Ahab i bokbranschen
One often hears of writers that rise and swell with their subject, though it may seem but an ordinary one. How, then with me, writing of this Leviathan? Unconsciously my chirography expands into placard capitals. Give me a condor's quill! Give me Vesuvius' crater for an inkstand! Friends, hold my arms! For in the mere act of penning my thoughts of this Leviathan, they weary me, and make me faint with their outreaching comprehensiveness of sweep, as if to include the whole circle of the sciences, and all the generations of whales, and men, and mastodons, past, present, and to come, with all the revolving panoramas of empire on earth, and throughout the whole universe, not excluding its suburbs. Such, and so magnefying, is the virtue of a large and liberal theme! We expand to its bulk. To produce a mighty book, you must choose a mighty theme.
Skriver Hermann Melville i Moby Dick [Ad Libris, Bokus], som jag nyss läst om, efter att inte ha läst den sedan jag var liten och glömsk. Och den som ändå kunde finna sig en val att skriva om! Då kunde man skriva en sådan "mighty book"! — Eller? Moby Dick fick ju ganska negativ kritik när den gavs ut, och jag misstänker att den inte skulle ha fått bättre idag ("borde ha redigerats hårdare", typ). Eller vad värre är: jag betvivlar att den idag ens skulle ha passerat förlaget utan att just redigeras hårdare ("för många utvikningar" och "författaren kan inte bestämma sig för vilken berättelse han vill berätta", typ).
21 kommentarer till "Ahab i bokbranschen":
Jag älskar utvikningarna i Moby Dick. Min favorit är kapitlet om den vita färgen. Det finns någonting charmigt i den ostyriga kompositionen; Moby Dick vill liksom vara minst fyra böcker samtidigt.
Max | 2006-06-18 kl 0:16 | #
Någon av Hemingways kompisar i "En fest för livet" ställer den säkert autentiska frågan "hur kommer det sig att Dostojevskij skriver så bra böcker när han stil ändå är så förfärlig?" och det är lätt att se framför siig Fedja skickad på en creative-writingkurs för att lära sig att strukturera upp sina 600-sidorsmanus och gallra bort de där diskusssionerna som får läsaren att tappa tråden eller känna sig besvärad av figurernas sentimentala dillande. Men visst, en annan sida av det är ju att han (eller t ex Strindberg, Cahrlotte Brontë eller Eyvind Johnson) går i díalog med läsaren och "styr" optiken i berättelsen på ett helt annat sätt än de flesta moderna svenska novellsnickare gör (berättaren i Eyvinds tidiga romaner är inte identisk med någon person i berättelsen, och han är inte myndigt allvetande, men han är mycket mera närvarande i berättelsens gång, i dess möjliga synfält än hos t ex Hans Gunnarsson, P O Sundman eller Stig Larsson.
Det slår mig att Nick Hornbys uppenbara intresse för fotboll och popkultur (utom att det är intressen han verkligen har in private) fungerar som spegelytor, de fyller "Fever Pitch" och "High Fidelity" med extra fält av innebörder och energi som kan beamas över till något annat även om du själv inte är oerhört intresserad av Marvin Gaye, Primal Scream och obskyra skivomslag.
Förresten, varför har Bokus upprepat Melvilles undertitel tre gånger? Det ser ju ut som en Gertrude Stein-variant.
Magnus | 2006-06-18 kl 0:16 | #
Detta må vara off topic, nej förresten, det är off topic, men jag måste ändå säga det, för jag började tänka på det när jag läste detta, och nu kan jag bara inte få ut det ur huvvet.
Jag tror det är ett problem att vilja skriva en "mighty book". Och jag blir jag äcklad av uttalad suktan efter stordåd. Men, det säger nog mer om mig än om den som säger sig vilja skriva en "mighty book". Jag har ju det där själv inom mig, och jag känner hur det är ett hinder. Hur ser andra på detta, denna oförsynta vilja att lyckas skapa "det"? Tycker ni det är lika avtändande som jag?
Lotta-M | 2006-06-18 kl 0:16 | #
Jag har alltid tyckt att det är positivt att vilja mycket – dels får vi mindre skräplitteratur om allt fler siktar på att skriva mästerverk direkt, istället för att gå omvägen över en serie halvdana böcker (för de allra flesta kommer ju att misslyckas med mästerverket), dels är chansen att några mästerverk faktiskt skrivs större om allt fler försöker. En "win-win situation", således.
:-)
Exeget | 2006-06-18 kl 0:16 | #
Tja, jag har inga i vid mening moraliska problem med storvulna bokprojekt (å andra sidan har jag det inte heller med Mahler, Pat Metheny eller Michelangelos "David") men jag tror att den sortens vilja att skriva en "large book" kräver ett oironiskt engagemang i människorna, spårket och problemen som passar väldigt illa ihop med det mesta som anses inne i Sverige i närtid.
Om man skriver manifest för den perfekta treminuterspoplåten eller gör tv-manus med samma psykologiska djup som serierutor (läs "Spung 2.0") och samtidigt blinkar ironiskt till läsarna blir det rätt omöjligt (för en själv och andra i saamma kulturella tryckkammare) att skriva en roman som verkligen går i kamp på liv och död med sitt ämne, eller en ny Diwantrilogi. Och då uppfattar läsarna det mycket riktigt som att "i dagens Sverige händer inga saker som verkligen ger stoff till riktiga romaner, till nya Balzac eller lars Ahlin", så där som man ju hör sägas då och då.
