Malte Persson: Errata

är det samme p. bayard som för ett antal år sedan med hjälp av psykoanalys skulle visa att agatha christie anklagat fel karaktär för mord i en av hennes böcker?

Men om Atterbom skrev han väl vederhäftigt? — Eller var det förresten kanske Olssons avsnitt? (Har inte läst nåndera delen i diptyken särskilt noga…)

Jag har inte läst boken ifråga, men tänkte tala om den ändå. Är inte litet av poängen även den att man kan läsa böcker på olika sätt? Snabbt, långsamt, baklänges, på diagonalen, från mitten, början, slutet - och icke desto mindre få något slags behållning av sin lektyr.

Olof Lagercrantz skrev en gång ett charmerande och uppriktigt kapitel i sin Dagbok om böcker som spelat stor roll för honom - och som han inte hade läst. En hedersplats intog där "Wuthering Heights" av Emily Brontë, som han föreställde sig handlade om en ung kvinna som lutade sig ut genom ett fönster och skakade en kudde som började yra av fågeldun, dun som hade plockats av alla de fåglar som flockats på heden.
(Om jag nu minns rätt- det är länge sedan jag lsäte boken)
Men sedan är det frågan om vad som "läst" betyder. Har man "läst" Shakespeares sonetter om man hastat igenom en svensk översättning? Har man läst "Svindlaren Felix Krulls bekännelser" om man tog sig an dem som 14-åring, utan särskilt mycket livserfarenhet och endast numera - som jag med endast ett dimmigt minne av ett tonfall? Har man ens läst Gösta Berlings saga som på ett besynnerligt sätt alltid är en ny bok varenda gång man öppnar den?
Och vad är det egentligen som stannar kvar av en bok? Handlingen är ofta det mest flyktiga, men atmosfären, karaktärerna, tonfallet, språket kan leva kvar. Kommer man igång alla turerna i David Copperfield? Men man minns Mr Micawber, David, Mr Murdoch. Lite grand i alla fall!

På något sätt så har ju läsning sitt värde i presens; alltså att läsa.

bayards bok är en fantastisk intellektuell essä som har väldigt lite, egentligen ingenting, med sin ironiska/missvisande titel att göra.

Då har väl George Steiner en intressantare vinkel: böcker man aldrig skrivit.
Se bl.a. http://books.guardian.co.uk/reviews/politicsphilosophyandsociety/0,,2251397,00.html

Ja, den här boken skrev jag om för flera månader sedan, och tyckte också att det knappast kan vara värt att lägga tid på. Det Lagercrantz skrev måste vara i raljerande syfte (typ Göran Hägg i sina litteraturhistorier: det går inte att ta honom på allvar), en medveten blunder - eftersom just Wuthering Heights är så extremt mycket motsatsen till vad han skrev. Jag håller med Eva Ström när hon frågar sig vad det betyder "att ha läst" den och den boken: snarare än vad är det väl frågan om hur - och en dålig läsning av Faulkner är förkastligare än en bra läsning av … eh, gud hjälpe mig … Thomas Mann - - -

Själv föredrar jag för övrigt folk som skriver recensioner av böcker som inte finns, så att dom vare sig behöver skrivas eller läsas.

Petimetri: "att läsa" är infinitiv (infinit verbform), vilket är än mer passande eftersom det just inte är tidsbestämt alls (oändligt, ej avgränsat)

Jag tror som bernur ovan att Lagercrantz skäl var håna en bok han inte läst, vilket för mig är trångsynt hur man än vrider och vänder på det. Bättre, som någon annan sa, att ingenting säga.

Och när jag ändå kommenterar, vill jag fråga Eva Ström och bernur vad som karekteriserar en bra läsning och dito en dålig? Och varför skulle en dålig läsning alltid vara förkastlig? Kanske missar man helt poängen (om den alls finns och är entydig) ibland men då hittar man eventuellt en annan (visserligen felaktig) insikt som kanske är väldigt full av näring?

