Malte Persson: Errata

Jag föredrar när du skriver om Caravaggio och Kellgren - så sluta inte med det!

Din styrka, Malte, är att du behärskar både och. Och debatten om JSvH blir ju bara intressantare och intressantare i takt med att han får mer utrymme att uttrycka sig på. Och overkligare.

Och nu får vi se hur många detta inlägg får…

Det där känner man igen även från andra områden (politik, ekonomi osv.)! Men här är en kommentar för att muntra upp dig: Numera finns det trådlöst Internet på KB. Vad anser du om den synpunkten?

Han, det kloka konkursgeniet, skrev i Expressen häromdagen något om att dikten måste "ha mer spets". Så, Malte, apropå Kellgren, en dikt med spets om Herr von Holstein!
Anta nu utmaningen, tänk bara på Salig Dumbom svar på frågan om var själen sitter.

Apropå "Spets": JSvH påminner i mycket om min gamle vän Frank Baude, rorsman och förstakamrat i vad som brukade vara KFML(r). Frank hade, som de flesta kommunister, en precis lika genomkommersialiserad syn på kultur som någonsin herr SvH och hans, ähm, gelikar. En gång på en av KFML)r:s kulturkongresser uttryckte Frank åsikten att dikter alltid borde innehålla rim. Då ställde sig konstnären Jim Bergren upp och frågade om man alltså fick lov att kalla Frank "Rim-Baude".

Boom-boom.

Får man tillgodoräkna sig alla träffarna på sitt namn? För vi Jenny Nilssons har bildat ett block och vi tycker inte att vi får den uppmärksamhet och respekt som tillkommer oss med tanke på den kvantitet vi utgör. ☺

Jag, som är ännu mer IT-kompetent än Malte, lägger till citattecken runt hela det imponerande namnet Johan Staël von Holstein. Och får 42.500 träffar. Och sedan söker jag på mitt eget och får ÖVER 300.000 TRÄFFAR. Med citattecken. QED, men vad …

Ha! Har ett betydligt ovanligare namn än Erik, och får ändå ihop 150.000 träffar, och alla på första sidan är jag själv. Så att när jag säger att inte bara Malte utan också jag och den framgångsrike (och förhållandevis stormrike) entreprenör jag åt lunch med häromdagen alla tre tycker att JSvH är en pajas så måste det ju vara så. Siffrorna har talat.

Kan måhända träffräkning på Google ses som kulturfolkets nya pittmätning?

C

Observer: Ja, Observer är onekligen ett ovanligare namn är Erik!

Jag syftade iofs på mitt dopnamn, inte min signatur. Observrar finns det närmare 50 miljoner av, oklart hur många bråkdels promille av dessa som är jag.

Apropå ditt tidigare observerande så kan man ju observera att pittmätning meddelst träffräkning är lite mer jämställt än alternativen linjal eller tumstock. Gör det ju enkelt att exempelvis jämföra Björn Ranelid (5100 träffar, trots egen hemsida) med Maja Lundgren (11000), utan att situationen spårar ur helt.

Jag vet inte om det är att räkna som övertramp, men jag läste en kritiker häromdagen som om en diktsamling skrev följande rader:
"Här sammansmälter äntligen utsida och insida, glasburk och sylt. Erikssons projekt har sina risker. Vem vill väl ha en sådan sörja på sin smörgås? Och som lyrik betraktat blir det lätt lite väl sönderslaget. Men precis som i ”Strata” finns här lyckligtvis även en visuell magi, ibland fladdrar kappan till och låter oss skymta en knivskarp scen".
Är det någon som hänger med i bildspråkets krumbukter? Är det sylt på kappan? Vems är smörgåsen? Hur ser en syltburk med sammansmält in- och utsida ut? Knivskarp metaforik!

C

Crister: Den dör recensionen liknar ett totalhaveri. Och det är inte det värsta jag sett den senaste tiden. Det är onekligen dags för tidningarna att strama upp den slappa poesikritiken!

Men den där typen av poesirecensioner är ju en följd av en långt gången anpasslighet till (i det här fallet) Helena Erikssons poetiska projekt. Recensenter som inte vill ta ställning vare sig för eller emot någonting, framförallt inte _emot_ för det kan ju bli impopulärt i bekantskapskretsen.

