Katalogiserad

Nu finns Bonniers höstkatalog i tryck. Min bok fÃ¥r oroväckande stort utrymme. (Mer än Jersild, lika mycket som Nesser, dock Ã¥tminstone mindre än Bodil Malmsten och Barack Obama.) Jag förväntar mig en backlash när sedan ingen köper den. — NÃ¥got otippat ger Bonniers i höst även ut tvÃ¥ volymer med brev, av Marcel Proust respektive Hjalmar Bergman. Är brev nästa boktrend? Hoppas det. Annat att notera i katalogen: MÃ¥nga diktsamlingar, bl a Svenbro och Raattamaa. Prosa av Erik Andersson, Andrzej Tichý, Cecilia Lindemalm, m fl.

25 kommentarer till “Katalogiserad”

  1. Ja, det är inte mitt halvsekel som du har skrivit om. Men Gierow är i mitt halvsekel, och han har väl skrivit en bok om mannen? Om jag har rätt: är den bra?

    Det är skandal att du inte får mer utrymme än Bodil Malmsten. Obama kan diskuteras.

  2. Apropå Bonniers och bok- och kulturmarkjnaden så sätter Maria Küchens recension av Martina Bonniers Fashionista i Expressen - helt oavsiktligt - sökarljuset på gränserna för vad du kan och får göra som "fri journalist". Recensionen får ovanligt bra utrymme för att vara en kvälsstidning och den är på sätt och vis en fortsättning på förra årets "väskdebatt" och diskussionen kring De skamlösa (och debatten nyligen om Blondinbellans blogg), men Küchen löper inte linan ut i något av sina två resonemang, det blir en halvhjärtat godvillig text. Varför? Tja, som frilansare och halvetabölerad så kan man kanske inte göra mycket annat när en medlem av ägarfamiljen ger ut en debutbok med hög hippfaktor och som ligger rätt i tidsandan.

    Det finns en gräns för hur spetsig man kan tillåta sig att vara i det läget - hade det varit en översättning av en amerikansk bok hade hon gissningsvis tagit i hårdare - trots att Küchen berör precis det som inte riktigt kom i fokus förra våren: vad är lyx idag och vem har råd att spela modeorakel, det "skolgårdsmässiga" i mycket av den svenska mode/stiljournalistiken. och det hade gått att skriva kritiskt om boken utan att göra det till ett angrepp på just Martina Bonniers personliga klädbudget - som Küchen antyder att en del andra ägnar sig åt.

    För den som tror att journalistiken idag lever i ett tillstånd av öppen genomskinlighet borde det här vara en tankeställare.

    http://www.expressen.se/kultur/1.1122922/martina-bonnier-fashionista

  3. Jag tror nog att vana medieanvändare är medvetna om att journalister är vanliga människor och att de måste anpassa sig på en massa olika sätt och/eller känner att de på något sätt måste anpassa sig/ta hänsyn/trampa mjukt. Det är ganska självklart - men förstås olyckligt ibland. Det verkar däremot inte vara något större problem i den recension du nämner. Jag läser den som en ganska gedigen sågning om än utförd med en viss finess som kanske kan förvirra någon. Eller kanske inte sågning, utan mer ett ärligt försök att säga att denna bok passar inte mig och förmodligen inte så många andra heller. Jag har dock inte läst/sett boken - kanske ska påpekas.

    Den där öppenheten du talar om? Den finns ju i alla fall i högre grad i dag än tidigare vilket ditt inlägg - och mitt - är tämligen konkreta bevis på. Kanske har du till viss del missuppfattat vad den där öppenheten handlar om och i vilken grad denna hypotetiska genomskinlighet skulle kunna fungera. Möjligen har du bara valt ett dåligt exempel.

  4. Jo, det är ju både en sågning - utförd med viss finess, som du skriver - och ett försök att vidga diskussionen - den första hälften anknyter rätt tydligt till vad som också sades ett par gånger kring Susanne Ljungs väskor, att tjejers begär döms hårdare än killlar som köper SACD-spelare, bluray, antika syntar och nördiga mikrofoner för 200.000 kronor. Men det känns slående at hon ingenstans vill sätta in det i just ett debattperspektiv - hon vill inte riktigt ut med att det finns motsättningar här som går bortom personen MB och vissa mnärken, att det pågått en debatt - att hon barahjänvisar till anonyma "krönikörer" på de första raderna utan att nämna ett enda namn är väldigt tpiskt. Så gör man ofta idag men därmed blir det litet oavläsbart om man inte har sett de motinlägg hon syftar på - det hade inte jag - eller minns alla hårda ord kring De skamlösa.