Jag tror att det viktigaste är att läsa så gott man kan under rådande omständigheter, och det kan säkert bli bättre med år och erfarenhet, men det betyder inte att exempelvis tonårsläsningar av Shakespeares sonetter behöver vara dåliga, trots att mycket som tränade själar och ögon uppfattar går förlorat. Om det där unga hjärtat sätts i brand av Blakes osynliga mask som flyger fram i natten, utan att förstå vad som egentligen syftas, spelar ingen roll, hävdar jag. Alltså, ja, har man lagt in sin själ i en läsning, vandrat igenom en text ord för ord, tycker jag man har läst.

Att läsa är en så oerhört komplex och subjektiv konstart att det synes synd (att som kritiker gör ibland) att sätta läsningar (tolkningar?) mot varandra. Jag säger inte att man inte kan läsa bibeln som fan, men att det skulle vara av ondo vet jag inte?

Jag minns den där boken av Algulin. Jag recenserade den i KvällsPosten någon gång på 80-talet och påpekade just att han alltför ofta enbart refererade referat han läst i andra hand. Fick några dagar senare ett vykort från Sven Stolpe där det ungefär stod: Algulin, det låter som ett sömnpiller. Det är han också!

Crister

Fel av mig. Gick till bokhyllan. Titeln på Algulins (och Olssons) bok
är Litteraturens historia i Sverige. Men vi kanske avser samma?

C

Går världen under för ett slarvfel i bok? Ska man läsa varenda bok om man skriver världens litteraturhistoria - från homeros? jag tycker det ligger lite i detta inlägg ifrågan:

http://www.axess.se/web/discussion.nsf/0/F1AB07A8E874329BC12573E8006FCC71

En ännu bättre medicin än "algulin" är "ahndoril". Men vad ahndoril botar är jag inte säker på. Binnikemask? Avund? Skörlevnad?

"att läsa" är en infinit verbform, men det är också presens infinitiv, såsom "att ha läst" är perfekt infinitiv osv.

infinitiver är därmed inte oändliga, och betecknar tidsförhållanden precis som ett finit verb.

Eftersom jag arbetar som svensklärare är jag dagligen i kontakt med det som kallas och heter 'läsning', och jag skulle vilja hävda att det visst finns bra och dålig läsning: dålig läsning är det mekaniska avkodandet av bokstäver, något nästan vem som helst klarar av, medan bättre läsning är att också reagera - fysiskt, själsligt, mentalt - och bli förändrad. Det måste vara så här, eftersom en text inte enbart består av ord, utan också av de avvägningar som finns, hänsyn, kompromisser, strykningar. Däremot tycker jag inte att det är en fråga om att säga att det är bättre att läsa den och den författaren. Jag håller inte med Harold Bloom om allt, men det finns åtskilliga goda tankar i ex How to Read and Why.

Gunnar (en annan): se där vad som händer när man inte tänker samtidigt som man skriver. Jag håller dock fortfarande med om vår gemensamma tanke kring läsandets tempus.

Algulin+Olsson skrev både en "i världen" och en "i Sverige". Den senare har jag inte läst, men att döma av Cristers omdöme liknar den alltså den förra. Olsson stod för de tidigare århundraden (förmodligen även Atterbom) och var som jag minns det betydligt bättre än Algulin.

Litteraturens historia i Sverige är som jag minns det den klart värsta av de två. De kvinnliga författarna hastas förbi och nedvärderas på ett sätt som kan tjäna som underlag för vilken grundkurs i feministisk analys som helst… "Hur du INTE ska skriva om kvinnliga författare om du vill behålla din trovärdighet." Antar att Algulin/Olsson inte var så inne på det där med genus.

Som jag minns det var Olssons avsnitt klart bättre även i den svenska volymen. Jag vill hävda att Göran Hägg lyckades avsevärt bättre (med sin volym om den svenska litteraturhistorien). Där finns åtminstone inte den stickande känslan av illa refererat kompendium. Även Sven Stolpes märkliga svit böcker Min svenska litteraturhistoria - eller vilken mobergsk överrubrik han nu valde - har sina charmiga sidor. Hägg och Stolpe läser med lidelse. Det försonar.

