Städning
Okej, kulturministern bortstädad. Få kommer sakna henne. För övrigt granskade DN häromdagen städbranschen, som tycks vara minst lika kulturintresserad som regeringen:
På adressen är den ideella föreningen Lyriska klubben och Café des artes registrerade. Enligt registreringsbeviset ska firman bedriva servering i samband med lyrisk konst.
Själv har jag dammsugit och våttorkat mina golv idag. Vore inte subventionerat tjänstefolk till författare ett lysande och kulturvänligt reformförslag?
109 kommentarer till "Städning":
Hur i hela helvetet kan man VÅTTORKA nånting??!!
Gunnar | 2006-10-16 kl 22:24 | #
Nej, bilda i stället Authors Unlimited Ltd., en författarkoncern (där var och en äger ett dotterbolag) och registrera rubbet på Kanalöarna. Gå sen hem till varandra och städa (med mikrofiberduk!), korsfakturera hej vilt och dra av allt, inklusive nerslitna skor.
Vill de ha entreprenörer ska de få det!
Olov | 2006-10-16 kl 22:24 | #
"Lyriska klubben"! Låter som en lika bra täckmantel som den där Sherlock Holmes-berättelsen ("De rödhårigas förening" väl?) där två rödhåriga män fick i uppdrag att skriva av Encyclopaedia Britannica, medan man litet längre bort grävde en tunnel in i det stora bankvalvet.
Låt oss genast bilda Carl August Nicandersällskapet och inleda olagliga valutaaffärer.
Magnus | 2006-10-16 kl 22:24 | #
Författare ska föregå med gott exempel och inte ha något tjänstefolk tycker jag. =)
Lena Petersson | 2006-10-16 kl 22:24 | #
Linda Skugge verkar inte vara förtjust i att ge fler perks till författare i alla fall
http://www.expressen.se/index.jsp?a=717521
David | 2006-10-16 kl 22:24 | #
Jag vet inte om man bör bry sig om vad Skugge tycker. Det är förstås inte ovanligt att folk blir högervridna när de blir äldre och börjar tjäna pengar, men att bli det samtidigt som man regredierar till dagisnivå är förstås lite originellt.
Annars är det lustigt att den här typen av populistiska angrepp alltid handlar om just kulturen. Det är aldrig någon som angriper exempelvis bidrag till elitidrotten (jfr Sthlms borgerliga majoritets planer på två nya fotbollsarenor, t ex) eller till elitforskare inom matematik och fysik, o s v.
Malte | 2006-10-16 kl 22:24 | #
Skugges krönika var ärligt talat något av det dummaste, mest inskränkta, minst insiktsfulla och rent ut sagt mest hårresande som jag läst i någon svensk tidning någonsin.
Exeget | 2006-10-16 kl 22:24 | #
Skugge, var inte det en av Goebbels älskarinnor?
Tobbe | 2006-10-16 kl 22:24 | #
"Det är så livet funkar, honeys." Upppenbarligen inte. Det vet till och med Timbro, även om de inte så gärna talar om det.
Och det här att skriva "finkultur" och "kulturelit" med en massa i:n, är det menat att härma det s.k. överklass-i:et? I så fall fattar jag inte kopplingen.
Vad säger ni om det här deliriet från Göran Skytte då?
http://www.svd.se/dynamiskt/ledare/did_13856500.asp
Olov | 2006-10-16 kl 22:24 | #
Korsar man Skyttegraven och Skuggboxarn torde man komma upp med ett blålila monster vid namn Den För Evigt Självgode Skygglappsförsedde. Ett skälmskt och ljushylt litet barn. Inte ett dugg skyggt, dessvärre. (Namnet är förresten indianskt och betyder ingenting.)
Elmo | 2006-10-16 kl 22:24 | #
Fast det finns ju vissa poänger man kan göra istället för att som skugge kräva att stipendierna ska tas bort. Tex fråga sig om andra författare inte kunde gjort bättre saker med pengarna än att skaffa ett kritvitt rum. Man borde kanske dela ut beloppen i matcheckar på ica eller kuponger på Maltes städfirma istället för cash om den nu går till såna här grejer. Man undrar ju om Astrid verkligen skriver bättre böcker i det där rummet.
Låter lite läskigt förresten, at sita i ett rum där allt är kritvitt. Som nåt ur 2001 a space oddyssey; Astrid i sitt vita rum med ett enormt foster utanför fönstret.
David | 2006-10-16 kl 22:24 | #
Och nu har David vissa poänger.
Om man är författare och promt måste ha en subventionerad skrivarstuga, då ska man - banne mig - förvisas ut i den långa landet Sveriges allra mest ogästvänliga periferier. En fuktskadat torp i säg Ronneby. Där kan det nog skrivas bra böcker. Och så motverkar man urbaniseringen och stockholmscentreringen på samma gång. Det, mina vänner, kallas att slå två flugor i en smäll!
Name | 2006-10-16 kl 22:24 | #
Att garantera att människor har råd med mat är väl snarare en uppgift för socialtjänsten. I det här fallet handlar det väl mer om att t.ex. ett bokförlag erbjuder sina författare en arbetsplats eller att kulturförvaltningen kan ge ateljéstipendium till verksamma konstnärer.
sara | 2006-10-16 kl 22:24 | #
Läste just Skugges krönika och tyckte inte att den var så upprörande. Skattefinansierade konstnärer - det måste ju vara en ganska ny grej, i alla fall en uppfinning från andra hälften av 1900-talet. Varför kan man inte kräva att författare skall leva på sitt yrke? Och om de nu inte kan tjäna nog med pengar på att skriva böcker, varför kan man inte begära att de tar ett annat jobb för att försörja sig, i alla fall under vissa perioder? Kafka arbetade som advokat på dagarna och skrev på kvällar och nätter.
Jan | 2006-10-16 kl 22:24 | #
Hehe, ja dagens folk är bortklemade. Till och med Einstein stämplade ju på patentverket medan han filade på relativitetsteorin, men idag ska varenda snorvalp som skrivit en ringsignal åt Jamba gråta blod när de inte kan leva på sin musik för att folk delar filer.
Är det inte så att svältande konstnärer presterar bättre? Eller var det pårökta kanske…
David | 2006-10-16 kl 22:24 | #
Fast å andra sidan…
är Linda Skugge en del av det som är den etablerade kulturen i Sverige anno 2006. Om det ändå gick att byta ut henne mot någon som hade lite mer bett, som till exempel Julie Burchill.
Och för egen del tror jag att är det något område som ger sällsynt stor effekt per satsad skattekrona så är det just kultur. Lägg en miljard till på försvarsbudgeten och ingen märker någon skillnad. Lägg en miljard till på kultur och det kommer att märkas skillnad. Om det är fel att tro det är det på tiden att någon tar mig ur den illusionen.
The Loser | 2006-10-16 kl 22:24 | #
1) Skattefinansierade konstnärer har varit regel snarare än undantag under större delen av mänsklighetens historia. I en eller annan form. Typ som när man gjorde Bellman till direktör på kungliga lotteriet utan någon direkt plikt att sköta tjänsten.
2) Statliga författarstipendier är inte precis överdådiga. Det lilla fåtal som har de mest förmånliga får, om jag minns rätt, 8000 i månaden, på vilka man dessutom måste betala skatt. Som när det gäller alla former av bidrag förekommer det så klart att fel personer får dem, eller använder dem till fel saker. Men eftersom det totala beloppet är så litet framstår det inte direkt som något gigantiskt samhällsproblem.
Nej, om de som är upprörda verkligen var upprörda för pengarnas skull, så funnes det nog många exempel på större slöserier med skattepengar. Snarare är det väl kulturen som sådan de ogillar, och pengarna en praktisk-populistisk angreppspunkt.
3) "Skrivarlyor" behöver inte vara särskilt dyra. Där, som annars, kan man ha tur på hyresmarknaden. Jag tror inte heller att de blir dyrare bara för att man målar väggarna vita.
4) Är microfiberdukar det nya svarta?
5) Jag höjer mina krav och kräver även subventionerad punschveranda.
Malte | 2006-10-16 kl 22:24 | #
Nä, mikrofiberdukar är den nya plasten. För övrigt tycker jag du borde ha en mecenat av kött och blod (haja avundsjukan!) - en som givetvis tillhandahåller punschveranda, städhjälp och anteckningsböcker med blodröda läderomslag.
Olov H | 2006-10-16 kl 22:24 | #
Exeget: high five på det! Låt mig kräkas över skugges radhus. snälla snälla snälla! det DÄR är kulturpolitikens ättestupa: "ju mindre kulturpolitik desto bättre", "kultur(politik är en privatsak." bla bla bla. jag blir galen. jag vill bara skriva fula ord, men det känns inte så konstruktivt… Och jag orkar inte ens föra mitt resonemang här, att det såklart såklart såklart måste finnas böcker som inte i försäljningssiffror bekostar nåns lägenhet, herregud. Eller kan vi inte avskaffa hela poesiutgivningen, va, skugge, direkt? för vem FAN tjänar pengar på det? De jävla poeterna är ju ändå bara ett bidragsutsugande maskformigt bihang på kulturkroppen. Och då menar jag såklart den RIKTIGA kulturen, den som FOLK vill ha, den som SÄLJER. åh suck och stön my god.
Elin | 2006-10-16 kl 22:24 | #
Undrar om inte Skugge hoppats på sådana reaktioner. Hennes uppmärksamhetspeak var väl när hon var som mest utmanande. Känns som att hon jobbade på en ny image som mamma och försvarare av utsatta mediekvinnor som diverse dokusåpatjejer, och att det inte funkat lika bra (hennes bok har ju inte sålt några drivor som hon själv noterar).
Kändes inte den teorin trolig innan så gör den ju det när hon forcerar in sin beef med Ranelid i texten som för att påminna alla om att hon en gång var på löpsedlar.