    Många yngre journalister tror rätt sorglöst - eller låtsas tro - på att det nu råder en nästan total öppenhet, att "ingenting kan döljas" efter bloggarnas och internets genombrott. Det är någon slags glad wikipedia-syn på hur debatt, censur och medial makt fungerar (se t ex isobel Hadley-Kamptz i en tydlig programessä i Publicistklubbens årsbok för några år sen, hon driver etsen at inget engentligen kan hållas hemligt idag och att debatten på litet sikt blir allsidig i varje givet ämne, kring varje given nyhet. Att det fins nyheter som ingen skriver om eller som handgripligen hålls borta från ljuset är helt borta ur blickfånget.

    I samma årgång tryckte Jan Gradvall om en interbju med Ebba von Sydow vilken var ett paradexempel på hur den intervjuade får köra racet helt själv, här ställdes inte n enda verklig motfråga utan Ebba kunde helt ostörd lägga ut texten inför en beundrande Jan G om hur hårt hon hade jobbat - underförstått, all kan göra vad jag har gjort och gå lika långt - och hur exklusiva och personliga hennes impulser var.
    Ett "faktabaserat" eller analytiskt jobb kring just då superheta Ebba von Sydow i de gamla eller nya medierna som skulle granska den intervjun, eller ge en motbild, lär inte vara lätt att ta fram så att den syns, och när en skönlitterär författare gör försöket med sina medel - jag tror faktiskt at den fartfyllda redaktören Titti i De skamlösa delvis var inspirerad av/parodi på Ebba von Sydow - så uppstår en debatt med starka drag av bortstötning. Det blir kattfajt mellan Sisela Lindblom, Ebba, Nina Björk och diverse journalister och bloggare, och mycket personliga aggressioner men ganska litet sagt om själva boken eller om konsumtion som livsstil.

    Det förekom säkert att man kände trycket från ägarna och deras vänner på de flesta tisdingar förr i tiden också - även om det varit ovanligare på de riktigt stora tidningarna - men det har kanske blivit otydligare och samtidigt mera smygande idag parallellt med att många skribeneter vet att de sitter ganska löst om det skulle storma.

  5. Visst, det finns säkert en massa oskriven journalistik som skulle behövas och som är fantastiskt viktig och hur bra som helst men den är ganska svår att diskutera och analysera - för att inte tala om hur svårt det är att läsa den. Och oskrivna texter kan ju innehålla hur mycket fakta, teorier, associationer som helst och vara helt fantastiska. Men när man verkligen skriver ner orden så måste man prioritera, värdera och anpassa texten till verkligheten och försöka tänka på att någon faktiskt ska läsa den. Annars blir det bara skit av alltihopa.

  6. Vem i hela världen tror att *journalistiken idag lever i ett tillstånd av öppen genomskinlighet*? Jag måste säga, efter över tjugo år i den s k branschen, att det aldrig har varit lägre i tak. Inga viktiga debatter. Ingen motopinion att tala om.
    En åsikt i taget. En fråga i taget. Och: rättning i leden annars är dörren där!

  7. Samtidigt har jag väldigt svårt att se vad detta har med Bonniers höstkatalog att göra.

  8. Instämmer med föregående. Det var brev, ju! Och ska vi slå vad hur många gånger det kommer att ventileras hur sorgligt det har blivit, med nutida författare som inte skriver pappersbrev, utan uttrycker sina åsikter med e-brev eller blogg? Plocka fram näsdukarna - - -

  9. men författarna skriver istället mera böcker numera, om de nu gör det, men i varje fall om man ser längre tillbaka jämfört. Kanske sitter det sedan på KB en framtidens herr Malte Person med ett s och gör nånting av det hela. Inte sagt att fler böcker överlever ute i det fria än förr heller, men möjligen återstår KB alltid.

  10. Jag brukar ha den dåliga vanan att markera genitivformen vid egennamn som slutar på s, z och x. Det går ju inte komma ifrån det ser en smula lustigt ut med "Edelcrantz förbindelser", även om det i detta fall inte finns någon tvetydighet.

    Snyggt omslag förresten. Du brukar ju på denna blogg recensera såväl böckernas innehåll som bokbindning och tryck; jag antar att du noga har framfört dina önskemål vid romanens publicering?

  11. Oskar: Du har rätt. Gierows minnesteckning är ganska kortfattad, men lysande tänkt och skriven. Tyvärr. För mitt eget arbetes del hade jag föredragit en fem gånger så lång kronologiskt upplagd biografi full av torrt uppradade knappologiska fakta.

