Opus oei
Idag svarar jag kort på Johan Lundbergs konspirationsteorier om OEI och samtidspoesin från igår. Håhåjaja.
1 Trackback(s)
- Jun 2, 2007: Krakel debacle -- poesi OEI « David Nessle
Kommentarsfunktionen är tills vidare avstängd, på grund av en efter hand alltmer permanent semester från det interaktiva infernot!
37 kommentarer till "Opus oei":
Läste din artikel först och skrattade gott. Läste sen Lundbergs och fann att det fanns något tankeväckande i den ändå. Försöker nu summera intrycken: Lundberg driver en vendetta mot allt som är för experimentellt och ultramodernistiskt. Liknande stämningar dyker upp titt som tätt, hos Jesper Högström t ex. Och ibland håller man med, vem föredrar inte en välskriven 1800-talsroman framför en oläsbar lunta om Midsommarkransen? Men så erinrar man sig att man gillar många experimentlitterära verk också. Motsättningen är på ett sätt lika onödig som en kamp om vilket som är bäst, fotboll eller mikroskop: båda är bra och kan finnas sida vid sida. Det enda som hindrar en sån tolerans är att litteratur känns lite som religion för de berörda, och kanske måste kännas så om det ska komma till några ambitiösa verk. Men, för att komma till saken, är det inte ändå ganska fascinerande att se det konspirationsnät Lundberg väver? Alla vet ju att det är så det går till i kulturvärlden (och säkert i de flesta andra världar). Är det inte ibland en skrämmande insikt, hur klickarnas medlemmar upphöjer varandra? Önskar man sig inte lite fler fristående aktörer, samtidigt som man vet att detta fristående knappast finns, och om det finns sannolikt bara leder till att det inte blir något publicerat. Den insikt du har och som Johan Lundberg naturligtvis också har men väljer att glömma för att han ogillar OEI är ju att klickbildandet och kompishyllningarna dels ligger nära den mänskliga naturen, men dels också ödesdigert nog är en av förutsättningarna för kulturlivets existens. På den här planeten åtminstone. Men ändå, är det inte en gnutta obehagligt när man ser nätverken presenteras i detalj? Vad jag skulle vilja se vore en motsvarande skiss över andra litterära gängs förbindelser. Till slut skulle man få komplicerade diagram över alla nätverk och deras aktiviteter som nog skulle säga något om makten i det litterära fältet, och bidra till att förklara varför många upplever detta fält som en ointaglig och pretentiös finkulturbastion och hellre läser deckare (utan att riktigt fatta att deckarvärlden förstås har sina klickar och sina uteslutningsmekanismer). Vad vill jag ha sagt? Att även om du vann diskussionen mot Lundberg så var det snarare 3-2 än 1-0.
direktören | 2007-05-24 kl 10:10 | #
Mycket väl sagt, direktören. Längre en till en medvetenhet om våra egna maktstrukturer och deras relativa exklusivitet går det väl inte att komma i mänsklig mognad, konspirationsteorier á la Lundberg och Björsten tycks däremot uppstå ur en närmast pubertal besvikelse över befintligheten av dessa människans eviga villkor hos alla andra än dom själva och deras gäng. En ömsinthet och försoning med klickväsendets oundviklighet är att förespråka. Jag tappar lusten att spela med i konspirationsteoretikernas fotbollsmatch.
Lars Larsen | 2007-05-24 kl 10:10 | #
igår skrev jag en recension som blev ett debattinlägg istället: http://hd.se/kultur/boken/2007/05/24/svebskt-poesikotteri/
oei tycks vara mångas ömma tå. men vill oei ens själva vara underground?
jp | 2007-05-24 kl 10:10 | #
När får vi se den stora uppgörelsen mellan dig och din bror, då, Jenny?
