Malte Persson: Errata

Fy fan. Man kan ju bli elitist för mindre.

Malte: Oerhört bra!

Ja, det var faktiskt en fin artikel det där. Dessutom upptäckte jag den på precis rätt sätt; I tidningen.

Den utstrålade någon sorts sympatisk, emellanåt vilsen, och uppriktigt intresserad elitism. Underhållande läsning.

Tänk om det är nästa steg, underhållningsprosa?

Jag skulle så gärna vilja se en bild på den häpne/nyfikne Malte på skansen. Kul text.

jag instämmer med lidbom. sommarens kulturartikel är skriven.

Tack, tack, alla!

"Just Pirates of the Caribbean-filmerna har också pekats ut som det nuvarande Hollywood-systemets sista räddningsplanka."

Ofrivillig komik eller genial stilistik?

Malte - dagens artikel i GP kändes väl stereotyp, som att alla kulturjournalister bara kan förvånas över hur dålig smak den puckade pöbeln har. Eller var hållningen medvetet provocerande?
Men, massa roliga smågrejer:
Barn som döpts efter Pontus Gårdinger, tacket till Knaverlisa och ett stycke om "The long tail", the word du jour among the chattering classes i Amerikatt.
Du höll på att bli en kortis på GT:s ledarsida om inte Leijonborg hade sagt saker om en trosmodell.
Ville bara säga.

Men artikeln skrämmer mig lite. Tänk om de läser den, grottmänniskorna i pöbeln, och förstår hur djupt vi föraktar och driver med dem? Vad händer då? Kommer de att slita TLS ur händerna på oss på bussen, kräva att Kulturdepartementet avskaffar allt stöd till nonfigurativ, plastisk konst, liera sig med Göran Johansson i en ny kulturrevolution, hänga upp oss i närmaste lyktstolpe? Än så länge har vi ju föraktat och hånat dem i skyddet av den svala, elegiska skugga som elfenbenstornet skänker. Nu skiner solen istället stark och mordisk och Skansenlik över vår fredade täppa, nu ljungar blixten över de Gombrowiczska boksidorna, nu ekar ropen genom pöbelns lågpannade rader: där! Där är de! Låt oss se hur de ser ut inuti! Och vilt stirrande kastar de sig över oss, sliter oss i stycken som brytbröd i en glättig söndagsbilaga, kastar våra lemmar ut över de Taubeska ängarna till ett simpelt tra la la.

Jag har också klarat av att besöka Allsång på Skansen. Det gjorde jag en gång för flera år sedan. På något sätt ingår det i den svenska allmänbildningen att ha avklarat ett sådant evenemang.
Vi gjorde det dessutom riktigt, riktigt alltigenom och åkte dit på morgonen och tog platser längst fram, med film, matsäck och paraplyer och hittade snabbt andra entusiaster att hjälpas åt att hålla platserna för att kunna gå och ta en fika nån annanstans en stund.
Men en gång fick liksom räcka.

Ser man på, det kan finnas anledning att läsa dagspress. Tack för en alldeles utmärkt artikel, men mamman som döpt sitt barn efter Pontus Gårdinger har du hittat på.

En av de viktigare funktionerna med kulturprodukter av allehanda slag är väl att ge näring åt konversationer, så det är djupt mänskligt att vilja konsumera samma böcker, filmer och skivor som de andra i sitt gäng.

Agnes: Plankan är genialt bildspråk. Hörde du förresten att Keith Richards, som är tilltänkt för en roll som gammal pirat i uppföljaren (helt rätt look!) funderade på att göra entré i bild genom att falla (eller hoppa?) ner ur en palm…

Fin artikel och intressant slutresonemang. Knaverlisa, haha. Nu först inser jag vilken sommartorka det varit i år, har inte läst något spännande i dagspressen - utrikessidorna borträknade - sedan juni. Kanske har jag läst för lite dagspress. Kanske borde jag, eftersom jag är tillbaka på redaktionen, skriva något själv…
Bra hursomhelst!

