Jag konstaterar med ett ryck
Jag råkade läsa gårdagens avsnitt av DN-följetongen med den på kultursidorna enormt hyllade Stieg Larsson. Nu undrar jag, som läser få deckare, om det finns någon särskild regel som säger att beskrivningar i deckare måste vara både extremt utförliga och klichémässiga? Eller finns det någon konstnärlig tanke med att man återfinner exempelvis dessa två olidligt spännande beskrivningar av uppvaknanden med cirka en sidas mellanrum:
Kriminalinspektör Sonja Modig vaknade med ett ryck då hennes mobiltelefon som var på laddning började ringa i andra änden av sovrummet. Hon tittade på klockan på nattduksbordet och konstaterade till sin förtvivlan att det var strax efter fyra på morgonen. Hon såg därefter på sin make som fridfullt snarkade vidare.
Advokat Annika Giannini vaknade med ett ryck. Hon vred huvudet till höger och konstaterade att klockan var två minuter i sex. Hon hade ett första möte med en klient redan klockan åtta. Hon vred huvudet till vänster och sneglade på sin make Enrico Giannini som sov fridfullt och som i bästa fall skulle vakna vid åttatiden.
Uppdatering: Kanske skapade Larsson ett särskilt makro i Word för att beskriva uppvaknanden? Det sägs att han var datorintresserad. — Läs även Eva Ströms kommentar till ett avsnitt i följetongen.
Det är en sorts OEI-estetik: ett sakligt, konstlöst, repetitivt och mycket detaljerat "undersökande" av processer som den traditionella litteraturen inte finner tillräckligt viktiga.
direktören | 2007-06-04 kl 13:20 | #Hoho. Ja. Antingen det, eller ingen som helst konstnärlig tanke då. Är detta nu hyllat på kultursidorna, så var alltså min prognos korrekt när jag för tio år sedan slutade läsa dagstidningarna.
Metatron | 2007-06-04 kl 14:03 | #Tänk vad vi konstaterar.
Örjan Sundgren | 2007-06-04 kl 15:48 | #Det var så man ryckte till lite, kan vi ju konstatera.
Lars | 2007-06-04 kl 21:07 | #Är det mig det är fel på, som aldrig vaknar med att jag "rycker till". Min gräns mellan sömn och vakenhet är så tunn att jag knappt är medveten om när jag passerar den. Säger jag, som i morgon kommer att vakna som ett lik, eftersom jag har spelat fotboll med min son - - -
bernur | 2007-06-04 kl 21:45 | #Det är ett intressant litteratursociologiskt fenomen, detta med de olika deckarkungarna och -drottningarna, som nästan undantagslöst bärs fram av en mäktig våg av god kritik; jag minns när Mankell var ny och Det Stora Hoppet, typ. Sedan går det en tid, och överorden börjar flaga. Nu syns de flesta vara ense om att Mankell "couldn't write for toffee" - för att använda ett uttryck i Amis "The Information". Är det bara välviljan som tagit slut, eller har det kommit till nya läsare med annorlunda krav?
Peter E | 2007-06-05 kl 10:29 | #Instämmer med "Lars" ovan med omskrivningen att "någon med en snarkande make ryckte till". I bästa fall hade även läsaren gjort det.
Det finns tydliga indikationer på att storsäljande svenska deckarförfattare får andra och vattnigare bedömningsgrunder än övrigt författande. Både här och utomlands.
Vad som (med syftning på Peter E's inlägg) "kommit till" i sammanhanget, gissar jag, är ett relativt ointressant mysterium.
Kai Stavre | 2007-06-05 kl 13:10 | #Varför kräva litterärt värde av deckare? De ska vara lättlästa och spännande. Man läser dem för att veta vem som var mördaren, inte för att njuta av språket. Ett konstfärdigt språk skulle bara distrahera. För att kasta fram ett möjligt svar på Peter E: folk har kanske börjat förväxla deckare med litteratur. Det är inte välviljan som tagit slut, kriterierna har bytts ut.
Jesper | 2007-06-05 kl 13:21 | #Tveksamt resonemang Jesper förutom att det finns ett centralt värde i att deckare är "lättlästa" och "spännande".
Kai Stavre | 2007-06-05 kl 13:33 | #läste man för att veta vem som var mördaren räckte det med en inledande konstaterande mening. någon form av estetisk tillägnelse, i motsats till tillägnandet av ren information, måste väl vara aktuellt även för deckare? "spänningen" byggs väl exempelvis upp just språkligt.
popoffsky | 2007-06-05 kl 13:34 | #Ja, det är något konstigt i den tråkiga mångordigheten i beskrivningarna. En deckare måste vara spännande och lite elegant, men här tycks det bara vara långrandigt. Men kanske blir det njutningsfullt när man kommit in i det?