Malte | 2007-05-24 kl 10:10 | #
när du kommer hem till oss på jul - då läser vi fröding i stämmor!
jp | 2007-05-24 kl 10:10 | #
Johan Lundberg är ändå hopplös. Liksom Jesper Högström. Inte för att de är estetiskt ute och cyklar (läser man på lite så inser man iofs snabbt att standardromanen av 1800-talssnitt är ett undantag i de senaste 5000 årens världslitteratur och inte alls något naturgivet självklart - och "experiment" (vilken konst är inte i någon mening experimentell?) är minst lika ofta ett återvändande till olika typer av källor som försök att göra något absolut nytt) utan f a de undantagslöst använder sig av besynnerliga morali(sti)ska argument: det "experimentella" är elitistiskt, exkluderande, snobbbigt osvosvosv. Det är en camorra som styr, intriger, falskspel, lurendrejeri… Man skulle vilja se lite rent litterärt estetiska argument för att det ena eller andra verkligen är bättre. Varför skulle 1800-talsromanen i all evighet vara så himla överlägsen allt annat? Såg f ö inte debatten om Kris en gång i tiden ungefär ut som denna "debatt" om OEI?
F ö har JL ju själv en egen tidning, Axess, med ett eget mäktigt nätverk, resurser, herrgårdar, helikoptrar osv, som han kan använda f a skapa en väldig kulturell o litterär maktbas! Problemet är bara att man måste ha något att komma med också. Det är som med vanlig reklam, t ex. Lovar man att den egna konserverade gröten är den absolut sötaste som finns på marknaden så bör den vara åtminstone nästan det också, annars går inte folk i längden på ens övertalningsförsök…
Tobbe | 2007-05-24 kl 10:10 | #
Det är märkligt, men jag tycker att Lundbergs missnöje med den svenska poesin något mer befogat (om än, som nämnts, en smula paranoitt) än Jesper Högströms artikel "Epik i kistan" som känns fullkomligt uppåt väggarna. Experimentell, kontinalinspirerad prosa är ju inte direkt något vi är bortskämda med i Sverige - det är socialrealism à la Svinalängorna som hyllas.
F. | 2007-05-24 kl 10:10 | #
En veritabel språklig förtätning minsann. Hur är det fatt? Kotterier har alltid funnits, visst, liksom kritiken av dem. Gud vare lov finns också de som på eget bevåg ställt sig utanför.
Jag skiter väl i Johan Lundberg, men i sak har han ju rätt.
Elmo | 2007-05-24 kl 10:10 | #
"Jag skiter väl i Johan Lundberg, men i sak har han ju rätt."
jo, visst, kanske det. men frågan om jäv, buksvågrar, konspirationer o dyl är mindre intressant än frågan om 'intolerans' och 'makt'. två saker som enligt lundberg utmärker en viss krets, kring vissa tidskrifter. fan vad bra de måste ha det de där poeterna och redaktörerna som trots sin enögdhet och sina skygglappar har så mkt att säga till om …
.
Anonymous | 2007-05-24 kl 10:10 | #
Det är knappast poeterna som har någon makt i det här landet. Debatterna dör ut, för det är knappast någon som bryr sig om att några skitgubbar tyckte att Ann Jäderlund var "obegriplig" på 80-talet, eller att Kay Glans skräcklades av Teratologen och Bret Easton Ellis på 90-talet - - -
bernur | 2007-05-24 kl 10:10 | #
Ett bra exempel som på sätt och viss undergräver Johan Lundbergs resonemang i den aktuella debatten kan man förvisso även hitta här i denna blogg. Malte skriver: "Som Annina mycket riktigt påpekar är en av de bästa sakerna med en blogg att det där är tillåtet att hylla folk man känner. Jag kan därför till exempel skriva att jag tycker att Gabriella Håkanssons nya roman Hjärnmänniskan är mycket rolig och läsvärd, trots att jag senast träffade henne igår hemma på ett okristligt långfredagsparty hos just Annina. (Om någon härav drar slutsatsen att den svenska litteraturbranschen är aningen inavlad, så är det en helt riktig tanke. Om någon härav drar slutsatsen att den svenska litteraturbranschen är föga religiös, så, tja, jag vet inte.)" Att påstå att det i den svenska litteraturbranschen inte råder ett visst ömsesidigt gillande av varandra vore bara hyckleri.