Jo artikeln var helt klart underhållande. Jag gillar även enkäten i nöjesguiden där kulturmänniskor listar de bästa svenska romanerna. Och nu börjar Folkpartiet diskutera en svensk kanon. Kultur kan vara kul.

Jag har nu scannat tv-bilderna från Skansen (allt för konsten) och tror mig ha fått fram Maltes nuna: det är suddigt, det är lite UFO-stuk, och en hel del bildanalys återstår. Men: hav tålamod, för det här är ju ungefär som att hitta det mytiska skolfotot från Linz Hochschule med Wittgenstein och Hitler på samma bild.

Bästa tecknade artistporträttet på ett skivomslag någonsin: James Brown på LP:n "It's Hell" från 1974. Funkfarfar höjer sig över trädtopparna i en bergig, färggrant tecknad djungel. men en pose mitt emellan Lenin talande på Röda torget och Tarzan; nere i skogen pekar två spejare i tropikkläder och khaki på honom och säger, med pratbubblor:

-He's too strong, we can't stop him!

-That's because he's the Godfather.

Ursäkta att jag avbryter den intressanta kommentarstråden med en orelaterad fråga:

När man skickar in en text för publicering till en tidning, vad bör man helst använda för "verktyg"? Word dokument, Pdf-fil eller annat? Har detta betydelse?

Fick en förfrågan att skriva till en liten svensk publikation och vill inte avslöja min oerfarenhet. Om det finns övriga tips rörande detta tar jag glatt emot.

Tacksam.

Lotta: skicka Word-fil. /crister

Utmärkt idé det där, snyggt jobbat.

Vill tipsa alla om en krönika som tangerar ämnet. Marie Söderqvist skriver i dagens Expressen under rubriken "All litteratur är inte lika bra".
http://www.expressen.se/index.jsp?a=641928

Viktigt att påpeka när relativismen, apatin och nihilismen breder ut sig.

Ja, fram för det äktsvenska uttrycket. Hurra. Hurra. Hurra. Och så ett glas punsch därpå, och konungens skål.

Typ.

Fast en riktig kanondebatt, där obskyra författarskap lyfts fram, storsäljare avslöjas som ihåliga, någon förtvivlat försöker upphöja t ex Sigfrid Siwertz och länken mellan Almqvist och Lagerlöf plötsligt blir uppenbar - det vore väl kul? Fast punsch är för sött, hellre brännvin. Och bara om kungen odlar helskägg.

Javisst, en kanondebatt för all del, och gärna en debatt som lockar fram variation: men inte en statligt bestämd, ålagd läslista. Vi mår säkert bra av att diskutera kvalitet, men knappast av att bestämma oss (en gång för alla) för vad kvalitet består i.

Fast, caro Exeget (eller cara?) - ingen tror väl att STATEN i lugn och ro skulle kunna sätta samman en lista som skulle vara tvingande för hela das Volk? Det intressanta med själva idén är ju det sprattel, motstånd, diskussioner, uppslag, gräl, upptäckter, allfarvägar, sidovägar, landsvägar som själva idén ger upphov till. (Precis som Nobelpriset främst är roligt för att man kan få tillfälle att gnällbriljera med alla VERKLIGT betydande som aldrig fick/fått det.) Jag kan tänka mig massor av intressanta debatter i samband med detta. Listan kommer att slitas i stycken och omskapas i tusen varianter långt innan den är färdig - något som den f ö aldrig lär bli. Bra mycket mera givande än den slappnihilistiska uppfattningen att precis allt är lika bra/viktigt/fint/klokt/vackert/smaken-är-som-baken och vad övrigt är är tystnad.

kanondebatt, en kanondebatt!

Hej!

Nu när man läser om alla politikers åsikter angående kanon eller inte kanon, så dyker alltid Moberg upp som en personlig favorit hos dem. Har själv inte läst honom. Måste man det? Är han bra, kan han skriva? Varför gillar politiker honom? Han var stor monarkimotståndare, är det därför? En sjysst parlamentarisk författare, det går kanske hem… Eller är det för att de inte läst så mycket annat? frågor, frågor, frågor… (och så lite tango).