Direktören | 2007-06-05 kl 13:43 | #Stig Larsson m.fl. @ http://www.otidskrift.se/word/2005-10-11/o112
"när han [Stig] läser Jans senaste böcker är det ju hjälten han hejar på och vill att det ska gå bra för. Så känner inte hans kulturvänner det, har han förstått. "Det här att vi idag bara har antihjältar - jag uppfattar det som dekadent!" säger Stig. Horace skjuter blixtsnabbt in att den moderna tiden är en fortsättningen på dekadensen, så det är helt logiskt. Stig snor tillbaka ordet. Nu vill han prata om vad som är bra med låga böcker, som Lizas eller Jans: det är tryggheten i att man kommer ha roligt när man läser den, att man kommer vilja vända sida hela tiden och bli olycklig när man börjar närma sig slutet."
Stig blir inte olycklig när han närmar sig slutet på Joyces "Ulysses", säger han.
Publiken jublar.
Horace: Men det är för att "Ulysses" inte är bra.
Publiken jublar.
Stig: Utom två kapitel.
Horace talar om hur glad han blir varje sommar när det är dags att sätta sig ned och ta sig genom årets läslista från Svenska Akademien. Horace talar om glädjen i att ta del av ett gott hantverk. Stig talar om teater: att det finns två sorter, hur-ska-det-gå-teater och vad-är-det-här-teater. Att pjäser i den sistnämnda kategorin inte får vara för långa. "Därför är I väntan på Godot det längsta Beckett skrev." Att ståndsamhällets försvinnande har gjort det svårare för hur-ska-det-gå-romaner. Att han kan läsa Balzac och uppriktigt undra "Ska han få henne?". "
F. | 2007-06-05 kl 14:04 | #"Ett konstfärdigt språk skulle bara distrahera." Själv blir jag betydligt mer distraherad av amatörmässigt språk. Faulkner är lättläst. Dan Brown är svårläst.
Metatron | 2007-06-05 kl 14:13 | #Det översta exemplet om ett av Sonja Modigs alla uppvaknanden är ett bra exempel på vad ett jäktat författarskap kan få för konsekvenser. Om jag äter på restaurang har jag inget emot att kocken är närvarande, njuter och faktiskt är intresserad av vad han håller på med i köket. Om jag bara är ute efter att bli mätt kan jag lika gärna halsa en billig burk ravioli.
Kai Stavre | 2007-06-05 kl 14:32 | #Kai: du säger att jag för ett "tveksamt resonemang". Men du säger inte varför du tycker så. Det vill säga: du presenterar inget argument. Ditt rena tyckade är helt ointressant.
Popoffsky: "läste man för att veta vem som var mördaren räckte det med en inledande konstaterande mening." Du har fel. Tänk efter lite, snälla. Poängen med deckare är att man först ställs inför en gåta och sedan, steg för steg, löses gåtan upp. Det genererar spänning och nyfikenhet. Det räcker alltså inte med en inledande konstaterande mening. Det var det dummaste jag har hört. Ja, efter det Kai skrev.
Metatron: Fattar vad du menar. Men min poäng är: de som läser deckare läser i huvudsak för intrigens skull. Fint språk kan i bästa fall vara en bonus, som får dem att känna sig lite bättre, men det fina språket är inte centralt.
Jesper | 2007-06-05 kl 14:45 | #jesper: ja, då läser man väl alltså inte för att veta vem mördaren var, utan man följer en estetisk - språklig - komposition. det var ju min poäng.
popoffsky | 2007-06-05 kl 14:55 | #Jesper: Motiven bakom deckarläsande är nog fler än tangenterna under våra fingrar. Men även om de förenklat kanske bara är, låt säga, tre så tippar påståendet. Hela "man-läser-för-att" resonemanget är, som jag ser det poänglöst (men oss emellan på sin höjd småintressant i väntan på en buss).
Men Jesper tala gärna om för oss hur den språkliga utformingen går att skilja från t ex intrigen i en deckare. I samma inlägg kan du berätta varför ett "konstfärdigt språk" i negativ mening skulle distrahera läsningen ?
Kai Stavre | 2007-06-05 kl 15:15 | #DN: "Språket är detsamma i alla tre böckerna, grundat i den goda journalistikens klara prosa".
SvD: "Den nya, och sista, romanen är på över 700 sidor. Det är inte många som klarar att göra varenda en av dem till underhållande läsning. Larsson lyckas."
Expressen: "Vem som helst kittlas däremot hårt av Stieg Larssons tempo. Hans språk ångar fram som en slåttermaskin genom narrationen."
Åh, dessa ångande tempofyllda beskrivningar av detaljerna i folks frukostvanor…
Jens | 2007-06-05 kl 15:32 | #Popopaffski: "Ja, då läser man väl alltså inte för att veta vem mördaren var, utan man följer en estetisk - språklig - komposition." Kära papphammare, förklara för mig varför det finns en grupp av deckare som går under beteckningen "whodunnit".
Kai blaj: "Men Jesper tala gärna om för oss hur den språkliga utformingen går att skilja från t ex intrigen i en deckare". En deckarintrig går mycket väl att skilja från språkdräkten. Om inte det gick skulle man aldrig kunna återberätta en story i andra ord än författarens.
