Vad är konst?
Reflektion gjord efter att ha läst senaste numret av tidskriften Paletten: Frågan "Vad är konst?" är en fråga som liknar exempelvis frågan "Vad är jordbruksmark?", såtillvida att det enda riktigt goda skälet man har att ställa den är att det finns en massa statliga bidrag inblandade om man hamnar på rätt sida om definitionslinjen.
Någon sade - apropå våldsamma videofilmer - att för 50-60 år sedan fanns det tydliga stängsel i stad och skog mot de områden som man inte fick gå in på utan tillstånd. Numera är det i stället lekplatser och fotbollsplaner som är _omgivna_ av stängsel, förvisso med breda öppningar, men i alla fall. Det är en hyfsat god symbol för hur förbuden har ändrat karaktär, och i ett sådant klimat blir det viktigt att hitta de där garanterat (barn)förbjudna platserna, även om ingen talar högt om dem. Man skulle bara önska att det blev gjort på ett mer intressant sätt än att bjuda in en nazistisk målare och ställa upp honom på Moderna Museet.
Alla svar blir på något vis till intet fröpliktigande, vi vet ju att om t ex Marita Ulvskog (vi säger at hon fortfarande varit kulturminister) eller någon av de borgerliga partiledarna hade sagt att det här är inget Moderna museet borde visa - så skulle denne inom ett par dagar få svar från en tjippig krönikör i Expressen eller Bon, bara för att den mediala logiken är sådan.
Magnus | 2006-04-19 kl 2:13 | #den filosofiska estetiken blir därmed samhällsvetenskap (eller rentav tjänstemannautövning). intressant.
popoffsky | 2006-04-19 kl 7:57 | #Människans tro på ordens magiska kraft sitter djupt. Vad är konst? Vad är litteratur? Vad är demokrati? Det är besvärjelser som alla vill behärska, inte minst de som har mycket litet att göra med konst, litteratur och demokrati.
Pietro | 2006-04-19 kl 8:24 | #"Man skulle bara önska att det blev gjort på ett mer intressant sätt än att bjuda in en nazistisk målare och ställa upp honom på Moderna Museet. "
Det var ett märkligt inlägg. Rör det sig om ett internt skämt? Jag tyckte isåfall också att det var roligt.
Metatron | 2006-04-19 kl 9:21 | #Magnus syftar på Markus Andersson (http://www.markus-andersson.ws/), vars målningar fick plats på MM genom en statlig konstnärs lömska ränker. Provokationen tycks ha fallit platt; förutom Ingela Lind i DN häromveckan har mediatystnaden varit kompakt såvitt jag kan se (har dock ej full koll f.n.).
Pietro | 2006-04-19 kl 11:04 | #Att kalla någon för nazist är inte särskilt snällt. Förklara gärna varför Markus Andersson är nazist, jag hoppas du har bättre argument än porträttet av Daniel Wretström.
Thomas E | 2006-04-19 kl 11:46 | #Aha. Tack.
Metatron | 2006-04-19 kl 12:53 | #Jag vet inte om Markus Andersson är engagerad nazist ideologiskt sett. Titlar som "Svensk flagg", "Blond exil" (på en Turnerinspirerad solnedgång)och "Nordiskt Svärd - vass egg i vila" känns rätt plojiga, men om man gör hjälteporträtt av Pim Fortuyn, Theo van Gogh, Christer Pettersson och en rakad yngling framför ett bål, tydligen svängande en svensk flagga, med titeln "De gförlorade drömmarnas skog" så är man nog ute efter att åtminstone sälja in sin konst hos nazisterna och låna av deras farlighet inför den bildade konstpubliken.
Anspelningarn apå den nordiska folkstammens undergång pågår hela tiden, som måleri känns det helt ointressant, och greppet att ställa ut honom är litet som Chicks On Speed, som också var råhippa för ett par år sedan - intressantare som tanke än när det finns där på scenen eller galleriväggarna.
Magnus | 2006-04-19 kl 13:39 | #Markus Andersson på Moderna: konstnären Dorinel Marc var inbjuden att göra någonting och valde att använda sin plats för att ställa ut Andersson. Den lilla debatt som varit har handlat om plagiat: en fotograf som besökte Moderna såg att Andersson hade målat av ett foto han tagit av Christer Petterson. Om jag minns rätt tyckte man från Modernas håll att det inte var något problem (Är det konst att måla av någon annans fotografi? Ja, det är konst.). Björn af Kleen skriver om Andersson i Sydsvenskan här.