Hm. Den där kanondebatten hade vi i Tyskland för två år sedan. Jag tror nog mest det är ett patetiskt försök av vissa politiker att värja sig mot den oregerliga och alldeles för kaotiska realiteten. (Kan inte folk stanna där de är födda?) Inte för att jag har något emot kanon - men det formerar sig liksom av sig själv, inte för att någon central snubbe gör en lista.

Kanon brukar forma sig själv, det betvivlar jag inte. Men, som Horace skulle sagt, det är en rätt slumpmässig process. Och om man därför kan laga redan nu, så att till exempel Birgitta Trotzig kommer bli ihågkommen om hundra år, istället för säg, eh, Astrid Trotzig - då tycker jag en mer offentlig, öppen, men ändå en aning styrd, debatt inte alls är någon dum idé.

Förut har ju den s.k. "goda litteraturen" haft sina beskyddare och omhuldare på universiteten (dvs att "god smak" också bör räknas in i den vetenskapliga processen) - något som de senaste 100 (?) åren mer eller mindre helt försvunnit. Jag måste säga att jag är lite rädd för att framtidens kanon därför kanske kommer styras mer av försäljningssiffror och mediala faktorer, än just kvalitet.

Vi har ju redan, på sätt och vis, en instution som rår för att så kanske inte blir fallet - Svenska Akademien - men den ger ju bara ut ett pris om året, och det är internationellt. Ta Augustpriset som motsvarighet - inte är det just den bok som utmärkt sig för sin högsta konstnärliga kvalitet, sitt skimmer, som vinner varje år. Populärmusik från Vittula, anyone?

Det kanske inte är så här illa egentligen, men lite rädd - det är jag…

Exeget: Utmärkt inlägg (2006-07-25 kl 18:37). Jag är litet impad, faktiskt.
För övrigt ser en svensk kanon ut som följer (utan inbördes ordning):
Stagnelius, Willy Kyrklund, Kjell Espmark, Tomas Tranströmer, Gunnar Björling, Lars Gustafsson, Bertil Malmberg, Hjalmar Gullberg, Hjalmar Söderberg.
Jag har säkert glömt någon, men inte många.

Egentligen har vi nog redan sagt det mesta vi ville säga om kanonisering i allmänhet, och om kanoniseringen av Stagnelius i synnerhet, i den evighetslånga tråden om borgerliga skinnband. Men en uttalad lista kan bara fungera om den är oerhört omfattande, först då blir den tillräckligt flexibel för att peka åt alla håll samtidigt. Och att begränsa den till ett nations- eller språkområde … känns det inte ganska mossigt? Hör Beckett till fransk eller anglosaxisk kanonbildning? Frågan känns felställd. Visst, historiskt sett får vi kanske tänka oss litteraturen i form av olika språkkluster, men är det nödvändigt att fortsätta den indelningen i beskrivningen av det samtida eller ens någotsånär i tiden näraliggande?

Sannolikt är vi flera, för att inte säga många, som skriver här på Errata som mer eller mindre dagligen gräver i kanongruvan: som lärare, kritiker, utgivare, översättare, författare, redaktörer etc. Det är i det dagliga arbetet som ett slags kanon uppstår. Eller på fester, när man kan fåna sig och skrika: "1. Shakespeare, 2. Goethe!". Det senare fallet traderar, det tidigare transformerar (förhoppningsvis) ständigt kanon.

Nåja, det är för varmt att tänka djupt. Alltså nöjer jag mig med ett förskräckt "Kjell Espmark?".

Och ja, Vilhelm Moberg är förbaskat läsvärd.

Ja, det var det jag fruktade. Nu har texten nått fram till den farliga läsekretsen. Snart hittar de oss.

