Överkonstapel Studer
"Det är aldrig bra att störta sig över ett nytt fall som en hungrig sugga över skulorna." — Jag vet inte om själva deckarhistorien i Överkonstapel Studer — av Friedrich Glauser, nu i pocket tillsammans med den självbiografiska samlingen Morfin — är så otroligt överraskande, men man slipper åtminstone folk som vaknar med ett ryck.
Fast de är ju där ute till höger, under rubriken "I SAMMA BOKHYLLA - de som köpt den här boken har också köpt". Datorn ljuger inte.
Obs | 2008-05-09 kl 10:06 | #Du har aldrig tänkt på att det repetiva mönstret i fråga skulle kunna vara ett helt och hållet medvetet stilgrepp? Även om den konstnärliga tanken saknas torde det ändå ha funnits någon tanke, tyvärr kan ju författaren själv inte svara på frågan.
Stig med e gjorde nog till skillnad från sin namne utan e aldrig anspråk på att vara konstnär; han var en samhällsengagerad journalist (med fokus på frågor som trafficking) och valde att skriva en deckartrilogi, kanske istället för att göra ännu ett reportage (med hopp om att lyfta fram frågorna i folks medvetande), kanske vill han bara ha lite kul – att förverkliga en pojkdröm. Vad vet jag? – jag bara spekulerar, men man måste nog om man ska bedöma Larssons litterära kvaliteter placera honom i den genre han hör hemma, d.v.s. spänningslitteraturen och där lämnar han förmodligen (jag är inte alltför bevandrad i svensk kriminllitteratur) alll inhemsk konkurrens långt bakom sig.
Matti | 2008-05-09 kl 13:07 | #Tja, om det är ett medvetet stilgrepp så är det inte ett direkt lyckat sådant.
Beträffande SL:s motiv så är det säkert som du säger — jag har absolut inget emot att han skrev böckerna och att folk läser dem. Vad jag finner komiskt är att de blir så hyllade av kritiker. Att de flesta andra svenska kriminalromare är ännu mer obeskrivligt usla finner jag inte riktigt vara ett fullgott skäl…
F ö tycker jag att de har klara brister även som spänningslitteratur. De innehåller långa totalt ospännande beskrivningar av inköpsrundor och datorutrustning, de är som sagt ytterst repetiva, de har strukturmässiga problem, de öser över en detaljinformation som sedan visar sig vara irrelevant, personpsykologin är barnslig och förutsägbar, researchen är slarvig med ibland löjeväckande resultat.
Malte | 2008-05-09 kl 15:40 | #det låter ju som flaubert. förutom det där med datorerna. och shoppingrundorna, kanske. det lät mer som norén.
popoffsky | 2008-05-09 kl 16:23 | #Larssons böcker befinner sig (sannolikt ytterst medvetet) i den subgenre av spänningslitteratur som kan kallas serietidningslitteratur — i det här fallet en moderniserad version av något som skulle passat utmärkt i Agent X9 på sin tid. Och inom denna specifika genre var han rätt vass, måste jag nog säga. Åtskilliga snäpp över Dan Brown, i alla fall.
Obs | 2008-05-09 kl 17:31 | #Shoppingrundor är i högsta grad synonymt med Flaubert (Madame Bovary).
N | 2008-05-09 kl 20:11 | #Apropå deckare så undrar man varför ingen av de som recenserade Jens Lapidus nya tänkte: "Ska jag verkligen dra en vits som anspelar på den förra bokens titel, Snabba Cash, och att förlaget satsar extra mycket cash på marknadsföring? Alla kommer naturligtvis göra den kopplingen och dra exakt samma vits."
Eller så tänkte de: "Ingen annan vågar väl vara så förutsägbar?"
N | 2008-05-09 kl 21:01 | #Jovisst är SL (spänningsromanerna) överreklamerad, så långt är vi överens. Men om man jämför med t ex Guillous långa haranger om skjutvapen och kalibrar på desamma etc så vill jag nog göra gällande att han "skriver in sig i en tradition" av svensk— verbal bukfylla.
svante | 2008-05-09 kl 21:54 | #Så, förresten, vem skriver bra svensk spänningslitteratur enligt Erratas läsare? Jag kan inte påminna mig någon som inte sågats av åtminstone någon kommentator i dessa spalter :-)
Obs | 2008-05-10 kl 13:21 | #Gabriella Håkanssons Operation B och Fallet Sandemann är utsökt spänningslitteratur: intelligenta, välkylda och stilistiskt helt briljanta. Jerker Virdborgs Svart krabba kan också duga: infernaliskt spännande, och helt underbara scener med långfärdsskridskor - det räcker för mig. Det finns spänningsmoment i Carina Rydbergs romaner också.
bernur | 2008-05-10 kl 14:26 | #Är inte Jens Lapidus väldigt överdriven? Jag har läst krönikor av honom, och de var dåligt skrivna, och han verkade resonera som ett barn. Kanske romanerna håller annan klass, men jag är misstänksam eftersom James Ellroy nämns i varje text om honom: är inte det bara ett sätt för recensenterna att göra det lätt för sig? Det är inget fel på Ellroy eller Lehane, men … kanske sträcka sig lite längre i ambitionsnivå än att bara kalkera?