Håkan | 2006-04-19 kl 13:45 | #Frågan "Vad är konst?" är en fråga som liknar exempelvis frågan "Vad är jordbruksmark?", såtillvida att det enda riktigt goda skälet man har att ställa den är att det finns en massa statliga bidrag inblandade om man hamnar på rätt sida om definitionslinjen.
…plus att man har rätt att göra vad som helst så länge man ser till att kalla det konst. Eller möjligen "satir", ett ord som sart inte går att använda längre. Satir brukade betyda att man gjorde sig lite intelligentare än sin motståndare, nu verkar det stå för motsatsen.
Länken till Sydsvenskan finns här:
Håkan | 2006-04-19 kl 13:55 | #http://sydsvenskan.se/samtidigt/article153343.ece
Mårten Arndtzén (som Björn citerar) har alldeles rätt när han säger att det skulle verka styltigt att försöka ta upp frågan "är det du gör konst?" med Markus Andersson, "han är ju bara Dorinel Marcs ready-made". Men man kan ju göra tankeexperimentet att någon curator hade bjudit in en livs levande nazist (som en installation) och låtit honom marschera i goose-step, visa nazityska propagandafilmer och dela ut flygblad til besökarna, och att han kompisar hade kommit till museet och snackat med honom och med publiken. Då hade det tagit hus i helvete.
Magnus | 2006-04-19 kl 14:05 | #Vad är en blogg?
Robert | 2006-04-19 kl 17:29 | #Det är intresant att jämföra med David Bowies Hitlerhälsning på Victoria Station i London för nästan exakt 30 år sedan. På den sista av sina konserter på Wembley veckan efter avslutade han enligt uppgift med att göra flera till av samma sort och sedan marschera ut i goose-step modell Deutsche Volksarmee (om det funnes en video på det!)
Magnus | 2006-04-19 kl 17:50 | #Showens scenografi var också mer än en aning influerad av nazismens massmöten. Mediastormen den gången var monumental, NME skrev när Low kom ut åtta månader senare att "David Bowie was last seen giving his cuntry a Nazi salute in Victoria Station". Arne Ruths kommentarer i "Trans Europe Express" ett par år senare ter sig fortfarande insiktsfulla.
It’s not the side-effects of the cocaine
I’m thinking that it must be love
It’s too late - to be grateful
It’s too late - to be late again
It’s too late - to be hateful
The European Canon is here
;)
Pietro | 2006-04-20 kl 6:04 | #Ja, men hur ska annars alla arbetsskygga intellektuella överleva? De (vi?) måste ju med jämna mellanrum problematisera sin (vår?) verksamhet för att få lite rubriker och därmed uppmärksamhet och därmed kosing.
För övrigt har jag ingen aning om vad konst är. Inte heller vad en blogg är.
Nazistkonst=provokativt försök till uppmärksamhet=ointressant och okarismatiskt. Svenska flaggan hissas överlag för ofta och känns tjatig.
Agnes | 2006-04-20 kl 15:25 | #"Provokativa uttalanden om nazism och homosexualitet"
(Kjell Alinges sammanfattning av David Bowies profil i massmedia våren 1976 i När-Var-Hur 1977. Några av uttalandena fälldes på besök i Stockholm i april 76.
"I think England could really benefit from a Fascist dictatorshio-After all fascism is only nationalism in its ourest sense."
"Oh yes I'd like to be a dictator! Go completely mad and shoot a thousand people…"
Magnus | 2006-04-20 kl 15:48 | #"purest sense", givetvis. Det paradoxala är förstås att denna snöiga period är en av hans största som musiker. "Station To Station" är, hur man än vänder och vrider, ett magiskt album.
Magnus | 2006-04-20 kl 15:51 | #Jag kan för lite om Bowie och citaten här hör förstås till ett sammanhang, men det låter ju inte direkt som gravallvarlig politisk analys. Och 1977 var väl knappast året då David Jones släppte Bowie-personan som filmduk för diverse projektioner och talade sitt hjärtas röst?
Men som sagt, jag vet inget om saken än det jag läst här. Det låter däremot ganska intressant. Har det förresten skrivits någon vettig bok om Bowie? Inte en "rockbiografi" alltså.