Crister

Jodå, jag håller med om Hägg: han är temperamentsfull, och sprider sina åsikter, men det finns ändå substans i hans tyckande, och förvisso är hans båda kompakta litteraturhistorier läsvärda, om än jag tyckte att den utländska delen i sitt tonfall var väldigt lik Anthony Burgess magnifikt subjektiva English Literature. Mest störande i Algulin/Olssons del om världslitteraturen var tycker jag hur lite de skrev om Virginia Woolf, i förhållande till de sidor som slösades över James Joyce. Men det fanns också en lång lång rad på förf. som de inte ens nämner i boken.

… förresten var det värsta felet i Leandoers bok inte det om Tristram Shandy, utan att han tror att Mick Jagger kom på Satan-likheten mellan "Sympathy for the Devil" och Bulgakovs Mästaren & Margaritha, när det var den mer belästa Marianne Faithfull som gav honom idéen - - -

Olof Lagercrantz är inte det minsta raljerande.
Han skriver:( sid 36 i min pocketupplaga av Dagbok)
"Miller publicerade i slutet av sin bok två listor, den ena över hundra böcker som betytt mest för honom, den andra över böcker som han har för avsikt att läsa men ännu ej läst. Det är den senare typen av böcker som har en alldeles särskild förmåga att egga fantasin, fastän vi inte så gärna talar om dem för att inte blamera oss med vår bristande beläsenhet. Jag har många böcker på mina hyllor som trots att jag inte
läst dem spelar en stor roll i mitt liv. Jag har läst om dem eller hört vänner berätta om dem. De är bekantskaper som lockar, därför att de inte förpliktar till någonting. De är fjärran länder som man inte besökt, men som man ändå tror sig känna och som inte sätter realistiska spärrar för våra föreställningar om dem.
Emily Brontës "Stormvindar" till exempel har jag aldrig läst, och ändå hör den till de böcker jag älskar eller rättare tror mig älska. Jag föreställer mig att den spelar på en hed med stark vind och genomträngande lärksång. Någonstans långt borta från heden finns en sjuk och spröd ung kvinna, som skakar dunet ur en kudde och igenkänner dunet av alla de fåglar som lever på heden och gråter då hon minns att hon är utesluten från sin barndoms landskap och naturgemenskap och för att hon snart skall dö. Jag ser för mig ett stilla regn av vip- och spovfjädrar, av andens dun och snäppornas, av mesarnas och sothönornas. Kanske finns denna kvinna och denna kudde inte alls i "Stormvindar". Men jag har nöje av att inbilla mig det."

>> "att läsa" är en infinit verbform, men det är också presens infinitiv, såsom "att ha läst" är perfekt infinitiv osv. >infinitiver är därmed inte oändliga, och betecknar tidsförhållanden precis som ett finit verb.

Min kommentar föll helt bort… Kort:

W: presens infinitiv är (väl) inte svensk grammatik? latin? Själv högst osäker… Infinit verbform är tidsobestämd.

Eva Ström: vackert av Lagercrantz, du har nog fullständigt rätt.

bernur: jag skrev världens längsta tirad. koncentrat: låt oss spara ordet "läsa" till att alltid beskriva en tolkande och reflekterande aktivitet, det andra (den dåliga sorten) kan vi väl kalla något annat än att läsa? Fö, tror jag, med stöd av Lacan, av alla mänskor kan läsa, eftersom språket behövs för medvetandegörning.

I läroböcker är dock klokt att ha läst de böcker man skriver om.
Någonting annat blir ganska absurt.

min erfarenhet är att litteraturstudenter oftare tenterar på handboken än den egentliga skönlitteraturen.

Det kan ju i och för sig ha nåt att göra med litteraturvetenskapen finns i läroböckerna och inte i litteraturen. Det är ju sätt att betrakta/bedöma/analysera som lärs ut. Det har inte så mycket med själva litteraturen att göra.

