Errata

Jag fortsätter att ignorera samtidens något dödfödda debatter om fakta och fiktion med mera och gör istället nedslag i romanhistorien.

Uno von Thrazenberg (1809–10) av Cederborgh kallas "den första svenska realistiska romanen" av Fredrik Böök. Det är en rimlig beskrivning, givet dess miljö- och naturbeskrivningar (och dess brist på högre syftning, vilket upprörde romantiska kritiker). Den var med tidens mått mätt en försäljningssuccé och är åtminstone delvis fortfarande roande att nöjesläsa. Samtidigt är det för en modern läsare intressant att notera hur självklart det är för Cederborgh att leka med romanformen: han opererar med en fiktiv författarperson, samtidigt som han skriver in sig själv — den verklige författaren — som ett slags deus ex machina i handlingen. Han kommenterar (i andra upplagan) sina kritiker och plagiatörer och skapar intertextuella relationer mellan sina olika böcker.

I det till Cederborgh motsatta litteraturpolitiska lägret finner man Claes Livijn, vars oavslutade roman Riddar S:t Jöran från 1820-talet är något av det märkligaste som skrivits på svenska — märkligare även än Livijns egen mer lästa Spader Dame –, och allt annat än en realistisk roman. Med sina talande kaffepannor, förtrollade peruker och seanser i Börssalen leder den snarare tankarna till nighttownkapitlet i Ulysses eller Ekelöfs Mölnaelegi. Men som bokens moderna utgivare Schröder påpekar finns det trots det beröringspunkter mellan Livijn och Cederborgh, bl a i den konkreta samtidssatiren. (Riddar S:t Jöran publicerades först 1993 i Tyskland, i en textkritisk utgåva som idag inte verkar gå att få tag på. Det vore lovvärt om något svenskt förlag ville ge ut den i en mer lättillgänglig form.)

Vad är för övrigt en realistisk roman? Moderna förespråkare eller vedersakare av densamma sätter den gärna i motsättning till modernistiska eller postmodernistiska lekar med romanformen. De sistnämnda betraktas då gärna som exklusiva, medan den realistiska prosan riktar sig till en bredare publik. Men om man läser äldre litteratur är det uppenbarligen inte riktigt så enkelt. Redan vid romanens födelse är spåren sammanblandade. Den exemplariskt metalitterära Don Quijote är ju realism i jämförelse med de idealistiska riddarromaner den parodierar.

Värt att tänka på är att när det som vi i mer modern mening kan betrakta som realistiska romaner börjar skrivas, marknadsförs de sällan som romaner. De utger sig istället för att vara äkta brevväxlingar, dagböcker eller liknande. Att exempelvis Defoes böcker var fiktiva fick läsaren lista ut på egen hand, vilket inte nödvändigtvis var särskilt lätt. Om låt oss säga Moll Flanders fingerade memoarer publicerats idag, hade Defoe förmodligen blivit anklagad för bedrägeri.

Varvid jag ändå på något sätt lyckats anknyta till samtidens debatter om, äh.

Detta inlägg publicerades tisdag, 23 oktober 2007 kl 11:35 och är sorterat under Läsa. Du kan följa kommentarer till detta inlägg via RSS 2.0. Kommentera gärna. Det går också att skapa en "trackback" från din egen webbplats.