Olevis Patri | 2006-04-21 kl 10:57 | #Förmodligen steg det Bowie åt huvudet när hn insåg vilken makt han hde äbver sin publik, och så föddes identifikationen med Hitler och Mussolini - fast hade han sett "Diktatorn" borde han ju kunnat vända på blicken.
Det finns en hel del skrivet om Bowie av rejält skiftande kvalitet. George Tremletts "Bowie: Living on the brink" är den bästa jag har sett, han kände Bowie (och Angie, managern Kenneth Pitt och Marc Bolan) före genombrottet och gjorde flera långa intervjuer med honom redan åren kring 1970; han sitter därmed på ett förstahandsmaterial om Bowies bakgrund och tänkande som inte är så många förunnat. Skriver också utmärkt om business-sidan av Bowies karriär och om de absurda sidorna av rockbranschen utan att det blir en konventionell rockbiografi, snarare är det litet rotat i life-and-letters-traditionen. Tremlett tar med andra ord Bowie på allvar siom artist.
Tony Zanettas "Stardust" är inte extremt bra skriven men väger tungt om man är intresserad av Bowie under Ziggy- och Diamond Dogs-epoken, eftersom han jobbade för MainMan och var nästan ensam om att verkligen ha insyn i hur Bowies karriär sköttes de åren, dessutom var han med på de flesta turnéer. Det vore intressant om D A Pennebaker skrivit något (eller gett en intervju) om sitt arbete med filmen från den sista Ziggy-konserten 1973, någon som vet?
Flera av de mest förbluffande citaten Bowie gjorde är från Cameron Crowes intervju med honom för "Rolling Stone" (som kom i ytryck i mars eller april 1976). Crowe var tidningens underbarn, hade vid 17 års ålder fått jobb och lyckats bli polare med Bowie och följde honom i ett halvår som del av hans privata posse. Det är hos honom Bowie sitter i en hotellsalong på artonde våningen i en skyskrapa och avbryter intervjun med "Såg du att det var någon som föll, där utanför fönstret? Vi går ut. Jag vet att det var någon som föll."
Magnus | 2006-04-21 kl 12:46 | #Cameron Crowe, förebild för huvudpersonen i "Almost famous"?
Jag har inte läst något om Bowie. Fast jag tror inte det var enbart kokain och rollspel som talade i hans Thin White Duke-period. Om man tittar på hans äldre låttexter så finns där en viss fascination för övermänniskomyt och dylikt. T.ex. i Hunky Dory där han sjunger om "the coming race" och "homo superior", och Diamond Dogs, "we want you Big Brother…" (dystopi eller utopi?). Till viss del kan man kanske säga att han drog de yttersta konsekvenserna av den stjärnkult han själv odlat (och på samma gång distanserat studerat). Möjligen ärligare än de stjärnor som idag hycklar jämlikhet ("Jenny from the block" :p)
Pietro | 2006-04-21 kl 15:02 | #Jag undrar om inte den nyoskiska rörelsen tangerar konstens värld på mer än en punkt - oscomania…
Bodil Z | 2006-04-21 kl 20:14 | #Bowie, punkrörelsen, Kraftwerk, DAF, Laibach… Och så Pink Floyds 'The Wall'. Bowie var inte ensam utan ingick i en besynnerlig underström i popvärlden - som ibland tycks mera, ibland mindre allvarlig. Jfr också Viscontis film "Götterdämmerung" och Liliana Cavanis ännu otäckare "Nattportieren". Bägge delvis tvetydiga mästerverk från 70-talet som bidrog till att "popularisera" en viss fascistkitschig undergångsstämning.
Tobbe (f d "Tobbe") | 2006-04-22 kl 9:50 | #Just det, och Wagner och den fascistiska estetiken. Freddie Mercury och Queen. Rocky Horror Picture Show? En annan intressant underström är kopplingen till läderbögrörelsen, Tom of Finland, etc, överhuvudtaget homosexualiteten sommaskerad. Apropå Visconti (homosexuell) också "Ludwig" alltså den lätt galne Kung Ludwig av Bayern (dito) med alla kulisslott och den wagnerska manin. De underjordiska grottorna med mekaniska svanar och temat ur Parsival.
Ett slags mörk barocklek med erotik och död som har allvarliga företrädare (Thomas Mann, Wagner) och mindre allvarliga där det övergår i pop. Har Foucault skrivit något om detta tro?