Magnus | 2006-06-18 kl 0:16 | #
Ulf Lundells 795 sidor tjocka "Friheten" som kom 1999 är ett väldigt bra svenskt exempel på en författare som på fullaste allvar och utan några ironier försökte skriva "the mighty book". Mottagandet av den boken var väl ganska ljumt och fokuserade mest på huvudpersonens kvinnosyn. Andra invändningar som nämndes var bl.a. att boken var alldeles för tjock och borde redigerats hårdare. Invändning som ständigt verkar återkomma.
Magnus Johnsson | 2006-06-18 kl 0:16 | #
Ett annat spännande exempel på en författare (ur en tidigare generation) som vågar vara både intelligent, känslig och nästan naivt storvulen och ändå samtida, är norrlänningen Bengt V Wall. Diptyken "Ascartes/Den förlorade freden" (som var slutdelarna i en romansvit som smälter om en del av hans erfarenheter från sin ungdom, från pluggåren i Uppsala och beredskapen på 40-talet) är ett både djärvt och ingående försök att diskutera det mioderna kriget, civilisationens Nemesis och atomålderns födelse, och tar en raka vägen in i 40-talet och, via sitt öppna, dialogiska ätt att skriva, in i nuet. Dessutom med ett fascinerande persongalleri.
Magnus | 2006-06-18 kl 0:16 | #
jag har för mig att det är max nänny som i en uppsats hävdar att moby dick är "ikonisk", och att förhållandet mellan betecknande och betecknat bygger på likhet: valen är tjock, och boken är tjock.
popoffsky | 2006-06-18 kl 0:16 | #
Jean Paulhan påpekade när Sartres "Varat och Intet" kom ut 1943 att boken gjorde god tjänst i svartabörshandeln. "Den väger exakt ett kilo, man lägger Sartres bok i ena vågskålen och en påse potatis i den andra."
Magnus | 2006-06-18 kl 0:16 | #
filmen är mykcet bättere på dvde
att dom lykcas sprängnga den med en dykrartub okcså att han skjutrer mitt i prikc polisen vilkcen kille vilkcen kille
men tvåan trean i tre de fryran femman dom är mest hajmat det säjer jag nu yo
men finns det ingenting annat att hyra har man ju inget:
val
embryo | 2006-06-18 kl 0:16 | #
Heeelp. the Nerd!
Jimmy | 2006-06-18 kl 0:16 | #
Men är en bok "mäktig" bara för att den är tjock?
Här undrar jag om ett slags neurologisk mekanism är med i spelet. Någon påpekade att vitsen med jättetjocka fantasyromaner är att läsaren SKA bli helt slut av att läsa dem:
"The important thing about an epic fantasy novel is that the reader must be exhausted at the end of it. They must feel that they have overcome as many obstacles in getting through the book as the heroes have in fulfilling the quest. So the book must be as difficult to read as possible. "
(http://members.ozemail.com.au/~imcfadyen/notthenet/fantasy.htm )
Liksom en pilgrim blir yr av gassande sol och het ökensand, blir läsaren av Den Mäktiga Boken så omtöcknad att hon drabbas av ett slags utmattnings-eufori… och detta missuppfattas av hjärnan som att Någonting Djupt & Viktigt har hänt läsaren.
A.R.Yngve | 2006-06-18 kl 0:16 | #
lite som en scshhswwaracswllalldtårta den är mäkctig okcså tjokc
men man kan äta ett kapitel i taget okcså spara dom små haikutunna chokcladflarnen till sist
embryo | 2006-06-18 kl 0:16 | #
Ja, men att boken är tjock behöver väl inte automatiskt göra mig som läsare utmattad ? Möjligtvis om jag måste läsa slut boken på några få dagar. Men så är ju sällan fallet. Samtidigt så ligger det en hel del i det där påståendet som du nämner gäller fantasylitteratur; att man SKA bli helt slut av att läsa den. Det är säkert ett medvetet val av författaren. Det gäller i allra högsta grad även Ulf Lundells "Friheten". Och kanske i ännu högre grad den senaste "Värmen" och det avsnittet där huvudpersonen bilar upp och ner genom Europa. Det är en i långa stycken plågsam läsning, som just kommer sig av bokens tjockhet; att det maniska/deperata tillståndet dras uuuut i ett så stort antal sidor.
Magnus Johnsson | 2006-06-18 kl 0:16 | #
Men har Ulf Lundell någon val? Eller är det han själv som är den stora vita valen?
Malte | 2006-06-18 kl 0:16 | #
Ulf Lundell anses säkert vara en stor vit val som det är helt okej att jaga och harpunera.
Magnus Johnsson | 2006-06-18 kl 0:16 | #
Går det att tänka sig två narvalar som harpunerar varandra med sina horn?
Magnus | 2006-06-18 kl 0:16 | #
"Går det att tänka sig två narvalar som harpunerar varandra med sina horn?"
Det låter lite dirty, åt Maldororhållet.
H. | 2006-06-18 kl 0:16 | #
En narval i ett fittstim.
barnekow | 2006-06-18 kl 0:16 | #
Jag hälsar dig du gamla ocean!
Greve de Lautréamont | 2006-06-18 kl 0:16 | #
när man är på skön ska man allderig skrivra i motvind
embryo | 2006-06-18 kl 0:16 | #