Den svåraste uppenbarelsen i det här är väl annars att någon uppenbarligen inte bara skriver bäcker, utan sedan även orkar städa. Då är man ju själv dubbelt usel^^
David | 2006-10-16 kl 22:24 | #
Linda Skugge recenserar Göran Sonnevis "Trädet" (1991) i Expressen, i en serie "Vi läser om…"
MYCKET SNACK OCH LITET HOCKEY
En kille som Göran Sonnevi som ha många idéer borde kanske tänka på att ta dom en i taget, här är det bara utkavlat på 300 glättade boksidorr med ojämna marginaler åt alla håll och man begriper ingenting. Herr Poeten har, ja, läst in sig på matematik och infitesimalkalkyler och en massa ämnen som din kompis i skolan alltid sa skulle ge honom ett bra jobb nån gång i framtiden, fast det inte gav honom några brudar här och nu. Om jag säger att boken avslutas med en sektion fotnötter där han stolt hänvisar till Hölderlin och Pascal, bortglömda brev av Karl marx och ibn al-Arabi så fattar ni säkert att det här verket är ett reservat för NÖRDAR. Såna som har ett ingrott behov av att mäta sin snorre genom att snacka om Wittgentstein. Men vad proggskägget Sonnevi inte riktigt lyckas dölja är att han ahr blivit rejält akterseglad av historien, och det på bara tjugo år.
Han ger massa bilder för en mysko framtid om kommer att svepa in utan att nån egentligen bestämmer sig för at jobba litet för det, men han verkjar helt ha missat att hans idellland Sovjet föll, Dyu hittar visseligen BGorbatjov på några ställen här men ingenstans ordet Berlinmuren, iooch sen fan är det mörkt i hans stora proggskägg, Men jag är säker på att Bonniers och staten betalade bra medan han satt ocjh skrev den här luntan.
Magnus | 2006-10-16 kl 22:24 | #
Malte,
Du har rätt i att konstnärer och författare fått pengar från någon, "i en eller annan form". Furstar, kungar, påvar - sådana figurer har agerat mecenater och knutit till sig intellektuella. Bellmans ämbete är, som du säger, troligen ett förklätt stipendium från monarkin.
Men frågan är: måste finansieringen av författare se ut som den gör just i Sverige, med statliga författarstipendier? Jag undrar om man har sådana i Turkiet eller i USA, två länder som nyligen producerat Nobelpristagare. Det finns uppenbarligen en mångfald finansieringsmodeller för författare (stipendier och priser från stiftelser, mecenatskap, marknadsframgångar, universitetstjänster).
Jan | 2006-10-16 kl 22:24 | #
Vad Skugge med flera missar/förbiser är att en ganska liten del av de stipendier författare kan få här i landet är statliga. Ett trettiotal författare och översättare har statlig inkomstgaranti, en ersättning som är inkomstprövad så att garantiinnehavare som tjänar bra själva inte får ut några pengar. Astrid Trotzig är inte en av dem.
Lejonparten av författarsipendierna fördelas av författarfonden. Den är INTE statlig, utan en författarorganisation. Pengarna kommer från biblioteksersättningen – alltså den upphovsrättsersättning som biblioteken betalar för att låna ut böcker.
Inte för att jag tror att Skugge är direkt intresserad av sakuppgifter. Men så är det i v f.
Jonas Bergroth | 2006-10-16 kl 22:24 | #
Vet nån hur Astrid Trotzig jobbar? Hur hon fått sin lya? Vad hon jobbar med och vilka inkomster hon har? Den som har synpynkter på hennes liv och verk kan förslagsvis kontakta henne och framföra sina klagomål direkt.
F ö har Malte, som vanligt, rätt i sina punkter ovan. Huruvida skattefinansiering eller privata mecenater dominerat i olika tidevarv hänger mest ihop med varje plats och epoks sociala och ekonomiska förhållanden. Ibland har det ena, ibland det andra övervägt. Det enda säkra är att, även om enskilda dramatiker eller tonsättare tjänat multum på sina verk (Shakespeare o Mozart, som vulgoliberaler älskar att hänvisa till) så har aldrig ingenstans någonsin större förmögenheter tjänats på att ha en stående teatertrupp eller symfoniorkester. Och vem skulle spela dessa lysande kulturentreprenörers verk om de inte hade haft tillgång till teatrar och orkestrar - tack vare furstar, kungar, kejsare, kardinaler och påvar… Idag alltså staten.
Tobbe | 2006-10-16 kl 22:24 | #
PS Jag tar gärna ett glas av det heliga femtalets alkemiska brygd på verandan den dag den är färdigsnickrad - fast jag jobbar på min egen groggveranda i en storslagen parallellaktion.
Tobbe | 2006-10-16 kl 22:24 | #
Hur det är i Turkiet vet jag inte. Skillnaden mellan Sverige och USA är förstås att med en befolkning på 300 miljoner (+ ytterligare någon miljard som kan engelska) så räcker det med att några få procent är intresserade av kvalitetslitteratur för att den ska klara sig av sig själv. Med en befolkning på 9 miljoner räcker det inte. Och då blir frågan snarare huruvida man anser det värt att subventionera det svenska språket, eller om man tycker att det bör konkurreras ut på en fri marknad.
Därmed inte sagt att stöden måste se ut exakt som idag. Jag tror personligen att litteraturen alltid klarar sig på något sätt, men tycker inte för den sakens skull att man nödvändigtvis måste försvåra för den.
Malte | 2006-10-16 kl 22:24 | #
Tack Bergroth för klarläggandet! Kanske bör man tillägga att en smal författare nog oftast förblir en smal författare när hennes eller hans böcker hamnar på biblioteken.
Med andra ord: om ersättningen för utlåning mer direkt skulle motsvara intresset för en författares verk så skulle smala författare inte få mycket av kakan. Utan kunskap om teknikaliteter undrar jag om det inte sker en omfördelning från författare typ Henning Mankell till författare typ Astrid Trotzig.
Om man nu vill stödja svenska språket genom subventioner, då kan jag tänka mig en rad olika förslag som inte har så mycket att göra med smala författare: ökad satsning på svenska i skolan, pengar till översättningar av naturvetenskaplig forskning från engelska till svenska och en massa annat.
Jan | 2006-10-16 kl 22:24 | #
Lånar man ut tillräckligt mycket får man själv pengarna, upp till en viss gräns. Den stora massan som inte kommer upp i Lindgrens, Mankells osv lånesiffror får ansöka om stipendier istället f a få efter antal utlån. Viss omfördelning således, men inte någon extrem sådan:
"Översättarpenning lämnas med trettiofem och ett halvt öre för varje hemlån och etthundrafyrtiotvå öre för varje referensexemplar. Finns det två eller flera ersättningsberättigade översättare till ett litterärt verk, delas översättarpenningen lika mellan dem.
Ersättning lämnas för varje kalenderår och beräknas på antalet hemlån och referensexemplar för kalenderåret före det år ersättningen avser.
Om den ersättning enligt denna paragraf som för ett visst kalenderår sammanlagt tillkommer en upphovsman understiger 1 420 kronor, skall ersättningen inte betalas ut. Uppgår ersättningen till mer än 142 000 kronor, skall den minskas med 80 procent till den del den överstiger 142 000 kronor men inte 170 400 kronor och med 90 procent till den del den överstiger 170 400 kronor."
Jag länkar till hela lagtexten, klicka på Tobbe bara.
Tobbe | 2006-10-16 kl 22:24 | #
Den "smala" litteraturen ligger alltsomoftast före den allmänna smakuppfattningen, vilket gör den svår (för att inte säga omöjlig) att sälja. Säg den betydande författare som alltid varit publikt framgångsrik och du har tveklöst uttalat namnet på ett av de få undantagen. Som Malte skriver ovan är den anglosaxiska marknaden ett undantag; en kvarts miljon exemplar av förstatrycket av Cormac McCarthys senaste roman är för en avancerad, icke-anglosaxisk författare en ouppnåelig dröm. Men Proust sålde inte heller något vidare i sin samtid. Litteratur måste få kosta, kultur måste få kosta. Och i det stora hela är den statliga kostnaden för konst och litteratur en obetydlig droppe i havet. Men naturligtvis är utgiften provocerande för människor som begriper endast mycket litet av den kultur som ligger utanför den breda mittfåran.
Exeget | 2006-10-16 kl 22:24 | #
På Fredrick Federleys blogg ser kommentarerna helt annorlunda ut än i den här diskussionen - http://federley.blogspot.com/2006/10/skugge-gr-upp-med-kultureliten.html
"Pjäsindustrin, bokindustrin, översättarindustrin, dansindustrin, sångindustrin, tavelindustrin och filminudstrin handlar om precis samma saker som exempelvis mobiltelefonindustrin eller pappersindustrin: att utveckla, marknadsföra och sälja en produkt."
Federleys svenska är för övrigt inte i närheten av Maltes.
Johan | 2006-10-16 kl 22:24 | #
Det absurda är att flera verkligen tycks tro att man kan leva heltid på stipendier. Den i författarskrået som inte har "extrajobb" i form av artikelskrivande, översättningar, andra typer av framträdanden och helt olitterära extrajobb räcker upp en hand. Jag har, också efter några böcker på stort förlag, jobbat som lärare, brovakt, copywriter (nåja) och pratat både på högskolor, folkhögskolor och alla möjliga andra håll. Dessutom skriver jag artiklar för glatta livet f a hålla mig flytande. Sommarstuga? Bil? Glöm det! Men det klarar jag mig också utan.
År 2006 ges garanterad författarpenning till 187 författare - den uppgår till 160 000 om året, som givetvis ska beskattas. Herregud! Det är kulmen på alla fina slantar man kan få från någorlunda offentligt håll. Hur många vita rum på Söder kan man hyra för det? Jag får månadsinkomsten efter skatt till ca 9300 kronor. Vill man rensa bland statliga utgifter kan man börja nånstans där det handlar om lite mer kosing.
Fixeringen vid kulturarbetare som en särskilt hemsk sorts parasiter fyller för dessa knäppliberaler samma funktion som hackandet på bögar från frikyrkohåll: Man väljer ut en grupp som är liten och marginell, men samtidigt klart avskiljbar, och så ger man sig på den f a samla mobbarna och skrattarna på sin sida. Deras egen sanslösa obildning varenda gång de ska försöka behandla temat gör en mörkrädd. Vad det är för "borgerligt" med den där typen av mentalitet har jag lite svårt att fatta.