Jesper | 2007-06-05 kl 16:10 | #Bestsellerprosan ställer lite andra krav än den mera renodlat litterära — framför allt när det gäller tydlighet. Hur yxigt bestsellerförfattarna än skriver är de mycket noga med att alla ska vara med hela tiden — leave no child behind: Vem är det som talar? Var befinner de sig? Vad är det för väder? Vad håller de på med? — den typen av frågor besvaras grundligt, och gärna gång på gång, så att de som ligger och funderar på vad de ska äta till middag inte riskerar att missa något. Den genomsnittlige bestsellerförfattaren säger som The Bellman i Lewis Carrolls Snarkjakten: "What I tell you three times is true".
Sedan finns det förstås även författare som bemödar sig om en stor tydlighet samtidigt som de putsar upp språket så att det glimmar en smula …
David Nessle | 2007-06-05 kl 20:45 | #David: Bra inlägg.
Jesper: Begreppen spelar en viss roll här och jag var lite otydlig. Du har naturligtvis rätt i att intrigen i en deckare går att skilja från språkdräkten. Vad jag menar är (förutsatt att intrigen i någon mening är intressant) att den språkliga gestaltningen i regel utgör hela skillnaden mellan vad som känns läsvärt eller inte. Att du har andra kriterier för vad bra läsning är ju din ensak men du kan inte här oemotsagt påstå att "konstfärdigt språk" distraherar.
Du undviker för övrigt frågan om varför "ett konstfärdigt språk" distraherar läsningen i negativ mening ?
Är det sonettformsdeckarna du tänker på ?
Kai Stavre | 2007-06-06 kl 3:03 | #Vad diskuterar ni?
"Smak", "estetik"?
Det här gör mig litet småsur: (eller: "sånt här leder oundvikligen, alltid, till småsurhet")
"Vad jag menar är (förutsatt att intrigen i någon mening är intressant) att den språkliga gestaltningen i regel utgör hela skillnaden mellan vad som känns läsvärt eller inte."
Okej, "jaget" i den här meningen menar något och får jaget här (alltså jag som nu skriver det här, "Mattias") att först uppfatta en subjektiv dimension. Fint, tänker jag, en åsikt kring estetik som nu kommer att underbyggas, det vill jag verkligen läsa eftersom de där deckarna ger mig än värre obehagsrysningar än traditionell journalistprosa. Sedan händer plötsligt något annat, subjektet försvinner liksom. Och fortsättningen blir inbäddad i någon form av objektivitet: "den språkliga gestaltningen i regel utgör hela skillnaden mellan vad som känns läsvärt eller inte."
Jag läser åter om meningen. Hm, jaget "menar" alltså, inte "tycker" eller "anser", det där "kännset" antyder ingen koppling till jaget.
Att göra ett sådant påstående och klä det i en sådan där objektiv ("Journalistisk"?) språkdräkt blir så absurt när människorna redan tagit någon sorts majoritetsbeslut på vad som är läsvärt (Stieg Larsson).
I vanlig ordning är jag inte bättre ute än att jag enbart kan diskutera andras brister i diskuterandet, men under det här finns ju en verkligt intressant diskussion, tycker jag:
Hur kan litteraturkritik fungera så olika? När det gäller Stieg Larsson, eller någon annan för tillfället uppburen deckarförfattare, är det liksom helt okej att recensera något slags ändamålsenlighet och upphöja det till litterär kvalitet?
Ibland är det som två parallella universum, tycker jag. Man hittar något som ser ut som en bokrecension, man rör sig litet på ytan, och inser att "ja, det här måste vara en bokrecension, trots att den är lätt positiv till en Stieg Larsson-bok". Sedan hittar man något någonstans som verkligen ser ut som en bok, man öppnar den och ser bokstäverna, meningarna, styckena, sidorna, man börjar bläddra och inser att "ja, det här är nog en bok, trots att den innehållsmässigt inte alls borde kunna vara det".
Ibland borde kanske litteraturkritiken också få använda sådana där symboler, plus, getingar och sånt. Då skulle kritikerna lösa det som filmrecensenterna, alltså sätta en etta eller tvåa, skriva litet om vad filmen handlar om, och sedan något överlägset om estetiken.
Problemet är kanske att litteraturkritikerna också vill känna sig litet älskade, eller normala, de kanske tycker att det är litet jobbigt att alltid bli ansedda som överlägsna elitister och vill vara litet snälla istället. Eller så känner de ett behov av att kunna relatera till vanligt folk, alla idioter (gör här den mest välvilliga tolkningen av begreppet) som köper de där böckerna, kanske är det ensamt att alltid vara så där njugg. Eller så blir de helt enkelt litet korkade av att läsa sådant.
Någon som har något bra svar? (Annat än "jag företräder en estetisk hållning, men försöker få den att framstå som en sanning").
Mattias | 2007-06-06 kl 11:05 | #Den svenska deckaren har ju hyllats för att den tar upp samhällsproblem eller som Brandes uttryckte det: satte problem under debatt. Men jag ställer mig tvivlande till detta påstående. Att läsa Stieg Larssons skildring av en akutnatt på Sahlgrenska är att ta del av en författare som inte har en aning om vad han talar om - jag tycker det är plågsam läsning, och han förlorar all trovärdighet. Uppenbarligen har man särskilda kriterier för att bedöma deckarlitteratur, eller också är deckarkritikerna helt slumrande när men sväljer hur osannolika händelseförlopp som helst, och/eller ett helt slentrianmässigt språk. Visst ska man bedöma allt efter sin art, men det betyder inte att man ska upphöra att vara kritisk. Det finns bra deckare.