Haha.

presens infinitiv är svensk grammatik, likaväl som det är latinsk eller vadhelst. men den svenska infinitivformen ser likadan ut i samtliga tempora, däremot betecknar man dess tempus, eller kanske snarare aspekt så här: 'att ha läst' (perfekt infinitiv), 'att komma att ska läsa (dvs, att skola läsa) (futurum infinitiv),' att ska ha läst' (även denna perfekt infinitiv, eller mer lik latinets futurum exaktum. nåja skitsamma. terminologin varierar. hej

Är det någon som förstår vad Johan Lundberg egentligen är ute efter? Alltså inte enbart i detta lilla misslyckade försök till lustighet på Maltes bekostnad. Vad är Johan Lundbergs övergripande tanke? Jag läser honom ibland. Jag tittar på en del av programen på nätet, men jag ser ingen linje som sträcker sig bortom den allra enklaste formen av någon light-värdekonservativ hållning som enbart tycks ha till syfte att befrämja Johan Lundbergs karriär. Att ge honom en liten nisch, som det heter numera.
Är det någon som sett något annat?

Crister

Är det någon som sett något annat?

Nej, Crister. För en gångs skull håller jag med dig. (Låt vara att du serverade den snyggt.)

Kan inte alla som INTE har läst pierre bayards fantastiska essä hålla käften och ha en åsikt efteråt istället? Alltså, allvarligt? den är ju en k l a s s i k e r. Roligaste och smartaste boken sedan godknowswhen.
Tycka vad man vill om honom men A Lokkos recension sammanfattade precis hur man (jag) kände sig efter att man plöjt den. Klassiker, I say!

Vilken extremt punchig tråd. Utgångspunkten är att alla inläggsskrivare tycker att det är pinsamt att en person misstar sig om handlingen i en bok (som han mycket väl kan ha läst för länge sen, vad vet jag), varpå följer en diskusssion av en annan bok som uppenbarligen ingen inläggsskrivare har läst.

"Jag har läst Kafka och jag har gjort det med kläderna på!" (Magnus Ödmark)

Jag trodde att det var en trevande diskussion om läsning.

Varifrån kommer alla dessa ordningsmän? Linjal, passare och vinkelhake!

C

"Varifrån kommer alla dessa ordningsmän? Linjal, passare och vinkelhake!"

Dom kommer från skolan.

Andres Lokko? Honom har jag inte läst. Jag läser förresten inte era negativa kommentarer till detta blogginlägg heller.

Jag tycker fortfarande denna fråga är intressant: Vad innebär det egentligen "att ha läst" något. Att i detalj kunna redogöra för innehållet? Att ha fått en upplevelse -av något slag? Att kunna relatera boken ifråga till annan läsning? Att ha skummat boken?
Det finns en mycket intressant bok som heter något i stil med "Berömda böcker" där innehållet i berömda svenska böcker återges. Det är den mest avkylande läsning man kan tänka sig. Böcker man älskar och har älskat känner man överhuvudtaget inte igen.

Eva: Att ha läst en bok - kan man inte en aning förenklat tala om att man har införlivat den i sin erfarenhet. Det öppnar för flera nivåer av upplevelse, intensitet, nogrannhet etc. P O Enquist sade en gång, att romanen är den plats där vi överblickar våra liv.

Crister

"att ha läst" existerar inte som begrepp, det är löjligt att tala om "att ha läst" en bok, eftersom den fortsätter jobba inom dig, om den är något att ha. en bra bok förändrar inte bara dig själv, den förändrar också världen. tack malte för tipset om rodeobloggen: vad är hon för människa som lägger ut en så dåligt skriven blogg? bara för att skryta om att hon läst tristram shandy?

Att ha införlivat den i sin erfarenhet - vackert sagt.

Eller roligt - jag har införlivat Camilla Läckbergs tyskungen i min erfarenhet.