Ingen författare som inte har varit död i minst 50 år borde vara med på listan. Att sätta nu levande författare på listan är en futil sysselsättning. Vi kan idag inte avgöra vilka verk under de senaste 50 åren som är av bestående värde. Framtiden kommer att innehålla överraskningar, var så säker på det. Luften kommer att ha gått ur många idag hårt uppumpade ballonger om säg 50 år. Och kanske kommer en ny Kafka att upptäckas? Vem kunde 1924 ana att en av 1900-talets största tyskspråkiga författare var Franz Kafka?
Kanoniseringsprocessen är inte slumpmässig utan outgrundlig.
Tyvärr får jag en känsla av det sörsta intresset för kanondebatten idag består i att konsekrera någon eller några nu levande författare till ytterligare förhöjd kändisstatus. Något intresse för i verklig mening klassisk litteratur är det nog naivt att hoppas på. Det är bara kändisraseriet…
Läs Förlorade illusioner av Balzac! Där är hela litteraturindustrin genomskådad för 165 år sen.

Vid sidan av att vara en av de sämsta textanalyser, dessutom baserad på slarvig läsning ("några sidor till av Dan Brown) jag läst sedan gymnasietiden, måste jag tillstå att den där analysen i sig var ganska rolig läsning.

Men, är det ingen annan än jag som är förvånad över att så få tillskyndat till den dåliga smakens, och "vanligt folks" försvar (det är kanske jag som borde ha ansträngt mig litet mer med något sådant).

Eller är det helt enkelt för varmt för att folk ska orka bli sura?

Malte, inse att det finns ännu en medvetandenivå i den svenska folksjälen att undersöka:

Musik: dansband.
Litteratur: tjejtidningar/pornografi (beroende på kön)
Underhållning: buskis/revy
Film: Crossroads

Inte Calle Jularbos alltså utan den Exeget länkade till.

Varken allsång eller deckare har någonsin skadat en människa. Därför tycker jag att Maltes gnällande över vad folk gjorde den där eftermiddagen är lite fånigt. Sen att alltför många struntar fullständigt i mer allvarlig konst är i och för sig synd.

Men Jöback en utmärkt sångare.

CJ: "Vem kunde 1924 ana att en av 1900-talets största tyskspråkiga författare var Franz Kafka?"

Franz Kafka och Gustav Janouch.

Exeget: väl talat, varför begränsa sig till "svensk litteratur"? Lite mer om det här.

Visst, nationella begränsningar är dumma. Översättningar måste givetvis också ingå i en svensk kanon - Bibeln, till att börja med. Men vilken av översättningarna? Knappast den nyaste va?! Hagbergs Shakespeare är också given. Liksom en del texter skrivna av svenskar på andra språk, t ex Swedenborgtexter på latin, Strindberg på franska.

En 50-årsgräns verkar f ö vettigt, annars blir väl Jonas Hassen Khemiri utsedd till viktigaste svenske författare någonsin, lite som Helena Bergström blev största svenska 1900-talsaktris för några år sen - ingen skugga över dem i övrigt.

Annars ville jag mest skriva denna kommentar för att få ha med den här länken nedan. Det är något av det mest imponerande och uppiggande i musikväg som jag snubblat över på bra länge! Delvis lite av sen 1900-talsavantgardemusikkanon… Ladda ner och sprid vidare!!!!!

Jag vill modifiera mitt föregående inlägg: 50-årsgränsen borde inte gälla författarpersonligheter utan verk/texter. Litteraturlistan bör bestå av en uppräkning av enskilda verk, t. ex. Bellman: Fredmans epistlar, Almqvist: Drottningens juvelsmycke, Strindberg: Ett drömspel, och inte vara en "kanonisering" av personligheter. Då kunde exempelvis Gäst hos verkligheten (1925) eller Dvärgen (1944) eller Barabbas (1950) av Pär Lagerkvist (död 1974) vara med - om nu någon tycker det, jag nämner bara exempel. Harry Martinson: Aniara (1956) skulle vara på gränsen för att få vara med.
Borde man inte läsa några klassiska verk i skolan? Vad är skolan till för egentligen? Alltså en litteraturlista - eller ska man lämna över det åt den enskilde lärarens iniativ?

Jo, man borde läsa mer i skolan. Genom högstadiet och gymnasiet läste jag på lärarnas anmodan ett par Mats Wahl, en Stephen King, en Fridegård, Tristan och Isolde, en valfri engelsk roman, en engelsk ungdomsbok och kanske ett par till.
Min utbildning fick jag genom att skolka och läsa hemma. Nästan det enda jag minns från svenskundervisningen var att lärarkandidaterna utförde tidsödande pedagogiska experiment på oss.