"Helena Eriksson": 32.300 träffar. "Vem vill väl ha en sådan sörja på sin smörgås" matchade inte något dokument. Försök med andra sökord.

Kan man få en källa till det där recensionsutdraget?

Det var Andreas Brunner (17800 googleträffar) som skrev den i Sydsvenskan:
http://sydsvenskan.se/kultur/bokrecensioner/article299611.ece

Jag vet inget om hans bekantskapskrets, men tycker faktiskt att han ofta skriver bra recenstioner. Om än han just i detta stycke tycks vara lite för inspirerad av restaurangkritik.

Det framgår ju med alla tydlighet i recensionen varför han använder just dessa ordkonstruktioner. Det är ju en sorts "citat" ur diktsamlingen. Vad skulle vara konstigt med det? Och vad är det för vits med att ta ställning för eller emot en diktsamling? Är det ens möjligt?

Ok, min kritik var inte specifikt riktad mot Andreas Brunner, ber om ursäkt om det uppfattades så. Men det ovan citerade stycket ur recensionen är ett exempel på en citerande och parafraserande läsning, vilket har blivit mycket vanligt. Hade hela recensionen sett ut så hade vi haft en sorts recension som har blivit mycket vanlig, där kritikern inte förmår träda ut ur poetens språkvärld för att fälla ett eget omdöme. Brunners recension är inte sådan, läst i sin helhet.
En reformering av poesirecensionen som genre behövs likafullt, enligt min mening. Det borde göras i riktning mot recensionen som ursprunglig genre; dvs recensenten bör för att fullgöra sitt uppdrag: 1) sätta in diktsamlingen i ett litterärt sammanhang 2) sätta in den i författarskapets eget sammanhang 3) våga ge ett omdöme.
Det kräver beläsenhet och personligt mod. Generellt sett uppträder sällan de sakerna samtidigt.

Recensenter är bra på nummer 1), men dessa sammanhang säger oftast mer om vad rec själv har läst, den som har läst mycket av en viss förf hittar spår av denne i all litteratur han/hon läser. Nummer 2) är knepigare, eftersom det kräver en annan slags beläsenhet - och då är vi inne på det förra diskussionen handlade om, vad det innebär "att ha läst" en bok (själv föredrar jag presens: jag blir aldrig färdig, och boken som ställs tillbaka i hyllan eller oftare återlämnas till de sura bibliotekarierna, blänger alltid uppfordrande på mig): det blir för recensenterna viktigast med just detta "att ha läst". Nummer 3) är det mest sällsynta, för jag tror att recensenten har så många hänsyn att ta - det är många ömma tår att undvika. Men mest är det feghet: ingen vill vara den som tar en avvikande kurs, det är så konsensusstyrt.

… jag får förresten bara 97 träffar på Google, vilket förmodligen betyder att jag inte ens finns, enligt von Staël Holstein, men det som är mer deprimerande är väl googles röda text: "ville du egentligen söka efter …?"

"Och vad är det för vits med att ta ställning för eller emot en diktsamling? Är det ens möjligt?"

Tja, hur många läser eller åtminstone skummar någon av de många recensionerna av Helena Erikssons senaste diktsamling och struntar sedan i att köpa boken? Har inte dom tagit ställning?

(Maltes läsare har endast en googleträff, så ni räknas inte)

Ytterligare ett svar till S von H:
http://www.expressen.se/kultur/1.1048135/pratar-i-vadret

…vilket lustigt nog publiceras samtidigt med ännu ett något långsökt exempel på googlejournalistik:
http://www.expressen.se/kultur/1.1047286/theodor-dalrymple-in-praise-of-prejudice

Är det förresten någon som har läst S von H:s debutanttext i SvB? Vill inte förstärka paranoian eller riskera att fara med lögn, men är det inte märkligt att inte kunna stava till den utbildningsinstitution man säger sig ha gått på? Kan det vara fråga om någon annan skola?

http://www.svb.se/Debutanter/65805/copy-of-var/5593?searchString=holstein&search=S%F6k

Harward… ja jäklar! Men är det inte dags att sluta mobba den arme S von H och i stället ge sig på dem som utsett honom? Det var väl samma personer som satte in f.d. popsångerskan Robert i Moderna Muséets styrelse och en annan konstnär med ovanligt ful frisyr till ledamot av Skönhetsrådet.