Tobbe | 2006-10-16 kl 22:24 | #
När man läser Skugge får man väl hålla isär två olika saker. Å ena sidan röjer hon ett allmänt kulturhat när hon, utan att veta varifrån Trotzig får pengar (arv, stipendier, städning?), skriver ett slags mobbningsartikel, uppbragt över statlig finansiering. Å andra sidan menar hon, om man ser till den sakliga kärnan i krönikan, att författare som är smala (det vill säga inte kan leva endast på försäljningen av sina böcker) får vara beredda på att ta andra jobb, ungefär som "Tobbe" här ovan beskriver sin tillvaro. Det tycker jag verkar ganska rimligt.
Det faktum att viss smal litteratur med tiden kan bli bred ("Exegets" argument) betyder inte nödvändigtvis att denna smala litteratur skall finansieras på ett sätt snarare än ett annat.
Jan | 2006-10-16 kl 22:24 | #
Kan man inte komma åt den där jäveln Federley på något sätt? Tv-licens, porrklubbsbesök, choklad, hästar, vad som helst. Eller ska man bara stilla fortsätta hänvisa till att han och Skuggboxarn m.fl. bara är ett genomruttet nyliberalt substrat, perfider, fäsörer, horrörer?!
För att nu tala det språk de sannolikt inte förstår.
Medicinen älskling!
Elmo | 2006-10-16 kl 22:24 | #
Skugge, ja. Federley, absolut. Men nyliberaler (hur mycket inflation kan det gå i det ordet?) överlag? För mig låter det som klassiska mannen-på-gatan-kommentarer - detta om kulturarbetare som parasiter ( - "Är det här konst, va? En massa kludd och streck bara! det här kan en apa göra, och det går mina skattepengar till, osv…".
Senast jag kollade var mannen-på-gatan inte överväldigande nyliberal…
En viktig diskussion tenderar att missa målet när den inte tillåter sig att vara mer intrikat än så här.
Olle | 2006-10-16 kl 22:24 | #
…och det är klart att föraktet för kulturstollarna lika gärna kan komma från vänster- som högerhåll. I en bitande artikel redan 1980 gjorde Gösta Friberg upp räkningen med 70-.talets mera kulturpopulistiska drag. och med '74 års kulturpolitik, och pekade på hur mediaklimat och ideologi gick samman i ett olyckligt äktenskap. Hans främsta måltavla hette Göran Palm: "Vad som är tydligare nu än förut, när den idologiska fernissan har flagnat, är föraktet för dessa hånfulla och halvfulla kultursnobbar som producerar en kultur som alla inte genast kan tillgodogöra sig…Om någon ABF-snubbe kom in när jag snickrade på en stol och hemlighetsfullt viskade *Vet du att det egentlkigen är kultur du håller på med?' skule jag förmodligen bli alldeles rasande och köra ut honom illa kvickt, framförallt för att jag inte själv tillåtits sätta ord på mina egna erfarenheter." ("Avspark inför 80-talet", Lyrikvännen 1980:1-2)
Göran Palm framstår nog i ett litet annat ljus nu 25 år senare, men Friberg hade säkert rätt i att den "nyenkla vågen" på 60-talet blev ett slags alibi för en ovilja att ta smalkultur på allvar.
Magnus | 2006-10-16 kl 22:24 | #
Tobbe: Väl talat!
Jan och Olle: Det intressanta är ju att det är just i angreppet på kulturetablissemanget som två i sig separata tendenser korsas med varandra: å ena sidan den allmänna (och i Skugges fall faktiskt ibland på gränsen till fascistoida) högerpopulismen, som flirtar med folkdjupen, och å andra sidan den på intet sätt folkliga nyliberalismen. I kombination och taktiskt utnyttjande varandra är de ytterst obehagliga.
Beträffande Federley: Ett intressant läsarbrev från en f d centerpartianställd i senaste (?) Arena hävdar att partiets socialliberala image bara är en fasad för något som i själva verket kontrolleras av just sådana Ayn Rand-läsande försäljartyper som han. Vore intressant att veta mer om.
(För övrigt förvånar det mig alltid att de mest glödande nyliberalerna har tid att ägna dagarna åt att hata kulturpolitiken i kommentarer på bloggar och forum. Har de inte fullt upp med att vara framgångsrika entreprenörer?)
Malte | 2006-10-16 kl 22:24 | #
"Fixeringen vid kulturarbetare som en särskilt hemsk sorts parasiter fyller för dessa knäppliberaler samma funktion som hackandet på bögar från frikyrkohåll: Man väljer ut en grupp som är liten och marginell, men samtidigt klart avskiljbar, och så ger man sig på den f a samla mobbarna och skrattarna på sin sida."
Go Tobbe! Kunde inte sagt det bättre själv.
Men en sak förstår jag inte riktigt. Till exempel Linna tycker att man inte bara kan skriva att Linda är dum, bara sådär, utan argument. Men alltså var någonstans är det kontroversiellt att hävda att Linda är dum i huvet? Vad kommer härnäst? Man får inte säga att Bert Karlsson är ful eller att Kikki är fet? Utan argument?
P | 2006-10-16 kl 22:24 | #
Jan:Visst kan man säga at Skugges krönika också tar med en vettig fråga om slentrianfiniansiering: är konstnärer för fina för att acceptera att ta vanliga jobb vid sidan av drömmen, som många aspirerande rockidoler gör? Men dels är det nog inte så många proffsförfattare som är snobbar på det sättet, dels känns det om att hon håller tyst med en viktig förutsättning när hon gör den här jämförelsen och så att säga vill tvinga ut poeterna på gatan.
En dokusåpa eller en rockvideo som ligger på projektstadiet (som är på väg att göras eller just har blivit klar, och ska ut och lanseras) är en omedelbart kommersiell och säljbar sak på ett annat sätt än en diktsamling, en översatt indisk roman eller en serie grafiska blad av en oetablerad konstnär. Dokusåpan kan hitta sponsorer och mediautrymme i Expressen, Bon eller Cosmopolitan redan innan produkten ligger färdig, det kan inte de flesta diktsamlingar eller kortfilmer. Dessutom är ju kultursidorna mer triggade på nyhetsfaktorn idag än för tio- femton år sedan; för att skriva om något utanför det vanliga ska det ofta ha någon "hett-just-idag"-faktor (en tv-serie startar, en galleria öppnar, ett fenomen "ligger i tiden" etc) Det går inte att hitta riskkapital för att ge ut just din diktsamling om det saknas en medial struktur där någon antas bry sig om diktsamlingar eller experimentell kortfilm för deras egen skull, vi får då en gimmick-kultur.
Om man helt enkelt kapar allt offentligt stöd, och de offentliga kanaler som finns för att leta upp och presentera oväntad ny kultur som det ändå finns idag, om man gör så och skickar ut vederbörande kreatörer att slåss, var och en för sig, på samma marknad som dokusåpor och karatefilmer och dessutom gör det skuldbelagt att tala om ett *generellt* inriktat stöd för "finkultur" (jag hatar det ordet men som kortform då), spå betyder det att Big Brother alltid vinner, och att det icke-kommersiella skapandet drivs åt sidan fullständigt. Den här skillnaden har Skugge och Linna Johansson förmodligen klart för sig fast de givetvis inte nämner den.
Magnus | 2006-10-16 kl 22:24 | #
För övrigt förvånar det mig alltid att de mest glödande litteraturivrarna har tid att ägna dagarna åt att hata nyliberaler i kommentarer på bloggar och forum. Går inte alla lediga timmar till poesin?
Jan | 2006-10-16 kl 22:24 | #
Lediga timmar? Själv skriver jag på arbetstid, men med lagstadgad kafferast, lunch, sjukskrivning osv. Vem hatar nyliberaler? Det är lika sjukt att påstå som - f a fortsätta den tidigare parallellen - när frimicklare klagar på att bögar hatar dem. Öh, du, vi skiter i er, det är ni som är ute efter oss!
Fast viss s k nyliberalism är ett intressant historiskt fenomen: en gammal reaktion mot 68-vänstern som i övriga världen rasades ut på 80-talet - men här sker ju allt med 20 års fördröjning så det är väl bara att vänta ut dem tills de tröttat ut sig med sitt eget raseri mot väderkvarnar, tegelmurar, diken osv.
Ett påpekande bara: litteraturstöd är väl inte främst de biblioteksfinansierade stipendierna, eller de ynkliga författarpenningarna, det är väl främst de olika formerna av utgivningsstöd för kvalitetslitteratur, översättningar, samt för att stödja översättning av svensk litteratur till andra språk? Att de illiterata vulgonollorna bara tjatar om bidrag till författare, som om vi vore så jävla välgödda, visar bara att det verkligen handlar om mobbing, och inte om något genomtänkt ställningstagande till helheten.
F ö har åtminstone Linda Skugges man själv fått kulturbidrag, vilket kan kollas i länken under namnet.
Tobbe | 2006-10-16 kl 22:24 | #
Aha, och Linda Skugge har också fått distributionsstöd från Kulturrådet. Kolla länken och sök i pdf-filen.
Den som orkar kan gräva och leta vidare själv - nu är min kafferast över.
Tobbe | 2006-10-16 kl 22:24 | #
Guldspaden till Tobbe! Och uppriktiga bamsekramar från en medellös och just nu kraftigt medicinerande kollega.
Ner med kulturhatarna!
Elmo | 2006-10-16 kl 22:24 | #
Ja, med risk för att detta blir tjatigt vill även jag sända en skvätt tacksamhet till Tobbe. Fakta. Vad jag gillar fakta ändå!
Jonas Bergroth | 2006-10-16 kl 22:24 | #
"Vad jag gillar fakta ändå!"