Usch då. Böcker riktade till förståndshandikappade är obehaglig läsning, tycker jag.

"Eller roligt - jag har införlivat Camilla Läckbergs tyskungen i min erfarenhet."
Fyndigt.

"Usch då. Böcker riktade till förståndshandikappade är obehaglig läsning, tycker jag."
Plumpt.

Ja, jag har införlivat Läckbergs tyskunge i min erfarenhet. Den halkade ner i minnets rymliga slasktratt. Fort, enkelt och tyst, mycket tyst.

Malte: Fånigt? Tycker du verkligen det? Var någon annanstans diskuteras litteratur så förutsättningslöst som här, på din blogg? Jag tycker du i stället ska vara nöjd med rersultatet.

C

Felstavningen av rersultatet var inte avsiktlig och döljer inga ironiska minor. Eller för att illustrera det hela med en anekdot.

Stig Ahlgren var, som bekant, medlem av Gastronomiska Akademien och som direktör presiderade han vid ett tillfälle då Tore Wretman tillagade pressad anka efter Tour d'Argents berömda recept med hjälp av särskild ankpress som tömmer skrovet på blod som sedan ska utgöra bas för såsen.
Andäktig stillhet runt bordet. Total tystnad.
Plötsligt bryter Stig Ahlgren tystnaden:
- För en gammal tidningsman är det en fascinerande upplevelse att se ankan i själva pressläggningsögonblicket.

Crister

Nej, diskussionen i kommentarerna här tycker jag inte är fånig. Däremot reaktionerna annorstädes på annat mitt ganska bagatellartade inlägg — i form av konservativa tidskriftsredaktörer som ädelt och oegennyttigt ingriper för att försvara faktafel och popkulturella bloggerskor som raljerande kommenterar ett blogginlägg om läsning som de inte läst.

Nå… men för att bidra till diskussionen: jag är, som inbiten Wittgenstein-läsare, en smula skeptisk till sökandet efter läsningens väsen. Kriterierna för att anses "ha läst" en viss bok kan beroende på sammanhanget rimligen innebära olika saker, om än förmodligen med en viss gemensam minimikärna. Jämför andra områden: "att ha sett en viss film", "att ha besökt ett visst land" — det senare kan innefatta allt från att bara ha passerat igenom till att ha ägnat sitt liv åt det, men inte desto mindre är det väl sällan man är osäker på om man varit där eller ej.

Åsyftar du, Malte, här den tidige W:s elementarsatser eller den sene W:s språkspel — eller kanske rent utav som det tycks mig: båda på en gång?

Kompromissade på det viset gjorde väl knappast ens Wittgenstein själv?

"What do you read, my lord?" "Words, words, words." Amen.

Q: Den sene. Som jag onekligen läst, noggrant, och påverkats av, men icke desto mindre också förmodligen glömt stora delar av… Så jag tänker inte ge mig in på någon diskussion om wittgensteinsk ortodoxi, vad en sådan nu skulle vara bra för. Det var den filosofiska attityden jag åsyftade mer än någon specifik filosofisk åsikt.

Många saker kan förklaras med grälsjukhet.

Grälsjuk? Måste vi diskutera Greider igen?

C

Min fråga till dig nu är denna: Hur
kommer vi undan den tjocka pojken som är tjugo våningar
hög och med fötter som är två kvarter i diameter och som är klädd
i citrongul overall?

Malte: Jag menade inte att retas, handen på hjärtat. Icke desto mindre vill jag hävda att den tidige W i och med sina elementarsatser snarast faktiskt sökte läsningens väsen. Därav min frågvishet ovan. Nu svarade du att du avsåg den sene, plus en attityd mer än någon specifik filosofi, och då låter jag mig självklart nöja.

Jaja — OK, men:

Hur
kommer vi undan den tjocka pojken som är tjugo våningar
hög och med fötter som är två kvarter i diameter och som är klädd
i citrongul overall?

genom mobbning?

Bara den är litterär så.