Jo visst, du har naturligtvis rätt. Men det är extremt svårt att låta bli.

Inte heller jag anser att Andreas Brunner är en dålig recensent. Tvärtom! Men det är någonting som inte längre är som det borde i den samtida lyrikkritiken. Lite väl mycket naket kött, dvs kejsarens nya kläder. Och ingen vågar säga det högt.
Är man lagd åt det paranoida hållet skulle man kunna tro att utnämningen av JSvH var ett medvetet sätt från regeringens sida, att ställa fram en halvgalen pajas som alla kastar dynga på, alltmedan de kan fortsätta skära ned allt som sticker upp i det s k kulturlandskapet.

C

Crister: det låter helt vansinnigt och därmed helt enligt de mönster vi kunnat skönja i den moderata kulturpolitiken, dvs ytterst rimligt.

Fast det kanske är så att JSvH har gått på något utbildningsinstitut som heter just Harward och inte på det riktiga Harvard. Det skulle ju kunna förklara en hel del. Och, det var också lite roligt att läsa att han inte bara är ordblind utan dessutom helt saknar förmågan att utföra de mest grundläggande räkneövningarna.

Något Harward University verkar inte finnas. Åtminstone inte enligt Herr Goggle och då finns det ju inte i Johan Staël von Holsteins värld. I Dagens Industri sade han i intervju: "Min förebild Jan Stenbeck var ekonom och gick ut som kursetta på Harvard University." Men nämner inget om sin egen tid där, vilket är en aning svårt att förstå - med tanke på hans blygsamma läggning - om han verkligen hade studerat där.

C

Om JScH inte klarar något annat lyckas han åtminstone förarga en smula mer än just någon annan här, och snart har karln förlorat nattsömnen och ångrar bittert sitt uppdrag.

Nej, nån konspirationsteori tror inte jag på i det här sammanhanget dvs att JHvS skulle vara utskickad som lockbete/slagpåse åt regeringen.
Regeringen får det Kulturråd den gjort sig förtjänt av.

Och har ni inte förstått att i Sverige är kultur popmusik (Robyn!), disajn (Ikea) och "litteratur" (Marklund, Larsson, Läckberg) och annat som kan EXPORTERAS.
Så var det redan på Paggans tid.

K: Nej, det tror inte jag heller om jag ska vara ärlig. Men borde inte någon journalist kolla upp det där med harvandet på "Harward"… Kanske har det något med tevelicensen att göra.

"IQube är ett av sju utvalda projekt i Stockholm som fått pengar från regeringens 100 miljonerssatsning för att främja kvinnligt företagande…"

Trodde att Stöl von Holstein var emot bidragspengar?

Är Johan en kvinna? Det här blir myskoare och myskoare.

IQubes hemsida (552 träffar) säger för övrigt att dom söker "drivkfratiga kvinnor" (1 träff). Fem spänn på att Johan skrivit texten själv!

"f.d. popsångerskan Robert" "Stöl von Holstein"

Fast att debattera genom att medvetet stava folks namn fel är väl ganska lågt. Nästan lika illa som att skriva långa drapor om hur synd det är om en när alla tycker att man är en pajas.

(om Robyn hade man ju för övrigt också kunna skriva skivbolagsdirektören, Karamelodiktstipendiaten och UNICEF-ambassadören. Hon är ingen vanlig melodifestivalbimbo, precis).

Observer: Ja, ursäkta! "Ruben" skulle det ha varit naturligtvis.

Mer nätmobbing: Robyn är rena Gilles Deleuze i jämförelse med JSvH.

Håller med Observer om att debatten sjunker mot oroväckande låga nivåer. Nu verkar det vara särskilt intressant att göra sig lustig över Holsteins ordblindhet. Dubbelt så roligt tyckte dessutom J att det blev när det visade sig att aristokraten dessutom har svårt att räkna.

> dikten måste "ha mer spets"

Mera koskälla, liksom?

Jag står på mig. Det är kul att han inte kan räkna. Och hela tiden använder sig av en massa siffror på ett ganska komiskt sätt (typ googlestatistikten).