Jag håller med, det var snyggt. Och på tal om statliga stödpengar kan det vara värt att påminna om att Sveriges största mottagare av utgivningsstöd heter Albert Bonniers förlag. Skattepengarna går alltså rakt in i näringslivet. (pdf, se sid. 27)
The Loser | 2006-10-16 kl 22:24 | #
Jag antar att alla lovtal till "fakta" (poeterna visar sig vara hårdnackade positivister) egentligen betyder: Ha, en hycklare! Och Skugge verkar nu också än mer osympatisk: hon ger sig på Trotzig offentligt med en mobbningsartikel men drar sig inte för att själv ta ut kulturpengar. Men hennes personliga tillkortakommanden har egentligen inte något med sakfrågan att göra: hur bör kultur finansieras? Personfixeringen i den här diskussionen visar bara att den inte riktigt orkar upp på en högre nivå än den där Skugge själv befinner sig. Därför är talet om "fakta" här missvisande. Det är fortfarande tal om mobbning åt olika håll.
Jan | 2006-10-16 kl 22:24 | #
Bonniers är störst, Bonniers får mest. Den som orkar kan granska proportionerna mellan denna typ av stöd och intjänad kosing. Och dessutom fråga sig om vi skulle ha förlag som Glänta, Modernista, Ellerström, Ruin, Vertigo, Symposion osvosvosv utan stöd av det här slaget. Fakta+helhet. Sen kan man diskutera formerna, begränsningar - om vad som satsas motsvaras av vad som produceras osv. Det är ändå en helt annan sak än att håna "värdelösa" enskilda konstnärer som "parasiterar" i sina ateljéer och skrivarlyor utan att ens kunna sälja sina verk.
Mest förvånande är väl ändå att ett uttalat kommersiellt förlag som Piratförlaget - som ju grundades av några giriga gåsleversocialister - tycker att de förutom allt de tjänar ska behöva söka statligt stöd för sina böcker?
Jag länkar till senaste budgeten, så kan var och en själv kolla vart de stora pengarna går.
Tobbe | 2006-10-16 kl 22:24 | #
Jan: Positivister? Bara f a man är poet tycker man inte nödvändigtvis att nyheter och rapporter osv bör bygga enbart på fantasier, åsikter och personliga hangups. Det är inte nödvändigtvis att vara positivist i någon strikt mening.
Vilken betydelse menar du att det offentliga stödet till kultur haft under historien? Ge gärna några exempel, även om du menar att den alltid överallt varit betydelselös.
Hur definierar du "kultur" och vilken betydelse anser du att den har/kan ha för människor, enskilda såväl som samhällen? Ge gärna några exempel, även om du menar att den alltid överallt varit betydelselös.
I vilken utsträckning menar du att offentligt stöd till kulturen ska kunna förekomma och i vilka former? USA, där privata initiativ spelar betydligt större roll än här, har ju t ex generösa avdragsregler för donationer. Borde vi ha såna här också? Blir det i så fall en besparing - och leder det till kreativt oberoende?
Om kultur som inte bär sig själv inte ska få något stöd öht blir en naturlig följdfråga om du anser att forskning som inte leder till uppfinningar som går att patentera och tjäna multum på bör stödjas. Bör vi ha institutioner för filosofi, klassisk filologi, teologi, litteratur? Och i så fall varför? Svara gärna också om du anser att vi inte bör ha det.
Och ska vi ha improduktiv forskning, i något slags nationellt el likn intresse, kan jag inte förstå hur man samtidigt kan motivera att vi inte ska ha ett vinstdrivande kulturliv. Kan du förklara det för mig? Dvs om du inte anser att den "onyttiga" forskningen bör avskaffas.
Svara gärna punkt för punkt.
Tobbe | 2006-10-16 kl 22:24 | #
Sorry, fel i hastigheten: "kan jag inte förstå hur man samtidigt kan motivera att vi inte ska ha ett _icke_ vinstdrivande kulturliv" ska det förstås vara.
Tobbe | 2006-10-16 kl 22:24 | #
Jan: "Personfixeringen i den här diskussionen visar bara att den inte riktigt orkar upp på en högre nivå än den där Skugge själv befinner sig."
Jag gjorde ett försök, tyckte jag. Att Bonniers, Skandinaviens största mediekoncern, som nyligen skickade ut ett stolt pressmeddelande om att de hittills i år gjort en halv miljard i vinst, tigger om, och får, statsbidrag för att ge ut böcker (bland dem Skugges "Lilla ångestboken") är rätt lustigt. 3,7 miljoner i utgivningsstöd till Albert Bonniers förlag och 1,3 miljoner till Bonnier Carlsen (2002).
Jag trodde inte någon skulle kunna misstänka mig för att vara poet - eller positivist.
The Loser | 2006-10-16 kl 22:24 | #
Jan: min entusiastiska formulering betyder inte riktigt "Ha, en hycklare!".
Den hänger samman med att jag ofta uppfattar bloggdiskussioner som tyckande utan vetande i ryggen. Jag uppfattar även skugges krönika som ett liknande, så att säga tomt tyckande. Att hon är förbannad är svårt att ta miste på. Men eftersom hon inte verkar ha begripit hur kulturen faktiskt finansieras, har jag svårt att ta ilskan på allvar.
Min glädje inför fakta var alltså just detta: här diskuterar personer som intresserar sig för hur verkligheten är beskaffad innan de börjar fälla omdömen om den.
Jonas Bergroth | 2006-10-16 kl 22:24 | #
Personligen tror jag att kulturen måste finansieras på flera olika sätt samtidigt.
Författarstipendierna från författarfonden fördelas av en jury och representerar givetvis en viss litterär smak/ett ideal. Och det är väl gott så. Så länge detta inte är den enda möjligheten att ge ut böcker.
Jan Guillou försörjer sig på försäljningsintäkter. Det funkar för honom.
Kanske borde vi även ha någon typ av avdragsrätt för mecenatskap. Det blir ju också en utgift (eller utebliven intäkt) för staten, men skulle kanske göra kulturlandskapet brokigare/rikare om några kapitalstarka vildhjärnor håller SINA favoritförfattare under vingarna.
Rent allmänt: kulturens existensberättigande är inte kommersiellt. (ibland råkar den vara kommersiellt bärkraftig, men det är inte samma sak). Kulturen som brokig helhet ger oss identitet, historiskt medvetande, empatisk övning och i slutändan en aning om att vi kanske inte är helt ensamma som individer/medvetanden. Detta bör vi betala en del reda pengar för.
Jonas Bergroth | 2006-10-16 kl 22:24 | #
Ny titel på dokusåpa: "I'm a poet - get me out of here!"
Magnus | 2006-10-16 kl 22:24 | #
När och hur byttes myten om den svältande konstnären ut mot myten om den välbärgade konstnären?
Jag tror att det är bra för kulturarbetare att "göra annat" vid sidan om, liksom jag tror att det vore bra för jurister och bagare. Men jag tror också att alla skulle tjäna på kulturarbetare som har materiella förutsättningar att göra sitt jobb bra, liksom vi vill att våra jurister och bagare ska kunna det. Jag hade gärna sluppit se undermåliga kulturartiklar som skrivits för brödfödan (här ska ingen känna sig utpekad), och framför allt texter som inte blir så bra som de hade kunnat bli för att det (av ekonomiska skäl) inte finns tid att arbeta med dem.
Det är dessutom en missuppfattning att det bara är så kallat "smal" litteratur som har svårt att klara sig utan statligt stöd. Exempelvis så har många författare och illustratörer av barnböcker svårt att gå runt, och får framför allt fruktansvärt dåligt betalt i relation till hur mycket tid som lagts ner. Och då pratar vi alltså inte om någon så kallad "elitkultur" utan om breda och välkända författarskap. Jag vill ogärna ställa upp en motsättning här, utan bara påpeka att många (detta underbara ospecifika ord…) inte verkar förstå att det inte bara är den här "elitkulturen" som har svårt att bära sig själv. Att litteraturen överlever ändå är, som Malte skrev, inget skäl för att inte försöka ge den bra förutsättningar.
Johan | 2006-10-16 kl 22:24 | #
Tobbe,
Du borjar bli jobbig. Bara for att jag staller fragan "hur bor kultur finansieras" istallet for "hur kan jag riva ner Skugge pa basta satt?" innebar inte det att jag tror mig ha alla svar. Du verkar forutsatta att alla som staller en principfraga ocksa omedelbart maste kunna ge tvarsakra svar pa den.
Jag kan, med en titt pa historien, konstatera att det funnits en mangfald olika satt att finansiera kulturliv, privata och offentliga initiativ osv. Det betyder att kulturen inte star och faller med den nuvarande modellen, hur denna modell nu rakar vara utformad in i minsta detalj rent tekniskt.
Jan | 2006-10-16 kl 22:24 | #
Jobbig? Vi är ju inne på viktiga frågor här? Nu är det väl ändå du som sjunker ner på personnivå?
Tror du fortfarande att det bara handlar om att författare o konstnärer minsann ska vara beredda att ta extrajobb? (Det är vi f ö.)
Kulturbudgeten, bidragssystemet - det är omfattande och komplicerat. Är det bara bidragen till enstaka utövare du vill avskaffa, eller hela den statliga kulturpolitiken? Alla statliga stöd och bidrag öht? Bara barnbidragen kostar 3-4 ggr mer än hela kulturbudgeten.
Detta är konkreta och relevanta frågor, tycker jag, och det har ingenting med Linda Skugge att göra. Däremot är parallellen till dyr men ekonomiskt sett improduktiv forskning given. Ska vi bara ha sådant som kan gå med vinst?
Liksom Jonas Bergroth är jag för maximal pluralism, både i finansieringshänseende och rent kulturellt. Även om jag av erfarenhet vet att den svenska finanseliten sällan är särskilt litterat av sig. Undantag finns! Men inte nog f a bygga hela landets kulturliv på.
Tobbe | 2006-10-16 kl 22:24 | #
Efter lite eftertanke tycker jag nog ändå att man i alla fall kan överväga att stryka hela kulturbudgeten, även om jag också kan se att det rör sig om en förhållandevis liten utgiftspost för staten. Varför satsa på kultur (litteratur, konst, teater m.m.)? - jag skulle gärna vilja se fler argument här. Självklart skall man då också se över forskningsgrenar inom humaniora (litteraturvetenskap, estetik och andra discipliner).