Eva Ström | 2007-06-06 kl 12:48 | #Centralt i den här lilla utknoppningen av en diskussion (som inledningsvis handlade om möjliga värden med detaljerat, men blodfattigt, redogörande för vardagliga processer i deckargenren) är, som jag ser det, frågeställningen om vilken roll gestaltningen har för låt säga intrigen.
Uppenbart är, i det här sammanhanget, att en väl tillämpad, ändamålsenlig och därigenom effektiv svenska är att föredra framför något annat. Redan där tycks den här Jesper ha en annan uppfattning. Jesper framför nämligen värderingen att "ett konstfärdigt språk distraherar läsningen". Jag tror det här rör sig om ett sorts missförstånd. Jag håller med Jesper om att en deckare gärna får vara lättläst och att man beträffande mördaren i regel vill veta vem denne är. Men ingen kan väl ärligt påstå att en slarvigt berättad story är bättre än en som inte är det ?
Om Jesper kliver fram och berättar 1. vad han menar med "Konstfärdigt språk" är det betydligt enklare att komma fram till något i DEN diskussionen och 2. varför måste "litterärt värde" ställas i motsättning till "lättläst och spännande" ?
Kai Stavre | 2007-06-06 kl 13:08 | #Ja, det här med litterärt värde och en konstfärdig stil, ett bra språk och så vidare - det är ju intressanta frågor. Låt oss plocka ett exempel för och kunna snacka vidare lite. Ta ett stycke från Kai Stavres blogg:
"En vän till mig flyttade nyligen med sin familj bort ifrån den mullrande staden och ut på den tystare, vidsträckta landsbygden. Ut på landsbygden men ändå på ett månadsmärkes avstånd till sin arbetsplats, till alla biografer, många av sina minnen och till spadarna som ska gräva Citytunneln och därigenom bygga bort Getingmidjan vid Stockholms Central."
Det här är ju väldigt dåligt skrivet. Kontrasten "den mullrande staden" - "den vidsträckta landsbygden" är ju rena klyschor. Kai, kan du inte slänga in en butter, halvalkoholiserad polis här för att bygga lite spänning? "Polisinspektör Rhenblad vaknade med ett ryck. Hur gärna ville han inte åka bort från den mullrande staden till den tystare, vidsträckta landsbygden? Bort från arbetsplatsen och alla minnen. Han kisade ut genom fönstret med bultande huvudvärk. Spadarna grävde i Citytunneln för att bygga bort getingmidjan vid Stockholms central." Sådär, genast lite bättre.
Jesper | 2007-06-06 kl 13:51 | #Visserligen har den ovan citerade bloggtexten mycket lite med deckargenren att göra men tack ändå för att du delar med dig av dina synpunkter.
Men du glömde, efter bloggkritiken, att besvara de två frågorna som ställdes i mitt förra inlägg.
Kai Stavre | 2007-06-06 kl 15:01 | #Håller inte med. Den citerade bloggtexten har mycket att göra med deckargenren. Den är skriven på det typiska svenska deckarspråket. Min fråga är: var är din kriminalinspektör? Jag vill att du kliver fram och berättar det.
Jesper | 2007-06-06 kl 16:06 | #Den som följer det jag skriver till den här bloggsidan kan svårligen undgå att det emallanåt förekommer ett användande av och en drift med språkliga klyschor.
Den som, likt Jesper, efterlyser en kriminalinspektör i sammanhanget får nog leta någon annanstans. Det finns gott om dom. En för varje smak.
Kai Stavre | 2007-06-06 kl 16:21 | #Nu blev det ju genast roligt här. Påminner om Errata på den gamla goda tiden.
P | 2007-06-06 kl 19:56 | #Jesper: "Kära papphammare, förklara för mig varför det finns en grupp av deckare som går under beteckningen "whodunnit"." Tja, uppenbarligen därför att intrigen ska innehålla något slags mördare och avslöjande. Men det kan ju fortfarande inte vara, som du påstod, att hela poängen med att läsa är att få veta "vem" denne mördare är - isf. skulle det ju som sagt räcka med en mening, eller iaf. att man hoppade direkt till sista sidan. Du har ju redan slagit fast att det snarare handlar om att följa med i den spänning som byggs upp, etc. - om komposition snarare än information, alltså. Anledningen till läsandet kan inte primärt vara att nå vetskap - isf. finns det betydligt enklare sätt som tillfredsställer snabbare. Snarare än om att få "veta" det ena eller det andra, måste det handla om estetisk tillägnelse.
"En deckarintrig går mycket väl att skilja från språkdräkten. Om inte det gick skulle man aldrig kunna återberätta en story i andra ord än författarens." Pja, förvisso, men - skulle denna återberättade story vara "lika bra" som den egna tillägnelsen? Det låter förödande för bokbranschen. Något värde måste det väl finnas i läsningen utöver just intrigskelettet?
popoffsky | 2007-06-06 kl 21:21 | #Nej, jag tror inte det.