. | 2007-05-24 kl 10:10 | #
http://www.aftonbladet.se/vss/kultur/story/0,2789,1078218,00.html
Exeget | 2007-05-24 kl 10:10 | #
Och
http://www.aftonbladet.se/vss/kultur/story/0,2789,1078248,00.html
Exeget | 2007-05-24 kl 10:10 | #
http://sydsvenskan.se/kultur/article240957.ece
Exeget | 2007-05-24 kl 10:10 | #
Typiskt att det blir debatt när man är bortrest. Har ju försökt få till det så många gånger. Experimenterat, påstått saker, försökt provocera, förgäves alltid förgäves - men närå, aldrig blir det som man vill ha det. Ingen minns att en annan debuterade med konkretism och hela baletten ett drygt år innan OEI började komma ut, *snyftsnyft*
Men, ok, de här trådarna lär gå att ta upp lite närsomhelst under de kommande 50 åren, så jag hinner väl engagera mig mer nästa gång.
Själv befinner jag mig stipendiegödd (tack f a jag slipper vara kommersiell!!!) och slö i Grekland, östra Makedonien. Läser bara Sture Linnér, Anna Komnena, hellenism och bysantologi, kanske lite Runciman sen och om jag hinner en roman på stranden. Jo, förresten, jag läste den här John Ajvides andra bok, som jag missat tidigare. Väldigt bra. Underhållning i toppklass! Smått gripande faktiskt. En bok om kärlek och relationer. Jag identifierade mig stenhårt med den synska mormorn.
Bis next time litterati!
Tobbe | 2007-05-24 kl 10:10 | #
Roligast är Daniel Sandström i Sydsvenskan. Han som i artikel efter artikel framhållit "den globala anglosaxiska romanen" som någonting för alla svenska språkdjur eftersträvansvärt, har nu ändrat uppfattning totalt. Vinden har vänt, och plötsligt gör sig Jesper H och Johan L, som i sina respektive artiklar vädrar exakt samma åsikt som Sandström vädrade i går, enbart löjliga. För säkerhets skull får sig även Anna Hallberg en släng av sleven, och i artikeln förekommer ordet "ankdamm" elva gånger.
Anna Hallberg pratar och pratar om att hon egentligen vill prata prosa, och av Lars Mikael Raatamaas artikel begriper jag inte ett ord.
Medicindags!
Elmo | 2007-05-24 kl 10:10 | #
Även om Raatamaa har rätt i att det ser bättre ut nu än på länge, är det inte utan att jag känner mig trött på allt detta snack om teknologi, maskin, förhandling, produktion och demokrati. När de orden började användas var det för att göra oss uppmärksamma på något viktigt; nu har det bara blivit tomma klyschor. Det är som om han har glömt att språket också är det i vilket att förstå andra och att göra sig förstådd först blir möjligt.
H. | 2007-05-24 kl 10:10 | #
Jag tycker också att John Ajvide Lindqvist är ett namn som Högström missade. Han gör ju ganska precis vad som efterlystes i Expressenartikeln. Otroligt bra, dessutom.
darke | 2007-05-24 kl 10:10 | #
Demokratiskt bollsinne.
Metatron | 2007-05-24 kl 10:10 | #
Kanske någon skulle undersöka olika historiska kulturella "utvecklingar". Jag har för mig att t ex impressionisterna kände varandra och ställde ut tillsammans. Kan det vara sant? I så fall var det ju jätteorättvist mot Salongsmålarna!!!Måndagsgruppen, hur var det med den? Och hur var det med Woolf och Bloomsburymänskerna? Visst var de bekanta med varandra på olika sätt? Fy fan vilket intrigmakeri säger jag!