Bernur: Jag förstår inte alls varför Lapidus har hyllats så. Flåsigt, okoncentrerat och ja, som du skriver överdrivet. Jag ser inga som helst likheter med t ex James Ellroy.
Crister E | 2008-05-10 kl 17:49 | #Har inte läst Lapidus, och kommer nog inte att göra det. men om jag förstår recensionerna rätt så har han väl snott konceptet rakt av från Ellroy's "L.A. Quartet" — dra igång ett antal parallella historier om hårda snubbar i moraliska gränsland och rör ihop trådarna efterhand.
Tackar Bernur för tipsen, förresten. Håkansson har jag ju haft på listan hur länge som helst, så det var ju dags att göra något åt det. Nu fixat. Har en Virdborg någonstans, men har helt förträngt innehållet (har för mig att han skrev vasst som bara den, dock). Dags att titta kolla i arkivet.
Obs | 2008-05-10 kl 19:02 | #Dags att titta kolla lite extra innan jag trycker "skicka" också, uppenbarligen…
(Vad gäller Lehane är jag lite trött på alla gamla Kenzie/Gennaro-böcker som pushats ut. Lite väl mycket serietidningslitteratur över det. Föredrar hans senare material.)
Obs | 2008-05-10 kl 19:09 | #Friedrich Glauser är en bra författare. Medverkade i Den Blinde Argus nr 19/20…
Andreas Björsten | 2008-05-12 kl 12:07 | #Men appropå att "vakna med ett ryck" och andra språkligheter: kan man "STÖRTA SIG ÖVER" något? Kasta sig, är väl okej, men störtar sig över saker gör väl varken grisar eller konstaplar, eller har jag missat något grovt?
Instämmer för övrigt om Virdborgs företräden som skrivmaskinist. Han är fenomenal. Men att se honom som något att ta till om man tröttnat på Stieg Larsson och önskar sig något bättre – jag vet inte. Virdborg skapar litterära upplevelser av rang medan Larssons tegelstenar ju är ungefär på agent X9-nivå. Fast utan fina bilder.
För övrigt hade jag stort nöje av att plöja Larsson-böckerna utan att tillskriva dem några större litterära förtjänster. Lite spännande var de allt.
Men läs föralldel även Jerker Virdborgs Mannen på Trinissla. Den kusliga stämningen från den kommer fortfarande tillbaka som minnesglimtar. Och har ni någon gång legat över dagen i en kväljande fuktvarm segelbåt i naturhamn i Bohuslän blir den ännu bättre.
Ohoj!
Jonas Bergroth | 2008-05-12 kl 20:41 | #/J
Jag är ingen direkt läsare av deckare och dito. Fast de två ni diskuterar har jag läst och finner dem väldigt underhållande. Även om deras språk inte är någon wowupplevelse så tycker jag drivet och fantasin och världen de skapar riktigt bra och sidvändarkrävande.
Racka hellre ner på Dan Brown som skriver direkt uselt. Fast jag kunde inte låta bli att ta mig igenom hela kändisboken i alla fall.
Nu kommer jag låta som en riktig fantast, trots att jag inledningsvis underströk att jag inte var det, ändå vill jag drista mig till att rekommendera Ed McBain, den hårdkokta genrens mästare. Ellroy försökte jag mig på men hatade.
Gustaf Redemo | 2008-05-12 kl 21:26 | #Apropå Jens Lapidus och Stig Larsson skrev ju den senare om Snabba cash:
"Det är den mest initierade skildringen av Stockholms tyngre kriminella som i alla fall jag har lyckats komma över. Att den dessutom ger en så exakt beskrivning av den så kallade bratsvärlden borde väl ses som ett plus."
Frågan om den goda svenska spänningslitteraturen består. Här i Frankrike har förlaget skapat en ny serie, vilket inte hör till vanligheterna, enbart för Stieg Larssons romaner. Och även här är han hyllad av kritiker och cineaster. Är det någonting vi inte har förstått?
F. | 2008-05-13 kl 11:17 | #I Frankrike är Larsson uppskattad dels för att han är "gloque" - dyster. Det gillar fransmännen hos det mesta svenska de gillar.
Och vidare för att Larsson inte ger den vanliga bilden av Sverige, såg en diskussion där en journalist hävdade att Larssons bild, ett samhälle präglat av högerextremism - var mycket sannare än den gängse mediabilden av Sverige.
Blev rätt förvånad, den vanliga bilden stämmer nog inte av Sverige så långt är jag med, men Sverige ett land som präglas av högerextremism?
Så ja, F. Det är nog något vi inte förstått.
s | 2008-05-14 kl 14:23 | #