Svinto | 2007-06-06 kl 22:02 | #"Men det kan ju fortfarande inte vara, som du påstod, att hela poängen med att läsa [en deckare] är att få veta "vem" denne mördare är."
Jo.
Jesper | 2007-06-07 kl 0:04 | #Eftersom inte Kai säger det själv, säger jag det: Jesper ditt svin, du är uppe i för hög tonart. Du är elak och snarstucken och uttrycker dig utan elegans.
Jag läste för övrigt ut Steig (Stieg?) Larssons tredje för en stund sedan. Och som alltid när jag har läst en Mankel eller Arnald eller Nesser eller vad de nu heter, så lämnade läsningen mig med en känsla av tomhet. Det är förvisso ingen strörre ansträngning att läsa svensk krim, och tur är nog det, då läsningen på intet sätt betalar sig.
Varför läsa dem? Tja, varför runka?
I genren finns det endast ett verk som kan kallas litteratur: "Den vedervärdige mannen från Säffle"
(För tydlighets skull: Med "genren" menar jag inte "deckare" som det felaktigt har relaterats till under hela diskussionen, utan "krim" dvs snutar som dricker för mycket kaffe, har ett dåligt sexliv (men älskar Bach) och löser problem i grupp.)
Anders Sparring | 2007-06-07 kl 1:37 | #Eftersom jag brister i elegans och hyfs är det tur, Anders, att du håller en så hög nivå i ditt inlägg.
Jesper | 2007-06-07 kl 8:12 | #Eller hur?
Anders Sparring | 2007-06-07 kl 10:20 | #"Varför läsa dem? Tja, varför runka?" Jag menar, det är ju den här typen av överraskande sammanställningar och stimulerande teser som gör att Errata är så mycket intressantare att läsa än DN kultur. Ett guldkorn.
Jesper | 2007-06-07 kl 10:40 | #Det känner jag inte till. Undviker att läsa DN-kultur.
Anders Sparring | 2007-06-07 kl 10:54 | #DN kultur kör nu Stieg Larssons tredje som följetong, alltså den bok du läste ut igår. Man kan säga att du just läst DN.
Jesper | 2007-06-07 kl 11:54 | #Så jävla enkelt är det inte.
Svinto | 2007-06-07 kl 13:05 | #Och fö; DN har ingen kultur, det är något annat ni syftar på i såna fall.
Angående Stieg Larssons research - ett citat: "Hon avverkade förnöjt Arkimedes, Newton, Martin Gardner och ett dussin andra klassiska matematiker." En litterär motsvarighet vore väl ungefär "Homeros, Shakespeare, Marian Keyes och ett dussin andra klassiska författare."
Jag kan i övrigt konstatera att Stieg Larsson verkar skriva en Lättläst-prosa för dagisbarn och dyslektiker, alltid på armlängds avstånd från stilistiska finesser. Han framstår därför inte omedelbart som lika löjeväckande som t.ex. Håkan Nesser. (Förutom förstås då boxaren Paolo Roberto visar sig ha en roll i boken. LOL som kidsen säger.)
Metatron | 2007-06-07 kl 14:14 | #ROFLMAO.
Exeget | 2007-06-07 kl 14:30 | #Ju mer den här debatten pågår, ju mer tror jag att salig Stieg hade en poäng med sitt taffliga språk. Uttrycket "stilistiska finesser" är ju direkt frånstötande, ungefär som när bilförsäljaren frågar: ska det vara med eller utan lulllull? -Utan tack!
Det är inte språket som är det stora problemet i Larssons böcker - skit samma om Sonja Modig "vaknar med ett ryck" eller om hom "som genom en undermedveten, abrupt impuls lämnade sömnens djuphavsströmmar bla bla bla" - the big fucking shit är att han inte har något att säga, annat än att ge karaktärerna revanch och att tala om på vilket sätt de tänker hämnas på sina antagonister. När jag slår ihop bok nummer 3, "Luftslottet som sprängdes", har jag inte fått ett enda svar på frågan om hur-det-är-att-vara-människa, annat än att det finns goda och det finns onda. Och att Aspbergers är en rätt cool diagnos
Dessutom har jag fått mig till livs en från proggig newromantics övervintrad gammal snuskgubbes sexualsyn.
Och Jesper ditt gamla skrälle: Vem mördaren är talar han i princip om redan i början av bok 2. Det är inte the big issue här. Kanske beror det på att Steig Larsson inte är någon DECKARförfattare. Jag tror att du läster för mycket Trenter. Uppdatering tack!
Anders Sparring | 2007-06-07 kl 15:06 | #Ja, jag skrev ju det. Han har en poäng med sitt språk, nämligen att man inte vid varje enskild mening börjar gapskratta åt ett misslyckat försök till stilistik (som man gör hos Håkan Nesser). Tyvärr klarar han inte att ge språket höjd på något annat sätt heller, vilket leder till att det blir särskoleprosa av det. Så. Nu skruvade jag ner den ironiska nivån lite så att alla ska kunna vara med.
Och alltså. Efter tre meningar framgår det att Stieg L. är både lat och dum. Om det är några som kan förväntas bistå med svaren på "de stora frågorna" så inte är det de lata och dumma.