    F: Jag har stor sympati för genitivmarkeringar, även om de grafiskt är föga eleganta. Men i detta fall har jag alltså, all things considered, valt att anpassa mig till det idag vanligaste språkbruket. — Självklart har jag noga framfört önskemål. Huruvida de blir uppfyllda är en annan sak. Jag har fått vissa löften, men litar inte på något förrän jag ser slutresultatet. Min erfarenhet säger mig att något alltid blir fel.

  12. Vad gäller Edelcrantz, skriver inte Claes Annerstedt en hel del om honom i sin ofattbara noggranna och läsvärda historik över Uppsala universitet, och Schück i sin om Svenska Akdemien, liksom Sten Lindroth i Svensk lärdomshistoria? Gierows Minnesteckning är ju mer elegant än matnyttig, som det mesta med den denne orättvist bortglömde poet.

  13. E hade inget med Uppsala att göra, så det har jag svårt att tro. Men Schück och Lindroth, jo, en del. Sedan finns det en gammal avhandling av Jenny af Forselles om E också, som dock har åtskilliga brister. Annars: Kellgrens brev, med Vitterhetssamfundets kommentardel. Sverker Eks o andras Kellgren-biografier. Holmbergs lysande Leopold-biografi. Diverse böcker o uppsatser om telegrafer o ångmaskiner etc. Biografiskt lexikon. Med mera, med mera, med mera. Totalt sett finns det dock väldigt lite skrivet om E.

    Men ni får inte hålla på och börja göra listor på källor nu! Det vore pinsamt om jag missat någon viktig!

  14. Jag minns att jag gjorde samma reflektion när jag läste Gierows Minnesteckning, att E är märkligt försvunnen bland hävdatecknarna. Hur är det med E:s brev, finns det kvar några? Kellgrens är ju, som du skriver, tryckta i de gamla fula grå banden som är så hopplösa att hålla reda på (eller har du låtit binda in dem - oss läderbandsbildade tokdårar emellan?).

  15. Akademien kommer i höst återutge Gierows minnesteckning över Edelcrantz, som jag faktiskt tycker är lysande. Beslutet om detta har ingen koppling till Maltes projekt, men det är ett vackert sammanträffande.

  16. För att inte tala om Gierows eleganta minnesteckning över Benjamin Höijer!

  17. Den här webbsidan är väl värd ett besök: http://www.karlragnargierow.se
    Där ligger numera även Carl Fehrmans recension av Minnesteckningen över Edelcrantz och mycket annat.

  18. Kul! Den har blivit än mer avancerad sedan jag var där senast. Malmbergska motsvarigheter får ta sig i kragen om de vill konkurrera.

    Inläsningar i all ära! Men det är ju alltid en besvikelse när man har läst en dikt i sig själv och sedan hör författaren förstöra den.

  19. Jag tycker nog att Gierow kunde förtjäna fler läsare även som poet.

    Crister: Av E:s brev finns få bevarade, och de som finns är inte särskilt personliga. Han är en notoriskt undanglidande figur, sällan nämnd i memoarlitteraturen från tiden etc. Beträffande Kellgrens (synnerligen läsvärda) brev så har jag faktiskt nöjt mig med att konsultera dem på biblioteket, där de finns ordentligt inbundna.

  20. Men du vet väl att Vitterhetssamfundet - där de flesta med intresse för äldre svensk litteratur borde bli medlemmar - för en mycket billig slant säljer Kellgrens Samlade? Liksom Samlade Srifter av flera andra författare - Leopold, Lenngren, Lidner etc.

  21. Här finns Vitterhetssamfundets prislista över utgivna volymer: http://www.svenskavitterhetssamfundet.se/prislista.phtml

  22. Jo, jag vet. Om jag nu bara kunde köpa billiga extra kvadratmeter och bokhyllor till min lägenhet ocksÃ¥…

  23. Jag hoppas att genren offentliga brev - av den typen som fanns under antiken ska få en 'revival'.

    Den där dubbelheten att man riktar sig både till offentligheten och till en enskild är speciell.

  24. Är inte dagens bloggar just en form av en sådan hybrid? Människor som skriver såsom om det vore privat medan alla ändå kan läsa vad de skriver. Vad man oftast saknar i bloggarna är snarare fallenhet för skrivandets hantverk. Få ägnar orden den möda de kräver för att bli läsbara utanför en begränsad krets. Denna blogg, liksom en del andra (Peter Englunds, Eva Ströms, Bodil Malmstens) är lysande undantag. Vilopunkter i det ohämmade blarrandets bloggosfär.

  25. Nä du Crister E det är inte samma - inte ens likt.

    Tråkigt att folk inte skriver så bra som du önskar.

Skriv en kommentar: