Dikt och datt och debatt
Mina Dikter recenseras idag på dagensbok.com och får 7 av 10 i betyg. (Vilket påminner mig om att båda mina tidigare böcker fick fyra fiskargubbar av fem möjliga i tidningen Café…)
Idag återkommer också Johan Lundberg i högt tonläge med ett inlägg i poesidebatten, där han förnekar allt konspirationstänkande. Bara för att strax vidga sammansvärjningen till "de fjäskande salongskulturer som utvecklats kring personer som Annina Rabe, Carl-Michael Edenborg och Malte Persson". Que? Överdriver han inte min betydelse en aning nu? Menar han att det svenska kulturlivet skulle bli rikare om exempelvis Modernista lade ner sina arrangemang och Edenborg stängde sitt kafé? Har han inte noterat att i den mån "den unga poesin som sådan är helt marginaliserad" är den det också i hela västvärlden, alldeles oberoende av tillfälliga trender? Och läste han verkligen mitt svar särskilt noga?
PS. Jag hänvisar för övrigt gärna Lundberg till hans ingalunda oei-anstuckna f d kollega Magnus Eriksson, som i en sansad sammanfattning i SvD idag bl a utförligare formulerar det som Lundberg avsiktligt valt att inte begripa i mitt inlägg.
PPS. Jag hade verkligen inte tänkt säga ett ord till i detta gräl, men eftersom Göran Greider spädde på med ett par direkt lögnaktiga påståenden om mig, så kände jag mig tvungen att svara. (Men notera att jag till skillnad från vissa andra åtminstone är barmhärtig nog att fatta mig kort.) Jämför även min recension av Greider.
121 kommentarer till "Dikt och datt och debatt":
"Jag menar att den unga poesin som sådan är helt marginaliserad – ingen utanför ett par minimala litterära kotterier i storstäderna läser eller refererar längre till poesi; poeterna har noll inflytande i samhällsdebatten"
O, tänk den gamla goda tid då poesi gick hem i stugorna, då en genomsnittlig diktsamling sålde i 50 000 exemplar, då poeterna rådfrågades i alla möjliga frågor och citerades från riksdagens talarstol flera gånger i veckan…
Olofmartin | 2007-06-01 kl 8:40 | #
Lundberg har rätt?
Kaj Ekman | 2007-06-01 kl 8:40 | #
Men snälle Malte, vi skiter väl i dig. Du är bara ett alldeles lysande exempel på vad Lundberg vill kritisera. Och visst fan har han rätt.
Carl Forsberg | 2007-06-01 kl 8:40 | #
Olofmartin, kapa inte mitt i meningen. Den fortsätter ju med varför så är fallet, vilket ju mer är debattens fråga, än frågan om samhällsinflytande:
"– och anledningen är enkel och i grunden av estetisk art, nämligen att majoriteten av ny poesi skrivs i enlighet med de OEI-normer som bara lyriska noviser kan uppfatta som nydanande, provokativa och spännande (att inte ens de recensenter som jublar över dikterna kan visa fram något kvalitativt intressant i detta dadaistiska och konkretistiska epigoneri, trodde jag framgick av min förra artikels parodiska kavalkad av godmodiga recensioner)" Frågan är naturligtvis hur länge poesin i sig kan överleva i en sådan situation: "
Visst angående Modernista och Edenborg är kritiken missriktad, men vad beträffar den estetiska likriktningen kan jag hålla med honom. Den unga poesin idag - förvisso med Anyuru och några till som undantag - domineras av ett slags tendentiös hållning: "det måste ligga i tiden". Metaforen är ett minne blott, det är en poesi som "luktar 50-tal".
Jag tror det framförallt är detta - språkmaterialismens hegemoni - som upprör Lundberg, inte kotterierna i sig. (Och om dessa skulle ha en estetisk hållning som mer skulle ligga honom i fatet tror jag inte att han skulle höja rösten, även om han förespråkar den fria, autonoma konsten)
Jag kan hålla med honom. Jag gillar Tranströmer. Men jag får väl invänta reaktionen på denna litterära strömning innan jag får läsa hans arvtagare, ty bland dagens unga poeter verkar hans bäst före-datum ha gått ut för länge sedan.
F. | 2007-06-01 kl 8:40 | #
Men å andra sidan skulle jag inte kunna tänka mig något värre än den totala dominansen av politisk konst på 60 -och 70-talen. Då Tranströmer var opolitisk alltså omoralisk.
F. | 2007-06-01 kl 8:40 | #
Själv tycker jag hela debatten är rätt underlig, och jag kan väl ställvis hålla med alla som skrivit något hittills (förutom möjligtvis Jesp. Högström och S. Eklund, deras debattinlägg tycker jag är grunda och irrelevanta, i nämnd ordning). Här finns väl knappast något helt rätt eller helt fel på någondera sidan. Man kan möjligen fråga sig var de argsinta stämningarna kommer ifrån. Och varför kan man inte bara acceptera att A vill skriva annorlunda än B, och att C vill skriva på ett tredje sätt? Hittar A fem läsare, B tio, och C femton, så är C att gratulera – men också A, som kanske inte sökte en större publik men som blev glad ändå.
A har sin tidskrift, B sin, och C sin. A har sina förespråkare på kultursidorna, B likaledes, och C också. Stipendier och priser delas som vanligt ut till både A, B och C i varierande grad (rent ekonomiskt kan C dessutom trösta sig med att femton läsare ger något mer inkomster än fem).
Makt? En strid om fältherravälde, ja, men den förs ju ändå i grunden på lika villkor. Det står alla fritt att skriva och att genom skrivandet försöka övertyga de som man vill övertyga om förträffligheten i det man skriver.
I slutändan är det ändå Camilla Läckberg som går till banken med ett leende. Och mot den sortens intäkter står sig ett arbetsstipendium slätt. Storsäljarens ekonomiska triumf pågår ständigt, vid sidan av ideologiska eller estetiska konjekturer.
Exeget | 2007-06-01 kl 8:40 | #
Konjunkturer, naturligtvis.
Exeget | 2007-06-01 kl 8:40 | #
Konjunktioner.
Skulle gärna ta ett glas med Exeget nån dimmig höstdag. Instämmer helt.
De enda som har fel, tycker jag här liksom i vissa andra debatter, är de som vill stänga, tysta och utesluta: mer, mer, mer och mer: poesi, debatt, prosa - vi har fortfarande alldeles för lite av allt!
F ö har jag en känsla av att mainstreamhyllarna ofta är mera aggressiva mot det smala än de smale mot mainstream. Vad är det för komplex egentligen?
Tobbe | 2007-06-01 kl 8:40 | #
Här kan man förresten tala om normbrott och reaktion:
http://caveforspositionnr3nyasvartafanor.blogspot.com/2007/05/queerlitteraturdagen-i-gteborg-1-juni.html
Exeget | 2007-06-01 kl 8:40 | #
Carl Forsberg: Det är möjligt att du skiter i mig (även om jag tvivlar), men Lundberg verkar inte göra det…
F: Själv fyller jag ju mina dikter med metaforer och gammaldags rim, med mera. Men jag antar att det krävs ännu mer för att slippa bli förväxlad med "dadaistiska och konkretistiska epigoner".
Tobbe: När återvänder du från Södern till Söder? Först nån dimmig höstdag?
Malte | 2007-06-01 kl 8:40 | #
Ännu ett inlägg i debatten som inte verkar vilja ta slut.
http://shampoorising.typepad.com/shampoo_rising/2007/06/litteraturkonsp.html
Exeget | 2007-06-01 kl 8:40 | #
Forsberg! Håll ställningarna!
Till Malte vill jag säga att jag nästan var på väg att börja respektera dig men när du skrev på din blogg att du skulle läsa min diktsamling I MÅN AV TID tänkte jag om illa kvickt. Länken till din blogg plockades bort från min hemsida.
Mohamed Omar | 2007-06-01 kl 8:40 | #
Jag tycker att den här diskussion känns något märklig och särskilt när det gäller vissa av de exempel som nämns. Jag tror helt säkert att t.ex. Carl-Michael Edenborg är bra på att driva caféverksamhet och han är antagligen en duktig förläggare, men att använda honom som exempel i en diskussion om vilken poesi som anses gälla är väl ändå en väldig överdrift? Jag uppfattar också tidskriften OEI som ganska passé, utan att för den skull säga att det är en dålig tidskrift. Den var ju ganska mycket i ropet för några år sedan, men varför nämna den i en diskussion om dagens poesi? Personligen tycker jag inte heller att det känns särskilt intressant att väga olika sorters poesi mot varandra, men då det ändå görs här så uppfattar jag att poeter med ett utpräglat bildspråk likt t.ex. Sara Hallström, Johannes Anyuru, även Malte och Catharina Gripenberg får minst lika stort utrymme som t.ex. Anna Hallberg eller Johannes Helldén. Eller vad är det som utgör konflikten här? Att vissa i OEI:s redaktion arbetar som kritiker och även skriver om den egna litteraturen? Då är det väl snarare en brist på professionalitet som borde diskuteras? Och Annina Rabe? Hur kommer hon in i det hela? Som utomstående är det en aning svårt att följa tankegångarna här.
Erik | 2007-06-01 kl 8:40 | #
Jag tycker att det är litet roligt att Johan Lundberg inte vet vad "trojka" betyder, jag.
P | 2007-06-01 kl 8:40 | #
Jag, för min del, vet inte riktigt vad "vakuummässigt tillstånd" betyder.
P | 2007-06-01 kl 8:40 | #
"Jag uppfattar också tidskriften OEI som ganska passé, utan att för den skull säga att det är en dålig tidskrift. Den var ju ganska mycket i ropet för några år sedan, men varför nämna den i en diskussion om dagens poesi?"
Skönt att någon för in tidsperspektivet i litteraturdiskussionen.
Metatron | 2007-06-01 kl 8:40 | #
Mohamed Omar: Jag sa inte "i mån av tid". Jag sa "som jag förmodligen ska hinna läsa någon gång". Det vill säga, när jag är klar med Tolstoj och ett antal andra angelägna böcker av alla dem som översvämmar mig. (Det ges ut förfärligt mycket böcker, av skilda slag.)
P: Jag måste medge att jag också tycker att det är litet roligt att Johan Lundberg inte vet vad "trojka" betyder.
Malte | 2007-06-01 kl 8:40 | #
Malte: Naturligtvis, du kommer undan. Du har ju till och med fått följande omdöme:
”ge mig fönsterplats i detta gökur!” – det är en poetisk bild värdig en Tomas Tranströmer
F. | 2007-06-01 kl 8:40 | #
Lundberg verkar överhuvudtaget ganska svag i ordförståelse.
P | 2007-06-01 kl 8:40 | #
för den som bryr sig om vad som är passé eller ej finns det säkert spännande poesi, tidskrifter och bloggar att pyssla med. lundberg är ju f.ö. en av dem som i viss mån oroas över konjunkturer. oei var säkert "i ropet för några år sedan", men det är komiskt att någon ser sig nödgad att reflektera över huruvida en tidksrift som faktiskt startades för just några år sedan är "passé"! i synnerhet som det är en tidksrift som till mycket stor del, och sedan allra första början, sysslat med att över- och omsätta texter, verk och praktiker som knappast kan kallas dagsaktuella, ur ett rent temporalt perspektiv förstås. att denna verksamhet i sin tur de facto fungerade som en introduktion av en mängd skilda företeelser, varav somliga förefallit fått genomslag, i ett land där den litterära offentligheten utmärkts av en reduktiv självgodhet, ja, det är väl knappast ett problem.
att folk pysslar med saker man tycker är festliga är i mina ögon inte ett brott. om ingen annan i samma utsträckning gör liknande saker (dvs introducerar, översätter, kontextualiserar etc) utifrån sina egna perspektiv, preferenser och nycker, är det knappast en tidskrift som oei:s fel. lundberg hittar inga alternativ vad gäller genomslag och seriositet, men sympatiserar inte med vad tidskriften representerar (vad det nu är, jag tror inte han läst den), och vänder sin ångestattack mot fel instans.
för problemet är inte oei (om det finns ett problem). problemet är att den är tämligen ensam, och därför inte utgör ett alternativ till något annat. ska man gnälla borde man väl rimligen göra det på t ex bonniers som lägger ner blm. att det skulle vara "språkmaterialister" (en term så dum att den ger mig rysningar; har ngn sett ngn ngn gång?) som dominerar läsning, försäljning, utgivning etc är trams. dels för att termen inte betecknar ngt, dels därför att vad man ibland kan ana att folk menar när de använder beteckningen inte representerar en hegemonisk position … om man då inte endast avser introduktörs-, redaktörs- och periodikaverksamheten, som på svensk mark är ojämförlig (på många sätt).
lundbergs och högströms hypotetiska tidksrifter skulle förmodligen bli jättefestliga ;-D när man själv representerar det givna, det som faktiskt råder, när man vurmar för autonomin (eller oroar sig för att den utmanas) eller ser en traditionen som naturgiven … då har man förstås inget att introducera, inga skäl att supplementera en befintlig och alltid redan färdig och okränkbar litteratur. låt den som vill göra ett kerstin ekman-nummer! det känns föga angeläget i mina ögon, vilket inte på något sätt har att göra med huruvida kärringens böcker ger en 'stor läsupplevelse' eller inte.
.
no | 2007-06-01 kl 8:40 | #
Exakt. Som Magnus Eriksson påpekar: "För Lundberg återstår det att visa att de unga författarnas flit försvårar för andra författare". Det kan finnas en mening att påpeka likriktningen, men bollen ligger väl hos de poeter med en annan estetisk övertygelse. För att "maktbasen" OEI skulle kväva dem har jag svårt att tro. Lundberg skjuter över målet och borde angripa sina belackare istället.
F. | 2007-06-01 kl 8:40 | #
Hej alla retrogardister och traditionalister! Låt oss starta tidskrifter, så många tidskrifter lika bra som OEI att den drunknar!!
Problemet, som jag ser det, och som även andra har påpekat, är att OEI-falangen helt enkelt är flitigast och proffsigast just nu, och att alla vi andra latmaskar med mindrevärdeskänslor endast har en sak att göra; erbjuda kvalificerade alternativ. OEI saknar alternativ, den framstår som etta bara för att det finns så lite annat bra, och sett i ett tvåtusenårsperspektiv är OEI inte alls bra, den är bara bra därför att den saknar bra alternativ. Och OEI:s skit och second-skit irriterar just därför så mycket mer; när skiten blir hegemonisk i avsaknad av värdiga konkurrenter får den en aura som kan få vilken som helst litterär latmask att vända sig i graven av tävlingslusta.
Lars Larsen | 2007-06-01 kl 8:40 | #
Men herregud… En undran: Är det någon av OEI-sidans försvarare i den här debatten som har kunnat presentera ett enda argument för varför den är att föredra? Mer än att den… eh, finns? Eller argument för varför det är bra att litteratursverige, med maktstrukturer etc., ser ut som det gör? Mer än att… eh, nu gör det ju det?
Vad är det för konstigt resonemang? Lundberg uppmanas hela tiden bevisa sina ståndpunkter, men tycker man tvärtom behöver man tydligen inte bevisa någonting, för nu är det ju så här, och det funkar ju fint för oss, höhö, dunk i ryggen anonyma alias emellan, "Nu hittade vi ett ord som är felanvänt i Lundbergs text! Nu satte vi minsann dit honom!".
…eller så är hela den här kommentarstråden kanske ett raffinerat försök att visa herr P vad "vakuummässigt tillstånd" kan tänkas betyda?
Nyttig läsning för Errata-hangarounds: http://vakna.blogspot.com/2007/06/kulturell-makt_01.html
Therese | 2007-06-01 kl 8:40 | #
jag tror det handlar om utseende. fula människor är sura människor.
.
Anonymous | 2007-06-01 kl 8:40 | #
Det är förståeligt att du inte hinner läsa alla böcker. Jag är själv recensent och lider av samma dilemma. Det är inte detta som är upprörande för min del. Det är upprörande är att du placerar min diktsammling i samma korg som reklam och annat marknadsavfall. Du vet lika väl som jag i viken korg sådant hamnar: sopkorgen.
Jag har själv kastat böcker jag fått i gåva av författarkollegor. P g a ointresse och/eller tidsbrist. Men jag gör det i hemlighet. Det kallas för hyfs Malte.
Att du offentligt jämför min diktsamling med marknadsskräp ser jag som djupt kränkande. Dessutom har din sambo Martina gjort sig lustig över mitt författarskap på sitt klotterplank (O-Tidskrift).
Är det med hjälp av mobbning du och din sambo tänker upprätthålla er hegemoni? Försök vara bra i stället.
Mohamed Omar | 2007-06-01 kl 8:40 | #
"Det är upprörande är att du placerar min diktsammling i samma korg som reklam och annat marknadsavfall. Du vet lika väl som jag i viken korg sådant hamnar: sopkorgen."
eh, vart han placerar den nämns ju inte men dock att den kom ihop med
"den mycket korta (och på ett diminutivt sätt fina) diktsviten "En kirke" av Jørn H. Sværen" och "Senaste numret av tidskriften Dokument, en grafoman, ungdomlig och otidsenlig publikation, som jag är lite svag för" samt då räkningar och reklam. Det låter väl som en ganska ärlig lista över post och inte heller någon särskilt otypisk post? att du väljer att se det som att din bok hamnade närmare räkningarna än boken och tidningen är väl en aning svårt att hitta mellan raderna så det säger väl mer om…dig?
Hade det kännts bättre om han mörkat reklaminnehållet i posten?
Ibland är den här bloggens kommentarer, bakom sin språkliga fasad, betydligt närmare Lunarstorms än man hade hoppats:D
David | 2007-06-01 kl 8:40 | #
Mohamed: Var inte så barnsligt paranoid. Jag gjorde en lista över saker jag fått mig tillsänd, med fokus på bra saker.
Och eftersom jag gillar ditt förlag och din förläggare, så tänkte jag dessutom att det vore schysst av mig att åtminstone nämna boken. Även om det dröjer innan jag läser den.
Vad som eventuellt stått om dig hos o- har jag absolut inget minne av och inget med att göra.
Therese: Jag vet inte om någon i den här kommentarstråden kan kallas en "OEI-sidans försvarare". Jag har skrivit kritiskt om oei-associerad poesi massor av gånger, och om det hade varit det som Lundberg gjort i sin första artikel så skulle jag aldrig svarat överhuvudtaget. Vad jag vände mig mot var hans paranoida världsbild och argumentationssätt. Jag menar: Skulle du själv vilja bli avfärdad med att du har varit Lundbergs elev och dessutom skriver i hans tidskrift? Och varför skulle inte lika gärna din gästbok kunna användas som exempel på "fjäskig salongskultur"?
Sedan tycker jag nog i och för sig att det är en rimlig tanke att poesi som finns är att föredra framför poesi som inte finns.
Malte | 2007-06-01 kl 8:40 | #
Poesi som inte finns är kanske bättre på samma sätt som ett oöppnat paket är ett löfte med oändlig potential, men ett öppnat paket bara innehåller en sak?
På tal om böcker i post. Skickade en gång mitt eget (!!!) ex av livet på den här planeten tillsammans med en arbetsrelaterad försändelse till en kollega, som lite bonus. Han är skribent och liknas ofta med Loe (en liknelse som alla som läst Loe gärna gör med alla de läst därefter) så jag tänkte att lite Malte kunde vara rolig vidare influens på hans stil. Och inte ett ord om det fick jag! Han kunde i alla fall ha nämnt den. Själv köpte jag en ny som jag ta mig tusan tänker behålla.
David | 2007-06-01 kl 8:40 | #
Jag förstår inte varifrån all den här aggressiviteteten kommer ifrån: om jag inte vill läsa typ Alexander McCall Smith då skriver jag väl inte en massa inlägg om det? Det känns som att många känner sig utestängda från OEI etc och måste påpeka det - jag känner mig lika utestängd när jag läser vissa saker, men vad spelar det för roll? Det är knappast så att OEI-estetiken är allenarådande. Jag påminner om den debatt om romanen Lotta Lotass och Torsten Ekbom hade i Allt om Böcker för så många år sedan som fyra - där gnälldes det minsann över hur tråkigt realistiska och psykologiserande svenska romaner var, och inte modernistiskt språkligt orienterade: alltså motsatsen till nuvarande debatt. Sverige: varför är allt en trasa - - -
bernur | 2007-06-01 kl 8:40 | #
Malte suckar "håhåjaja" och ondgör sig över paranoida konspirationsteorier.
Men Johan Lundbergs ståndpunkt (som han förtydligat tillräckligt många gånger för att även den mest närsynte litteraturkritiker bör ha uppfattat det) är ju att OEI-kotteriet propagerar för en estetisk likriktning genom att i nummer efter nummer av sin tidskrift argumentera för att dikt inte kan vara illusionsskapande, romantisk, metaforisk, mystisk etcetera.
En poesi som dräneras på alla dessa möjligheter blir en tämligen impotent poesi som, naturligt nog, inte många utanför de egna leden bryr sig om.
Genom att OEI-kotteriet även i dagskritiken hyllar vänner, medarbetare och kolleger (själv låter jag, av ren självbevarelsedrift vad gäller min kritiska gärning, bli att recensera böcker som skrivits av någon jag känner) blir de självklara måltavlor för berättigade anklagelser om jävighet. Att Malte tycker det är konstigt visar i bästa fall på en nästan rörande omedvetenhet om hans egen ställning.
Den här poesidebatten har pågått med vissa avbrott sedan hösten 2003 då Anna Hallberg dödförklarade metaforen som stilmedel och Lars-Mikael Raattamaa avfärdade kommunikationen mellan författare och läsare.
Den blir förstås lätt svartvit och förenklad, och poesin framstår tidvis som två sidor som pucklar på varandra. För ett avskräckande exempel (om än rätt underhållande i efterhand) kan jag hänvisa till min egen blogg där det fördes en debatt hösten 2005 som var snarlik denna. Vad som är glädjande är att debatter av det här slaget är så decentraliserade numera - på nätet är ordet trots allt fritt och inte filtrerat av djupt insyltade kulturredaktörer. Dessutom tycks det som om kritikerhegemonin har blivit mindre påtaglig, fler olika röster får komma till tals i dagstidningar och litterära tidskrifter. Allt är inte en trasa, bernur.
Jakob | 2007-06-01 kl 8:40 | #
jakob wrote: "OEI-kotteriet propagerar för en estetisk likriktning genom att i nummer efter nummer av sin tidskrift argumentera för att dikt inte kan vara illusionsskapande, romantisk, metaforisk, mystisk etcetera."
- verkligen? ja, det kan man ju påstå. jag har sökt i numren, men hittar inte den där återkommande spalten du pratar om som (verkligen) propagerar för en estetisk likriktning. enögdhet, enkelspårighet, och generellt ointresse för nya former av konstnärlig praktik hittar jag däremot på en massa andra ställen.
puckojakob wrote: "En poesi som dräneras på alla dessa möjligheter blir en tämligen impotent poesi som, naturligt nog, inte många utanför de egna leden bryr sig om."
- uppenbarligen är det en väldig massa människor utanför leden som bryr sig. det är kul att folk intresserar sig, tycker jag.
men kors! nu har jag svarat svarat jakob! en smula bortkastat, men det var ju ganska festligt sist ;-D
.
Anonymous | 2007-06-01 kl 8:40 | #
Det var inte alls min mening att på något sätt kritisera OEI. Jag bryr mig heller inte särskilt mycket om vad som anses vara passé eller inte. Vad jag undrar är bara vad den här diskussionen egentligen gäller och särskilt med tanke på de exempel som Lundberg nämner. Om det stämmer som han skriver att, det finns en rädsla hos unga poeter om att inte platsa i vad som anses vara den "rätta" kretsen så blir det, för mig, märkligt att beskriva denna krets på det sätt som har gjorts. Är det verkligen så att t.ex. Helena Eriksson och Anna Hallberg, som väl arbetar med OEI, eller Carl-Michael Edenborg, som också han nämns av Lundberg, får mer uppmärksamhet än vad t.ex. Johannes Anyuru, Sara Hallström får? Jag har svårt att se det. Lundberg nämner även OEI:s redaktion som kritiker på dagstidningar och då verkar det för mig som om diskussionen handlar om något annat, i det att han försöker visa på problemet att vissa av dessa personer recenserar den egna (d v s av OEI utgivna) litteraturen. Det får man ju anse vara enormt oprofessionellt, men väl ändå en annan fråga. Det kanske stämmer som Nils och Jakob hävdar, att problemet (om det nu finns något problem) inte är OEI, men vad handlar då den här diskussionen om? Jag upplever inte att jag ingår i leden, men skulle gärna vilja bli mer intresserad av det ni skriver om och därför skulle det underlätta med ett visst förtydligande. Tack.
Erik | 2007-06-01 kl 8:40 | #
PS till Nils: Vilken märkligt arrogant ton du har i ditt senaste inlägg, 19:17. Så farligt är det väl inte? Lugna ner dig min vän.
Erik | 2007-06-01 kl 8:40 | #
Kalla mig inte pucko, din anonyme fjant.
Jakob | 2007-06-01 kl 8:40 | #
Jag vill påminna folk, oavsett åsikter och oavsett Lundbergs dåliga exempel, att hålla diskussionen på en civiliserad nivå!
Själv började jag fundera på vad just jag egentligen publicerat i OEI. Med reservation för att jag glömt något är det detta:
- två sonetter
- en översättning av en sestina av Harry Mathews
- översättningar av Jan Wagners (rimmade, metaforiska, traditionella) dikter
- en essä om Céline
- en "illustrerad klassiker"-hyllning till den symboltäte Paul Celan
- ett par korta prosatexter
- ett utdrag ur det som skulle bli min (ytterst metafortäta) andra bok
- ett par recensioner (senast en skämtsam om Edenborgs yvigt romantiska dikter)
Personligen måste jag säga att jag är glad att det fanns ett forum som var tolerant nog att ha plats för allt detta, och allt möjligt annat underligt också.
När jag bläddrar i gamla nummer finner jag för övrigt bland de medverkande så pass skilda författare som Nikanor Teratologen, Lotta Lotass, Niklas Söderberg, Arne Johnson, David Vikgren, LT Fisk, Kennet Klemets… Att tro att de alla skulle känna varandra eller vara överens om allt är inte särskilt rimligt.
Malte | 2007-06-01 kl 8:40 | #
Malte, fast jag förstår ju inte varför Lundbergs text skulle vara uttryck för en paranoid världsbild! Ingenstans under hela den här debatten har jag riktigt fattat var allt prat om paranoia och konspirationer hämtar näring ifrån. Mer än på så sätt att jag börjar inse att man alltid blir kallad paranoid när man kritiserar en etablerad ordning.
>>"Och varför skulle inte lika gärna din gästbok kunna användas som exempel på "fjäskig salongskultur"?"
Jo, det skulle den väl. Jag tycker inte att det fjäskas särskilt mycket där nu för tiden iofs, eller att aktiviteten där är riktigt i paritet med den på din blogg, men om du tycker det så tänker jag inte protestera. Fast jag skulle vilja framhålla att länken jag postade i förra kommentaren främst var tänkt som uppmaning till självrannsakan bland de som brukar hänga i kommentarstrådarna här, fast det kanske ingen av dem/er förstod..? Fritt fram att ta åt sig!
Och alltså, resonemanget "det som finns är bättre än det som inte finns" funkar väl inte riktigt..? Om man tänker sig några historiska nedslag, heh… Fast det är väl kanske en typisk åsikt här, där blogginlägg och kommentarer brukar se ut ungefär så här:
1. Usch vad trist och jobbigt det är med folk som kritiserar, folk som inte är nöjda med sakernas tillstånd just nu.
2. Usch vad det är jobbigt med folk som är konservativa, som tycker att saker var bättre förr och inte vill förändra.
3. Oj vad vi gillar folk som inser att det som ska förändras bara är sådant som redan har förändrats, inte sådant som är. Sådant som varit behöver verkligen förändras. Vi stöder helhjärtat förändringen av det som redan är förändrat.
4. Oj vad vi gillar Malte. Vi gillar att läsa om vad Malte har läst, och vi gillar verkligen att läsa om var Malte varit och läst - sina dikter alltså - samt var han publicerat sina anspråkslösa texter.
Therese | 2007-06-01 kl 8:40 | #
Hm, och skrivit kritiskt om OEI-relaterad poesi..? I recensioner i tidningar menar du då eller…? För här framstår du ju inte som särskilt kritisk någonstans:
http://www.apolloprojektet.com/index.php?s=OEI
Therese | 2007-06-01 kl 8:40 | #
Ja, i tidningar. Exempelvis i den här artikeln, som dock blivit svårläst p g a att styckebrytningarna av ngn anledning försvunnit:
http://expressen.se/1.175112
Här på bloggen skriver jag om det jag gör och för tillfället är inblandad i (eftersom jag är jag) och saker som jag gillar. Och jag gillar OEI, tidskriften, även om det finns massor av poesi i den som jag inte gillar. Men den kan jag ju hoppa över.
I övrigt har jag sagt ungefär vad jag ville säga i mitt publicerade svar till Lundberg. Nu vill jag hellre läsa Raattamaa eller Berthel Gripenberg eller Heidenstam eller Johannes Anyuru eller Ekelöf eller Lindegren eller någon annan av alla poeter jag ibland (men inte alltid) gillar. Kvalitetsgränser går ju sällan mellan grupper och generationer utan genom dem. Och oftast även genom de enskilda författarskapen.
Malte | 2007-06-01 kl 8:40 | #
"4. Oj vad vi gillar Malte."
Nog är det väl ändå så att det mesta som diskuteras på Errata handlar om helt andra saker än Malte Persson. Att den här debatten mer och mer verkar spåra ur i nåt slags frontalangrepp på Malte Persson är en annan femma, och skälen till det får de som känner sig manade försöka reda ut. I mina ögon känns det som om invektiven på Marcus Birros blogg smittade av sig, men … nåja. Det kanske lugnar ner sig. Att kalla någon för ett pucko är i alla fall inte den rätta vägen.
Men för att återgå, om än säkert fåfängt kort, till sakfrågorna.
Det är naturligtvis inte särskilt smart att recensera folk man känner, men också här finns det ju gradskillnader. Ska man recensera en vän? Ska man recensera en kompis? Ska man recensera en bekant? Ska man recensera någon man tagit i hand på en fest på förlagets våryra? Ska man recensera en kollega?
Vi har säkert olika gränser allihopa. I den akademiska världen, där en recension i en akademiskt tidskrift dessutom kan ha grava och långtgående ekonomiska konsekvenser för den recenserades fortsatta karriär, är det inte okej att recensera en kompis. Men den akademiska världen är mycket, mycket liten. Och inom ämnet känner "alla" "alla andra". Och känner man inte varandra, så har man åtminstone druckit vin tillsammans på en konferens, eller deltagit i ett symposium med tillhörande samkväm. Man har kanske gästföreläst på varandras institutioner, korresponderat om nån artikel inför publiceringen i en tidskrift.
De akademiker som står som solitärer i det akademiska samhället är extremt få till antalet. All heder åt dessa, lyckas man vandra den vägen så är man verkligen värd all uppskattning.
Men lika allvarligt och fel som det är att recensera en vän, är det också att recensera en ovän. Och vilket etiskt övertramp tror ni sker oftast? Är vänskapskorruptionen större än fiendskapskorruptionen? Akademiker är sakkunniga i tjänstetillsättningar där de ekonomiska insatserna är oerhörda. En sakkunnig skriver konkreta och ofta mycket hårda omdömen om kollegor på fältet. Efter ett decennium eller så i branschen finns det således knappast någon med mindre än tre gäss oplockade.
Den akademiska världen är liten, den kulturella likaså – åtminstone om man håller sig inom landets gränser. Men det finns en central skillnad. Att OEI ägnar sig åt nåt slags vänrecensioner är väl inget som någon egentligen förnekar. Men vad spelar det egentligen för konkret roll? Vilka ekonomiska fördelar får en poet, vars diktsamling – om han/hon har tur! – säljer i 250 exemplar, av att bli välvilligt recenserad av en vän i OEI, UNT, BT eller HD? I niohundranittionio fall av tusen är det ändå inte recensenten (den glada vännen) som sitter som vågmästare i de stiftelser och styrelser som bestämmer över stipendietilldelningar och författarpengar. Och tror man att några glada och muntra läsningar i en tidskrift eller två räcker för att övertyga de med verklig makt – de med pengar att dela ut! – så undrar jag om man inte är fel ute.
Och om vi inte pratar om ekonomisk makt, vad pratar vi om då? Kulturellt kapital? Som i förlängningen kan ge något slags reell makt?
Kulturellt kapital har ju båda sidorna i denna debatt. Om inte annat har väl just det varit mycket tydligt. Problemet verkar vara att den ena sidan anser att den andra sidans kulturella mynt och sedlar prasslar bättre.
Pengar är makt. Allt annat är symboliska insatser i ett nollsummespel.
Exeget | 2007-06-01 kl 8:40 | #
pucko är för fan en ädel dryck!
.
Anonymous | 2007-06-01 kl 8:40 | #
Om den här debatten ska vara relevant skulle jag gärna vilja få exempel på recensioner där OEI-medarbetare missbrukat sin "makt". Den mest vansinniga recensionen jag själv läst i vår handlade om Catharina Gripenbergs nya diktsamling, och där handlade det verkligen inte om att man efterlyste mera språkmaterialism. Tommy Olofsson i Svd tyckte att man skulle läsa Gripenberg d.ä. i stället (Bertel, alltså, specifikt dikten om skidspåret) och gjorde antagandet att bägge Gripenbergarna var släkt med varandra, av bara farten.
Var inte hela den här språkmaterialism-debatten intressant typ på 90-talet?
Philip | 2007-06-01 kl 8:40 | #
"Kvalitetsgränser går ju sällan mellan grupper och generationer utan genom dem. Och oftast även genom de enskilda författarskapen." Just det! Ibland genom ett o samma verk - som t ex Balzac så förtjänstfullt häromåret påpekade rörande Stendhals "Kartusianerklostret i Parma".
Fiendskapkorruptionen är f ö, som Exeget påpekar, antagligen både större och allvarligare än vänskapsdito. Man kan rentav se hur vissa red placerar somliga böcker hos rec:er som de anar kommer att producera en underhållande sågning. Fult!
Egentligen, även om jag underkänner både normalitetsargumentet (det finns ett normalt sätt att skriva, allt annat än det normala är meningslösa experiment) liksom folktillvändhetsargumentet (folket är inte intresserat=det är irrelevant) måste jag säga att jag tycker det vore kul att gå ut på Drottninggatan med en mikrofon och fråga de förbipasserande vad de anser om OEI, sprkmtrlsm, Maltes blogg osv.
Är det inte så att tonen blir så hätsk härinne ibland f a "man" känner sig lite som, hmm, de instängda middagsgästerna i "Mordängeln"? Fast på "Lundbergsidan" är man förresten kanske mer som i "Borgerskapets diskreta charm" - ständigt nya försök att få igång middagsbjudningen, och alltid något som gör att det inte blir som man skulle vilja…
Malte: Jag återvänder till Söder om två korta veckor… då får vi konspirera lite! Trojkor, triumvirat, intriger, dolkstötar - ja, det finns så mycket lajbans man kan syssla med över en öl eller två!
(Litteraturkannibaldebattstämningsbild i länken)
PS Axess har avgjort större ekonomiska resurser o läses av betydligt mäktigare män än någonsin OEI! Stefan I. tar upp detta i sin gästblogg som länkades ovan - och det är väl högst relevant när vi talar om makt=pengar (el gevärspipor)?! Raattamaa o Hallberg hamnar knappast på någon lista över mäktigast i Sverige. DS
Tobbe | 2007-06-01 kl 8:40 | #
Vill bara röja upp lite efter Exeget: "Men den akademiska världen är mycket, mycket liten. Och inom ämnet känner "alla" "alla andra". Och känner man inte varandra, så har man åtminstone druckit vin tillsammans på en konferens, eller deltagit i ett symposium med tillhörande samkväm."
Det stämmer ju inte alls. I de flesta ämnen skrivs avhandlingar på engelska, man åker på internationella kongresser och publicerar i internationella tidskrifter, där varje artikel granskas av anonyma utvärderare utan information om författarna. Det råder ingen brist på sakkunniga från andra universitet utan personliga kopplingar till den egna gruppen.
Exeget skriver: "Den akademiska världen är liten, den kulturella likaså – åtminstone om man håller sig inom landets gränser." Men poängen är ju att det vetenskapliga samhället just inte begränsas av nationsgränserna, det är snarare ett bra exempel på en globaliserad miljö. Den akademiska världen är i själva verket mycket stor, eller i alla fall oändligt större än den svenska poesins provins. Men när du säger den "akademiska världen" tänker du väl på just ditt ämne eller din pluttinstitution, som kanske är en liten instängd värld. Det beror på institutionen i så fall, och inte på den "akademiska världen".
Jesper | 2007-06-01 kl 8:40 | #
Visst, det fenomen jag beskriver handlar i huvudsak om svensk humaniora – vilket också är den gren av den akademiska världen som är närmast besläktad med den kulturella sfären. Inom svensk humaniora är internationaliseringen föga utvecklad. Jag har ingen kontinuerlig inblick i naturvetenskapliga ämnen, men jag tror väl ändå att också där – inom exempelvis forskningen kring en speciell reumatisk sjukdom – är den egentliga forskarvärlden ganska liten och väl känd för utövarna. Tidskrifter med peer review-system enligt internationell modell har vi antagligen inte många av i Sverige – det är naturligtvis synd, för det kan stärka forskningen och eliminera en del av vänskapskorruptionen och dess motsats. Men för att det skulle fungera finge vi skriva på engelska, franska eller tyska – för annars blir de sakkunniga bedömarna återigen för få.
Att föra över det här strikta systemet till skönlitteraturen och kritikerverksamheten vore naturligtvis absurt, för att inte säga helt ogenomförbart. Så vi är kvar i vår rätt provinsiella modell, med en liten kulturell värld där många känner många. Och om det kan man tycka mycket, men något egentligt alternativ gives inte.
Exeget | 2007-06-01 kl 8:40 | #
jesper, du har nog rätt generellt, men överskattar läget inom svensk litteraturvetenskap. ta exeget på hans ord: hans beskrivning är korrekt.
.
no | 2007-06-01 kl 8:40 | #
Ack ja. Traditionalister och avantgardister. Stora diktare må ha kallat sig det ena eller det andra, men de överlever på grund av det som trotsar dessa slagord. Traditionalisten genom det som får honom att avvika ur traditionen, avantgardisten genom det som förenar honom med den.
Metatron | 2007-06-01 kl 8:40 | #
Metatron: Där har du nog helt rätt!
Jakob | 2007-06-01 kl 8:40 | #
Att som Johan Lundberg prata i termer om "intolerant maktbas" är ju helt vridet när man är välavlönad chefredaktör för en tidskrift som drivs med medel från några av de mest förmögna svenska kapitalisterna (och som i allt väsentligt speglar dessa borgerliga ägares värderingar), nämligen Axel Johnson-Gruppen, med mångmiljardären Antonia Ax:son Johnson i spetsen.
Jmfr det med vad OEI har i årligt tidskriftsstöd, vad är det, 200 000 kr? Det är ungefär vad Axess kan slänga iväg på blyertspennor på ett år, om de skulle känna för det. Och ja, pengar är verklig makt, som Exeget menade en bit upp, för med pengar kan man driva opinion för i princip vad som helst.
Jag har läst en del av det Johan Lundberg skrivit de senaste åren. Ingenstans har jag sett något exempel på att han har skrivit om något han gillar. Vet någon om Johan Lundberg överhuvudtaget gillar något? Ja, förutom att gnälla som ett barn och vara starkt negativ till det mesta som inte faller honom perfekt på läppen. Vi behöver traditionalister som inte har degraderat sig själva till ett eländigt ressentiment.
Björn | 2007-06-01 kl 8:40 | #
Björn: Jodå Johan Lundberg har skrivit kritiskt om böcker som han gillar. här följer endast ett exempel
http://www.svd.se/dynamiskt/rec_litteratur/did_8639720.asp
under antaget namn | 2007-06-01 kl 8:40 | #
http://www.su.se/pub/jsp/polopoly.jsp?d=851&a=18985
.
no | 2007-06-01 kl 8:40 | #
Hoppla! Grattis Johan Lundberg, till 240 laxar i en laxask. Det gäller att tillhöra rätt sorts intoleranta maktbas…
Seriously, det här är alls ingen dum såpa.
Björn | 2007-06-01 kl 8:40 | #
Känner ett visst behov av att försvara Ax:son Johnsons stiftelsearbete. De delar ut en helsikes massa pengar till all möjlig berömvärd forskning. Problemet kan väl ändå inte vara att en privat stiftelse vill finansiera humanistisk (och annan) forskning? Statsmakterna är ju inte direkt generösa mot humaniora.
Exeget | 2007-06-01 kl 8:40 | #
det är alltså självklart att lundberg har en dold agenda? och alldeles omöjligt att han skrev sin artikel av engagemang eller kärlek till den poesi han gillar? anna hallberg etc. har ensamrätt på sådant? (eftersom lite pengar = större kärlek till poesin?)
och lundbergs åsikter är sådana man enbart hyser om man utför lobbyverksamhet mot litteraturstödet? alla som uppfattar OEI som en maktbas har i själva verket detta på agendan? ja det låter ju faktiskt alldeles glasklart.
A | 2007-06-01 kl 8:40 | #
"Att som Johan Lundberg prata i termer om "intolerant maktbas" är ju helt vridet när man är välavlönad chefredaktör för en tidskrift som drivs med medel från några av de mest förmögna svenska kapitalisterna (och som i allt väsentligt speglar dessa borgerliga ägares värderingar), nämligen Axel Johnson-Gruppen, med mångmiljardären Antonia Ax:son Johnson i spetsen."
Även jag anar en konspiration. En mångmiljardär har med s.k. stipendiepengar köpt en svensk litteraturvetare för att han med slug lobbyverksamhet skall förmå kulturministern att strypa stödet till en västsvensk poesitidskrift. OEI var alltid en nagel i ögat på Axel-Johnson-Gruppen! Fakta talar sitt tydliga språk. Är det inte märkligt att Axel-Johnson-Gruppen hade bolagsstämma 47 dagar före Lundbergs artikel. Och hur gammal är Lundberg? 47 år gammal. En tillfällighet? Jag tror inte det . . . Och förresten, är inte Johan Lundberg frimurare? Och har inte Ax:som Johnson-Gruppen kopplingar till ett judiskt-kapitalistiskt nätverk? Det rör sig om en sammansvärjning . . .
Jesper | 2007-06-01 kl 8:40 | #
"För om man inte läser JL:s artiklar som om de har en delvis dold agenda blir de fullkomligt obegripliga."
ja absolut. bättre kan det inte sägas. tur att det äntligen avslöjades. att massa människor polemiserat mot Lundbergs "obegripliga" artiklar som om de vore begripliga, beror givetvis på att även hans motståndare spelar med - de är förstås en del i den stora sammansvärjning som syftar till att styra hela sveriges bokutgivning via stiftelser.
A | 2007-06-01 kl 8:40 | #
Att motarbeta det statliga kulturstödet i dess nuvarande form är väl knappast en hemlig agenda för Lundberg, han säger det ju själv. Och "OEI var alltid en nagel i ögat på Axel-Johnson-Gruppen!" ligger inte så långt ifrån sanningen. Inte så att jag tror att Jonas (J) Magnusson, Anna Hallberg och Kajsa Sundin ska vara rädda. De kanske t.o.m. själva får stipendier en dag. Men den statliga kulturpolitik som delvis finansierar OEI (och Glänta och Vertigo och så vidare) är definitivt en nagel i ögat på dem som med liberala argument direkt eller indirekt hävdar small government.
Själv anser jag att det inte går att på förhand veta vilken litteratur som kommer att bli relevant - i morgon eller om tusen år. Alltså får man räkna med ett rätt stort spill, många glömda namn och makulerade böcker betalda med skattepengar, men detta är nödvändigt för att litteraturen inte ska likriktas och fördummas. Och appropå allmänintresse så verkar ju OEI:s böcker sälja rasande bra, om man kikar på deras hemsida: Börjel: slutsåld, Jönsson: slutsåld, Raattamaa: slutsåld…
F.ö: när Lundberg (felaktigt, igen) refererar Raattamaas anti-Israel-poesi anar man att hans önskan om en poesi i dialog med det övriga samhället bara gäller om den poesin står på rätt sida i politiken.
Harald | 2007-06-01 kl 8:40 | #
Förtydligande: jag tror inte att Lundberg har en särskilt liberal agenda, men i detta fall gifter sig hans kulturkonservativa dito väl med uppragsgivarens.
Harald | 2007-06-01 kl 8:40 | #
Harald:
"F.ö: när Lundberg (felaktigt, igen) refererar Raattamaas anti-Israel-poesi anar man att hans önskan om en poesi i dialog med det övriga samhället bara gäller om den poesin står på rätt sida i politiken."
Pröva att läsa innantill! Lundberg skriver i Aftonbladet 2007-06-01, och jag citerar:
"Jag anser nu inte att en dikt nödvändigtvis bör vara metaforisk, mytisk eller illusionsskapande. Tvärtom vill jag slå vakt om konstens och poesins integritet. Poesibegreppet bör inte, menar jag, utgå från någon som helst förförståelse av vad en dikt är eller inte är, utan tvärtom vara så tomt att det kan fyllas med vad som helst som gör anspråk på att kallas dikt.
Det kan vara rimmad vers i traditionen från Bertil Malmberg; det kan vara religiös dikt à la Majken Johansson; det kan vara raptexter av Jay-Z; det kan vara så olika poeter som Anna Hallberg, Eric Fylkeson, Johannes Anyuru, Eva Runefelt, Åsa Eriksdotter och Magnus William-Olsson. Endast med ett sådant autonomt poesibegrepp kan man skapa förutsättningar för att svensk dikt ska bli den angelägenhet för de många som Pelle Andersson drömmer om."
Jakob | 2007-06-01 kl 8:40 | #
har man pengar och vill dela ut dem får man dela ut dem till vem man vill. precis som man rimligen bör kunna trycka vad man känner för om man har en tidskrift som ger ut färre än tusen ex och för vilken alla inblandade arbetar gratis. ax:son johnsons stiftelse ger en massa pengar till en massa bra grejer, och de bör ha rätten att ge vad de vill till vem de vill. inte minst eftersom, som exeget påpekar, sverige inte har ett statligt humaniorastöd som fungerar lika bra som kulturrådets litteratur- eller tidskriftsstöd t ex ;-)
däremot kan man ju räkna ekvationer hur som helst. för somliga förefaller det 'orfiska' stödet till lundberg säkert lika komprometterande som anna hallbergs intoleranta maktmissbruk. jag anser båda sakerna tämligen oproblematiska, för att inte säga okontroversiella, säväl hallbergs maktmissbruk som lundbergs sätt att tjäna sitt upppehälle. vad andra gör av det kan möjligen vara lite spännande …
.
no | 2007-06-01 kl 8:40 | #
"Hos Astrid Lindgren segrar engagemanget. Den som skriver gör det inte enbart för sitt höga nöjes skull. Det finns något mer där. Och det finns - hör här, alla ni tusentals redaktionsmedlemmar i OEI och Glänta - till och med något slags vanligt, gemensamt språk att säga det viktiga på. Varenda jävel i det här landet förstod ju faktiskt vad Astrid sa om höns och kor!"
Göran Greider, http://expressen.se/kultur/1.704368
Exeget | 2007-06-01 kl 8:40 | #
the rest is silence …
.
no | 2007-06-01 kl 8:40 | #
Jakob: Det finns en viss otydlighet när Lundberg dels beskriver det som ett problem att "Den unga seriösa skönlitteraturen är marginaliserad i svensk samtidsdebatt. " och sedan kritiserar Raattamaas engagemang i mellanösternfrågan: "Jag må vara ohumoristisk men Lars Mikael Raattamaas av Anna Hallberg hyllade dikt ”Al-Jazeera”, där han 72 gånger upprepar frasen ”Israel Mördare” har jag lika svårt att finna rolig som hans hyllningsdikter till palestinska självmordsbombare. "
Och även när han understryker att litteraturen enligt hans åsikt bör vara "autonom" blir det svårt. Även om "litteraturen", alltså bokjävlarna i någon mån kan tänkas vara skrivna "autonomt", så är det varken möjligt eller önskvärt att kritiken eller den övriga litterära produktionsapparaten är det. Den är och bör vara sammanflätad med resten av samhället (tidskrifter, caféer, moskéer eller träd). Detta ger per automatik en viss förförståelse, som tack och lov är olika för olika människor.
Harald | 2007-06-01 kl 8:40 | #
Greider igen, nu rätt arg:
http://www.aftonbladet.se/vss/kultur/story/0,2789,1085843,00.html
Exeget | 2007-06-01 kl 8:40 | #
Jag anser mig stå till vänster om mitten, politiskt sett. Men jag konstaterar ändå att det svenska kulturstödet är ytterst politiserat, åtminstone inom tidskriftsvärlden, som jag känner bäst till. Redan när man loggar in på Kulturrådets hemsida, för att söka kulturtidskriftsstöd, möts man av en uppsättning frågor (så var det i alla fall i fjol): Gör ni något för ungdomar? Gör ni något för mångfald? Gör ni något för jämställdhet? Gör ni något för funktionshindrade?
Det må vara behjärtansvärda frågor (fasts genom att säga det placerar man ungdomar, invandrare, kvinnor och funktionshindrade i en offerposition) men det är helt fel att inleda ansökningsprocessen med att ställa dem. Det leder till att tidskriftsredaktören eller utgivaren omedelbart börjar tänka hur han eller hon ska formulera sig politiskt korrekt kring dessa frågor. Det är också frågor som faktiskt motverkar sina syften, de flesta av dem.
Det räcker således inte att att man publicerar författare av olika åldrar, man måste GÖRA EN POÄNG av att man publicerar ungdomar. Det räcker inte med att man publicerar författare av olika ursprung, MAN MÅSTE GÖRA EN POÄNG av det osv. I just dessa två exempel leder det till överdrivet ålderstänkande och segregation. Den tidskrift som har många medelålders och äldre läsare diskrimineras för övrigt medvetet, vad jag kan förstå. I bägge dessa ovannämnda fall går frågorna på både tidskriftens innehåll och form, det vill säga det är snubblande nära förhandscensur.
Andreas Björsten | 2007-06-01 kl 8:40 | #
Är det förresten inte bäst att vi delar upp kulturen i två delar, så behöver det inte bli så bråkigt?
Exeget | 2007-06-01 kl 8:40 | #
Johan Lundberg har således en viktig poäng när han understryker konstens kvalitet och autonomi. Jag har kommit att hålla med honom. Oavsett politiska åsikter. För övrigt motiveras ju aldrig Kulturrådet sina avslag, så man vet ju aldrig vad som ligger bakom, men med en krympande kaka har det ju blivit allt viktigare att ens ansökning så att säga "ligger rätt". Att buga för språkmaterialistiska dogmer (jo, det finns sådana) har också varit en viktig del av ansökningsprocessen för litterära tidskrifter, kan man ha på känn, men det är svårare att belägga. Jämför med kulturtidskriftsstödets gryning då en stenciltidskrift kunde få 15.000 kronor i förhandsstöd utan denna olidliga styrande "kvalitets"-granskning som pågår nu. Exemplet gäller kulturmagasinet Vargen.
Andreas Björsten | 2007-06-01 kl 8:40 | #
"Att buga för språkmaterialistiska dogmer (jo, det finns sådana) har också varit en viktig del av ansökningsprocessen för litterära tidskrifter, kan man ha på känn, men det är svårare att belägga."
Men just därför vore det kanske viktigt att FÖRSÖKA belägga. Om det nu har någon täckning, vill säga.
Exeget | 2007-06-01 kl 8:40 | #
Tidskrifter som har mäktiga förespråkare på kultursidorna får sina stöd höjda. Tidskrifter som saknar detsamma blir av med sina stöd. Det är väl en enkel formulering?
Andreas Björsten | 2007-06-01 kl 8:40 | #
jämför med den tid då fyra drygt tjugoåriga och oetablerede litteratörer kunde gå till det största förlaget och få stålar till att ge ut flera årgångar av en tidskrift för ny konstnärlig och litterär praktik. exemplet gäller rondo …
.
no | 2007-06-01 kl 8:40 | #
No, har alldeles rätt. Men det var på den tid som förlagen var intresserade av att stödja unglitterära tidskrifter. Den tiden tog slut runt 1970. Därefter gick staten in ganska snart med ett generöst stöd. Men det stödet har nu förlorat sin charm, nu är det entusiasterna som får betala ur egen ficka…
Förlagen stödjer nuförtiden VARKEN unglitterära tidskrifter eller breda, övergripande som gamla BLM. I dag finns ju knappt någon bred litterär tidskrift, ingen som försöker ta på sig ansvaret att vara vuxen och publicera dikter från de OLIKA litterära kotterierna. Vore inte det mångfald?
Andreas Björsten | 2007-06-01 kl 8:40 | #
Men vad är det då för slags mekanismer som gör dessa kultursidor till ointagliga bastioner? Och stämmer det verkligen? Senast idag har Aftonbladet två texter kring detta, av Greider och Boman (http://www.aftonbladet.se/vss/kultur/story/0,2789,1085869,00.html), och ingen kan väl påstå att dessa skribenter är några varma vänner av den så kallade språkmaterialismen? Greider passar på att utdela en snyting i en text om Astrid Lindgren i Expressen, också idag. DN:s recension av senaste OEI, av Svedjedal, är knappast en hyllning till redaktionens vedermödor. Sjuttiofyra avsnitt av Stieg Larssons senaste deckare dominerar DN Kultur under de närmaste två och en halv månaderna, föga språkmaterialistiskt. Lundberg har flera olika mediakanaler för sina åsikter. I "bloggosfären" är en överväldigande del av inläggen och posteringarna våldsamt "anti-språkmaterialistiska", även om Boman och andra har velat hävda motsatsen.
Oavsett vilken poesi man gillar, och hur man än ser på prosans roll i samtiden, så kan man väl ändå konstatera att för att vara en tystad minoritet i underläge, är den Lundbergska/Bomanska/Greiderska/Högströmska/Björstenska sidan ganska väl representerad på kultursidorna, och vare sig timid eller särskilt tyst.
Exeget | 2007-06-01 kl 8:40 | #
Låt oss ta mig själv som exempel vad gäller tillgången till offentligheten: Jag medverkade i Aftonbladet 1991-92 med recensioner (publicerade av Gunder Andersson) i GT 1995 med några kulturartiklar i olika ämnen (publicerade av Lars Andersson), i Arbetaren 1991-2000 med kulturartiklar och recensioner (publicerade av Ahto Uisk), i Lyrikvännen 2000 med en artikel (publicerad av Petter Lindgren), i Lyrikvännen 2004 med ett flertal kontroversiella artiklar (publicerade av Boel Schenlaer), i BLM 2002 med en artikel om estradpoesi (publicerad av Kristoffer Leandoer)…
Luckan till offentligheten är ytterst smal, det gäller vem man känner, snarare än vad man gör. Flera av mina redaktörer fick för övrigt sparken, några slutade och gick vidare…
Andreas Björsten | 2007-06-01 kl 8:40 | #
Förresten medverkade jag i SvD också, under Lars Lönnroth. Min poäng var hur som helst att publiceringsmöjligheterna på kultursidorna är avhängig dels vem man känner, dels vilka åsikter man har. Och hur man passar in på ett flertal andra sätt… Hade det underlättat för mig om jag varit postmodernist och bugat för språkmaterialismen? På kort sikt, helt säkert, ja. Men det hade ju aldrig gått. Jag har tvärtom medvetet undvikit att lära känna de ledande språkmaterialisterna, t.o.m. undvikit att skriva på denna sida fram till nu, fast här pågår en del intressanta debatter.
Andreas Björsten | 2007-06-01 kl 8:40 | #
Exeget kl. 12.19 säger något intressant. Den traditionella sidan (låt oss kalla den så) känner sig tystad fast den rent utrymmesmässigt når ut mycket mer än motsidan. Varför är man då så irriterad på OEI? Av olika anledningar hos olika personer. Vissa retar sig på kompisrecensionerna som Lundberg pekade på. Andra (Greider) ser politiska problem med experimentlitteraturen: den ger upp möjligheten att tala tydligt om samhället på ett sätt som når många. Andra kritiker (de flesta skulle jag tro) ogillar att OEI-sidan framstår som (och sannolikt är) lite smartare, mer teoretiskt kunniga, mer avancerade. Svaret blir att antingen säga att det de står för är gammal skåpmat, eller att det är kejsarens nya kläder, eller att inte diskutera estetik utan dra fram andra saker som deras kompisrecensioner eller bristande relevans för den breda läsarvärlden. Det sistnämnda funkar dock ej, då OEI lever på att vara lite svåra och exklusiva. Den dag den breda läsarskaran efterfrågar deras experimentella litteratur faller ju dess trollkraft. Jämför med avancerad avantgardjazz på den tiden - det var inte för att den hotade att slå ut all populärare musik som många avskydde den, utan för att den var retfullt anspråksfull. Avantgardets problem är att man definierar sig utifrån en populär stil som måste vara stark för att avantgardismen ska kännas vital. Man är beroende av det breda fast man lite barnsligt vill vara oberoende. Traditionalistens dilemma är att man är avundssjuk på avantgardet för den aura av estetisk överlägsenhet det har. Men precis denna aura kan den bredare litteraturen aldrig få, och det retar naturligtvis den som skulle vilja ha allt: både inflytande, bred läsekrets, etablerad position men också teoretiskt-estetiskt cred.
direktören | 2007-06-01 kl 8:40 | #
Hoho, nu känner sig alltså även Göran "jag uttalar mig överallt jämt" Greider marginaliserad. Ändå var väl Maltes recension av honom rätt positiv? I alla fall står där inte ett ord om att det han "sysslar med inte kan vara politiskt radikalt eftersom jag tror att det går att kommunicera":
http://www.gp.se/gp/jsp/Crosslink.jsp?d=121&a=232961
Road | 2007-06-01 kl 8:40 | #
Direktören, du har säkert en poäng. Men är inte förmågan att beröra en läsare/lyssnare hundra gånger viktigare än det du kallar "teoretisk-estetisk" cred? Så är det i alla fall i min värld. Du menar att den som är mest intellektuell vinner alltid? På kort sikt, ja. Svensk litteratur - typ OEI - är extremt intellektualistisk. Den bygger på vissa ideologiska överväganden om hur dikt bör se ut. Undvika jagets emotioner, medvetet undvika att kommunicera, undvik metaforer etcetera. Det ser ut som en samling förbud faktiskt. Är detta verkligen avantgardistiskt? Jag uppfattar det som stelnat, ideologiskt, med tiden allt mer ointressant poesi.
Andreas Björsten | 2007-06-01 kl 8:40 | #
Nej, jag menar inte riktigt det Andreas Björsten frågar om jag menar. Vem som vinner vet jag inte riktigt, möjligen pekar det jag sa mer mot att alla förlorar. Avantgardet mister ju sin cred när de breda läsarlagren hunnit ifatt. T.ex. är ju många av dagens traditionella-realistiska grepp sånt som sågs som förfärligt modernistiskt avancerat en gång i tiden. Och då får ju senare generationers avantgardister hitta på något nytt, eller, oftare, leta upp något gammalt som inte varit i fokus på ett tag. Jag säger inte heller att teoretisk cred är bättre än förmågan att beröra. Olika läsare har olika preferenser. Och naturligtvis är det inte så att det avancerade inte berör de som gillar det. Tvärtom! Men om du menade att motsättningen går mellan det som berör många och det som berör få, då håller jag med om att det finns en sådan.
Slutligen vill jag ifrågasätta att svensk litteratur generellt lever upp till de ideologiska förbud som Andreas nämner. Kanske 10% av prosan gör det, och 25% av poesin. Att man kan få ett annorlunda intryck av kultursidorna tror jag dels beror på att några i denna minoritet får stor uppmärksamhet, dels på att det som är mer traditionellt-realistiskt-psykologiskt omedvetet tas som normaltillstånd och därför inte riktigt syns. Jämför psykologiska experiment som gjorts där ett antal vita placerats i en typiskt svart miljö. Efteråt trodde försökspersonerna att över hälften varit vita, fast det var 20%.
direktören | 2007-06-01 kl 8:40 | #
Hos Radioteatern kan en arg Greider säkert finna lindring.
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=2205&a=657461
Är det inte snarare just dessa signaler som pulserar allt tydligare i kulturdebatten? En rörelse BORT från det experimentella och svåra, MOT det publika och lättillgängliga. Från "Florin" till "Selimovic", om man så vill.
Exeget | 2007-06-01 kl 8:40 | #
En poet som Nils Ferlin var både storsäljare och hade en del estetisk cred. Kombinationen borde inte behöva vara omöjlig. Nu är inte Nils Ferlin mitt estetiska ideal, men jag anser att han var en mycket bra författare.
Andreas Björsten | 2007-06-01 kl 8:40 | #
Helt klart är det den "teoretiskt avancerade" litteraturen med vissa yttre kännetecken som syns mest på kultursidorna och som dessutom uppmuntras på de nu så inflytelserika skrivarkurserna. Man skolas in i den, på Biskops Arnö exempelvis, och tvingas ta ställning till dess dogmer.
Läs t ex Klara på Fantasin-bloggen
http://www.fantasin.blogspot.com/
"Om man som jag är fostrad på olika skrivarskolor och i olika nylitterära sammanhang, är de svepande berättelserna svårare att våga ge sig på än det fragmentariska, eftersom det sista uppmuntras så mycket."
Detta gäller alltså skrivandet av prosaböcker, vi har kanske misstänkt att det fragmentariska skrivandet uppmuntras, här bekräftar Klara det. Det är uppenbarligen också dessa böcker som i huvudsak tilldelas litterära priser.
Här kan vi se lite av OEI:s tidstypiska agenda 2005 på Biskops-Arnö:
"I: 12 - 15 maj Post-poesi
Hur påverkar de medieteknologiska villkoren poesin idag? Vilka nya former
av läsande och skrivande framskymtar? Seminariet undersöker nya
samarbetsformer mellan olika medier och konstarter: visuell poesi,
textkonst, konceptuellt skrivande, digital poesi. Seminariet vill vara en
mötesplats för tidskriftsutgivare, småförlagsaktivister och yngre
författare från olika håll i Norden. Seminariet arrangeras i samarbete med
tidskriften OEI."
Rubriken post-poesi är ytterst välfunnen - även om den också är en parallell till begreppet post-rock - då ju OEI-sidan anser att den traditionella poesin är avslutad. Det här är vad som kommer efter.
I mina ögon ter det sig som skrivarkursindoktrinering… Samtidigt är det viktigt att känna till de teoretiska grunderna, exempelvis Kittlers roll för den unga poesin.
Andreas Björsten | 2007-06-01 kl 8:40 | #
Exemplet Ferlin visar att det är fel att påstå att den seriösa poesin alltid varit marginaliserad. Det finns helt säkert fler exempel.
Andreas Björsten | 2007-06-01 kl 8:40 | #
"Helt klart är det den "teoretiskt avancerade" litteraturen med vissa yttre kännetecken som syns mest på kultursidorna"
Men detta stämmer ju helt enkelt inte. Gör ett överslag på någon av de stora tidningarna snart sagt vilken vecka som helst, och det är den absoluta motsatsen som visar sig. Vem är det man intervjuar inför och efter boksläpp? Isobel Hadley-Kamptz eller Martin Högström? Vems epostkorrespondens med förlaget är det som citeras och publiceras i artikel efter artikel? Stieg Larssons eller Anna Hallbergs? Vem får flest förhandsartiklar, störst porträttbilder, kring vilka skapas det den tydligaste personkulten? Och är det verkligen så att Liza Marklund recenseras mer sällan än Malte Persson? Etc.
Alltså: det är ju helt enkelt inte sant.
Exeget | 2007-06-01 kl 8:40 | #
Tänkvärt exempel, Ferlin. Men var han avantgardist? (Jag tvivlar, men vet inte tillräckligt om honom.) Jag tycker för övrigt att du rör dig med lite för enkla motsättningar. (Därmed inte sagt att en del av det jag sagt inte också är lite överförenklat.) Jag sa inte att seriös poesi inte kan vara populär. Jag sa att avandgardistisk inte kan vara det. (Och detta var nog en överförenkling. I vissa ovanliga stunder kan en konstnär i estetisk-teoretisk frontlinje också vara folkligt framgångsrik. Goethe, Miles Davies. Ofta för att vederbörande är mångsidig, ibland för att avantgardismen för ett kort ögonblick i en viss miljö blivit populär.) Jag vill alltså betona att jag tycker många traditionalistiska-relaistiska poeter och prosaförfattare är seriösa, eller helt enkelt bra.
direktören | 2007-06-01 kl 8:40 | #
En annan tanke: Varför publicerar inte DN - denna marknadsledande tidning på många sätt - längre poesi eller noveller? (Jo, i stället publiceras deckarföljetonger, helt riktigt.) Den enda gång dikter publiceras i DN är när de är inskickade av "läsarna", de publiceras alltså i egenskap av insändarpoesi, vilket är att förminska den. De som skickar in får inte längre honorar, det är säkert så. Förr i tiden, för något decennium sedan, hade DN en litteratursida som kunde publicera nyskrivna dikter av - t. ex. Bruno K. Öijer. Då var det som en litterär händelse. Varför förekommer inte detta längre? Aftonbladet publicerar en nyårsdikt varje år av någon etablerad poet, det är i stort sett allt.
En misstanke: poesin har blivit för isolerad, marginaliseringen har slagit in. Tidningen tror inte längre på att den kan nå ut och beröra. Poeterna tror inte ens längre själva detta? Ge mig gärna kommentarer på det, det är ytterst viktigt, det handlar om poesins folkliga förankring som genre, försvinner den ur offentligheten, men ändå hyllas på kultursidorna, får vi en egendomlig situation.
Andreas Björsten | 2007-06-01 kl 8:40 | #
"Detta gäller alltså skrivandet av prosaböcker, vi har kanske misstänkt att det fragmentariska skrivandet uppmuntras, här bekräftar Klara det. Det är uppenbarligen också dessa böcker som i huvudsak tilldelas litterära priser."
Tidigare vinnare av Augustpriset
Skönlitteratur
1989 Tecknens rike av Cecilia Lindqvist (Bonniers)
1990 De sotarna! De sotarna! av Lars Ahlin (Bonniers)
1991 Livets Ax av Sven Delblanc (Bonniers)
1992 Medan tiden tänker på annat av Niklas Rådström (Gedins)
1993 Händelser vid vatten av Kerstin Ekman (Bonniers)
1994 Synden av Björn Ranelid (Bonnier Alba)
1995 Hummelhonung av Torgny Lindgren (Norstedts)
1996 Sorgegondolen av Tomas Tranströmer (Bonniers)
1997 Aprilhäxan av Majgull Axelsson (Rabén Prisma)
1998 Berömda män som varit i Sunne av Göran Tunström (Albert Bonniers Förlag)
1999 Livläkarens besök av Per Olov Enquist (Norstedts)
2000 Populärmusik från Vittula av Mikael Niemi (Norstedts)
2001 Underdog av Torbjörn Flygt (Norstedts)
2002 Den vidunderliga kärlekens historia av Carl-Johan Vallgren (Albert Bonniers Förlag)
2003 Skraplotter av Kerstin Ekman (Albert Bonniers Förlag)
2004 Gregorius av Bengt Ohlsson (Albert Bonniers Förlag)
2005 Den amerikanska flickan av Monika Fagerholm (Albert Bonniers Förlag)
2006 Svinalängorna av Susanna Alakoski (Albert Bonniers Förlag)
Exeget | 2007-06-01 kl 8:40 | #
Nej Ferlin var absolut inte avantgardist, det menade jag inte, Direktören. Jag menade att han var en seriös poet som nådde ut, jag anknyter till en tidigare diskussion där det påstods att poesin alltid har varit lika marginaliserad.
Andreas Björsten | 2007-06-01 kl 8:40 | #
Däremot tycker jag Andreas Björsten har en poäng i att lyfta fram OEI:s inflytande på skrivarkurser etc. Det är alltid intressant att få veta vad som rör sig i tiden och påverkar unga författare och kritiker. (Även om man inte ska glömma att kolla efter andra gruppers inflytande också.) Faktum är att det var det konspirationsaktiga som var intressantast i Johan Lundbergs inlägg. (Medan den estetiska dimensionen av debatten förfaller i poänglöst gillande eller ogillande av vissa stildrag i poesi och prosa.) Det är väl ändå lite konstigt att recensera närstående, även om det alltid gjorts i viss utsträckning, och det är inte ointressant att se lite hur nätverken sträcker sig. Man ska bara inte glömma att det finns andra grupper som ingår i nätverk, och att många individer rör sig lite hit och dit mellan nätverken.
direktören | 2007-06-01 kl 8:40 | #
Exeget, jag syftade på Borås Tidnings Debutantpris, Katapultpriset och nomineringarna till August-priset, samt Nordiska Rådets pris. Inte på vilka som har tilldelats August-priset, det är ju lite speciellt i sin funktion, vinnaren har ofta en bred förankring.
Andreas Björsten | 2007-06-01 kl 8:40 | #
BT:s debutantprisjury (de olika uppsättningarna), det är sant, har haft en förhållandevis öppen inställning inför ett "svårare" skrivande. Katapultpriset, tja – där har det väl skiftat under åren. Och nomineringarna till Augustpriset är alltid oerhört dominerade av det brett förankrade. Varje år finns en, högst två, "höglitterära" gisslan, men resten av startfältet är uniformt episkt och brett så det förslår.
Nordiska rådet – visst. Nobelpriset har också gått till experimentella författare mellan varven, fragmentariska eller inte. Jag är rätt glad för det.
Exeget | 2007-06-01 kl 8:40 | #
Av alla knasiga debattåsikter tycker jag Daniel L kl. 13.58 tar priset. Debatt en död genre? Efter ca hundra blogginlägg… Att alla kunde byta åsikt med varann? Visst, det vore väl en bra övning i objektivitet. Men när dog idén om att var och en säger sin åsikt, och vad är det som är så konstigt i att man ofta kan förutsäga ungefär vad någon kommer att tycka utifrån kännedom om personens tidigare ställningstaganden och position? Att det kan vara tråkigt att läsa en debatt är en annan sak, särskilt om man inte är så intresserad av sakfrågorna, men ingen tvingar en. Jag tycker operett är en död genre men jag går inte till scenen och ber skådespelarna byta kläder med varandra. Jag går nånannanstans istället. (Till ett slakthus och duschar i en blodstråle till exempel. Nej, jag bara skojar.)
direktören | 2007-06-01 kl 8:40 | #
Angående Daniel L:s sista förslag. Ja, låt oss samtala om metrik. Eller metaforik. Men visar inte den här trådens längd vad som egentligen intresserar er: Det sociala spelet i kulturvärlden. Vem bestämmer? Vem recenserar vem? Vem tror fel om politik? Vem får stipendier? Vad som helst som har med poesi att göra, så länge det inte är poesin själv.
Metatron | 2007-06-01 kl 8:40 | #
Metatron: Det är väldigt svårt att prata om poesin själv i en miljö där varje uttalande tolkas som ett ideologiskt ställningstagande.
Harpo | 2007-06-01 kl 8:40 | #
Håller med Metatron. Alla säger "Bra diktsamling, Malte!" och ungefär dit stäcker sig kommentarerna om de faktiska verserna. Bon, j'avoue que je suis aussi un des coupables.
F. | 2007-06-01 kl 8:40 | #
Det var länge sedan jag såg en så här lång tråd på Errata. Här om inte på annat håll verkar debatten i alla fall röra vid något viktigt som kanske inte riktigt kommit till ytan på kultursidorna och som faktiskt handlar om den relativa tristess som råder när en homogen estetik får dominera.
Mitt inlägg på Schampoo Rising om Lundberg och Axess utgick från att jag vet att de har en agenda som är starkt kritisk till litteraturstödet och hur det fördelas. Eftersom Lundbergs argument är så missriktade, hopblandade och opålästa är det troligtvis något annat han vill prata om. Gissar jag. Eftersom jag antar att folk är rationella tills motsatsen bevisats. Och då tycker jag att han ska prata öppet om att han tycker det är hemskt att skattemedel ska finansiera Per Thörn och Kajsa Sundin och då kan vi ta samtalet därifrån.
För övrigt var hopbuntandet av de namn som nämndes i artiklen stor komik som tyder på att Lundberg sälla vistas bland kulturarbetare utanför sitt elfenbenstorn. Fast i en bemärkelse har han rätt: Rabe, Persson, Edenborg, Tunedal och Hallberg har det gemensamt att man har kunnat se dem dricka vin i Modernistas fjäskande salonger denna vår. Men fjäskade de för samma saker och personer? Tveksamt.
Stefan Ingvarsson | 2007-06-01 kl 8:40 | #
En sak till innan jag slutar besudla Maltes errata med slarvigt skrivna inlägg: Om man vill misstänliggöra litteraturstödet, vad är då bättre att ge sig på än OEI som majoriteten av befolkningen säkert tycker är obegriplig och konstig – närmast pervers.
Jag tänker på när jag var i Kiev i höstas och en ung aktionskonstnär där sa att inget provocerar ukrainarna så mycket som ren modernism. Det får ortodoxa nationalister och gammelkommunister att förenas i sitt hat mot denna abundans, denna svulst, denna totalt onyttiga, forminriktade perversion. Det går alltid att vända skattebetalarna mot sådant som OEI Editör. Det var det som skrämde mig. För öppnar man den anti-intellektuella och anti-elitistiska asken brukar det lukta ganska unket. Även om man själv ser sig själv som intellektuell och konstfrämjande.