Säkert går det att hitta fler sanslösa konspirationer som fört den kulturella utvecklingen bort från den sanna vägen: bilder som man ser vad de föreställer, musik som är skriven enligt kvintcirkeln och böcker som handlar om världen som den är, utan att konstra till det i onödan. Men det kanske inte är för sent än…
Tobbe | 2007-05-24 kl 10:10 | #
Jonas Thente mot Tobbe:
"Sedan slutet av 1960-talet har varenda svensk litteraturdebatt handlat om vem som känner vem. Estetik diskuterar vi inte, för det är så svårt att formulera vad man tycker. Bättre att berätta att den kritikern känner den författarens svärmor vars kusin i tredje äktenskapet äger aktier i det förlaget som ger ut en bryllings marsvins debutdiktsamling.
Det blir så härligt konkret då, och långt ifrån det där besvärliga med att säga vad fan man faktiskt vill med litteraturen."
Sluta upp med dravlet, Tobbe. Ta parti, skriv relevant.
Jiro | 2007-05-24 kl 10:10 | #
Alltid lika skönt att få lite smisk av en pseudonym som uttrycker sig genom citat! Ohohoh, så pomo!
1) Alla har alltid känt alla.
2) Det finns inget "normalt" sätt att författa - exempel ur historien bevisar detta. 1800-talsromanen är ett rart undantag: lika väsentlig som huvudspår för prosan som sonatformen för musiken eller salongsmåleriet för konsten. Studera våra största klassiker - Bibeln, Dante, Homeros, Shakespeare (vem kan säga att någon roman från 1800-talet är psykologiskt bättre eller mera realistisk än vilken pjäs som helst av Shakespeare? På blankvers och fullproppad med litterära o a allusioner…) t ex - och de stora linjerna genom forskarna Curtius, Highet, Praz, Hocke osvosvosv. Litteraturhistorien själv vederlägger lätt normalitetsargumentet vad prosan anbelangar. (Detsamma gäller poesin, fast den är inte riktigt mitt gebiet…)
3) Liksom fotot förvaltar bildrealismen sköter biografier, historia, deckare o a fack- resp underhållningslitt om den traditionella "realismen". Konstprosan har, enligt mig, andra och intressantare uppgifter. Fast jag tycker om god underhållning också! Ajvide är ett lysande exempel på verkligt bra sådan. Och fackböcker, både om historia och annat, slinker ner av bara farten, särskilt om de är motståndslöst välskrivna på ett sätt som är helt ointressant rent konstnärligt. Jag söker olika utmaningar i olika typer av litteratur. Jag äter inte brylépudding som huvudrätt.
4) Om inte dagarna vore så långa skulle jag aldrig brytt mig om att förtydliga såhär i onödan. Silence, exile, cunning är svårt asså, när man sitter såhär halvvägs till Svarta havet. I morgon börjar jag en grundlig Ovidiusstudie, först breven från exilen! (Idag en kubansk deckare på stranden. Artikel följer.)
4b) Jag har druckit öl med både Malte, Johan L, J Högström, Lars M R, och säkert någon mer här nämnd som jag inte minns. Skrivit både i Axess och OEI - liksom t ex Jesper Olsson, Sveriges bästa yngre kritiker, och en trevlig jävel, som jag också skålat med!
4c) Alla känner alla. Låt oss tala estetik istället - vad ska vi ha skönlitteraturen till, egentligen? Igenkänning, spegling, bekräftelse (och upprepning=trygghet) är det verkligen det mest angelägna?
Tobbe | 2007-05-24 kl 10:10 | #
Nej, låt oss tala etablissemang. Eller låt mig iallafall göra det. Det står alltså klart efter Lundbergs artikel att OEI-nätverket är ett kotteri, förvisso startat utan konspiratoriska avsikter, som likväl blivit så framgångsrikt i sitt nätverkande att det idag är att betrakta som etablissemang. Det attraherar makten, kultursideredaktörer och stipendiefonder, med de rätta attityderna, intar själv maktpositionerna och belönar de egna. Likt Wirséns vördade etablissmeang på sin tid spelade med kung, fosterland och idealism, så kör OEI idag med gammal trygg modernism (vad de nu än vill kalla den) och materialism. Inget nytt under solen, som Tobbe så världsvant påpekar, men usla etablissemang är väl till för att avslöjas och krossas, n'est-ce pas? Vad är det egentligen Lundberg gör för fel?
