Malte Persson: Errata

Huset som Flaubert byggde

En av flera ambitiösa essäböcker som kommit i vår är Huset som Proust byggde av Kristoffer Leandoer, om "200 års fransk modernism". Den är välskriven, baserad på omfattande läsning och full av intressanta enskildheter. (Däribland en fin läsning av Tallskogshäftet.) Problemet uppstår, som så ofta, när dessa enskildheter ska bindas samman med en övergripande och återkommande tes, vilken dels med nödvändighet blir reduktiv (alternativt trivial), dels kan lura läsaren att tro att detta är en helhetsbild, snarare än ett personligt urval. Tesen hos Leandoer är att den franska modernismen beskriver en utveckling "mot den rena litteraturen, som inte är i tjänst hos verkligheten, utan sätter en alternativ verklighet i spel".

Denna tendens finns förstås, men vore inte särskilt intressant om den inte också vore i oupphörlig dialog med den motsatta tendensen. En sådan dubbelhet finns ju fullt utvecklad redan hos Flaubert, som är påfallande lite nämnd i Leandoers bok, och därifrån ärver Huysmans den, men även Zola, och den har på 1900-talet sin främsta motsvarighet i Céline, som här bara nämns i förbigående. (Andra nämns i och för sig inte alls, som Marguerite Yourcenar, vars berömda Hadrianus-roman väl också för ett Flaubert-arv vidare. Och att Philippe Sollers och Tel Quel-gruppen inte finns med är en aning förvånande.) — Nå, med allt detta sagt vill jag ändå gärna rekommendera boken. Om man bara håller i huvudet att en annan person kunde ha skrivit samma historia helt annorlunda.