Agnes | 2006-04-22 kl 12:53 | #Pietro: Cameron Crowe både skrev och regiserade "Almost famous".
Erik | 2006-04-23 kl 7:42 | #Aha! Tyckte namnet lät bekant…
Pietro | 2006-04-23 kl 9:31 | #Malte, har dina böcker, eller endera översatts, till vilka språk om?
. | 2006-04-25 kl 15:20 | #Nej, bara små delar av dem. Till exempelvis danska och polska.
Malte | 2006-04-26 kl 10:26 | #Nazist, jotack - jag älskar lingonsylt. Det kanske räcker för att anklaga mig. Vidare tycker jag inte om när unga sökande pojkar lynchmördas, vidare tycker jag om yttrandefrihet vilket drev mig till att måla bland annat Pim Fortuyn och Theo van Gogh; Män som endast i lilla Sverige kallas nazister.
Målande samtidsskald | 2006-04-26 kl 14:00 | #Men har man inga argument och starkt ogillar någon går det ju alltid bra med det där nazistepitet.
I andra tider kallades man kättare och otrogen.
Kan inte ni alla förstockade dårar som ser nazister i varenda buske och dessutom sextio år för sent, någonsin se er egen skugga ?
Och vad måleriskt är i Sverige borde vi nog klart definiera innan man svänger sig med ordet.
Måla själv isället för att slänga sten på budbäraren. Gör häxan Gudrun till en vacker drottning, Goran till en ståtligt kung och Gardell till den hovnarr han nu en gång är.
Ja gör det eller hitta på något ännu värre, men era djävla kvasiintellektuella skit-teorier borde ni spola ner en gång för alla.
Att du inte skäms Magnus !
Någon borde göra en ny version av discorökaren "What Is Love?" - Haddaways låt alltså.
What is art?
Baby don't hurt me,
Don't hurt me no more…
As I'm standing in the shower
washing my brushes
da phone tellin' me, my man is occcupied
He don't want no crimson flower
selling dem videos five an hour
with holographic eyelashes
You wanna know?
Telling me Pontus is always right
an' I'm sayin, What is art?
Baby don't hurt me,
don't hurt me no more
bom-bom, bom-bom-bo….
Magnus | 2006-04-26 kl 15:20 | #Magnus. Är du en modig man som sitter bakom en dator och anklagar en fritt skapande människa för nazism och larvar dig med något kvasiintellektuellt skitsnack om konst?Vågar du inte ens signera med hela ditt namn ? Anonymiteten borde väl vara ett hot mot demokratin om något? Men det blir väl överkurs för din lilla ärthjärna att förstå hur det kommer sig?
För jag tror inte ens en atombomb i Stockholm skulle kunna få dig att inse ett endaste dugg. Det är min övertygelse efter att läst ditt larv.
Jag är väldigt nöjd för övrigt med att ha retat upp en hel del sådana där förstockade dårar som dig, som jag för övrigt sett miljonen kopior av i detta land.
För övrigt har buden stigit som solen på himlen, så tro inte att jag sitter och gråter för att idioter som dig maktlöst försöker komma åt mig genom att anklaga mig för nazism.
Tack och lov existerar andlig mångfald altjämnt i landet, och tack och lov är det fler än du tror som genomskådar din kvasiintellektuella skitpropaganda.
Tack för mig alla heroiska antinazister som är så modiga att ni vågar slänga sten på tavlor.
Målande samtidsskald | 2006-04-26 kl 19:53 | #Pa den litterara bloggen onskar jag mig battre invektiv och farre upprepningar.
Metatron | 2006-04-27 kl 7:23 | #Gäller Goodwins lag här eller inte, det är vad jag frågar mig… Förvisso började det med "nazistisk målare", men slutar (?) ju med nazibeskyllningar och annat göttigt… Ja, se och avgör själva (all credit till bloggen "Sakernas Tillstånd"):
http://sv.wikipedia.org/wiki/Godwins_lag
Henrik T | 2006-04-27 kl 14:35 | #Varje diskussion som börjar med en nazist-anklagelse slutar med en arg målare?
Då jag möjligen är tänkt att inkluderas i de "heroiska antinazisterna" i målarens inlägg vill jag bara påpeka följande: det är bra att Moderna visar måleri; nationalism är inte nazism; Fortuyn och Theo van Gogh var inte nazister (jag är osäker vad gäller Wretström).