Ytterst probematiskt blir det hela likväl då etablissemanget lyckas hålla fast vid de de heliga antietablissemangsinsignierna. Dessa ligger ju, Tobbes resonemang till trots, inbäddade i själva den modernistiska ideologin — den må vara hundra år gammal — och OEI-ideologerna kan därmed etablera en hegemoni som blir oantastlig. Det är ju trots allt än så länge få som vill ta till den verkligt radikala arsenalen.
I min framtida vänsterfascistiska solstat kommer etablissemanget f.ö. att vara briljant, omutligt, och kompetent, inte tal om något annat.
Pietro | 2007-05-24 kl 10:10 | #
Konst som man ser vad den föreställer? En OEI-dikt ser man ju på stubben vad den föreställer; den föreställer sig själv. (Och pretenderar därmed på att säga någonting om världen.) Vad föreställer Shakespeare? (Jag skulle säga människans liv in extenso. Eller helt enkelt: "världen som den är".)
Risum teneatis, amici?
Elmo | 2007-05-24 kl 10:10 | #
Lundberg gör felet att gå på det hela som vore det en konspiration. Det är väl klart att det håller på att kristalliseras ett etablissemang ur OEI, liksom ur Kris på 80-talet. Är det fel? Visst är usla etablissemang till för att avslöjas och krossas - men att medlemmarna i etablissemanget alla känner varandra (och att rentav Johan Lundberg själv är bekant med några av de ledande inom OEI, som t ex Jesper Olsson) är inte ett tillräckligt argument mot gruppen ifråga. Det är ett blindspår. Argumenten måste vara sakliga för att nå vidare.
"Modernismen" är idag också vår tradition. En förlängning av romantiken, med rötter långt ner i renässansens individualism och genikult. Ja? Och ett motmedel mot detta vore…? Återgång till något rent och äkta? Återupprättande av kristendomen kanske? Koreanska animationsstudior som modell för den nya postpostpostmoderna eller neonyklassicistiska estetiken?
Så länge individualism (och ungdom) dyrkas här hos oss kommer uppror mot etablissemanget att vara självskrivet på repertoaren, för alla som vill bli något. Den som vänder sig mot detta kan sätta sig och börja kopiera "Krig och Fred" för hand, eller något i den stilen.
Vi har våra gester, våra traditioner, våra rites de passage och med tanke på över hur många århundraden dessa utvecklats så tycker jag att den här idén att revolten och individualismen skulle kastas över ända sådär från den ena dagen till den andra bara är ännu en idé i precis samma tradition: liksom OEI-dikten som föreställer sig själv bekräftar dessa som nu ropar på nedrivning av revolttraditionen och den förkättrade modernismen bara precis det de säger sig vända sig emot. Snacka individ- och genikult om man tycker att nya författare ska stiga fram fullt rustade ur intet och utan att känna någon annan!
En trevlig artikel för alla, inkl Elmo, under mitt nom de plume.
Tobbe | 2007-05-24 kl 10:10 | #
Jag identifierar två spår i Tobbes inlägg ovan.
1) Låt oss inte bry oss om att folk nätverkar ihop sig till grupper. Det händer nämligen alltid. Sen gäller det självklart att skilja på usla och bra grupper (de förra ska krossas). Tobbe tar inte upp hur man skiljer dem åt.
2) Paradoxer, paradoxer! Modernismen bröt med traditionen. Sedan blev den också tradition på nåt sätt - där har vi första paradoxen. Sedan efter ett tag till ville folk bryta med den modernistiska traditionen, som påbjuder traditionsbrott. Därmed förordar de dock ett grepp (traditionsbrottet) som i sig redan är modernistiskt - andra paradoxen.