Jag vet inte riktigt vad det är som skulle gå förlorat om man nu genomförde en sådan reform. Det är uppenbart att det som produceras i Sverige är mediokert, enligt den västerländska kulturkretsens egna värderingar. Sverige har mig veterligen inte frambringat en tonsättare av internationell rang, ingen konstnär, ingen filosof och egentligen är Strindberg den författare som folk utanför landet känner till, och då värderas han i regel lägre än Ibsen. Svensk humaniora har, i ett internationellt sammanhang, inget dåligt rykte. Den har ett obefintligt rykte. Detta är inte mina egna åsikter som jag sammanfattar här; jag pekar bara på ett stort ointresse för svensk kultur utanför Sverige (eller norden). Alltså kan man säga att pengar till humaniora och kulturliv i Sverige, även ur ett kulturperspektiv, har gått och går till medelmåttor.
Vilka andra argument finns? Vill man försvara en viss nationell kulturtradition? Men nationalism är väl ändå bakåtsträvande! Vill man hålla svenska språket i trim? Men det kan väl ändå göras inom ramen för skolan!
Vem som helst får ägna sig åt kultur så mycket som de vill. Frågan är om det kulturlivets fortbestånd ingår som en av statens kärnuppgifter. Jag tvivlar.
Jan | 2006-10-16 kl 22:24 | #
"Kulturen som brokig helhet ger oss identitet, historiskt medvetande, empatisk övning och i slutändan en aning om att vi kanske inte är helt ensamma som individer/medvetanden."
Oj, såg just det här inlägget. Här ser jag kankse en svag början till argument för en finansiering av kulturen genom allmänna medel. Men ger inte fotbollen oss identitet? Och empatisk övning? Det tycker jag väl ändå man lär sig genom att umgås med människor, familj, vänner, arbetskamrater. Tja, det är möjligt att kulturlivet kan bidra till allt det som nämns här, men den är knappast ensam om att främja empati och historiskt medvetande.
Jan | 2006-10-16 kl 22:24 | #
1. Fotbollen ger oss inte allt det som kulturen ger oss. 2. Fotbollen ÄR ju finansierad med allmänna medel.
P | 2006-10-16 kl 22:24 | #
För övrigt så tycker jag att kulturen äger värde bortom det intrumentella.
P | 2006-10-16 kl 22:24 | #
Liksom fotbollen, faktiskt.
P | 2006-10-16 kl 22:24 | #
Pound sa i någon essä något i stil med att varje tid kan producera en Dante men det är upp till den tiden att uppmärksamma det. Notera att poängen här alltså inte är pengarna. Även om pengar förstås är trevligt. Det tycker ju alla. Jag skiter i pengarna, det gör mig detsamma om jag får lön för arbete, publicerade verk eller av stipendier. Herregud, mitt förlag finansieras ju huvudsakligen av mitt arbete i marina insatsstykan. Och skriver gör jag ju i alla fall. Därför har jag alltid varit mer intresserad av kritik - eller mer specifikt uppenbara strömningar i kritiken - och förlags och tidskrifters utgivningspolicy. Hade jag mer pengar skulle Aorta vara ännu snyggare. Det är allt.
Carl Forsberg | 2006-10-16 kl 22:24 | #
Jan: "Sverige har mig veterligen inte frambringat en tonsättare av internationell rang, ingen konstnär, ingen filosof och egentligen är Strindberg den författare som folk utanför landet känner till, och då värderas han i regel lägre än Ibsen."
Nyckelorden i ovanstående citat är "mig veterligen" och "folk utanför landet".
Jag visste för övrigt inte att kulturens huvudsakliga syfte var att frambringa internationella fixstjärnor. Inte heller visste jag att detsamma var statens huvudsakliga syfte. Men nu vet jag.
Johan | 2006-10-16 kl 22:24 | #
All stor kultur har i historien alltid varit ofrivilligt finansierad av folket. De stora beställarna har alltid varit kungahus, furstehus, kyrkan. Och var fick de sina medel ifrån?
Eler tänker sig de liberala att sixtinska kapellet varit finansierat av besöksavgifter? Vad pratar ni om, ärligt talat?
Litteraturen är en sak för sig — det är billigt att producera litteratur. Det enda som krävs är papper och penna. Men arkitektur, skulptur, musik, etc. etc. Att Mozart klarade sig bra på marknadens villkor är ju komplett nonsens. Det fanns ingen marknad på den tiden. Hans beställare var ju t. ex. furstehus och kungar som tog ut skatt. För att inte tala om Beethoven, som fick en pension varje år från några blåblodiga familjer i Europa, utan krav på motprestation. Konstnärslön heter det nuförtiden.
Jaja. Jag tycker att Tobbe är huvudet högre än de flesta i den här debatten. Det är litet märkligt att folk retar sig på den offentligt finansierade kulturen, som väl är några miljoner om året i en statsbudget som överstiger ettusen miljarder kronor. Men det är väl den vanliga avundsjukan mot folk som är mer begåvade än en själv. Ska vi inte klaga på dom som leker krig, som barn, för 40 miljarder om året?
P | 2006-10-16 kl 22:24 | #
P:Jag har nog uppfattat det som att Mozart klarade sig *dåligt* på marknadens villkor, fast han verkligen ville:den marknad som gick ut på att få operor och andra verk uppförda och att få femtio dukater för att dedicera stycket till någon greve. Möjligheterna att leva bekvämt under lång tid pö att sälja noterna till sin musik (och få royalty etc) var däremot hopplösa, det var ännu sämre med copyrighten då än det är med dagens fildelande.
Efter tt han bruti med den barske ärkebiskopen av Salzburg hade han inga riktiga jobb som gav tryggt och väl betalt på lång sikt (typ hovkapellmästare). han var fri företagare om än på ett oordnat sätt. Men nog fanns det en marknad, säkert lika nöjeslysten som idag (Milos Forman mörkar den här sidan en del i "Amadeus", det var mera skoj att framställa Mozart som en sorglös slacker). Beethoven ansträngde sig ju verkligen för att kunna tjäna pengar på utgåvor av sina verk och för att motsvara bilden av en seriös och fri tonsättare.
Finansiering av kultur vilar alltid delvis på normer, visst. Normer för vad som är viktigt, vilka fält som är god kultur och vilka om bara är trash eller amatörjobb [jag skulle tro att det är ,mera fruktbart att ta detta genom att diskutera kulturella fält och genrer - dataspel, folkdans, roman, tv, sampling, mixtape, måleri, experimentfilm etc- än att sitta och snacka om enskilda verk). Strindberg skrev Mäster Olof när han var 23, utan att ha fast jobb eller förlag, och visste med en gång att det var ett banbrytande verk, visst. ,men han hade inte bara kunnat skriva det rakt av utan att ha haft beröring med teatern tidigare, eller utan att det verkade okej där och då att satsa på att bli författare, och förvisso var han också öppen för att söka stipendier ur kungens eller Akademiens hand.
Ett problem i Sverige är väl att man sällan tar det där estetiska på allvar (inte gravallvar men..); att det kan vara en norm på ett bra sätt blir hängande i luften , i stället motiverar ,man att en författare eller filmare är bra med att han eller hans verk representerar någon grupp eller "ger ett ansikte åt problemet". Skugge är som jag ser det "anti-estetisk", halva poängen med hennes stil är att den ska verka som något du, jag och Maja Jonsson i Skärholmen hade kunnat skriva själv, en kittling av igenkännande.
Magnus | 2006-10-16 kl 22:24 | #
Jag tycker det var skönt att Jan slutade hymla om konstnärslöner och tog bladet från munnen. Precis som jag trodde: Ingenting som inte går att omsätta, om så bara i internationellt beröm (reklam för svensk industri?) är något värt. Total kulturell tondövhet.
Detta bör de som skiter i kultur och oss bortskämda stipendiegödda kulturarbetare minnas! De kommer och knackar på er dörr också… Till slut kommer var och en att få t ex betala för sin egen universitetsutbildning också. Nationellt intresse med högre utbildning? Äh, vad du vill jobba med är en privatsak. Vi har ändå inte producerat några nobelpristagare på så länge att det är skitsamma om vi öht har någon forskning i landet! Är du miljonär kan du pyssla med filosofi och filologi på egen bekostnad. Kolla Wittgenstein, va? VA?!
Det mesta här i världen är och har alltid varit medelmåttigt, käre Jan, men om du ser bakåt ser du bara mästerverk i stora högar, tidsperspektivet har rensat bort det lätta och tryckt ihop århundradena till en enda stor succéberättelse: vet du hur många sekunda tonsättare som skrev på rutin runtom i hela Europa under Mozarts livstid? Var är bästsäljarförfattarna som fyllde skvallerspalterna, säg, 1913? Kan du nämna några? Proust består, trots att han inte var någon kioskvältare från början.
Sak samma med alla de utländska genierna. Vet du hur många böcker det publiceras i USA varje år? Jag såg en uppgift på 172 000. Du kan själv hitta andra siffror - Sveriges, världens, olika länders - och jämföra och fundera ut hur det går till att "producera mästerverk". Utlandet, om du undrar var det ligger, är den där stora landmassan bortom Skåne där man får köpa alkohol i vanliga butiker.
PS Som genom ett under var det just 1913 som Publishers Weekly publicerade den första bestsellerlistan. Varsågod att se vilka författare ni minns:
The Inside of the Cup
Winston Churchill (Ja, men inte som författare, och inte för den boken!)
V.V.'s Eyes
Henry Sydnor Harrison
Laddie
Gene Stratton-Porter
The Judgment House
Sir Gilbert Parker
Heart of the Hills
John Fox, Jr.