Metatron | 2007-06-07 kl 15:39 | #DÄR har du en poäng. Tyvärr tror jag inte att han var särsklit lat. Han hade lite brottom bara. Och ganska taskig smak. Mikael Blomqvist köper t ex alla sina kläder på Dressman.
Anders Sparring | 2007-06-07 kl 15:47 | #Det krävs nog en viss uppdatering - har inte läst Stieg Larsson. Men jag skiter i det. Ingen här ger mig bra skäl att börja. "Plågsam läsning", "särskoleprosa", "har inte något att säga" osv.
Och ingen har egentligen lyckats besvara Maltes inledande fråga: "finns någon särskild regel som säger att beskrivningar i deckare måste vara både extremt utförliga och klichémässiga?" Att läsa krim är som att runka kommer kanske närmast.
Jesper | 2007-06-07 kl 15:52 | #Har man bråttom är man lat. Om man efter de tre första meningarna fortfarande hoppas att få svar på de stora frågorna är man dum. Läser man därefter ut alla tre böckerna köper man antagligen sina kläder på Dressmann.
Metatron | 2007-06-07 kl 15:59 | #"Och ingen har egentligen lyckats besvara Maltes inledande fråga: "Finns någon särskild regel som säger att beskrivningar i deckare måste vara både extremt utförliga och klichémässiga?"" Svaret är: "Nej. Någon sådan regel finns inte."
Metatron | 2007-06-07 kl 16:02 | #Det kan stämma att det inte finns någon sådan regel, och att de klichémässiga beskrivningarna i Stieg L. beror på just hans lättja, dumhet, brist på tid.
David Nessle ovan kan dock ha en poäng: bestsellerprosa (alltså krim, deckare mm.) är i regel övertydlig så att alla läsare, alltså även de som sällan läser böcker, känner att de är med hela tiden - leave no child behind. Därav de ofta "extremt utförliga" beskrivningarna.
Jesper | 2007-06-07 kl 16:24 | #Anders: Du menar att "the big fucking shit är att han inte har något att säga", inte de formella bristerna, därför att när du slår ihop boken "Luftslottet som sprängdes", har du "inte fått ett enda svar på frågan om hur-det-är-att-vara-människa."
Du ser ingen möjlighet att i själva formen, i skönheten hos ett verk, (delvis) kunna få svar på denna fråga? Eller annorlunda uttryckt: menar du att en bok skriven på Stieg Larsson-prosa faktiskt skulle kunna ge dig svar på frågan.
Ty i mitt universum är det rent nonsens. Att distingera form och innehåll känns lite gammeldags. I min mening är hur någonting sägs - delvis men ofrånkomligen - hur någonting sägs.
Enligt dig ligger problemet med Stieg Larssons romaner i att de inte har någonting att säga. Enligt mig är anledningen till att de inte har någonting att säga mer eller mindre på grund av det faktum att han överhuvudtaget inte kan skriva.
Kort sagt: jag har inget behov av att Stieg Larsson skulle ha någonting (konkret) att säga, förutsatt han kan skrev en lysande prosa (eftersom då skulle han ha någonting att säga). Detta är till exempel ett av de många skäl till varför jag läser Stig Larsson istället.
Ursäkta den en aning röriga utläggningen. Lyckligtvis är jag inte deckarförfattare och kan därför tillåta mig att tumma lite på perspicuitas.
F. | 2007-06-07 kl 19:06 | #Jepp, Proust sa väl det att den banalaste tidningsnotis om ett människoöde kunde bli en lysande roman med rätt författares penna.
Stieg Larsson var således fel författare för de här historierna.
Maltes fråga kan väl besvaras med att någon REGEL finns förstås inte, men det verkar ju bli så ändå.
Svinto | 2007-06-07 kl 19:59 | #Tänk på att människorna som skriver de här grejerna vill en sak framför andra och det är ATT TJÄNA PENGAR.
Längre än så tror jag inte att jag behöver dra resonemanget för att alla ska kunna slutföra det själva.
F: Jag tror delvis att du har rätt. Men jag tror inte att Larsson misslyckades med att berätta om hur det är att.. därför att han skrev på sportjournalistprosa. Jag tror att han misslyckades därför att han inte bottnade i uppgiften. Jag tror att språket föds ur viljan och förmågan att berätta om hur det är att vara människa, inte tvärtom.
Jämför med John Ajvides romaner så förstår du vad jag menar. Enkelt språk. Snudd på krimprosa. Inte en falsk ton.