Så slutsatsen är väl ungefär att ALLA ÄR LIKADANA, för alla nätverkar och alla är modernister, fast just därigenom traditionalister (eller tvärtom).
Tobbe, du har alltid en skön svada, men varför lyckas du aldrig säga något genuint spännande eller radikalt i en debattsituation? Det tycker jag är en intressant fråga. Så fort du, Tobbe, tar tag i ett ämne blir det liksom bara en jämngrå puttrande bildningsgröt. Konflikter, som ju ibland faktiskt uppstår, löses upp i ingenting: "Jamen alla har ju alltid sagt . . . och så var det ju redan med Dante . . . och efterrätt före huvudrätt vore ju tokigt, inte sant?"
Du frågar ju själv ovan, med "glimten i ögat" - tjohej! varför du aldrig lyckas provocera igång nån litteraturdebatt. Ja, varför, varför, hur kan det komma sig!? Kanske för att din ton är så godmodig, så grundvänlig och icke-upprörande? Kanske för att det du säger - alltid bildat, välformulerat, trevligt att läsa - aldrig riktigt skakar om. Och varför måste det göra det? Du verkar vara en fin kåsör, en spirituell samtalspartner, en kvick och älskvärd ciceron, som också råkar vara en skittråkig debattör. Ändå vill du alltid blanda dig in i leken när det är debatt. Det är som om du missuppfattat din egentliga styrka, missuppfattat . . . ditt väsen.
Jesper | 2007-05-24 kl 10:10 | #
Jaja, åsså en metanivå som ska vara lite lagom sårande. Jag är immun. Alltid är det nån som tycker den har rätt att mästra en istället för att själv säga något väsentligt.
Grupperna skiljs genom vad de de facto gör. Inte vilka de är/känner.
Det är delvis en paradox, och kanske en återvändsgränd - eller vad annars?
Vad anser du själv Jesper? Eller är du ännu en av alla de metadebattörer som bara är intresserade av att lägga locket på?Inga egna åsikter, men många synpunkter på andra(s).
Tobbe | 2007-05-24 kl 10:10 | #
Vi kan gärna försöka hoppa ner från metanivån till sakfrågan. Ja, halva mitt email tog på ett sakligt sätt upp dina sakargument. Och det verkar ju till och med som om du accepterat min sammanfattning av din syn den modernistiska traditionens paradoxer. Vi har alltså tillsammans naglat fast vad du ser som problemet: modernismen har blivit en tradition, och de som då vill återgå till traditionen försöker genomföra ett traditionsbrott, vilket gör dem till modernister.
Jag tycker inte att du har fel, men din beskrivning av läget fångar inte knappast modernistiska logikens komplexitet. I det moderna utdifferentieras konsten som en autonom aktivitet, vid sidan om religionen, politiken osv. Därefter handlar inte konsten om världen, religionen etc. utan endast om sig själv: den bevarar och bevisar sin autonomi just genom att bli självreflexiv, genom att bara handla om sig själv. Om nya konströrelser då negerar tidigare strömningar är det konstens sätt att utöva självreflexion i en tidsdimension: konsten handlar om sig själv just genom att den negerar tidigare former av konst. Konsten upprätthåller alltså sin autonomi genom att bedriva en självreflexion i form av fortlöpande negationer. Det ser ut som en "återvändsgränd", tycker du (och avslöjar därmed hur lite du begriper), men konsten skulle försvinna som autonom aktivitet om den gav upp.
Jesper | 2007-05-24 kl 10:10 | #
Kan nån förklara för mig vad det där betydde?
Exeget | 2007-05-24 kl 10:10 | #
Varför vill puckon alltid att andra uppmärksammar hur lite dom förstår?