The Amateur Gentleman
Jeffrey Farnol
The Woman Thou Gavest Me
Hall Caine
Pollyanna
Eleanor H. Porter
The Valiants of Virginia
Hallie Erminie Rives
T. Tembarom
Frances Hodgson Burnett
Tobbe | 2006-10-16 kl 22:24 | #
Ett tillägg om "nationellt intresse" och "nationalism". Som mycket annat kan detta missbrukas, men det är också den ram inom vilken demokratin uppstått och utvecklats, och det är, än så länge, den bästa garanti vi har för en fungerande demokrati som kan garantera rättssäkerhet, mänskliga rättigheter osv.
Nationalism kan drivas till sin spets och blir då destruktiv, men det är också, till viss del, de nationella myterna (Torgny Lagman, självägande svenska bönder, en ann ä så go som en ann) som skapat grunden för den demokrati vi har. Detta är ingen utopi (helt uppenbart) men vare sig den övernationella masstaten eller nattväktarstaten där individuell frihet reduceras till valfrihet mellan olika varor och ekonomisk frihet övertrumfar alla andra fri- och rättigheter tycks, för tillfället, kunna erbjuda något mera lockande.
Tobbe | 2006-10-16 kl 22:24 | #
Tobbe har givetvis rätt. Tyvärr tror jag inte Jan bryr sig så särdeles. Proust? Hade Jan varit aktiv på 30-talet hade han sannolikt bränt böcker. Det var ingen hypotes. Det är en diagnos. Jan har inte fattat alls.
Litteraturen/konsten föregår livet, både ditt och mitt lilla usla. Fotboll? Jag älskar fotboll, än sen? Det skulle jag aldrig säga om "böcker". (Men det lömska lilla språnget förstod nog inte du.)
Åk till Lascaux eller Altamira, uppsök någon av grottorna där och begrunda. Det är egentligen förbjudet men du lyckas säkert smita in. Risken finns att du då skrattar ihjäl dig. Ett djupt och vantroget vansinnesskratt.
Mycket bättre än Gröna Lund! Och så slipper du betala inträde!
Elmo | 2006-10-16 kl 22:24 | #
Tja, Magnus — Mozart blev ju rik som ett troll, men det är ju inte det jag talar om. Jag talar om att de som bekostade kulturen på hans tid tog ut stora skatter från folket. Alltså var kulturen skattefinansierad. Någon "fri marknad" i liberalernas mening fanns inte.
Och Jan: "Vill man hålla svenska språket i trim? Men det kan väl ändå göras inom ramen för skolan!" Är du allvarlig? Vilken skola gick du i?
P | 2006-10-16 kl 22:24 | #
Här ett par litterära sidospår till diskussionen:
http://latinblogg.blogspot.com/2006/10/satur.html
http://sakernastillstand.blogspot.com/2006/10/reclaiming-gunnar-ekelf.html
Malte | 2006-10-16 kl 22:24 | #
P: ja, i den imndirekta meningen betaklades förstås kulturen på Mozarts tid från skatter, det har jag väl inte motsagt. Men man kan också säga att en hel del konsumtionsvaror idag betakls av en slags "trendighetsskatt" eftersom ingen idag kan ta isg fram utan att konsumera och lägga ut pengar, bysittargeniet är sedan länge utdött.
Sen menade jag inte att Mozart agerade på liberalernas ideala fria marknad, någon sådan helt ideal marknad har nog aldrig funnits när det gäller musik. Men visst fanns det en marknad att etablera sig på för att hitta mecenater, för att få bra betalt när ditt verk trycktes första gångerna (ofta de enda du fick penagr på) m m, och den satte en del krav på hur musiken skulle låta: molltonarter och inåtvänt grubbel uppskattades inte.
Personer som älskar dokusåpor (Sigge Eklund och Linna Johansson t ex)brukar inbland drömma om ett tillstånd där alla genrer är helt jämställda och där romaner, platterfilmer, spelmoddar, dockteater, mode, topplistemusik och rock ses och beöms som lioskvärdiaga delar av samma kulturgröt, utan att det läggs några synpunkter på vilket fält ett visst verk tillhör eöller skriver in sig i. Kan bara säga att jag inte förstår hur ett sådant tillstånd skulle vara möjligt och ge plats för nån sorts intressant självreflexion, utom i en avgrundslikt brattifierad kulturvärld.
Magnus | 2006-10-16 kl 22:24 | #
"Det är också, till viss del, de nationella myterna … som skapat grunden för den demokrati vi har."
Tobbe, kom över till oss på motpol vetja. ;)
Pietro | 2006-10-16 kl 22:24 | #
Här är ett par randanmärkningar, eftersom diskussionen uppvisat en glädjande förtjusning i fakta.
Till Jan: jag kan med lätthet komma på minst ett dussin nu verksamma svenska filosofer som tillhör det internationella toppskiktet i sina specialområden; många fler av "internationell rang" (vad det nu är). De är förstås inte kända av folk i allmänhet. Men det är knappast kemister och hjärnforskare heller. Och just du kan väl knappast fästa för stort avseende vid kändisskap via kultursidor? Misstänker starkt att t ex Lars Norén, Jockum Nordström och en hel del andra tärare på kuturstödet också måste räknas som internationellt framstående.
Tobbe: du har rätt i det mesta, men borde inte hemfalla åt den slappa ovanan att använda "positivist" som skällsord. Wienkretsen bestod t ex av några av de mest intellektuellt spännande (och hederliga) människor förra seklet kan uppvisa.
Sören | 2006-10-16 kl 22:24 | #
Hoppsan, många inlägg!
Johan,
Poängen med att hänvisa till Sveriges ringa bidrag till kulturens champions league var ju att använda sig av kriterier för kvalitet som många kulturmänniskor själva erkänner som sina egna. Det är möjligt att kulturens främsta uppgift inte är att frambringa internationella fixstjärnor, men i P:s inlägg efter ditt talas det återigen om "stor konst" och "Mozart". Jag utgår med andra ord från värderingar som uttrycks på den här sidan, om inte av just dig.
Elmo,
"Tobbe har givetvis rätt. Tyvärr tror jag inte Jan bryr sig så särdeles. Proust? Hade Jan varit aktiv på 30-talet hade han sannolikt bränt böcker. Det var ingen hypotes. Det är en diagnos. Jan har inte fattat alls."
Att genast mena på att någon i stort sett är fascist/nazist när de ställer frågor om kulturpolitik är inte så konstruktivt, tycker jag. En av mina frågor var ju just om det är meningsfullt att slå vakt om kulturlivet på nationalistiska grunder. Proust tycker jag mycket om, har läst de sju banden på svenska. Undrar om han fick ett öre i statligt förmedlat kulturstöd?
Sören,
Ett dussin svenska filosofer i det internationella toppskiktet, skriver du i en randanmärkning med ett implicit löfte om mer "fakta". Vilka är de? (På vilket språk skriver de? Förmodligen engelska). Och även om de nu är mycket bra, skall deras arbete stödjas med allmänna medel? Tobbe skriver att vi snart kommer att få betala för universitetsutbildningar. Det gör man ju redan i USA, för att nämna det mest uppenbara exemplet.
Jan | 2006-10-16 kl 22:24 | #
Jan: Vad jag förstår hade Proust inte ens fått ut romanen i tryck om han inte själv slängt upp pengarna för att trycka första delen, vilket lär ha kostat en saftig summa. Gide hade fått det handskrivna (!) manuset i renskrift, bläddrat litet, gäspat och hakat upp sig på någon mindre syntaktisk miss. Proust hade nog inte "en veckas hederligt jobb" (i mannen-på-gatan-mening) i hela sitt liv.
Det hade å andra sidan inte Strindberg heller, bortsett från då och då mellan 20 och 30. Men att skriva litteratur är ju ändå inget riktigt jobb i Sverige.
Magnus | 2006-10-16 kl 22:24 | #
Det är för övrigt ett påfallande faktum att många geniala diktare, också de som varit intresserade av affärer, haft en strålande förmåga att sätta sig i skuld med väldiga belopp. Exempel: Balzac, Strindberg, Pär Lagerkvist, Dostojevskij.
Magnus | 2006-10-16 kl 22:24 | #
Nejnejnej! Jag använde inte "positivist" som skällsord, jag bara konstaterade att man inte behöver vara positivist f a uppskatta fakta i t ex en diskussion. Wienkretsen håller jag högt - vilket inte innebär att jag skulle ha velat höra till den själv. Jag hann påbörja en c-uppsats om Wittgenstein innan jag kom på att det var roligare någon annanstans än på universitetet just då.
Låt mig f ö passa på att rekommendera Marjorie Perloffs självbiografi 'The Vienna Paradox' - den innehåller mycket intressanta iakttagelser av mellankrigstidens wienska kulturliv och om kulturchocken det innebar att ryckas upp från Wien och planteras om i New York. Både miljonärskommunister på 5th avenue och den kulturkonservative nostalgikern Adrono får sitt. Begreppet 'Kulturdrang' ger en hel del att reflektera över.
Jan: Hur tror du översättningen av Proust till svenska bekostades?
Motpol måste jag kolla närmare på - men det är ju viss uppfriskande variation, efter att man tidigare försökt mota in mig i Fp.
Tobbe | 2006-10-16 kl 22:24 | #
"Ett dussin svenska filosofer i det internationella toppskiktet, skriver du i en randanmärkning med ett implicit löfte om mer "fakta". Vilka är de?"
Jan, avstod från uppräkningen eftersom sådana här topplistor (inklusive kanonförslag på annat håll) är så tradiga, men på din begäran: Dag Prawitz, Jan Berg, Dag Westerståhl, Krister Segerberg, Peter Gärdenfors, Lars Bergström, Bengt Hansson, Göran Sundholm, Per Lindström, Wlodek Rabinowicz, Sten Lindström, Peter Pagin. Och även om man alltid kan tjafsa om vad som är crème de la crème finns en hel del till som knappast kan räknas till någon svensk gärdsgårdsserie. Ja, de skriver förstås på engelska. Och inte iförda folkdräkt. Men vad spelar det för roll? Argumentet att svenska humanister - till vilka filosoferna förstås räknas på högst oklara grunder - inte är internationellt kända var väl inte så relevant från början. Det var därför jag urskuldade mig med att det var en randanmärkning.