Anders Sparring | 2007-06-07 kl 23:37 | #Svinto: Fast Proust hade ju lätt för att skriva och för mycket att säga (inte i stilen). Låt mig stelbent översätta och citera Barthes (ur "Nouveaux essais critiques"):
"Långt före Flaubert upplevde - och uttryckte författaren stilens hårda arbete, de oupphörliga rättningarnas utmattning, de omåttliga timmarnas sorgsna nödvändighet för att fullfölja en mycket liten avkastning. Hos Flaubert är emellertid dimensionen av denna sorg helt annorlunda: stilarbetet är hos honom ett outsägligt lidande (även om han ofta sade det), nästan offrande, för vilket han inte känner någon som helst belöning av magisk karaktär, vilket brukar kunna vara en inspirationskälla för flertalet författare: stilen är för Flaubert det absoluta lidandet, det oändliga lidandet, det onödiga lidandet. Skrivprocessen är omätbart långsam ('fyra sidor i veckan', 'fem dagar för en sida', 'två dagar för research för två rader'), den kräver 'det oåterkalleliga avskedet till livet', en obarmhärtig konfiskering; apropå detta kan man notera att konfiskeringen hos Flaubert enbart görs i stilens tjänst, medan den hos Proust lika kända har ett fullkomligt helande som mål: Proust stänger in sig därför att han har mycket att säga och därför att döden skyndar honom, Flaubert därför att han har oändligt mycket att korrigera; båda två instängda, Proust lägger utan uppehåll till (sina beryktade 'paperolles'), Flaubert ångrar sig, stryker, kommer ständigt tillbaka till noll, börjar om."
Vi kan nog förmoda att Stieg Larssons poetik var av en något annorlunda natur.
F. | 2007-06-08 kl 1:40 | #Barthes är The Bomb. Om ni frågar mig.
P | 2007-06-08 kl 2:04 | #Stieg Larsson var inte bara datorintresserad. De böcker han skrev blev POPULÄRA. Som falukorv i ugn en tid under det sensvenska 1900-talet.
kai stavre | 2007-06-08 kl 2:37 | #Tusen spänn på att Stieg var mobbad i skolan. (Och att det var Exeget som kastade pappersbollarna.)
Smedberg | 2007-06-08 kl 10:16 | #Författare som inte var mobbade i skolan existerar inte, fast det kanske bara gäller de seriösa författarna? Var Guillou och Marklund också mobbade i skolan?
Även om Stieg har en sportjournalists språk, var han inte någon sorts krimjournalist mer för resten, skrev han inte om mc-gäng och nynassar? så har han ändå skrivit en berättelse, en berättelse som jag antar följer bestsellerns regler (och där finns det väl faktiskt regler att följa, varav en är ett enkelt språk) och han hade lika lite som en litterär författare en aning om vad alla de där sidorna skulle fyllas med. Innan.
Även om han med Barthes tolkningar varken var en Proust eller en Flaubert så skapade han en story från noll.
Och det går aldrig utan ändringar och tillägg och omskrivningar.
Inte heller Stieg Larssons texter har skrivits i trans eller fullkomligt mekaniskt.
Och att alla upprepningar och slitna uttryck hänger med får väl kanske tillskrivas genren.
Så ja, det finns en regel att hjältarna i krim ska vakna med ett ryck. Regelbundet.
Ha sovande äkta hälfter som snarkar eller inte.
Gör de inte det så är de inga riktiga krimhjältar.
Detta tror jag vid närmare eftertanke är en oomkullrunkelig Sanning.
Svinto | 2007-06-08 kl 10:47 | #Tillbaka till Stieg:
"Kriminalinspektör Sonja Modig vaknade med ett ryck då hennes mobiltelefon som var på laddning började ringa i andra änden av sovrummet. Hon tittade på klockan på nattduksbordet och konstaterade till sin förtvivlan att det var strax efter fyra på morgonen. Hon såg därefter på sin make som fridfullt snarkade vidare."
"Advokat Annika Giannini vaknade med ett ryck. Hon vred huvudet till höger och konstaterade att klockan var två minuter i sex. Hon hade ett första möte med en klient redan klockan åtta. Hon vred huvudet till vänster och sneglade på sin make Enrico Giannini som sov fridfullt och som i bästa fall skulle vakna vid åttatiden."
Vad betyder detta? Kvinnorna vaknar med ett ryck, medan männen sover vidare, fridfullt. Jamen detta är ju helt laddat med mening! Det handlar om kvinnans ställning i samhället. Männen lever omedvetna om sina privilegier, medan kvinnorna rycks upp ur sin ideologiska sömn. Kvinnan tvingas konfrontera verkligheten, se missförhållandena, klockan är strax efter fyra på morgonen, medan mannen lever i mörkret. Makarna glider isär, på ett symboliskt plan alltså.
Jesper | 2007-06-08 kl 11:03 | #De där männen som ligger och drar sig är måhända "Män som hatar kvinnor". Jag vet inget om Stiegs ideologiska agenda, men kan känns inte deckarförfattares "samhällskritiska" blick ofta krystad, tillgjord och framtvingad? Mankell och Afrika och det ena med det andra. Jag föredrar studien av människans ondska i allmänhet - det borde väl vara samhällskritik så att det räcker till?
Och ja, Barthes är the bomb.
F. | 2007-06-08 kl 11:25 | #"(Och att det var Exeget som kastade pappersbollarna.)"
Och var kom denna tarvlighet från?
Exeget | 2007-06-08 kl 13:47 | #För övrigt kan den som inte har något emot provinspressen läsa ännu en hyllning till Stieg Larsson i dagens GP:
http://www.gp.se/gp/jsp/Crosslink.jsp?d=121&a=351038
Ragnar Strömberg jämför med John Le Carré.