Denna blogg har f.ö. med vissa undantag varit behagligt politikbefriad; något jag personligen har uppskattat.
Pietro | 2006-04-27 kl 20:22 | #Konst är varjesomhelst artefakt som inte är ett verktyg. Sådeså. En något intressantare fråga är vad som är bra konst, och huruvida det går att tala om detta i objektiva termer. Lyckligtvis har jag även där svaret: Dålig konst är t. ex den där Markus Anderssons målningar. Och det är objektivt sant. De kommer att vara bortglömda innan teet har kallnat.
P | 2006-04-27 kl 22:17 | #Citat ur GPs rec. av nämnda tidskrifts-ex.
Vi lever i en instabil epok och det är svårt att säga vilken väg historien kommer att ta. Osäkerheten inkluderar den samtida konsten som är riktningslös på ett intressant sätt.
Pietro | 2006-04-27 kl 22:23 | #…
Fred Andersson tar till exempel chansen att ännu en gång ställa Ulf Linde mot Lars O Ericsson. Det är svårt att gå i spinn inför denna inte helt nya fråga. Och Kristoffer Arvidsson försöker få Linde att delta i en samtida diskussion vilket förstås är ett ahistoriskt företag dömt att misslyckas.
…
Det gäller bara att se upp med den konservatism som ofta dammas av i tider av osäkerhet.
…
Visst finns det ett neokolonialt drag över det jet-set som drar runt i världen och visst är konstmarknaden en del av den globala ekonomin. Men man måste, som sagt, också se fenomenet historiskt. Hur skulle till exempel den samtida konsten se ut utan biennalerna? Hur skulle situationen vara idag för konstnärerna utanför västerlandets huvudtrafikleder om inte jetlagade curatorer bosatt sig på transkontinentala flyg under det senaste decenniet?
…
[Sinziana Ravinis] slutsats blir att hon saknar diskussionen om enskilda verk. Det gör jag också. Inte minst i detta nummer av Paletten där få verk överhuvudtaget nämns.
…
Fredrik Svensk tänker sig att framtida konstnärer på ett mer aktivt sätt kommer att delta i samhällslivet bortom konstens institutioner. Svensk tänker sig konstnären som en subversiv, opålitlig figur som är förrädiskt inbäddad i gängse samhällsaktiviteter. Fan tro't. Men varför inte.
"Konst är varjesomhelst artefakt som inte är ett verktyg."
Konst kan mycket väl vara verktyg. Och Anderssons tavlor är habilt måleri; bättre än Karin Mamma Andersson men sämre än Richard Bergh.
Pietro | 2006-04-27 kl 22:32 | #"Konst kan mycket väl vara verktyg." Nej. Eller jo, på samma sätt som en stol kan vara ett vapen. Men jag säger inte "nu sätter jag mig här på det här vapnet". Verktyg kan väl i viss mån vara konst, däremot, men då brukar man kalla det för konsthantverk eller design. Konsten saknar ett syfte utanför sig självt.
P | 2006-04-28 kl 16:00 | #För övrigt skriver den kluddande samtidspajasen lika illa som han målar.
Målare bör skriva dåligt; det hör till jobbeskrivningen.
Pietro | 2006-04-28 kl 17:34 | #Okey en kommentar till från kladdpajasmålarnazisten: Såvitt jag vet var salig Christer Pettersson inte nazist utan alkoholist. Rätta mig om jag har fel Magnus eller något annat snille.
Målande samtidsskald | 2006-05-01 kl 19:20 | #Det är intressant att notera att alla upprörda själar, inte minst kritikerna i dagspressen, drar till med att Marcus Andersson är "en dålig målare" i sin kritik. Bortsett från att det tycks implicera att han hade varit mer acceptabel som begåvad målare är det ett tydligt bevis på att många konstskribenter är lika okunniga om konst, i synnerhet måleri, som de flesta kommentatorer på den här bloggen. Andersson är kanske inte lika underskattad som Karin Mamma Andersson är överskattad, men hans tekniska skicklighet överstiger definitivt den senare. Andra hyllade målare som är sämre än Andersson på den urgamla konsten att lägga färg på en platt yta är Linn fernström, Anna Finney och Marianne Lindberg De Geer, med reservationen att den senare är en bra konstnär på det konceptuella planet. För den tekniska aspekten av olje- eller akrylmåleri beror på kunskapen i hur motivet byggs upp i skikt och hur färgerna interagerar. Det här kan Andersson. Han tillämpar skiktmåleri och iakttar klassiska beständighetsregler som att de överlagda färgskikten ska vara fetare än de undre, han lägger fina glansdagrar och fernissar, etc. Karin Mamma Andersson däremot kluddar mest. Hon retuscherar och ändrar på ett sätt som kommer att ställa till det i framtiden för de burgna kretiner som köpt hennes plywoodpaneler för runt kvartsmiljonen.
