Böök och gustaviansk prosa
Jag ströläste lite i Bööks gamla doktorsavhandling Romanens och prosaberättelsens historia i Sverige intill 1809 (utgiven 1907) och idag, än mer än på Bööks tid, måste man beklaga att det skrevs så lite prosa under gustaviansk tid. Väldigt lite av all den poesi (och än mindre dramatik) som producerades då framstår idag som levande. Men när poeterna undantagsvis sänkte sig till att skriva prosa blev det ofta så pass bra att man kan undra vad de kunde ha åstadkommit om de tagit genren på allvar… Personligen föredrar jag nog Kellgrens brev och prosafragment framför hans dikter. Om någon idag till äventyrs skulle läsa Leopold är det väl snarare essäerna än dikterna. Bellmans poesi lever förstås, men behöver då som nu musiken för att komma till sin fulla rätt – och det vete tusan om han ändå inte är ett strå vassare i sina enstaka prosastycken… Och den poet från perioden som står sig bäst, Anna Maria Lenngren, är ironiskt nog den som både i sin raka form och sitt realistiska innehåll ligger prosan närmast.
Bööks avhandling, som till stor del handlar om idag helt bortglömda och litterärt sett föga intressanta författare, är för övrigt ett utmärkt exempel på att forskning om populärlitteratur, författarskap och genrer utanför kanon absolut inte är något nytt. Snarare tog litteraturhistorikerna sådant på större allvar innan de utropade sig till litteraturvetare och därmed blev intresserade av skarpa avgränsningar av vad som var "litteratur".