Nyligen pratade jag med en i Uppsala studerande amerikan som berättade att hans landsmän i high school vanligtvis läser en bok och skriver en essä i veckan. Han log när han talade om svenska högskolestudenters skrivförmåga.

Om man bara fötts i Texas så att man fått en ordentlig bildning…

Med anekdoter tror man sig kunna bevisa vad som helst.

Ja, med anekdoter - själv hade jag en kompis som gick i amerikansk high school i Atén, där var det precis som i Texas. Jag blev otroligt avundsjuk när jag hälsade på honom där och fick bara en liten glimt av nivån på undervisningen! Det var f ö honom jag fick Stuart Gilberts 'Ulysses'-bok av - som han använt för något skolarbete.

Man borde få lära sig nyttigare saker i skolan i stället för att läsa ännu fler "klassiker" och sedan skriva korkade uppsatser om dem. Framför allt borde man läsa mer främmande språk, musik & dans.

Läsa dans?

Bevare mig.

Dans och rytmik är ett obligatoriskt inslag i ämnet idrott och hälsa.

Överhuvudtaget förstår jag inte vad kanon-skola-politik har med varandra att göra. Ingen skulle väl på fullständigt allvar hävda att vad skolorna lär ut i fysik bör vara föremål för någon slags politisk diskussion. (Jo jag vet, kreationister och allsköns tokar vill gärna göra det föremål för politiska beslut – men bortsett från dårarna – inte många.)

"Med anekdoter tror man sig kunna bevisa vad som helst. "

Ja, som t.ex. den fullständigt omöjliga tanken att det svenska skolsystemet faktiskt inte fungerar.

Ens politiska läggning påverkar förstås vad man tycker om skolan. Borgare vill att skolan ska lära eleverna att nå individuell framgång och förverkliga sig själva. Socialister vill att skolan ska fostra eleverna till goda och solidariska medborgare. Det är klart att vi måste diskutera vad som lärs ut i skolan. Min gymnasielärare i redovisning visade till exempel hur man kan göra avdrag för sin privatbil. Var det rätt? Kommer tyvärr inte ihåg hur man gjorde så det spelar väl ingen roll egentligen.

En bildad och självständigt tänkande socialist/liberal/konservativ är väl bättre för samhället än en okunnig och indoktrinerad socialist/liberal/konservativ?

Vad jag upprörs över är hur nonchalant de som kan påverka skolsystemet låter unga människor gå igenom nio eller tolv års utbildning utan att få grundläggande insikt i hur världen ser ut och vad olika människor och kulturer skapat intellektuellt de senaste 3000 åren.

Hellre kunskap och logik än uppfostringsanstalt och fritidsgård.

Det finns många undantag. Jag minns kurser med utmärkta lärare också, det är med dem som förebild som jag ser hur usla andra kurser var.

Är inte "en självständigt tänkande socialist" (eller liberal eller konservativ) en oxymoron?

Arne Melberg i Svenskan apropå kanondebatten.

Jag tycker nog att Melberg skriver klokt om detta. Här är adressen förresten:
http://www.svd.se/dynamiskt/kultur/did_13353987.asp

När det nu handlar om ett politiskt förslag måste det ses just som politik. Därmed tycks det mig också obehagligt att folkpartistiska politiker ska definiera vad som är verkligt SVENSK och GOD litteratur.

Sedan får man väl ha förståelse för att somliga litteraturarbetare tyckte det lät fint - äntligen någon utanför den inre kretsen som vill vara med och diskutera.

Det sista stycket där var som jag uppfattade det kontentan av vad Horace Engdahl sa i DN, att en listad svensk kanon skulle vara helt meningslös men att han skulle se fram emot debatten och dess möjligheter.