joakim | 2006-05-02 kl 15:27 | #Nej. Linn Fernström är en mycket bättre målare än Marcus Andersson. Det finns andra, och viktigare, förmågor än den att lägga rätt färg på rätt färg (vilket, för det första, Andersson knappast behärskar, och, för det andra, är meningslöst om resten är taffligt utfört). Komposition är viktigare. Djupkänsla, perspektiv. Etc.
P | 2006-05-02 kl 22:27 | #Dessutom behärskar naturligtvis Fernström lasyrtekniken. Dock påminner hennes teknik mer om till exempel Andrew Wyeth och Eric Fischl än Caravaggio. Mera luft, mindre chiaroscuro. Men naturligtvis med rötterna i renässansen.
"Ibland blir skickligheten allför bländande", skrev t. ex. Anders Olsson om Fernström. Om Andersson har jag inte läst något annat än att han är "en sopa", vilket jag skriver under på.
P | 2006-05-03 kl 8:09 | #Jag känner inte Fernström och vet inte vad hon behärskar bortom det jag sett på hennes dukar. Hon målar tunt med en teknik som utvecklades med akrylfärgen av sådana som Hockney. Hon är ingen Hockney dock.
Komposition är förvisso viktigt. Men i det avseendet är Fernströms målningar överlastade och obalanserade. Det behöver inte vara dåligt för all del. Renässansens harmonifascism är lyckligtvis över. Liksom greppet om klassiskt perspektiv och djup. Det är lustigt att Andersson kritiseras för att sakna detta i sina målningar, Fernström har det inte heller i sina. Ta "Glaskupan" tex. Alla proportioner och vinklar är fel, precis som i Cezannes målningar (ett lutande soffbord i Glaskupan är f ö en direkt kommentar till Cezannes serie av fruktstilleben). Det är helt ok. Men varför kommer hon undan med det och inte Andersson? För att hon hyllas av kritiker och han sågas? Och varför sågas han egentligen? För motiven egentligen, för hans oförmåga att förställa sig, men med hänsyftning till tekniken, tycks det mig. Autodidakter är försvarlösa i konstvärlden.
Om Marcus Andersson hade presenterats som en konstnär som utforskar hur nationalismens ideologier skapas i måleriets traditionella genrer som landskapet, porträttet eller nakenakten, om han hade förklarats vilja avslöja salongsmåleriets grumliga historia, vår utopiska nationella identitet, om han i porträtten av "syndabockarna" ifrågasatte gränserna mellan offer och förövare i syfte att visa kategoriernas instabilitet – ja då skulle hans lycka vara gjord och kritikerkårens hyllningar skulle hagla över honom. Problemet är att Andersson inte gått på Mejan och inte har en aning om vad man måste
göra för att accepteras av konstetablissemanget. Han är en kuf i obygden.
Slutligen: Måleri är inte annat än färg på duk. Resten är illusion. Men måleriet klarar sig utan mysticism, som Malevitj och senare Robert Ryman har visat.
Joakim | 2006-05-03 kl 11:43 | #Hon kommer undan med det, men inte Andersson, eftersom det i hennes fall är fråga om lek, i hans fall oförmåga. Det är allt.
P | 2006-05-03 kl 12:17 | #Errata: Anders Olofsson var ansvarig för formuleringen ovan, och ingen annan.
P | 2006-05-03 kl 13:08 | #Erratum: Erratum, inte "[e]rrata".
P | 2006-05-03 kl 13:11 | #Det finns en empirisk tusch. (F. Wiklund)
Metatron | 2006-05-03 kl 13:19 | #Malevitj var väl ändå i högsta grad mystiker? Likaså f.ö. William Blake, som just underströk det du sa, att måleriet är färg på duk.