Jesper | 2007-05-24 kl 10:10 | #
Men det är ju snudd på obegripligt, därtill i stora stycken nonsens, så som jag läser det. Vad menar du till exempel med detta? "I det moderna utdifferentieras konsten som en autonom aktivitet, vid sidan om religionen, politiken osv. Därefter handlar inte konsten om världen, religionen etc. utan endast om sig själv". Eh … jaha. Enligt vem? Det vore ju bekvämt om man kunde läsa all modern konst, i vid bemärkelse (jag antar att du menar konstarterna i allmänhet eftersom det hela startade i en diskussion om litteratur), som konst för konstens egen skull. Det skulle ju frita oss från mödan att faktiskt tolka, att förstå, att närma oss det som konsten – litteraturen i det här fallet – kan innebära.
Och vad är det som gör dig så förbannad, egentligen? Du håller en väldigt aggressiv ton i dina inlägg. Jag ber om ursäkt för min milda sarkasm i inlägget ovan … men ärligt talat så blir jag genuint nyfiken på vad du faktiskt menar med det du skriver, och vad de resonemangen sen får för konsekvenser för den debatt som just nu förs. Är det genom dessa ögon som vi ska se den ena sidan i debatten? En ärligt menad fråga, inte det minsta sarkastisk eller tarvligt menad.
Exeget | 2007-05-24 kl 10:10 | #
Jaha, OK, ja, då skruvar vi ned tonen lite. Inte bra, ursäkta!
Jo, jag menar, grovt förenklat, att konsten, den moderna konsten, handlar om sig själv. "Enligt vem?" Enligt de flesta som skrivit om konst i det moderna. Gonatt.
Jesper | 2007-05-24 kl 10:10 | #
Egentligen, för den oinvigde som inte har en endaste vän i kulturvärlden och som saknar alla uppiggande anlag för konspirationsteorier, finns det bara ENDAST TVÅ intressanta frågor i det som skrivits ovan:
1) Vem är Jenny Högströms bror? Och intressantare och mer spännande
2) Vad gör de på jularna mer än läser Fröding i stämmor?
Klär ut sig til Särimner och Rydbergs lille tomte…
Vi väntar spänt på svar.
Crister | 2007-05-24 kl 10:10 | #
Jennys bror är Jesper, deras vidare julseder vågar jag inte spekulera i.
–
För den som vill fördjupa sig i det historiska perspektivet snubblade jag för övrigt just över detta på en läsvärd blogg:
http://vunex.blogspot.com/2007/05/kids-today-1642-1942.html
Malte | 2007-05-24 kl 10:10 | #
Det förefaller vara svårt att kritisera kotterier på ett lyckat sätt. Såhär skev Natalia Kazmierska när Ernst Billgrens AK3 hade premiär: "Att titta på dramaserien AK3 är som att stiga in bland mosaikrävar, cynismer och borgarritualer i någon av regissören Ernst Billgrens målningar och det är otäckt på riktigt. Inte för att AK3 är den tuffa konspirationsthriller i konstmiljö som den utger sig för att vara. Inte heller för att den djävulska sammansvärjningen av korrumperade konsthögskolerektorer, kulturchefer och kuratorer, "Akademiens kommitté för kontroll av kultur", som dess handling kretsar kring skulle vara trovärdig nog att skrämma skiten ur en. Utan för att det här är Ernst Billgrens självporträtt."
Anonymous | 2007-05-24 kl 10:10 | #
Jag hittade en skrift från SI här från 1983, Contemporary Swedish Prose, av Ingemar Algulin. Där står det bl a att
"Voices of crisis are making themselves heard once again [...] In the summer of 1980 there was a confused and animated discussion on the arts pages of Swedish newspapers and elsewhere on the need for a more experimental type of novel, focused on problems of form narrative and on prospects for expression and expansion in the prose."
Är det bara jag som skrattar? Det var f ö Gellerfelt som satte igång det hela den gången.
Visste ni apropå allt och inget att huliganerna i hejaklackarna på hippodromen i Konstantinopel hade HOCKEYFRILLA!!! De ville se ut som barbarer. Det var provokativt. Punkigt kanske rentav.
Tobbe | 2007-05-24 kl 10:10 | #