Annars har jag inte läst någon som faktiskt är litteraturvetare uttala sig positivt om förslaget. Jag har å andra sidan inte ansträngt mig för att läsa allt som sagts i frågan. Ibland kan jag längta efter en svensk litteraturdebatt som inte handlar om kanon ; "högt och lågt" ; huruvida Vertigo förlag systematiskt motarbetas.

1. Tror jag att politiker gillar Moberg för att de är socialdemokrater och Moberg arbetarförfattare.
2. Därför att Moberg är lätt, rolig och spännande att läsa. De fattade vad de läste, för en gångs skull, höll jag på att säga.

Kanonen, det finns något jag inte fattar med den. Om man nu tänker sig att man gör en lista med litteratur skriven på svenska, och en med litteratur i översättning, och sen spikar man den, gärna med lite grejer i KURSIV stil, hein, sånt som är överkurs, liksom, och man BORTSER från att det inte går att spika.
I alla fall, vem använder den sen, borde det inte vara just läroanstalterna, från högstadiet och genom hela studietiden?
Eller skulle dessa två listor sedan bli något Horace låste in i Akademiens kassafack och så var den saken ur världen?

Apropå Maltes artikel skulle ju svenska folket kunna få i uppdrag att RÖSTA fram den? Hehe.

"Är inte 'en självständigt tänkande socialist' (eller liberal eller konservativ) en oxymoron?"

Nej. Tänk efter en gång till.

sluta akademisera livet!! räcker ju med att ni (alltså såna med över 100 högskolepoäng som har peniskomplex) snott åt er alla skitnödiga böcker. att man inte kan få ha allsången och danne brun i fred….

lever: Frågan är vad vi lever för. Är det för att (enbart) underhållas eller för att utvecklas? Svaret på detta avgör hur du ser på att det är underhållningen som dominerar hos folket och inte bildningen. Allsången hotas inte av Malte, så bra var inte artiklen.

kontinuitet det är svaret på din gråta

att vara en del av fortsättninggnen att drikca samma kaffe som allan har hjort i allan tidrer att vara en del av allt i allt att det alltid kommrer att finnas en bok som hållrer ihop världnen som inte håller ihop sej själv

bibeln ellrer dan brown

kyrkan ellrer skansen

gustav wasa wasa ellrer carolina klyft klyft

man måste börja med att älskca menniskorna sednan inse att tiden är oerhört kort att livet på jordklotsen är en liten struntsumma

Gunnar Ekelöf ger sig in i kanondebatten från andra sidan graven:

"Skäms vi så över oss själva? Det kan inte vara det bristande person- och människointresse som det skylls på till leda. Jag ser det som ett fel av långt djupare slag än Sundbärg någonsin ville medge, ett slags nationalpatologi, den osäkres arroganta förhävelse gentemot det förflutna som är en del av honom själv. På många sätt är svensken den mest konsekvente fadermördaren i Europa, hans klocka vill ständigt gå från tolv till ett. Generation avsvär sig generation. Det fanns, åtminstone för lite sen, gott om arbetare som ansåg att litteraturen började med Dan Andersson. Årets gymnasister kan mycket väl anse att den börjar med 40-talismen, eller kanske Fem unga, eller på sin höjd Strindberg.

Mycket är skolans fel, med dess till förvirring förenklade undervisning. Den litteraturhistoria jag bestods var inte bara meningslös från synpunkten att väcka intresse, den var snöpt och felaktig, och nu har jag hört att man mer och mer skjuter äldre litteratur åt sidan. Det är en konsekvens av försyndelser, ty ämnet borde inte heta litteraturhistora, utan _kulturhistoria_. Litteraturhistoria i renodlad mening finns inte, ty kulturen är en och odelbar."

(Ur essän Vår traditionslöshet hämtat från Blandade Kort, 1957)

Just Blandade kort är för övrigt mycket trevlig läsning. Snudd på fenomenal.

Enda problemet torde dock vara att man efter avslutad läsning, andlingen transformerats från en ung och vital 22-åring med popkulturen inspränd i märg och blod, till en 75-årig frimurare med prostataproblem. Men det är och andra sidan smällar man får räkna med.

”…den osäkres arroganta förhävelse gentemot det förflutna som är en del av honom själv”

Bra.