Talet om att moderna målare har "visat" att måleriet "klarar sig utan" det eller det andra är inget annat än den gamla vanliga modernistiska ideologiproduktionen, som fortfarande utgår från att konsten är en magisk verksamhet. Om konstutövaren behärskar de rätta besvärjelserna (teorin och ideologin) kommer han eller hon undan med vad som helst, då det är den magiska effekten (den institutionella "konst"-etiketten) som är det viktiga. Men ingen som inte redan är insyltad i den kontexten behöver väl längre köpa de resonemangen?
Jag har tagit en titt på det jag hittat av Fernström på nätet. Skillnaden mellan henne och Andersson är huvusakligen att hon målar i en stil som var gängse på 1970-talet, han i en som var gängse på 1890-talet. Redan där, utan att gå in på innehållet, är hon ideologiskt "god", han ideologiskt "ond". Kontrasten gentemot likartade konstnärer blir större i Anderssons fall, därför att de målare vi känner till med en likartad stil (de svenska sekelskiftesgubbarna) målade så helvetes mycket bättre än de 1970-talsmålare vi känner till. Alltså blir Andersson "dålig" vid jämförelse med Eugene Janssson, medan Fernström blir inte fullt så dålig(?) i jämförelse med Cronqvist, Hockney och vad de nu heter.
Pietro | 2006-05-03 kl 13:54 | #Mystiker? Kanske. Men med mysticism menade jag just den modernistiska uppfattningen om måleriets särart. Detta att något magiskt händer när färgen blandas på duken. Illusionismen i det figurativa, passionen – eller ilskan, beroende på hur man ser det – i den abstrakta expressionismen etc. Känslor. Jag nämnde Malevitj och Ryman som exempel på konstnärer som medvetet reducerade måleriet till sin mest grundläggande egenskap, dvs färg på en platt yta. Så jag instämmer helt med dig Pietro i din kritik av ideologiproduktionen inom konsten, även om denna kritik naturligtvis också är en del av ideologiproduktionen.
Visst spelar det roll att Fernström och Andersson målar i så skilda tidszoner. Hon målar postfeministiskt, han i den akademiska stilen från förrförra seklet. Intressant är att han även ramar in målningarna i gamla ramar, något som förstärker intrycket. Min spontana tanke när jag först såg dem var att en del av dem skulle kunna placeras i någon borgerlig salong, säg på Östermalm eller Djursholm, utan att någon tillfällig besökare skulle reagera eller förstå att de är pastischer. Den vulgära nakenakten (en kvinna som ligger uppfläkt på en björnfäll) skulle i ett sådant hem, omgiven av karmstolar i gustaviansk stil, Chesterfield-soffor, empirkristallkrona och den obligatoriska buktiga rokokobyrån, smälta in i detta ideologiskt sammanhang. Likaså landsskapen med nationalromantiska staffagefigurer. Men de skulle samtidigt föra med sig något oroväckande, något nytt, in i salongen. För de är inte från 1800-talet, de är i högsta grad rotade i sin samtid, färgade av vår tids frågor, av 1900-talets historia.
Jag förutspår att den smart curator till sist kommer att fånga upp Andersson, ge honom den rätta kontexten till tolkningen av hans verk och lansera honom på allvar utomlands. Där ska han hyllas som post-post-modern och efter några år kommer man på Moderna säga "Det var vi upptäckte honom!" och ge honom en stor separatutställning. Det skulle jag kunna satsa en Linn Fernström-målning på.
Joakim | 2006-05-03 kl 14:29 | #Det skulle inte jag.
P | 2006-05-03 kl 15:12 | #Nej för du tror på allvar att han är dålig och på att hans kvalitet har något att göra med min förutsägelse. Man kan sälja vad som helst om man förpackar det snyggt, i synnerhet konst.
Joakim | 2006-05-03 kl 16:14 | #"Det finns en flicka som
har Gud i fittan. Ingen annan än hon
gör allvar med Gud."
-Lars Norén, Malevitjs död (ur "Solitära dikter" 1972)
POWen | 2006-05-03 kl 17:28 | #Hade varit en mycket elegant slutknorr på denna diskussion, men jag har några åsikter till:
"med mysticism menade jag just den modernistiska uppfattningen om måleriets särart. … Illusionismen i det figurativa, passionen – eller ilskan, beroende på hur man ser det – i den abstrakta expressionismen etc. Känslor. Jag nämnde Malevitj och Ryman som exempel på konstnärer som medvetet reducerade måleriet till sin mest grundläggande egenskap, dvs färg på en platt yta."
