Norén, Zern och den opartiska kritiken
För en tid sedan råkade jag och Lars Norén samtidigt befinna oss utanför Bonniers på Sveavägen. Norén stod och stirrade argt på mig en lång stund innan han försvann i en taxi. Jag antar att han instinktivt identifierade mig som en del av den förhatliga media- eller kulturvärlden.
Nu debatteras inte bara Noréns bok — vilket intresserar mig mÃ¥ttligt —, utan även recensionerna, vilka jag skrev om tidigare och vilket intresserar mig mer. Sigge Eklund presenterar en nÃ¥got reduktiv analys som tenderar att identifiera kritiker med tidningar (och som f ö kräver att han framställer Expressens recension som "renodlat negativ") . Men kritiker har väl alla egna egenskaper. Mikael van Reis som recenserade Ã¥terhÃ¥llet i GP är Norénexpert och vän till Norén. Eva Ström som skrev entusiastiskt i Sydsvenskan utmärks som kritiker kanske just av förmÃ¥gan att entusiasmeras. Olika utgÃ¥ngspunkter kan komplettera varandra. Jag vill inte specifikt försvara vare sig Zerns kritik av boken eller hans försvar av denna kritik (jag irriteras bl a av hans rituella Ã¥beropande av Olof Lagercrantz), men jag tycker nog att det finns en del man rent allmänt kan säga till försvar ocksÃ¥ för partisk kritik. Opartiskhet är inget bra substitut för intelligens, men kritik av partiskhet känns ofta som ett dÃ¥ligt substitut för kritik av kritikens själva innehÃ¥ll. Säga vad man vill om stora kritiker som Fredrik Böök och Klara Johanson — opartiskhet var det inte som gjorde dem stora. Eller som Stig Ahlgren skriver i Det kritiska uppdraget:
När en kritiker är orättvis men med sina vapen vässade av avund, förtrytelse och hat ändå lyckas tränga till kärnan i samtida diktares budskap och skilja äkta från haltlöst i deras produktion, då är han kanske värd både att näpsas och nypas, men han är ändå en kritiker på gott och ont.
Noréns bok har jag för övrigt inte läst, och vet inte om jag kommer göra det. Jag utgår inte från att den är ointressant, men det finns trots allt även andra böcker att läsa i världen. Med mera.
Jag tycker du ska läsa boken. Om inte annat för att få en fördjupad bild av receptionen och kritiken. Dessutom - att bara läsa sekundärlitteratur kring en författare, blir i längden utarmande om man inte läser de verk det gäller.
Eva Ström | 2008-05-06 kl 10:04 | #Kognitiv dissonans. Du är säker på att Norén kände igen dig? Att det var på just dig han såg? Och att han gjorde det argt?
Kan man förresten inte tänka sig en form av intelligens som samtidigt är opartisk? Eller om du så vill: opartisk intelligens?
Ateisternas invändning: Men vi ser inget ljus.
SCB | 2008-05-06 kl 10:42 | #Läs igen:
"Jag antar att han instinktivt identifierade mig som en del av den förhatliga media- eller kulturvärlden."
Johan | 2008-05-06 kl 11:20 | #HÃ¥rklyverier.
SCB | 2008-05-06 kl 12:33 | #Skillnaden mellan att vara säker på att Lars Norén känner igen en och att göra ett antagande att Lars Norén "instinktivt identifierar" en grupptillhörighet är ganska avgörande utifrån din inledande fråga.
Johan | 2008-05-06 kl 13:05 | #En aspekt som inte uppmärksammat, trots att metadebatten redan hunnit bita sig i svansen flera gånger om, är att Lars Noréns bok var som rena rama julafton för kultursidorna. Plötsligt var kulturen en nyhet. De fick ta plats. De hamnade i nyhetsfokus. Så mitt i alltsamman fanns en gnutta triumf över det hela - vare sig de var för eller emot Norén.
Malte: Vänskapskritik är, trots dina relevanta exempel, ett gissel. För att ge ett motexempel: John Landquist. Han var i nästan alla lägen sina vänners smickrande kritiker. Och det, vill jag hävda, förstörde i hög grad värdet av hans litteraturkritik.
