Ljusets och tankens element: Shakespeare-tolkningar
Apropå sonetter… Det har kommit många översättningar av Shakespeares sådana, senast en av Martin Tegen. Eftersom jag inte var något vidare nöjd med den, kunde jag inte låta bli att göra några egna försök, som jag precis återfann. Jag gav mig på den tämligen metafysiska sviten 43–45, vars system av antiteser jag inte tycker att övriga översättare heller gjort rättvisa. Och lyckades jag själv bättre? Tja, det är jag långt ifrån säker på, men här är i alla fall vad jag åstadkom:
43
Först när som mest jag blundar ser jag bäst,
som dagen lång sett likgiltiga saker,
ty när jag sover är mitt öga på dig fäst:
mörkt klarsynt ser det klarhets ljus i mörker.
Men hur skall du, vars skugga skuggor bleker,
mot dagsljus som är mindre ljust än ditt
låta din form ge form åt skuggspels lekar,
när ögat stängt ser skuggan din i vitt?
Hur skulle (säger jag) min syn benådas
om den fick se dig mitt på ljusa dagen,
när nattetid din bleka skugga skådas
av blinda ögon som bevarar dragen?
Var dag syns mig en natt tills jag ser dig,
var natt jag drömt om dig blir dag för mig.
44
Bestod min tunga kropp bara av tankar,
skulle ett avstånd inte hindra mig,
ty vore jag blott fri från köttets ankar,
skulle jag korsa rymder, fram till dig.
Det gjorde inget om på fjärran strand
jag stod, så långt från dig som möjligt är,
för tanken springer över hav och land,
så snart den tänkt att det är bättre där.
Ack, tanken att jag ej är tanke slår mig,
att gjord av jord och vatten även jag är;
att flyga många mil till dig: det går ej,
jag tvingas följa tidens loja lag här.
Till hjälp från tvenne element så tröga
ges tårar blott, emblem för bådas plåga.
45
De andra två, lätt luft och eld som renar,
är hos dig båda, var jag själv än är;
det första är min tanke, den som skenar,
det andra åtrån, kvick från här till där.
När dessa snabba element är sända
till dig som kärlekens ambassadörer,
tycks livet med de två som stannat ända
i dödens och melankolins horrörer;
så blir det till mitt liv görs helt igen
av mina två kurirers hemkomst till mig,
förkunnande för mig att du, min vän,
är vid god hälsa och vad allt jag vill dig.
Jag gläds, men snart är glädjen rövad;
jag återsänder dem, på nytt bedrövad.
13 kommentarer till "Ljusets och tankens element: Shakespeare-tolkningar":
Definitivt ett ambitiöst och hedervärt försök med Shakespeares sonetter… gissar att det här är bland de mest svåröversatta texter som finns, om det ska göras bra. Speciellt just dessa mer snårigt metafysiska exempel.
Men det rör sig ändå om en av världslitteraturens fem-tio främsta (kärleks)lyriker så det kan vara värt försöket.
Vad gäller sonett nr 43 tycker jag att det börjar bra, men rad nr 5-8 går bort sig i metafysiska dimmor. Innebörden av rad 5 tycks mig oklar, klarare i originalet.
Överlag använder du dig, Malte, av många korta småord i din översättning. Nödvändigt för att spara plats och landa på fem jamber, kanske. En större variation vad gäller ordens längd skulle göra språket mer naturligt. För mig är Martin Tegens översättning fortfarande överlag den bästa; den är sångbar och lättflytande, samtidigt texttrogen, vilket är extremt svårt att uppnå.
Martin Tegen är en viktig översättare - han har översatt Oswald Spenglers "Västerlandets undergång" (1997), Goethes "Väst-östlig divan" (2004) och Shakespeares "Sonetter och versberättelser" (2007). Spengler hajpas för övrigt just nu på ett par litterära webbsidor…
I senaste numret av Aurora (3/07) liksom i det därefter följande numret diskuterar Martin Tegen konsten att översätta diktverk av Shakespeare.
Andreas Björsten | 2007-12-01 kl 16:42 | #
Tack för kommentaren. Några ord om småorden: Så vitt jag kan se har jag ungefär samma fördelning av långa och korta ord som Shakespeare själv. Men det är också ett generellt problem när man översätter poesi från engelska att engelskan har många fler enstaviga ord (framförallt verb som på svenska blir tvåstaviga) än svenskan, så att man på ett eller annat sätt lätt drabbas av trängsel. Någon patentlösning på detta finns förstås inte.
Det finns alltså ett par tidigare Shakespeare-översättningar som jag, åtminstone i stora drag, föredrar framför Tegens. Därmed inte sagt att han är en dålig översättare. Det jag läst av hans Goethe-tolkningar har jag läst med behållning.
Malte | 2007-12-01 kl 16:42 | #
dessa provbitar, översättningen vill inte riktigt bli så högstämd som hos upphovsmannen, eller om jag nu bara inte kom in i läsningen på rätt sätt, och tycker Shakespeares budskap är betydligt mindre intressant än sättet på hur kan kan läsas. Stämningen gäller.
. | 2007-12-01 kl 16:42 | #
43:
Tredje raden får inte godkänt som femfotad jambisk. Den har sex fötter. Tänker du dig en trestavig (ty-när-jag) upptakt? Det är att ta i tycker jag.
Sjunde raden: Ordet "Låta":s alltför tunga trokéiska häl hindrar det från att passera som jamb. Man kan försöka obetona Lå, men då försvinner ju en fot.