Vad gäller den intressantare frågan: Willy Kyrklund kommer antagligen aldrig att bli internationellt känd (svåröversatt). Var det inte bra att han hade statlig författarlön medan han skrev Den rätta känslan? Din förströstan på att verken blir gjorda i alla fall ser väldigt programmatisk ut.
Och ja, jag anser att högre utbildning ska bekostas av staten, bl a för att värna dess oberoende. Därmed inte sagt att skattebetalarna inte har rätt att kräva att forskare gör ett bra jobb, eller att privatfinansierade högkolor inte också kan finnas (som de ju gör, även i Sverige).
Tobbe: sorry, point taken. Antar att du fick klä skott för en gammal irritation.
Sören | 2006-10-16 kl 22:24 | #
Jag hade Peter Pagin som handledare på den där oavslutade, hmm, havererade uppsatsen (jag svävade nog ut i en del fluffiga mera essäistiska spekulationer…). Jag har fortfarande hans dedicerade ex av Michael Dummetts 'What Do I Know When I Know a Language?' nånstans i nån kartong på vinden… Borde väl leta fram och återbörda det lagom till 20-årsjubileet åtminstone.
Tobbe | 2006-10-16 kl 22:24 | #
Sören,
Vi är ännu långt ifrån "fakta" här. Ytterligare några randanmärkningar: Litteraturhistorien är full av internationellt kända författare som är svåröversatta. Proust, för att ta ett favoritexempel ur debatten. Kyrklunds eventuella svåröversättlighet är alltså inte en förklaring till ett uteblivet internationellt rykte (även om han skulle göra sig förjänt av fler läsare).
Att statliga universitet skulle vara mer oberoende än universitet som är stiftelser (Harvard, Stanford, för att ta två exemepl) - det är ju verkligen bara nys. Som om staten aldrig skulle gripa in och utforma utbildning och forskning. Detta är en gammal tradition i Sverige, där universitetsväsendet alltid underkastats statsnyttan. I Uppsala universitets huvudbyggnad hänger stora kungaporträtt, vilket skulle vara otänkbart i många andra länder.
Din lista på dina gamla lärare (?) kanske borde kompletteras med någon hänvisning till ett citation index eller liknande, som på ett mer övertygande sätt skulle kunna stödja din tes om svensk universitetsfilosofis betydelse.
Till sist: konsten är hemlighetsfull. Jag tycker om Proust, men jag kan inte säga att jag blivit en bättre människa av att ha läst hans verk, eller att jag förvärvat några bra färdigheter för arbetslivet. Jag kan rekommendera honom, men inte hävda att folk måste läsa honom, eller förutsätta att alla tycker att han är intressant. Men så fort man tar pengar ur en allmän kassa för att stödja kulturen belastas den också med krav på rättfärdiganden. Den måste vara bra till något - den måste lära ut empatiskt beteende, skänka en identitet och annat (se inlägg ovan). Allt sådant är förmodligen främmande för modern konst.
Jan | 2006-10-16 kl 22:24 | #
Jag ser att Jan ignorerar mina frågor - vilket jag tar som ett tecken på att du inte har några bra svar. Jag beklagar att du målat in dig i ett hörn med denna din fixering vid att det allmäna inte på något villkor ska bekosta kulturliv osv. Du är välkommen ut i pluralismen igen! Allt är förlåtet.
Poängen med att stödja konsten, i vid bemärkelse, _bl a_ ur allmän kassa är just att den ska _slippa_ att underkastas krav på rättfärdiganden.
Att konstens uppgift skulle vara att skänka identitet, lära ut empatiskt beteende osv är naivt över måtta - även om det är en syn som delvis också skämt den socialdemokratiska kulturpolitiken, och det är kanske just den naiviteten som gjort att den inte burit så mycket frukt som den borde ha kunnat göra? De här tematiska kulturåren kan man gärna få avskaffa helt och hållet! Socialrealismens krav på att konsten ska vara samhällsnyttig och stödja en massa positiva grejer ligger nära till hands.
Men konsten fungerar, som du så riktigt konstaterar med Proust, inte så. Vad fick du egentligen ut av läsningen av Proust? Var det bara ett allmänt välbehag för stunden?
Tobbe | 2006-10-16 kl 22:24 | #
Tobbe,
Jag ansluter mig härmed till pluralismen!
Jan | 2006-10-16 kl 22:24 | #
Hjärtligt välkommen!
Även USA, detta beundransvärt rika land, vars operahus (Houston) ligger i topp när det gäller nyspelat, vars museer är bland de främsta i världen, vars avantgarde slår oss alla med häpnad och vars litterära framgångar är fullkomligt bländande osv har ju, vilket lätt glöms bort, också statlig stödverksamhet för ett oberoende kulturliv. Kolla länken!
Gärna omstrukturera, utvärdera, öppna för större donationer genom avdrag osv - men inte totalbroms. Och fr a inga fler moraliserande inlägg om konstnärer o författare som bidragsberoende. Peace!
Tobbe | 2006-10-16 kl 22:24 | #
Kort ur presentationen:
"The National Endowment for the Arts is a public agency dedicated to supporting excellence in the arts, both new and established; bringing the arts to all Americans; and providing leadership in arts education. Established by Congress in 1965 as an independent agency of the federal government, the Endowment is _the nation's largest annual funder of the arts_, bringing great art to all 50 states, including rural areas, inner cities, and military bases."
Tobbe | 2006-10-16 kl 22:24 | #
Tobbe - den här gången förkortade du på ett sätt jag inte förstår: "Och fr a inga fler moraliserande inlägg"… Vad står "fr a" för? Jag kan inte tyda meningen.
Johan | 2006-10-16 kl 22:24 | #
Framför allt! Såklart. Det krävdes en knapptryckning för att poletten skulle trilla ned.
Johan | 2006-10-16 kl 22:24 | #
Flera har antytt att min kommentar om kulturens existensberättigande var instrumentell och snäv. Jag ger er gärna rätt. Jag tror nog fortfarande att kulturen IBLAND och FÖR SOMLIGA (mig t ex) kan ha en funktion liknande den jag beskrev. Samtidigt inser jag givetvis att den verkar på ett betydligt mera mångtydigt och svårgripbart sätt.
Tja, så går det när man försöker formulera kärnfulla teser.
Jonas Bergroth | 2006-10-16 kl 22:24 | #
Jan,
Kyrklund är föga översatt därför att han är mer svåröversatt än t ex Proust. (Pröva själv.) Vill du antyda att han skulle förbli internationellt okänd även om har var översatt till flera stora språk? På vad grundar du det?
Jag har inte hävdat att statlig finansiering av högre utbildning garanterar oberoende, eller att det senare inte kan finnas utan det förra. Jag anser helt enkelt att det är rimligt med offentligfinansierad högre utbildning, gärna kompletterad på olika sätt.
Min tradiga lista på filosofer omfattar bara i ett par fall mina "gamla lärare", och är i vilket fall lite godtycklig. Poängen var bara att du hade fel i din kommentar om "ingen filosof av internationell rang". Låt oss säga att du sköt från höften och missade. Att listan verkligen nämner personer med internationellt rykte får du kolla upp själv, eller betvivla, som dig lyster.
Sören | 2006-10-16 kl 22:24 | #
"jag anser att högre utbildning ska bekostas av staten, bl a för att värna dess oberoende"
"Jag har inte hävdat att statlig finansiering av högre utbildning garanterar oberoende"
Ja, när Sören är med i gejmet blir det väldigt mycket finlir: utbildning skall bekostas av staten för att värna oberoende, men statlig finansiering garanterar inte oberoende (eftersom staten själv ofta vill in och styra och ställa?). Men skitsamma, vi verkar alla vara finansieringspluralister ändå när det gäller kulturliv och högre utbildning.
Sverige besitter helt säkert ett litet antal habila akademiker inom en eller annan gren av filosofiämnet. Låt oss säga att du erbjuder oss några småsmulor och kallar det för en festmåltid.
När en författare man tycker mycket om inte riktigt åtnjuter det erkännande som man själv tycker vore rimligt, då heter det ofta att de är svåröversatta. Kyrklund är inte direkt känd utanför Sveriges gränser - det kan vi konstatera. Varför - det är en annan fråga. Vad gör honom så bra, tycker du?
Jan | 2006-10-16 kl 22:24 | #
Jan för bövelen: är distinktionen mellan "värna" och "garantera" verkligen för subtil för dig? Det finns utmärkta stiftelsedrivna universitet. Det finns, genom historien, exempel på otillbörlig statlig inblandning i forskning. Men en hel del av den sämsta forskning som utförs i dag är finansierad av läkemedelsindustrin: marknadsanpassad lysenkoism. Ser du tendenser till motsvarande påverkan inom svenskt universitetsväsende får du gärna bli mer specifik själv. När Carl Hamilton gav ut Absolut sparkade Handelshögkolan honom. Jag tror det är högre i tak på våra statliga universitet. F ö har vi ju alla, som du skriver, kommit ut som pluralister.
Hade du läst Kyrkis eller inte? Om du har det, tycker du inte att det var välinvesterade skattepengar?!
Sören | 2006-10-16 kl 22:24 | #
Malte: Får man verkligen skriva här om man inte ens hajat Kyrkis? Nån jävla ordning måste det väl ändå vara?!
Jag söker den icke-fråga på vilken Janne är ett svar.
Elmo | 2006-10-16 kl 22:24 | #
Elmo, är inte du killen som menade att jag skulle varit Nazist och bränt böcker om jag levt på trettiotalet, allt för att dristat mig att fundera fritt kring kulturstöd? Elegant argumentation, konstruktiv diskussionsteknik. Du har verkligen sinne för proportioner. Med vänner som dig behöver kulturen inga fiender.
Jan | 2006-10-16 kl 22:24 | #
Elmo, är inte du killen som menade att jag skulle varit Nazist och bränt böcker om jag levt på trettiotalet, allt för att dristat mig att fundera fritt kring kulturstöd? Elegant argumentation, konstruktiv diskussionsteknik. Du har verkligen sinne för proportioner. Med vänner som dig behöver kulturen inga fiender.
