Vi har inte ngt som helst krav som i Sverige att man ska ha vissa gener eller att man ska prata flytande turkiska eller att man ska vara född i Turkiet med åtminståne en förälder som är svensk…

Vi som har levt med olika civilistioner och blandat oss ihop med dem i tusentalsår säger bara en sak…

"Den som känner sig som turk är en turk!"…oavsett om du har bott i Turkiet i 5 år och talar jätte knagglig turkiska!

Det finns sammanlagt 32 olika etniska grupper i Turkiet +(Romer=33) och flesta av de ser sig som turk med en viss etnisk tillhörighet.

Det är faktiskt väldigt svårt i dagens Turkiet att finna renrasiga turkar (de kom ju från mongoliet för 1000 år sedan…var ättlingar till Chengiz Khaan och såg ut som kineser).

Dessutom så vi blir vi väldigt glada om ngn med kbnagglig turkiska vill se sig som turk ty för oss innebär det underförstått att han mår så bra i vårt land och vårt bemötande att han känner sig hemma…

En stor skillnad jämfört med svensk mentalitet som kallar sina infödda utlänningar för 1.a generationens invandrare, andra generationens invandrare, tredje generationens invandrare osv…

Turkiska synsättet på turkiskhet skiljer sig egentligen inte så mycket från den amerikanska eller australienska eftersom dessa länder också har väldigt lätt för att infamna olika kulturer och få de att känna sig som en amerikan eller en australiensare.

…så kort och gott: alla som bor inom turkiets gränser är Turkar (den nationella identiteten-turkisk medborgare kallas för turk) samtidigt som de är etniska grupper (etniska identiteten). Alla är jätte välkomna att uttrycka det som är bekvämast för dem.

Vi har däremot svårt för separatister och terrorister som försöker bryta loss territorier från Turkiet med hjälp av falsk propganda…Turkiet har internationellt erkända gränser. Ungefär 5-10 procent av kurderna boende i Turkiet är anhängare va PKK (terroriststämplat av interpol, EU och FN).

Att bekämpa terrorismen har kostat turkiska staten 300 miljarder dollar de senaste 20 åren…och 36 000 människoliv…och 46 000 bombattentat.

Det är en mycket smärtsam historia för oss turkar (själv är jag också en blandning…mormor är circadssien, likaså pappas mormor. Farmors pappa är från Libyen…Ottomanska riket på den tiden. Farfar och morfar är turkar…och jag är 100 procent turk…

PKK har vållat stora skador i Turkiet. De har brännt våra skogar, bombarderat sönder våra sjukhus och skolor med motiveringen att det är turkiska staten som har byggt dem. PKK har mördat lärare, läkare och annat sjukhuspersonal med samma motivering.

PKK som är för egen statsbildning har inte förstått att deras anhängare har exakt samma rättigheter och skyldigheter som andra turkar och etniska grupper.

En liten parentes: kurder för övrigt finns i alla yrkesgrupper. I turkiska parlamentet finns sammanlagt 35 ledamöter med kurdisk bakgrund.

Turgut Özal som en gång i tiden var Turkiets president var också kurd.

Enligt SÄPO's källor är 9 av 12 kurder som bor i Sverige aktiva eller passiva anhängare av PKK.

Sist men inte minst! Turkiet är seklest värst drabbade land vad gäller terrorrism…

Mera intressant är vad det betyder att vara turk. Hur mycket grekiskt, judiskt, armeniskt, tjerkessiskt, albanskt, serbiskt, bulgariskt, georgiskt osvosvosv "blod" (i metaforisk bemärkelse alltså) flyter det i Orhans ådror?

Den dag Turkiet erkänner sitt rika, verkligt multinationella förflutna, och slutar upp att låtsas vara en etniskt homogen stat har vi ett riktigt intressant land i grannskapet. Istanbul är Turkiets kanske minst turkiska stad.

Nobelpriset har jag aldrig varit intresserad av. Och kulturleenden gör mig aggressiv.

Jag är benägen att hålla med om Lundberg-Eriksson. (Boken ifråga har jag dock inte läst.)