Varför är det låg nivå att mobba JSvH för att han varken kan läsa/skriva eller räkna? Är det också låg nivå att påpeka att han i största allmänhet är dum i huvudet? Jag förstår inte. Är det fint demokratiskt att tycka att också obildbara idioter skall kunna få plats i Kulturrådet?

Vi kan prata om det som JSvH är bra på istället: han är bra på att prata. Det är trots allt inte alla som kan prata till sig en massa miljoner från investerare utan att ha en affärsidé med substans, och som sedan kan prata upp aktiekursen genom att kollra bort journalister, etc. Om jag förstått affärsidén bakom IQube rätt så är den faktiskt ganska bra: Holstein överlåter själva företagandet åt andra, och leasar bara ut sin pratförmåga, för att, som det med en grotesk anglicism heter i pressmeddelandena, "resa pengar".

Men inte minst imponerad är jag över att någon som inte kan räkna lyckas prata sig in (jag antar att det var så det gick till) på Harvard Business School, som är en sällsynt selektiv inrättning. Dock har JSvH tydligen, med sedvanlig blygsamhet, därefter avfärdat den som en skräputbildning… Jag undrar om känslan var ömsesidig?

"Är det också låg nivå att påpeka att han i största allmänhet är dum i huvudet?"
Ja.

folk i moderna Sverige är väl i allmänhet mer intresserade av att gruppera sig emot än för.

angående jsvh så är det väl egentligen inte honom man ska klandra. det är ungefär som Mikael Nilsson i fotbollslandslaget som alla häcklar, han är ju tacksam att han blir uttagen och spelar också därför. det är väl snarare personen som utsåg jsvh som borde hållas ansvarig.

Där har du onekligen en poäng, zukijackan! Vem/vilka utsåg JsvH - och hur begrundade de egentligen detta? Här är något för en sann murvel att sätta tänderna i

Fast då är vi ju inne på moral och yrkesetik — Nilsson är ju trots allt en professionell fotbollsspelare som spelar i en bra europeisk liga, och är därmed formellt kvalificerad, medan JSvH så vitt jag vet inte suttit i något kulturråd, ens på amatörnivå.

(Skulle jag själv bli uttagen till landslaget skulle mitt yrkes hederskodex tvinga mig att tacka nej; skulle jag bli uttagen till kulturrådet skulle jag kunna tacka ja bara om jag gjorde det tydligt för mina uppdragsgivare (=allmänheten) att jag är där för att lära, och bidra med ideer och synpunkter från "utsidan" i den mån detta kan bidra till samhällets bästa. Allt annat är ett brott mot mitt yrkes etiska riktlinjer. Vilka etiska regler gäller för pratsamma finansmän?)

Mikael Nilssonkaraktären i svensk fotboll får alltid sin renässans (se delar av laget VM-laget 1994 som klassiska samtida exempel, det finns en rad tidigare).

Det har med svensk fotbollskultur att göra. Talanglöshet framkallar en egenartad irrationalitet som skapar en svårslagen kontrastverkan i viktiga matcher.

Med denna logik kan vi alltså förvänta oss plötsliga, absurda och framgångsrika djupledslöpningar av JsvH i kultursfären en bit in på 2010-talet.

Om nu förhållandena verkligen går att översätta till varandras motsvarigheter.

Jag kan ha fel men jag tror att en del av hatet mot Staël von Holstein springer ur någon slags kultur-protektionism.

Det förklarar dock inte varför affärsfolk också tycker att han är en pajas.

Jag tycker att han är en pajas men den avsky han väcker är intressant - när människor blir nervösa tar de fram sina sämsta sidor.

Annars kunde man ju tänka sig att anonymiteten gör sitt till också.

Jag gilllar inte att JSvH nu representerar Kulturrådet. Jag hyser heller ingen större respekt för honom. Och efter att ha hört och läst honom tycker jag sammanfattningsvis och något förenklat att han verkar vara en ganska komisk figur (och en som förtjänas att rullas runt i lite lagom tjock bloogtjära). Men det har absolut inget med hat och avsky att göra.

Lite sent kanske, och inte speciellt viktigt, men eftersom pajasen ibland kallas "aristokraten" i den här tråden kan det vara på sin plats att påpeka att namnet von Holstein är taget. (På ett sällsamt ofint och löjeväckande sätt till råga på allt.)