Jag tycker det är strålande att Axess finns och håller med om att de bidrar till en intellektuell mångfald som inte syns på urvattnade DN Kultur. Men det gör OEI också om det nu var mångfald vi ville ha.
Stefan Ingvarsson | 2007-06-01 kl 8:40 | #
stefan:
1. att Lundbergs i ledare i Axess säger sig vara för litteraturstöd är givervis bara konspiratoriska rökridåer?
2. du har aldrig funderat på att det kanske just är för att Lundberg inte är uppvuxen i Kiev som han tycker att modernistisk avantgardekonst känns lite bedagat?
3. man befinner sig automatiskt i ett elfenbenstorn för att man inte dricker ett glas rött med Annina Rabe…?
östermalmspingla | 2007-06-01 kl 8:40 | #
1. Det är inte rökridåer. Han vill säkert ge stöd till rätt saker om bara kulturkonservativa får större makt över besluten. Det brukar vara så med borgerlig kulturkritik i slutändan.
2. Men det handlade inte om vad Lundberg tyckte i detta fall. Utan om vad det var enkelt och lite populistiskt att vända opinionen mot. I ett sådant läge måste man ju försvara OEI även om man inte delar deras smak.
3. Nej. Men om man inte kan skilja på Rabe, Persson, Hallberg och Tunedal som ofta mycket olika positioner, estetiker, kotterier och smaker och utger sig för att veta något om svensk litteratur i dag – då sitter man i ett elfenbenstorn.
Anonymous | 2007-06-01 kl 8:40 | #
1. Ja nu fattar vi, att ge stöd åt sånt man gillar, det låter ju som en extremt "farlig" ståndpunkt.
2. Intressant åsikt att man måste försvara OEI även om man inte gillar deras smak. Nu snackar vi uppenbarligen estetiskt finlir.
3. Jag trodde Lundberg argumentarede mot Rabe, Persson, Hallberg och Tunedal för att de alla skrivit inlägg emot honom, inte för att han trodde att de var en och samma person. Men jag klarar upenbarligen inte av att se de underströmmar i debatten som du med din lite "udda" perceptionsförmåga förmår urskijla.
östermalmspingla | 2007-06-01 kl 8:40 | #
re:begreppsförvirring
nu uppmuntras uppstigning i elfenbenstornet eftersom det där "konst som handlar om livet" finns.
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=2502&a=657857
Harpo | 2007-06-01 kl 8:40 | #
Även detta DN-inlägg i dag handlar mest om att positionera sig (i papperstidningen har jag för mig att den hade tre herrar som signatur, om inte allt är en komplott av Andres Lokko, för det kändes som att det var han som hade skrivit den), och att kalla Pia Tafdrup för "nordens poesidrottning" är en orättmätig och nedvärderande och förminskande kliché, för hon är så mycket mer. Men konst som inte ifrågasätter och anklagar blir uddlös och harmlös.
bernur | 2007-06-01 kl 8:40 | #
Harpo: Carl Forsberg tar genast debatten upp på en värdig nivå. När ska vi börja debattera vad det verkligen handlar om, och sätta in det hela i ett tvåtusenårigt perspektiv av litteratur- och filosofihistoria? Det tycks som om alla är så fjantigt opålästa på historia, debatten glider hela tiden ut i samtidistisk-konspiratorisk närsynthet. Hej, läs först, gapa sen!! Fy fabian!
Lars Larsen | 2007-06-01 kl 8:40 | #
"När ska vi börja debattera vad det verkligen handlar om, och sätta in det hela i ett tvåtusenårigt perspektiv av litteratur- och filosofihistoria? Det tycks som om alla är så fjantigt opålästa på historia, debatten glider hela tiden ut i samtidistisk-konspiratorisk närsynthet. Hej, läs först, gapa sen!! Fy fabian!"
.
no | 2007-06-01 kl 8:40 | #
Lars: möjligen är jag dåligt påläst - men i vilket avseende menar carl forsberg sig vara idealist (jag förutsätter att han ställer sig i idealisthörnan eftersom siktet är inställt på den språkmaterialistiska maffian)? handlar det om att sätta den andliga verkligheten (i platonsk bemärkelse) före den materialistiska (eller hur ska jag läsa ditt "tvåtusenåriga" perspektiv)? den här debatten börjar i så fall likna den mellan viktor rydberg och ellen key i slutet av 1800-talet, för att ta den idealism/materialism-debattens med namnkunniga debattörer. och hur får man i så fall ihop det med en konstsyn som säger sig fokusera på livet-i-sig istället för konsten-i-sig, vilket - underförstått - den världsfrånvända materialismen sysslar med (för 130 år sedan beskylldes "materialisterna" för att vara alltför världsligt fokuserade). förstår du varför detta rent idéhistoriskt blir en aning förvirrande?
Harpo | 2007-06-01 kl 8:40 | #
Harpo: Hoppas du inte tog mitt raseriutbrott som riktat mot dig, det var bara i största allmänhet. Jo, jag håller med dig om att det är förvirrande, och det är just därför vi behöver debattera med vida referenser. Jag väntar på de stora utredningarna i bokform, det finns redan en del, men det är obetydligt. Frederik Stjernfelt försöker sig på något sånt i vår debatterade bok, men jag tycker det är för ytligt, och han rör sig med ett förvirrande begreppsapparat.
Annars anser jag inte att Carl Forsberg på något sätt kan jämföras med tidigare seklers idealister som Rydberg och Key (ingen av dom två var förresten materialister), det faktum att postmodernismen ligger mellan dem och oss, och att vi alla har den i bagaget på nåt sätt, gör att det blir svårt att klargöra vari motsättningarna egentligen består.
Lars Larsen | 2007-06-01 kl 8:40 | #
Visst är det så, Lars. Och jag trodde vi var tydliga i inlägget i DN där vi säger att vi uppfattar både idealism och materialism som "förvisso fruktbara och kreativa hållningar inom ett författarskap".
Carl Forsberg | 2007-06-01 kl 8:40 | #
Visst är det så, Carl. Och jag trodde jag var tydlig inför frugan i går kväll hemma i soffan när jag sa att jag uppfattar både förvirring och avföring som "förvisso fruktbara och kreativa hållningar i ett debattsammanhang".
Smedberg | 2007-06-01 kl 8:40 | #
Mer än detta –
http://www.aftonbladet.se/vss/kultur/story/0,2789,1090075,00.html
– behövde kanske inte sägas i slutändan.
Exeget | 2007-06-01 kl 8:40 | #
tidskriften axess har slagit till igen med ett nummer med pang-i-bygget-titeln "postmodernismens kris". det verkar vara festlig läsning.
"Den postmodernistiska kritiken av upplysningsidealen riskerar att leda till ett apartheidsystem, där vissa människor på grund av etnisk härkomst inte anses har samma möjligheter till självförverkligande som andra."
ännu ett bevis på att termen 'postmodernism' främst används av och har ngn betydelse för dem som känner ett behov av att vara kritiska mot ngt de inte har läst, eller ens kanske existerar … ungefär som termen 'språkmaterialism'. den snillrike riddaren don quijote lever: http://www.axess.se/svenska/
.
no | 2007-06-01 kl 8:40 | #
Och vad svarade din fru då, Smedberg?
Carl Forsberg | 2007-06-01 kl 8:40 | #
Kurtén: "Man behöver bara se på bildkonsten. Det som var avantgardistiskt och obegripligt för någon generation sedan pryder i dag bruksföremål i vardagen."
Det är ändå ganska fascinerande hur alla anti-dialektiska avantgardister ständigt dras in i denna superdialektiska logik: hur reterritorialiseringen alltid övervinner deterritorialiseringen, för att använda glänta-termer.
popoffsky | 2007-06-01 kl 8:40 | #
http://www.apolloprojektet.com/2007/04/mankulatur-i-new-york/
Här fanns f.ö. länken, som visst redan kom från Errata. Loop, ekokammare, den eviga återkomsten, osv.
popoffsky | 2007-06-01 kl 8:40 | #
no: jag tror nog att Stangroom, Wolin m.fl. har ett visst hum om vad de kritiserar i sina artiklar. Tankeväckande läsning. I numret finns visst även en postmodernismkritisk recension av professor Bauhn i Kalmar.
Apan Apansson | 2007-06-01 kl 8:40 | #
Ja, Stangrooms artikel kändes angelägen. Det är väl bara Lundberg som blir en smula paranoid och parodisk i sin dogmatiska kulturkonservatism.
F | 2007-06-01 kl 8:40 | #
fair enough. (not.)
.
no | 2007-06-01 kl 8:40 | #
Om "DET ÄR LÄTT ATT FÖRSTÅ vad som får postmodernister och andra att värdesätta kunskapsrelativism. Det har sin grund i önskan om jämlikhet." så är det lätt att förstå att det är önskan om att mobba och skryta med sina kunskaper som driver de postmodernismkritiska.
axess of evil | 2007-06-01 kl 8:40 | #
Att skryta med sina kunskaper för att mobba de postmoderna verkar ju litet bakvänt. Dom tror junte på kunskaper.
P | 2007-06-01 kl 8:40 | #
Jag gillar inte det där schablonaktiga pratet om postmodernismen som florerar både här och där, Lundberg går inte fri heller. Det blir ingen vettig diskussion av det. Man kan inte bara klumpa ihop en postmodernism på det där sättet. Lundberg skulle lika gärna kunna hitta stödjepunkter för sin postmodernismkritik hos postmodernisterna själva som i modernismen/upplysningsarvet.
Lars Larsen | 2007-06-01 kl 8:40 | #
Alla (eller jag) verkar ha missat det skarpaste inlägget (ruta 3):
http://www.svd.se/statiskt/serier/Default.asp?serie=berglin&selectDatum=1
Harald | 2007-06-01 kl 8:40 | #
"Antingen är OEI-'gänget' en subkultur och står inte alls för en allenarådande ideologi som genomsyrar det svenska kulturlivet, eller så är de själva normen, men vart tar då den normbrytande negativismen vägen?"
Skriver Andreas Jakobsson i UNT, vet inte om artikeln varit uppe här tidigare.
http://www2.unt.se/avd/1,1786,MC=5-AV_ID=622356,00.html
Om OEI alltså är normen, som vissa påstår, så är det väl i så fall de "traditionella" poeterna som ägnar sig åt normbrott och destruktiv negativism?
Nej, OEI utgör bara ett alternativ till konventionen och för det kommer de hätska reaktionerna som ett brev på posten. Man tål bara en poesi i taget, gemensam för alla, utan en massa tjafs runtomkring.
Björn | 2007-06-01 kl 8:40 | #