"Ibland kan han påminna om den isländska sagan, ibland om den svenska folkvisan, ibland bryter samtiden igenom. Dock, mest av allt påminner han om Ulf Eriksson."

"Om dagars genomskinlighet är en storslagen samling, rikt orkestrerad, djärv och obunden av konventioner."

En läsvärd och väldisponerad mix av referat, analys och värdering — det är som regel receptet. Daniel Sjölins "kritik" av Pamuk innehöll enbart det sista och alltså det minst krävande av dessa tre element. Min kritik av kritikern (ovan) var förvisso också mest värderande, och likaså renons på analys. Jag skyller detta på min kraftiga medicinering. Jag står sedan en tid tillbaka inte ut med nästan några kulturyttringar alls, särskilt inte inhemska. (En för övrigt rätt vanlig åkomma bland oss skönandar, har jag förstått.) Jag skyller också på att mitt grepp var medvetet valt, låt säga en parafras på Sjölin-varianten.

Men nog om honom. Läs t ex Kristian Lundbergs recension av Ulf Erikssons nya diktsamling i dagens Expressen. Den ser som vanligt snitsig ut på ytan. Erikssons bok är får vi veta "storslagen", "djärv" och "obunden". Mycket mer får vi inte veta. I stället får vi en enda lång värdering med små inslag av referat, en förskräcklig massa devota bugningar och hemskt mycket tomt skramlande tingeltangel. (Och skyll inte på utrymmesbrist. Jag har läst kortare snuttar än den här, inte minst av Malte, som ändå varit analytiskt jordade.)

Erikssons dikter rör sig alltså "i gränstrakterna av det som går att varsebli" och de "genomsyras av en existentiell, mörk, bottenklang som ibland genomströmmas av ljusa virvlar".

Jaha. Det låter som det värsta jag vet. Och så undrar folk varför ingen läser poesi. (Åtminstone undrade man det förr.)

Jag har läst Erikssons bok och tycker inte att den är så dålig. Jag gillar bombardemanget av högstämt överlastade tre- och fyraradingar mot slutet — säkert tvåhundra stycken! — som låter ungefär så här: "Vi målar en propeller och du springer fram vinden, trehundra meter nedanför ett regn med drag av det slags barnahår som sover i urkunder rullande kring ett mörker där skratt gnistrade." Dessa ofta aforistiska små stycken är stilistiskt galna och innehållsligt "branta" på ett sätt som jag kan sakna i dagens svenska lyrik.

Däremot håller jag inte med om att Erikssons poesi skulle vara "djärv" — som Lundberg skriver — eller "obunden av konventioner". Jag tycker det är Lundberg som är konventionell. Hos Ulf Eriksson tycker jag mig höra ekon från så pass skilda håll som Aspenström, Neruda och Shelley (metaforiken, tungsinnet, optimismen). Eriksson tycks mig med andra ord inte alls obunden av konventioner, tvärtom.

Svårare har jag för samlingens första del, vars dikter mer liknar "dikter". Här komponerar Eriksson en sorts rumphuggna syllogismer ("Rymden upprepar sig / i huset: trappa. / Huset upprepar sig / i rymden: gata. // Jag stiger / genom dagens ansikte.") som i mina ögon inte håller tätt. Inte stilistiskt. (För konventionella. För gammaldags "diktlika". För urholkade.) Och knappast filosofiskt. (Vad menar karln?)

Vad beträffar Kristian Lundberg har han mig veterligen skrivit en riktigt bra recension, nämligen den han häromåret skrev om sin egen bok. (Har för mig att Malte länkat till den nånstans, jag hittar den inte just nu.) Där fanns den analytiska stadgan. Där fanns den underbyggda värderingen. Där fanns pricksäkerheten.

Har någon sett min lilla burk?

http://www.expressen.se/index.jsp?a=716854

*häller i sig medicin*

Här några som avviker från Pamuk-hyllningarna, Enander t ex:
http://www.tidningenkulturen.se/content/blogcategory/93/101/