Men dessa två var/är väl just - modernister? Jag förstår inte poängen med att måla upp modernismen som något slags hierarkisk, sakraliserande, trancendentalistisk strömning: sådant var ju faktiskt det som (många riktningar inom) modernismen gjorde uppror mot.
Eller rättare sagt, jag förstår poängen: de som vill vara emot något gammaldags, hierarkiskt, sakraliserande, transcendentalistiskt, vill naturligtvis inte vara modernister, för det var ju för hundra år sedan och är alldeles gammalt och mossigt. Alltså tillskriver de istället modernisterna dessa gammaldags åsikter och tar själva åt sig äran för det modiga upproret.
OK, det fanns även modernister som var transcendentalister, den såkallade "högmodernismen" inom litteraturen, och kanske även en del expressionister inom både konst och litteratur, men det var ju bara en liten del av rörelsen, en del som i själva verket ofta hade klassicerande, alltså antimodernistiska drag (T. S. Eliot, Picasso på 20-talet).
Var alltså "post-modernismen" i själva verket bara en reducerad, urvattnad modernism? Självfallet. "Post-postmodernismen" däremot hoppas vi kommer att innebära en mer vuxen, avslappnad syn på konsten, utan det eviga hysteriska babblet från "Konstens" företrädare. Och tro inte att denna ideologikritik "bara är en del av ideologiproduktionen": det är ideologiproducenteras sista desperata argument för att få fortsätta sin verksamhet.
Pietro | 2006-05-03 kl 22:32 | #Din argumentation är mycket träffsäker. Visst finns det något uppenbart dikotomiskt i att definiera modernismen som något hierarkiskt och gammeldags, och därmed distansera sig från dessa kategorier. Och inte helt rättvisande eftersom det saknas en entydig modernism. Men vi konsthistoriker har som bekant ovanan att klassificera och särskilja alla tendenser. Och uppfattningen bland många, jag delar den till stor del, är just som du säger att postmodernismen är om inte en "urvattnad modernism" så ivarje fall ett barn av densamma. Däremot är det fel att skriva in Malevitj i modernismen, så som vi förenklat förstår den, enbart för att han råkade verka under samma tid som Mondrian eller Leger. Han gjorde något mycket annorlunda. T. S Elliot, samtidigt, har mer gemensamt med Beckett och Michel Butor än med Breton eller Pound. Han pekar bort från deras konstbegrepp, även om han som privatperson kanske skulle omfamna den. Jag skulle aldrig tala om honom som modernist utan att samtidigt särskilja honom från den tendensen.
Din sista mening är väldigt insiktsfull och jag är benägen att ge dig rätt.
Joakim | 2006-05-03 kl 23:36 | #Ovanan att tänka, alltså.
Metatron | 2006-05-05 kl 14:08 | #Tack Joakim, visst är det nästan tråkigt förutsägbart att just Eugen Jansson just i vår tid och särskilt då i vår huvudstad har blivit så populär.
Markus Andersson | 2006-05-07 kl 0:34 | #På sin egen tid var det andra bullar givetvis, och alltså inget ont om hans måleri, men ingen kan inbilla mig att hans nutida framgång, inget har att göra med vår tids pk-doktriner.
Personligen är jag mycket mer imponerad utav Zorns valör känslighet och hans egendomliga madonna bilder på sin mor, hans konsekvent genomförda och ypperliga estetik, eller av Munchs arketyper, eller Carl Larssons tidiga akvaraller.
Om man nu ska jämföra.
För övrigt välkommen till mitt sommargalleri som det står mer om på min hemsida.
att klivra in i sitt konstverkc okcså försvinna det är att vara en rikctig konstnär
embryo | 2006-07-10 kl 13:40 | #Hej!
Fredrika Aronson | 2006-07-25 kl 22:47 | #Vill bara säga att det var roligt att ta del av denna diskussion; som andas en typ av engagemang och uppriktigthet man nästan annars aldrig stöter pa i branchen.
Varför maste allt var sa pk?
Det gör livet trakigt.
Av trakighet kan man dö.
F A
jag fattar
Anonymous | 2008-03-19 kl 15:38 | #