Enmeningsrecensioner av några av höstens svenska romaner
Torgny Lindgren, Norrlands akvavit — Är inte lika intrikat som den förra boken, men med samma intelligent ironiska grundläge, där tron undermineras av förnuftet som i sin tur undermineras av tron, och så vidare, till läsarens förnöjelse mer än uppbyggelse.
Björn Runeborg, Dag — Språket är omärkvärdigt men ändamålsenligt i denna lilla roman om besatthet, som känns viktig bland annat för att den skildrar en typ av människor som inte alltför ofta blir skildrade i samtidsprosan.
Mara Lee, Ladies — Är (enligt mig — och meningarna är verkligen delade) romantekniskt helt undermålig, men i kraft av sitt patos ändå på något vis mer engagerande än mycket annat i den s k "yngre prosan".
Daniel Sjölin, Världens sista roman — Eftersom Daniel är min främste konkurrent i genren speedad prosa med stort ordförråd kan min bedömning omöjligen bli trovärdig, men låt oss säga att jag inte får ligga på latsidan om jag ska lyckas konkurrera.
Kommentarsfunktionen är tills vidare avstängd, på grund av en efter hand alltmer permanent semester från det interaktiva infernot!