Tillbaka till antiken igen
Mary Beards artikel i The Guardian om kejsar Hadrianus är en i mina ögon exemplarisk kulturartikel. (Även om jag inte håller med henne om Marguerite Yourcenar.) — I brist på sådant här hemma läser jag istället klassikerbloggar. För den som döpt en bok till Apolloprojektet är det så klart intressant att läsa om inkonsekvenser i NASA:s namngivning av nya projekt. (Även om jag tycker att redan "The Apollo Project" var ett märkligt namnval: varför döpa ett månprogram efter en solgud?)
I synnerhet vill jag rekommendera den här innehållsrika texten om möjligheten att översätta antika versmått, med utförliga citat av Nietzsche och Augustinus. (Jag skrev några marginalkommentarer på plats, men skulle även vilja lägga följande mer filosofiska aspekt på problemet: En dikts versmått är ju bara vad den har gemensamt med andra dikter. Unikt är däremot dess sätt att förhålla sig till versmåttet. Och även om versmåttet låter sig överföras återstår frågan om huruvida det unika förhållningssättet låter sig överföras. Och om inte, är det då alls någon poäng i att överföra versmåttet?)
12 kommentarer till "Tillbaka till antiken igen":
Aha, jag visste att du hade synpunkter på detta — ett blogginlägg ännu ej publicerat om klassikeröversättningar, skrev du tidigare. Fast jag undrar om vi egentligen är så värst oense i sak, snarare än i fråga om preferenser beträffande åt vilket håll udden bör riktas.
Jag ska kommentera vidare på min sida när jag funderat på saken. Här angånde din filosofiska anmärkning (som ironiskt nog kommer från det romantiska hållet). Att diktens unika förhållande till sin form går förlorad i översättningen är förstås sant. Förhållandet mellan form och innehåll riskerar därtill att bli än mer artificiellt och inorganiskt i översättningen än i originalet. Är det då någon mening att försöka imitera formen? Man kan se det som så, helt krasst och oromantiskt — kanske t.o.m. "språkmaterialistiskt" — att överföringen av versmåttet gäller diktens yttre: dess utseende, genre, etikett, bibliografiskt-filologiska katalogiseringsdata, s.a.s. Egenskaper som också hör till dikten, fast på ett ytligt plan.
Sedan har vi ju en rik tradition av svensk klassicism och klassikeröversättningar att förhålla oss till, inordna oss i — detta inordnande i en tradition är också i överensstämmelse med hur man arbetade under antiken. I någon mån bör man kanske se poesiöversättning som en form av det antika _imitatio_ — d.v.s. skriva samma sak som någon annan redan skrivit, fast "bättre" …
Ett i sammanhanget passande litet latinskt pensum (Catullus 51 och 42):
Ad Lesbiam
Ille mi par esse deo uidetur,
ille, si fas est, superare diuos,
qui sedens aduersus identidem te
spectat et audit
dulce ridentem, misero quod omnis
eripit sensus mihi: nam simul te,
Lesbia, aspexi, nihil est super mi
vocis in ore
lingua sed torpet, tenuis sub artus
flamma demanat, sonitu suopte
tintinant aures gemina, teguntur
lumina nocte.
otium, Catulle, tibi molestum est:
otio exsultas nimiumque gestis:
otium et reges prius et beatas
perdidit urbes.
*
Ad hendecasyllabos
Adeste, hendecasyllabi, quot estis
omnes undique, quotquot estis omnes.
iocum me putat esse moecha turpis,
et negat mihi nostra reddituram
pugillaria, si pati potestis.
persequamur eam et reflagitemus.
quae sit, quaeritis? illa, quam uidetis
turpe incedere, mimice ac moleste
ridentem catuli ore Gallicani.
circumsistite eam, et reflagitate,
'moecha putida, redde codicillos,
redde putida moecha, codicillos!'
non assis facis? o lutum, lupanar,
aut si perditius potes quid esse.
sed non est tamen hoc satis putandum.
quod si non aliud potest ruborem
ferreo canis exprimamus ore.
conclamate iterum altiore uoce.
'moecha putide, redde codicillos,
redde, putida moecha, codicillos!'
sed nil proficimus, nihil mouetur.
mutanda est ratio modusque uobis,
siquid proficere amplius potestis:
'pudica et proba, redde codicillos.'
fragmentarius | 2008-07-19 kl 23:56 | #
Snusksigt elitistiskt och onanistiskt att teoretisera över "diktens unika förhållande till sin form" med komplement av "ett i sammanhanget passande litet latinskt pensum"! Och vad fan har du därmed visat?
sic | 2008-07-19 kl 23:56 | #
fragmentarius: Sedan har vi ju en rik tradition av svensk klassicism och klassikeröversättningar att förhålla oss till, inordna oss i — detta inordnande i en tradition är också i överensstämmelse med hur man arbetade under antiken. I någon mån bör man kanske se poesiöversättning som en form av det antika _imitatio_ — d.v.s. skriva samma sak som någon annan redan skrivit, fast "bättre" …
Ja! När det gäller översättning som imitatio är jag helt med. Mindre en fråga om museal trohet än om kontinuitet, levandegörande, korsbefruktning (som hos biet Horatius?), uppfyllande av outnyttjade potentialer, eller hur man nu vill tänka sig det.