Crister E | 2008-05-06 kl 13:42 | #Och nej, du behöver sannerligen inte läsa Noréns lunta. Läs i stället - som du uppenbarligen brukar - litteratur i stället!
Johan: Som sagt.
SCB | 2008-05-06 kl 14:29 | #Jag är benägen att hålla med Eva Ström i detta ämne: läs Noréns bok - där finns det där världsbildsförändrade intrycket som bara riktigt bra litteratur kan ge. För övrigt är det gott med en bok som lyckas klyva kritikernas annars ganska stillsamt guppande konsensushav. Det obehagliga är vissa reaktioner, som DN:s, som bara ger utlopp för förakt mot den som inte tycker likadant.
bernur | 2008-05-06 kl 15:39 | #Ja, alltså, vad som intresserar mig i hela debâclet är mindre huruvida recensent a eller b har rätt om boken, utan principiella frågor om recenserande öht.
(Och naturligtvis tror jag inte att Norén kände igen mig.)
Malte | 2008-05-07 kl 12:45 | #(Aha. Jag måtte vara en dålig läsare.)
SCB | 2008-05-08 kl 11:23 | #Crister Enander: "Vänskapskritik är, trots dina relevanta exempel, ett gissel."
Vi förstår att du dragit konsekvensen av det och att det är därför du titt som tätt recenserar dina egna vänner och bekantas böcker? Typ Göran Lundstedts bok Fria andar, http://www.st.nu/noje/kultur.php?action=visa_artikel&id=569084
Det är alltid bättre att hålla sig med en måttstock i stället för dubbla.
tomas | 2008-05-08 kl 12:49 | #"Här finns inte minsta ansats till inställsamhet eller undfallenhet", skriver CE i recensionen, som var den mest inställsamma hyllningen jag har läst på länge - - -
bernur | 2008-05-08 kl 14:40 | #Ett i sammanhanget kul citat:
"En av hjärnuppmjukning i förtid avliden recensent har av något motiv, som jag ännu grubblar över, testamenterat mig den dagbok, som jämte en större kollektion av författarbrev utgjorde det värdefullaste av hans kvarlåtenskap, vilken för övrigt inbragte 57 kr. 81 öre på konkursauktionen. Denna dagbok är ett fenomen såtillvida, som det väl måste kallas unikt, att en person med det yrket lider av den illitterata skrivpassion, som i sina lindrigaste former leder till privat korrespondans [sic] och vars yttersta konsekvens är en journal intime.
20 april 1898. I gÃ¥r träffade jag Palmlund pÃ¥ biblioteket … Man är egentligen inte kvalificerad att att bedöma ett verk utan att man personligen känner dess auktor och av hans egen mun erhÃ¥llit de intima upplysningar, som ensamma äro i stÃ¥nd att sprida ljus över dess tillblivelsehistoria och egenart. SÃ¥ fort jag hinner ska jag repetera Palmlunds nitton volymer. I nästa mÃ¥nad kommer en ny.
28 febr. 1900. En kritiker borde aldrig ens till utseendet känna en författare … Naturen har aldrig ämnat mig till kritiker; varför gick jag inte in vid järnvägen, som min mor sÃ¥ livligt önskade?"
(Klara Johanson: Recensentens stadier)
SCB | 2008-05-08 kl 15:22 | #Frågan i det här fallet blir hur man ska definiera vänskap. Men att det är ett gränsfall, ja det medger jag.
Crister E | 2008-05-08 kl 15:45 | #Recensionerna av Noréns bok och den bihängande diskussionen om dem får litteraturkritiken som verksamhet att framstå som tom och meningslös i skenet av Noréns svindlande dagboksverk. Kritiken beter som som om den tävlade med konsten om vem som är mest intressant. Som jag ser det har kritiken missat något om den blir intressantare än den konst den kritiserar. Jag blir själv alltid djupt misstänksam när jag läser kritik som är så bra att den blir intressantare än verket och gör min egen läsning av det överflödig.
Geraldine | 2008-05-08 kl 22:03 | #