Malte Persson: Errata

Ett briljant litet stycke.

Hm.

Jag fundrade på att ta in en recension i Salongen, men kom fram till att jag inte tyckte boken var tillräckligt bra.

Stilen enerverade. När man för fjärde och femte gången läser detaljerat om hur de slår emot någons hjärta och Sorokin vägrar att förkorta scenen börjar iallafall jag rulla med ögonen. Måste det vara "medvetet" och "pastisch" - kan det inte helt enkelt vara dåligt? (Har inte läst Blått, kan inte jämföra.) Slutet tolkade jag som en marknadsekonomisk lösning och förflackning av den ursprungliga isidén. Lite roligt. Men ändå orkade jag inte läsa alla berättelserna. Återigen är stilen enerverande monoton och flack.

Vad tyckte du egentligen om boken?

"Hammaréns text är visst läsvärd, fin recension det"

Att läsa Hammarén känns som vanligt som att slåss med honom om själva meningen. När han gör såna här texter som är lite lättare än hans böcker känner man sig ju som en vinnare när man någorlunda hänger med. Som att man gått segrande ur ett litterärt krig där inget är gratis.
Jag räknar med att det är samma känsla som man får av att vinna en brottningsmatch mot en såpad gris (säga vad man vill, men de har fantasi i staterna).

Sorokins "Blått fett" läser man inte heller rakt av, samtidigt rätt naiv, med rätt lite utbyte också. Är hans nya på samma sätt?

Jelena: Jag kommer aldrig fram till vad jag "egentligen" tycker om Sorokin, inte närmare än vad jag skriver i recensionerna i alla fall. Utifrån Blått fett och vad jag läst om författarens tidigare böcker tycks det mig högst troligt att "det dåliga" i Is är gjort med avsikt. Om man sedan tycker att det finns någon poäng med denna avsikt, är förstås en annan sak. Ska jag utifrån personlig smak rekommendera någon av böckerna så blir det i alla snarare Blått fett än Is.

Jag tror en recension som Hammaréns recension är roligare att skriva än att läsa. En såsdan text som man kan bli hög av att skriva. Som läsare orkar man med den - så långt- men hade den varit tio sidor till hade mitt avantgardistiska leende blivit lätt ansträngt.

Eller så är man redan hög av andra orsaker, men den var ju inte tio sidor längre, och hade han verkligen orkat skriva tio sidor om sitt traumatiska förhållande till Malte? Då hade det i sig varit rätt intressant och högst välkommet. Den gick att läsa, bara bra att recensioner lite kan skifta form, orkan man nu ens så bra läsa de ordinära på tidningarna, allra minst om de vore tio längder längre. Men jag ska inte missförstå dig.

Blått fett verkar vara alldeles utsåld och svårtillgänglig för den som vill sköta sina handhavanden över datanät och postgång. Attans.

Sorokin ja. De hågade må vista hans späckade hemsida, där samtliga verk finns tillgängliga på originalspråket http://www.srkn.ru. För övrigt är nog Sorokin mest njutbar (hm!) i sina kortare saker, i synnerhet i sina klassiska noveller från 80-talet (ännu ej översatta till sv. - undrar just varför, hmhm…). Nå, sök.

Är Malte i ryska bevandrad? Ty med en författare som Sorokin, som kanske mest av allt är en provokateur genom sin stilistiska parasitism, går det icke (ehuru B.H:s Blått-övers i stycken är beundransvärd!), icke på långa stigar, att göra den rättvisa. Icke full rättvisa. Men säg väl det original som bättre klär i främmande dräkt?

Maupassants Horla är bättre på svenska av Hammarén än i original, nä, den är bara annan.