Metatron | 2007-12-01 kl 16:42 | #
Minns inte vad jag tänkt, om jag tänkt… Den sexfotiga raden bör hur som helst kunna skrivas om med en fot mindre, utan större problem. Jag lämnar det som övning åt läsaren.
Beträffande "låta" så tycker jag det är en helt okej frihet att kasta om första jamben till en korjamb. Gör Shakespeare det själv någonstans? Jag är ingen expert på historisk fonetik, så jag vågar inte säga hur exvis sonett 94 ska skanderas. Men i sin dramatik tar han sig i alla fall mängder med friheter med den jambiska pentametern.
Malte | 2007-12-01 kl 16:42 | #
"Låta" bekymrar mig inte heller lika mycket nu, efter lunch. Och ditt exempel ur 94:an är bra. Både första och sista raden verkar börja med tydliga korjamber. Men i båda dessa rader finns det ju goda yttre skäl, eftersom den avvikande betoningen ligger på centrala ord. ("They, who" - dessa they som de första två kvartetterna beskriver, och "Lilies" i slutklämmen.) Att man utan anledning avviker från det jambiska grundmönstret har jag svårare att acceptera. Grundprincipen är att man ska kunna lura folk att man har jamber överallt genom att läsa sonetten på ett övertygande sätt.
I just detta sammanhang bryr jag mig inte särskilt mycket om hur sonetterna skanderades på Shakespeares tid, men det vore intressant att känna till. Kanske någon vänlig själ kan upplysa oss?
Metatron | 2007-12-01 kl 16:42 | #
Själv nöjer jag mig med att notera att antalet förekomster av orden "korjamb" och "korjamber" i Googles databas har ökat dramatiskt i och med detta inlägg. Inte illa.
Observer | 2007-12-01 kl 16:42 | #
När mina ögon sluts då ser de allra bäst
Ty hela dagen tanklöst granskas tingen
Men i min dröm med blicken på dig fäst
förs kraftfullt ljus mot ljus i mörkerringen
Och du vars skugga får skuggorna att lysa
Kunde din skuggas form få ett så lyckligt sken
Att också dagsljuset din klarhet ville hysa
Och också lysa för de slutna ögonen
Hur skulle mina ögon välsignade få bli
Genom att se på dig mitt på den ljusa dagen
När i den mörka natt din skuggas ljus släpps fri
Jag sluter ögonen i sömnens djup betagen
Varenda dag är natt till dess jag ser dig
Och nätter ljusan dag när drömmen visar dig.
Anonym | 2007-12-01 kl 16:42 | #
Trettonde raden ska vara: Varenda dag är natt till dess att jag ser dig.
Anonym | 2007-12-01 kl 16:42 | #
Om kroppens tröga massa tanke vore
då vore ingen sträcka skändligt stor
trots rymders vida avstånd då jag fore
från fjärran gränsland till den plats du bor
Vad spelar väl för roll att min fot stod
på jordklotet som var längst bort från dig
när viga tanken besegrar hav och flod
och tankesnabbt till dig förflyttar sig
men ack den tanken dödar att jag ej tanke är
och flyger milsvitt när du redan flytt
Nu genom jord och vattens faktiska besvär
jag måste härda ut med suckarna på nytt
och intet få av tröga element
än tårars tecken på den sorg jag känt
Anonym | 2007-12-01 kl 16:42 | #
Min tanke, mitt begär är elementen
som flyr från mig till dig varän jag är
i ömsint uppdrag har jag självklart sänt dem
att snabbt för dig förkunna mitt begär
Den lätta luften och den eld som renar
blir borta från mitt självslivs konstruktion
där depressionen lägger tunga stenar
tills återställd balans igen ger ron
när mina andar från dig har återvänt
från tyngd i jord och vatten helat mig
och gett besked om allting som har hänt
och sagt att hälsan jsut nu finns hos dig
Visst gläds jag, men min glädje sordineras
av att de till dig igen ska ordineras
Anonym | 2007-12-01 kl 16:42 | #
Här är Carl Rubert Nybloms översättning från 1871, tillsammans med originalet:
When most I wink then do my eyes best see
for all the day they wiew things unrespected
But when I sleep in dreams they look at thee
and darkly bright, are bright in dark directed.
Then thou whose shadow shadows make bright
How would thy shadows form form happy show
to the clear day when thy much clearer light
when to unseeing eyes thy shade shines so?
How would I say mine metes be blessed made
By looking on thee on the living day
When in dead night thy fair imperfect shade
through heavy sleep on sightless eyes doth stay!
All days are nights to see till i see thee,
And nights bright days when dreams do show thee me.
När ögat blundar, allra bäst det ser,
Ty hvad det ser om dagen, ej det aktar;
Men sofver jag, i drömmen du dig ter,
Och i dess rymd jag dunklet klart betraktar.
Men du, hvars skugga skuggors verld gör klar,
Hur skulle ej din form sig uppenbara
I dagens sken? Mer ljus än han du har,
Och drömmen klarnar för din skuggbild bara.
Hur skulle, säger jag, mitt öga ej
Bli lyckligt att dig se i dagens strålar,
Då mörka natten så ditt konterfej
För tjusta ögat genom sömnen målar?
Hvar dag är såsom natt, tills dig jag ser,
Hvar natt är dag, när du i drömmen ler.
Eva Ström | 2007-12-01 kl 16:42 | #