig från gårdagens vinrus och dagens glädjedito.

Sterne är en viktig inspirationskälla, men på visst avstånd. En av de saker som ursprungligen fick mig att sätta igång med detta projekt var en tanke om att 1700-talsromanen har två poler, som kan representeras av "Farliga förbindelser" och "Tristram Shandy". Å ena sidan alltså ett perfekt slutet kommunikationssystem, å andra sidan ett totalt öppet som oavbrutet förgrenar sig. (Notera även att Laclos var fortifikationsingenjör, och jämför med den roll som uncle Tobys fortifikationer spelar i Sternes roman…) — Emellertid tror jag inte att det finns så påtagliga spår av denna tanke i romanen, som tagit sina egna vägar. Men som inspiration, ja. (Prickarna i slutet av kapitlet om den Sterne-läsande Klick är nog annars det mest konkreta beviset på inspiration från det hållet.)

Angående DN:s recension vill jag också, högst parentetiskt, tillägga att det inte stämmer att jag använt Gierows bok som huvudkälla. Det är en lysande bok, och den självklara ingången till den historiske Edelcrantz, men alltför kortfattad för att kunna användas på ett sådant sätt. Jag har alltså samlat material från en mängd olika källor, tryckta och otryckta.

Malte: Det är alldeles uppenbart att du gått till andra källor, inte minst primärkällorna, för den som läst din roman och Gierows Minnesteckning. Vad jag syftade på var att recensenten i DN inte ens bemödat sig att läsa Gierows introduktion, utan nöjt sig med vad han funnit på nätet. Det säger - på sitt tragiska sätt - mer om kultursidornas kris än alla just nu pågående debatter. Samtidigt blir det lätt egendomligt då jag med stor behållning - och ibland beundran - brukar läsa Stefan Jonsson.