Exeget | 2007-06-08 kl 13:49 | #"utan också drevs av en sanningslidelse och ett rättvisepatos som på en gång gjorde den tid och det land vi lever i fullt igenkännbart och vilt främmande"??? Tout de suite des grands mots.
F. | 2007-06-08 kl 14:12 | #Den verkliga ”bomben” i Frankrikes litterära liv på Barthes tid var nog ändå Romain Gary. När han 1956 tilldelades det prestigefyllda Gouncourtpriset för sin roman Himlens rötter, var kritikerna översvallande i sina lovord. Något decennium senare, när positionerna på det litterära fältet erövrats av strukturalister, poststrukturalister och stilforskande lingvister, betraktades han allmänt som förlegad. Väl medveten om hur lojalitetsbetingat kritiken fungerar och hur godtycklig den är, valde han då att skriva under pseudonymen Émile Ajar. 1975, då han för andra gången tilldelades Gouncourtpriset, nu i rollen som det unga löftet Ajar, kunde han triumferande konstatera att hans uppfattning om de kritiska svinen höll streck. ;-)
Calle | 2007-06-08 kl 18:22 | #Tack för tipset Calle. Nu är jag väl ingen sturkturalismens lakej, men jag tycker Barthes lyckas med konststycket att vara tydlig (utan att för den skull skriva på sportjournalistprosa) och strukturalist på samma gång. Dessutom är vissa av hans läsningar snarare klassiska än strukturalistiska.
F. | 2007-06-08 kl 19:02 | #F: Någon strukturalismens lakej håller jag dig inte för. Jag ville bara erinra om ett tydligt och i mitt tycke fatalt exempel på hur enfaldigt och nyckfullt även de mest omdömesgilla kritiker kan agera.
Calle | 2007-06-08 kl 21:05 | #*På det hela taget* är jag nog överens med dig om Barthes, särskilt som du påpekar att vissa av hans läsningar snarare är klassiska än strukturalistiska.
Jeppe: "Vad betyder detta? Kvinnorna vaknar med ett ryck, medan männen sover vidare, fridfullt. Jamen detta är ju helt laddat med mening! Det handlar om kvinnans ställning i samhället. Männen lever omedvetna om sina privilegier, medan kvinnorna rycks upp ur sin ideologiska sömn. Kvinnan tvingas konfrontera verkligheten, se missförhållandena, klockan är strax efter fyra på morgonen, medan mannen lever i mörkret. Makarna glider isär, på ett symboliskt plan alltså." Av dina senare inlägg blev jag övertygad om att du hade ett gott sinne humor, men nu tvekar jag igen. Eller missar jag bara ironin?
F: "Jag vet inget om Stiegs ideologiska agenda, men kan känns inte deckarförfattares "samhällskritiska" blick ofta krystad, tillgjord och framtvingad? Mankell och Afrika och det ena med det andra. " Zizek, som ju för det mesta har fel men sällan är tråkig, skrev några underhållande rader om Mankells koloniala perspektiv på Lacanian Ink för inte så länge sedan. Varför hostar aldrig DN ur sig något liknande?
popoffsky | 2007-06-08 kl 22:16 | #Det var ett skämt, ja.
Jesper | 2007-06-10 kl 11:27 | #Min fråga är: menar Strömberg allvar?
Dagobert Krikelin får aldrig bada ifred.
"Advokat Annika Giannini vaknade med ett ryck."
Katarina Frostensson möblerar om i sin ekokammare.
Ett "uff" i den gamla boken är en pendang till ett litet "knuff" i den nya.
Det här är mycket elegant, och man kommer att förstå allt sen.
"Kriminalinspektör Sonja Modig vaknade med ett ryck".
Dagobert Krikelin stiger ned i det heta vattnet. En marig eld i blicken avslöjar hanses bävan för hur ska det gå. hur ska det gå?. Stig Larsson arbetar på en herrekipering i Sandviken. Plötsligt (han rycker till!) ringer det på dörren… ja, det ringer på dörren. Han är ensam hemma.
Mats | 2007-06-12 kl 20:36 | #Det kanske är befängt att ge sig in i den här debatten först nu, men kan det inte vara så att Stieg Larsson (oavsett eventuella övriga språkliga brister) kan ha skrivit dessa två passager – om kvinnor som precis har vaknat med varsitt ryck bredvid sina alltjämt sovande män – fullt medveten om att de är lika varandra. Han kanske vill göra en poäng med det? Det kan vara ett sätt att säga till läsaren på ett icke uttalat vis att de här två kvinnorna har mer gemensamt än vad ni tror. Jag har inte läst Stieg Larsson, men enligt de recensioner jag har ögnat så ska han ju ha varit rätt driven språkligt. Då är det svårt att tro att en sådan här detalj ska vara ett rent sammanträffande.
Per Forssberg | 2007-06-15 kl 23:26 | #PF: Läser man några meningar av Stieg Larsson inser man att han är en ganska bedrövlig stilist. Eftersom han är så svag i skrivning är det rätt omöjligt att avgöra om ett enskilt grepp som detta är medvetet eller inte. Men det spelar heller ingen roll för det slutgiltiga omdömet.
Metatron | 2007-06-16 kl 16:11 | #