Malte | 2008-07-19 kl 23:56 | #
Det här är ju som att läsa vissa programmeringsbloggar — först skriver någon något lite halvsvävande referat om något programmeringsrelaterat, sedan dyker någon upp och namedroppar lite, och avrundar med några dussin rader Haskell för att visa att han kan, varpå en PHP-programmerare genast känner sig förolämpad och börjar leva om i kommentarsfältet.
Obs | 2008-07-19 kl 23:56 | #
Jag håller med Sic ovan!
Tänker ni på alla dem som inte kan latin!? Nej! Och varför har du en "litterär" blogg egentligen Malte!? Ägnar du en enda tanke åt de illitterata!? Nej! ELITIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIISM!!! Jag blir så arg!
P | 2008-07-19 kl 23:56 | #
jkads æou94'å#Q
Metatron | 2008-07-19 kl 23:56 | #
Haha. Ursäkta. Det där var min ettåring som i ett obevakat ögonblick högg in på tangentbordet. (Det var för övrigt hon som skrev under pseudonymen sic ovan också.)
Metatron | 2008-07-19 kl 23:56 | #
Jag saknar den P som förr syntes i den här bloggens kommentarer. Den intelligente.
A. | 2008-07-19 kl 23:56 | #
Han har semester.
P | 2008-07-19 kl 23:56 | #
De snobbar, sånt brukar slipas av med åren, den där viljan att tillhöra en liten exklusiv skara. Det brukar invändas (mot såna här elitismanklagelser alltså) att det är mer tillåtet att vara nördig och använda specialtermer och annat som kan vara svårt för utomstående när det handlar om sport, teknik, ekonomi med mera, än när det handlar om kultur. Det ligger något i det, för visst måste det vara tillåtet med lärda diskussioner. En del böcker (Anders Cullheds fantastiska Kreousas skugga tex) kräver antingen förkunskaper eller tålamod och lexikon av läsaren. Där är det ändå inte fråga om lärdomshögfärd. Men de här nissarna säger egentligen banaliteter, och det snorkiga tonfallet är avsiktligt. Säg mig vilket tonfall du har och jag ska säga dig vem du är.
MN | 2008-07-19 kl 23:56 | #
Med tanke på hur starkt det antielitistiska patoset är här i landet är det väl en otrolig tur att det åtminstone i något undanskymt hörn av internet finns enstaka elitister kvar att uppröras över. Utan dem bleve ju alla antielitister sysslolösa. Eller, ve och fasa, tvungna att tillföra något självständigt till diskussionen.
För övrigt rekommenderar jag än en gång den text av "fragmentarius" som diskussionen började i: pedagogisk, lärorik, inte ett dugg elitistisk, med alla citat översatta.
Och det latinska "pensumet" ovan uppfattade jag närmast som riktat till mig, eftersom jag nämnt att jag försökt förbättra mitt latin på sistone. Det första citatet är så klart ett exempel på översättning/imitatio (av Sapfos mest kända dikt). Beträffande det andra, som apostroferar versmåttet, måste jag tyvärr säga att jag med mitt nuvarande halvdana latin har lite svårt att riktigt få en känsla för rytmen i "hendecasyllabi".
Malte | 2008-07-19 kl 23:56 | #
Tack Malte. För all min elitistiska ondska har jag faktiskt en obegriplig, pervers böjelse för folkbildning. Så med anledning av din slutkommentar kommer här lite mer, för alla de fördömda själar som faktiskt intresserar sig för sånt här.
Hendecasyllabus betyder elvastavning, och förekommer i skilda varianter, samtliga med aioliskt ursprung (det finns en sapfisk och en alkaisk). Föreliggande version, en glykoné + bacchius, som i grekiskt sammanhang kallas falaiké, återfinns endast hos hellenistiska diktare (eponymen Falaikos, Kallimachos, Theokritos) och romare (Catullus använder den mycket flitigt):
x x - o o - o - o - -
Tyvärr är latinsk vers, till skillnad från grekisk, en pärs att läsa. Om jag minns rätt så eliderar man både vokaländelser och nasala ändelser (-m) före vokal, inklusive aspirerad vokal (h-). Sedan måste man veta om vokalerna är långa eller korta.
Några av de avigaste verserna sålunda med elisioner och skanderingsaccenter:
adest' héndecasýllabí quot éstís.
persequámur e' ét reflágitémus.
circumsístit' e', ét reflágitáte,
conclamát' iter' áltióre uóce.
fragmentarius | 2008-07-19 kl 23:56 | #