Bra.

Enda problemet torde dock vara att man efter avslutad läsning, andlingen transformerats från en ung och vital 22-åring med popkulturen inspränd i märg och blod, till en 75-årig frimurare med prostataproblem. Men det är och andra sidan smällar man får räkna med.

"Skäms vi så över oss själva? Det kan inte vara det bristande person- och människointresse som det skylls på till leda. Jag ser det som ett fel av långt djupare slag än Sundbärg någonsin ville medge, ett slags nationalpatologi, den osäkres arroganta förhävelse gentemot det förflutna som är en del av honom själv. På många sätt är svensken den mest konsekvente fadermördaren i Europa, hans klocka vill ständigt gå från tolv till ett. Generation avsvär sig generation. Det fanns, åtminstone för lite sen, gott om arbetare som ansåg att litteraturen började med Dan Andersson. Årets gymnasister kan mycket väl anse att den börjar med 40-talismen, eller kanske Fem unga, eller på sin höjd Strindberg.

Mycket är skolans fel, med dess till förvirring förenklade undervisning. Den litteraturhistoria jag bestods var inte bara meningslös från synpunkten att väcka intresse, den var snöpt och felaktig, och nu har jag hört att man mer och mer skjuter äldre litteratur åt sidan. Det är en konsekvens av försyndelser, ty ämnet borde inte heta litteraturhistora, utan _kulturhistoria_. Litteraturhistoria i renodlad mening finns inte, ty kulturen är en och odelbar."

(Ur essän Vår traditionslöshet hämtat från Blandade Kort, 1957)

att vara en del av fortsättninggnen att drikca samma kaffe som allan har hjort i allan tidrer att vara en del av allt i allt att det alltid kommrer att finnas en bok som hållrer ihop världnen som inte håller ihop sej själv

bibeln ellrer dan brown

kyrkan ellrer skansen

gustav wasa wasa ellrer carolina klyft klyft

man måste börja med att älskca menniskorna sednan inse att tiden är oerhört kort att livet på jordklotsen är en liten struntsumma

Nej. Tänk efter en gång till.

Kanonen, det finns något jag inte fattar med den. Om man nu tänker sig att man gör en lista med litteratur skriven på svenska, och en med litteratur i översättning, och sen spikar man den, gärna med lite grejer i KURSIV stil, hein, sånt som är överkurs, liksom, och man BORTSER från att det inte går att spika.
I alla fall, vem använder den sen, borde det inte vara just läroanstalterna, från högstadiet och genom hela studietiden?
Eller skulle dessa två listor sedan bli något Horace låste in i Akademiens kassafack och så var den saken ur världen?

Apropå Maltes artikel skulle ju svenska folket kunna få i uppdrag att RÖSTA fram den? Hehe.

Annars har jag inte läst någon som faktiskt är litteraturvetare uttala sig positivt om förslaget. Jag har å andra sidan inte ansträngt mig för att läsa allt som sagts i frågan. Ibland kan jag längta efter en svensk litteraturdebatt som inte handlar om kanon ; "högt och lågt" ; huruvida Vertigo förlag systematiskt motarbetas.

När det nu handlar om ett politiskt förslag måste det ses just som politik. Därmed tycks det mig också obehagligt att folkpartistiska politiker ska definiera vad som är verkligt SVENSK och GOD litteratur.

Sedan får man väl ha förståelse för att somliga litteraturarbetare tyckte det lät fint - äntligen någon utanför den inre kretsen som vill vara med och diskutera.