Jan | 2006-10-16 kl 22:24 | #
Jo, det är jag. Och ja, jag tror faktiskt det. Eller om du levt i USA kring -68.
"Konstruktiv" har jag aldrig utgett mig för att försöka vara. "Konstruktiv" är för konstruktivister.
Att tänka fritt är stort — att tänka klart är större.
Nu tog jag tre på en gång.
Elmo | 2006-10-16 kl 22:24 | #
Det är förresten inte alls så att jag önskar att Kyrklund vore mer berömd i fler länder etc (i Sverige åtnjuter han nog så stort anseende en författare kan få). Snarare tvärtom. Han är så bra att man lätt blir lite sotis när andra gillar honom. Men man får lägga band på sig.
Jan, jag är inte man att artikulera Kyrkis storhet. Men jag har för mig att Horace hade några snajdiga formuleringar när han (K alltså) fick Pilot-priset för några år sedan.
Sören | 2006-10-16 kl 22:24 | #
Jg trodde att de flasta jhade fattat vid det här laget att Nobelpriset i litteratur (eller t ex Bookerpriset) inte är en utmärkelse till världens just nu bäste författare, men inser at den tanken lever i all välmåga. Är det Jan Björklund som skrivit ett antal av inläggen ovan? Om inte annat så känns tron på att det utan vidare går att omsätta vetenskaplig eller litterär storhet i antal citations och doktorat för vederbörande snille gemensam med folkpartiet.
Litterär excellens är inte alltid lika med världsrykte, varken nu eller efter döden. Låt oss anta att Proust hade gett ut "På spaning" från 1880 och framåt (i princip som den ser ut nu) - hade han då vunnit rykte som en genial romanförfattare ens i Frankrike? Nix, knappast. Han hade förblivit en kult, en undergroundklassiker ungefär som Josef Julius Wecksell, Gerard de Nerval eller Thomas de Quincey, och så småningom vördad som en fetisch men inte läst.
Magnus | 2006-10-16 kl 22:24 | #
Är det någon som har koll på hur aktierna i Lars Gustafssons världsrykte egentligen står förresten? En bit in på 80-talet, efter "Bernard Foy" var han säkerligen rätt stor i Tyskland och en hyfsat välvciterad författare i t ex USA, men nu?
LG har för öcvrigt understrukit att författare från små språkområden behöver "en sagolik tur" för att få ett internationellt genombrott. DN och Svensk Bokhandel är inte precis en reklammaskin av internationell dignitet.
Magnus | 2006-10-16 kl 22:24 | #
Förutom sagolik tur hjälper det författarna från små språkområden om deras länder har generösa översättningsstöd. Utan det är det mycket ovanligt att utländska förlag vågar ta risken att göra kostsamma översättningar av författare som inte redan är internationellt kända.
N.N. | 2006-10-16 kl 22:24 | #
Ett par förlag som specialiserat sig på bl a skandinavisk litteratur:
http://www.iperborea.com/web/index.htm
http://www.actes-sud.fr/index.php
Finns det fler?
Tobbe | 2006-10-16 kl 22:24 | #
Här direktlnk till lista så ni slipper leta:
http://www.iperborea.com/cerca/svezia.asp?GEOGRAFIA=svezia
PS Nästa kommentar är No 100! Vinner man nåt?
Tobbe | 2006-10-16 kl 22:24 | #
Nej, man förlorar.
The Loser | 2006-10-16 kl 22:24 | #
En helt underbar skildring av hur Nobelpriset kan te sig ur pristagarens perspektiv ger Patrick White mot slutet av sin doftande och elegant giftiga memoarbok "Flaws In The Glass"., Han väcktes mitt i natten Sydneytid av en skock journalister som krävde att han skulle komma ner för en kommentar, men den ende de fick se vid dörren just då var Whites livskamrat Manolis Laskaris: "They shouted at him that I wouldn't get any publicity if I didn't come down at once". Hela nästa dag ägnade Pat åt intervjuer, däremot åkte han inte till Stockholm.
Magnus | 2006-10-16 kl 22:24 | #
Ja, det är en fröjd att se dig debattera och resonera, Elmo. Din centrala tankemall funkar så här: "Om person X hade levat under period Y, då hade han varit Z." Bra exempel på "klart" tänkande, din favoritgren. Känns verkligen som du har något att komma med. Om du levt i en tid med bara idioter hade du hyllats som filosof.
Jan | 2006-10-16 kl 22:24 | #
Men Jan, varför väljer du att diskutera med Elmo istället för med Tobbe och andra som ställt relevanta frågor?
Johan | 2006-10-16 kl 22:24 | #
Elmo är skakad men inte rörd.
Alla kan inte låta lika, log han.
Elmo | 2006-10-16 kl 22:24 | #
Finns inget att diskutera med Tobbe - inte längre. Som jag redovisat ovan har hans idoga forskningsarbete (se länkarna), i kombination med hans trevliga ton, övertygat mig om pluralismen (se debatt ovan). Tobbe jobbar tålmodigt med argument, Elmo kör på med billiga härskartekniker ("kolla, en Nazist"). Så jag "diskuterar" inte heller med Elmo - det går ju inte, han kan ju inte.
Jan | 2006-10-16 kl 22:24 | #
Härskartekniker? Trams. Jag har ingenstans i denna tråd yppat det kontroversiella n-ordet. Jag skrev att "hade Jan varit aktiv på 30-talet så hade han sannolikt bränt böcker". Det måste man som bekant inte ha varit "nazist" för att ha gjort — eller vara för att göra — även om det så klart underlättade då. Därtill är det historiskt vanskligt att på det viset "retroaktivt demonisera". Nazisterna var inte "paria" på 30-talet — inte här och inte i Tyskland — tvärtom snarast — det är det som är det läskiga. Nej, först nu har de blivit "nazister" med allt vad vi numera lägger i begreppet. Det är därför jag inte hej vilt slänger mig med n-ordet — det var alltså medvetet jag "utelämnade" det. Att leda läsarens tanke dithän var naturligtvis likafullt medvetet. Hårklyverier? Jag anser inte det. Som sagt: man eldade böcker i 60-talets USA också — Vonneguts Slakthus 5 till exempel. Och relativt nyligen brann Satansverserna. Och det kommer så klart att brännas böcker även i framtiden. Det tycks liksom ligga i sakens natur.
Gemensam nämnare? Ett grundmurat förakt för kulturyttringar som för en själv betyder nåt hotfullt, alternativt bestickande, alternativt ingenting alls. Med andra ord: ett förakt för kulturen som sådan — ett förakt jag tycker mig spåra också hos dig.
("Varför kan man inte kräva att författare skall leva på sitt yrke?" … "Efter lite eftertanke tycker jag nog ändå att man i alla fall kan överväga att stryka hela kulturbudgeten, även om jag också kan se att det rör sig om en förhållandevis liten utgiftspost för staten." … ”Vill man försvara en viss nationell kulturtradition? Men nationalism är väl ändå bakåtsträvande!" … "Vem som helst får ägna sig åt kultur så mycket som de vill. Frågan är om det kulturlivets fortbestånd ingår som en av statens kärnuppgifter. Jag tvivlar." … "Men ger inte fotbollen oss identitet? Och empatisk övning? Det tycker jag väl ändå man lär sig genom att umgås med människor, familj, vänner, arbetskamrater.")
Vilka är morgondagens bokbrännare? Fan vet. Nyliberalerna kanske? (Indirekt är de det ju redan.) Återigen: nyckelordet är förakt. Jag blir så provocerad när jag stöter på det att jag svarar på samma vis. Det är min uppriktigt kända oro. Det är kanhända också medicinen.
Fint att du nu ändrat uppfattning dock.
Elmo | 2006-10-16 kl 22:24 | #
Elmo, jag ser att du givit oss en länk till en websida med "Introduction to Logic". Det bevisar nu inte att du kan tänka klart, bara att du kan hitta en websida på nätet med hjälp av google. I och för sig en bra grej.
I din långa radda av citat från mina inlägg glömde du följande:
"Konsten är hemlighetsfull. Jag tycker om Proust, men jag kan inte säga att jag blivit en bättre människa av att ha läst hans verk, eller att jag förvärvat några bra färdigheter för arbetslivet. Jag kan rekommendera honom, men inte hävda att folk måste läsa honom, eller förutsätta att alla tycker att han är intressant. Men så fort man tar pengar ur en allmän kassa för att stödja kulturen belastas den också med krav på rättfärdiganden. Den måste vara bra till något - den måste lära ut empatiskt beteende, skänka en identitet och annat (se inlägg ovan). Allt sådant är förmodligen främmande för modern konst."
Man ser ofta hur konsten snärjs in i en massa uppbygglighetsretorik - den skall tjäna olika pedagogiska och sociala syften. Det leder knappast till intressantare konst. I dina ögon vittnar väl detta resonemang om "ett grundmurat förakt för kulturyttringar" eller Nazism/nyliberalism.
Jan | 2006-10-16 kl 22:24 | #
Över och ut.
Elmo | 2006-10-16 kl 22:24 | #
Ett citat från dig, som avslutning:
"Jag skrev att "hade Jan varit aktiv på 30-talet så hade han sannolikt bränt böcker". Det måste man som bekant inte ha varit "nazist" för att ha gjort — eller vara för att göra — även om det så klart underlättade då. Därtill är det historiskt vanskligt att på det viset "retroaktivt demonisera". Nazisterna var inte "paria" på 30-talet — inte här och inte i Tyskland — tvärtom snarast — det är det som är det läskiga. Nej, först nu har de blivit "nazister" med allt vad vi numera lägger i begreppet. Det är därför jag inte hej vilt slänger mig med n-ordet — det var alltså medvetet jag "utelämnade" det. Att leda läsarens tanke dithän var naturligtvis likafullt medvetet. Hårklyverier?"
Ja, hårklyverier. Nej förresten: det värsta jävla dravlet jag någonsin läst.
Jan | 2006-10-16 kl 22:24 | #