Malte Persson: Errata

Undrar om det går att sälja en usel bok bättre för att författaren har snygga kläder? Jag tror inte det.

Var det Per Sinding-Larsen som för några år sedan sa att "skådisar och tv-folk ser alltid litet bättre ut på bild än i verkligheten, och så borde det vara med författare också"- Eller var det Anna Bråkenhielm? Strunt samma, Edith Södergran vore vekligen drömgästen i en talk-show. En intensiv blick från ett par kolögon, exklusiv päls från St Petersburg, snygg barett och coola idéer om Överm'änniskan: "Denna arm är det som århundradet behöver…" " En sensation.

Efter att ha läst Aftonbladets hopkok av Bons artikel måste jag säga att den där stubben (utläses som frisyren, inte som trädstumpen) som Daniel Sjölin förevisade i sitt teveprogram i tisdags i ett annat ljus.

Det hela känns en smula obehagligt.

Är det ett direkt svar på omnämnandet som en av de snygga, eller en tillfällighet?

Jag tycker att det är något ganska rart över det här överslätande "det fullständiga oberoendet är en utopi"-köret som Andres Lokko (senast, han är ju inte ensam) svarar med. Att han såklart inte har några problem med att skilja sina roller, även om andra kan ha det.

Nu ska jag läsa de andra länkarna i inlägget.

På tal om det där med att ett mått på författarkvalitét skulle vara att folk vill klä sig som författaren så kom jag att tänka på vad någon säger i en bok av JD Salinger (snygg?) som kanske eller kanske inte är Catcher in the rye, att de bra författarna är de som man vill ringa upp och småprata med efter att ha läst ut boken (om jag minns rätt). Det har jag alltid tyckt var sympatiskt, även om jag inte känner för att småprata med särskilt många av mina favoritförfattare. Ur ett förläggarperspektiv är det väl annars fullt förståeligt att man vill göra sina författare till rockstjärnor (men lite tröttsamt för oss andra) (eller spännande).

Jag har varit i på Svenska Litteratursällskapets arkiv i Finland och sett fotografier på Edith Södergran som definitivt inte var smickrande, och som därför vad jag vet aldrig har visats. Jag tror nog att Edith Södergran skulle kunnat göra lycka i en talkshow, men inte på grund av sitt utseende, utan på grund av sin personlighet.
För övrigt en intervju med författaren till artikeln i BON, Caroline Ringskog Ferrada-Noli på min blogg http://www.evastrom.blogg.se
Författare ser i regel bättre ut på bilder av Cato Lein än i verkligheten, även om förstås undantag finns. Några av de bästa författarna , som Lichtenberg och Stagnelius har dessutom varit fula.

Stagnelius såg gräslig ut, om det nu är rätt bilder sammankopplade med hans nuna (t ex på omslaget till J O Ulléns bok om honom). Men var Lichtenberg verkligen så ful? Ganska ordinär, liten tysk gubbe och akademiker, väl…

I en ideal värld vore det skit samma hur en författare ser ut. Men vi lever ju i en preapokalyptisk kontext där ytan förstås som en gud, och djupet skrämmer.

Södergranfotografierna intresserar mig, rent professionellt. Handlar det om många fotografier som är opublicerade?

För övrigt vill jag rätta tiden. Errata går en timma efter.

Apropå Södergran så tänkte jag kanske mest på det här kända fotot som brukar dyka upp i upslagsböcker och så:
http://www.esperanto.fi/kef/edith.gif

Det här är onelligen ett romantiskt foto som svar mot våra föeställningar om den genialt begåvade och trotsiga profetissan - hon finns där strax innanför ögonen på denna stilfullt feminina gäst, hon lyssnar och man ser att hon snart kommer att säga något. Blixten är beredd att träda fram. Säkert ett ateljéfoto, och förmodligen taget ett par år före debuten, eller hur Eva?
Annars tog ju Edith en hel del bilder själv och ett urval kom ut för sådär tio år sedan - "Som en eld över saskan" hette boken, där finns det bilder där hon ser mera aggressiv ut trots att hon ler. Men tyvärr inga bilder efter 1917, så hur "Framtidens skuggas" författare såg ut får man själv skapa sin bild av.

Det finns f ö en finsk tv-film om Södergran som svensk tv har visat någon gå´ng med fantastiska miljöer från det sommarvilletäta och smått slitna Raivola (givetvis inte filmat "på plats", jag har ingen aning om var filmen spelades in) och suggestiva gestaltningar av Edith, Hagar och andra i omgivningen. Tror att det måste handla om en film vid namn "Landet som icke är" från 1977, men några närmare detaljer om den finns inte.

Ur inlägget: "De ser ut, hmm, just som att de är tryckta på ett mycket billigt kinesiskt tryckeri."

Mer än en bok ifrån förlaget håller sig med en underlig "halvkursivering" på rad 13 från slutet på varje högersida. Först försökte jag utläsa något subtilt/subliminalt/unterschwellig meddelande ur detta, men det är nog det här tvätteriet som har medlet lite ojämnt fördelat.

Enligt uppgift har domaren i DaVinci-målet mellan Dan Brown och herrarna Baighent & Leigh kursiverat vissa nokstäver i domslutstexten. De bildar en hemlig och hittills oknäckt kod.

Ej oknäckt längre. Lösningen var 'Jackie Fisher, who are you? Dreadnought' och refererar till amiralen, mannen bakom HMS Dreadnought, som i sin tur är en av domarens specialintresssen… Smart Boy i det här fallet var advokaten Dan Tench, som skriver om det i Guardian idag.

Eller med andra ord…

http://books.guardian.co.uk/news/articles/0,,1763533,00.html

Ëtt coolt sexigt foto av Edith bakom ett draperi, som hon själv tog i Schweiz, finns f ö som försättsblad i "Samlade dikter" (den nya finska utgåvan för några år sedan, del 1). Inget foto jag har sett av henne har gett en sån känsla av, tja, flickdjuret i henne. Eller en sådan känsla av att faktiskt vara i samma rum.

Moa Martinsson, däremot. Phwoar… She fit, man.

Snygga kvinnliga författare:
Anna Achmatova
Virginia Woolf
?

Snygga manliga författare:
Kafka
Norman Mailer (som ung)?
Teratologen?

Snygga författare växer inte på träd.

Lessen, Exeget, jag måste vara lite ytlig…

Topp tre manliga (utan inbördes ordning, tror jag):

Peter Kihlgård
P O Enquist!
Paul Auster

Vad gäller the ladies får jag nog återkomma. Har en nu: Ann Jäderlund.

Fultoppen: Nadja Krupskaja (Lenins hustru, som också skrev en del, barnböcker balnd annat). Struman och de tjocka kinderna gör tyvärr att hon får tycke av en fisk på de flesta foton.

Grejen med Edith Södergran, och antagligen också Henry Parland, är ju deras sexiga accent. Ryskklingande finlandssvenska…mmm…

"I'd give anything to be really good-looking and have a wonderful body and be really stupid," he says. "It's an unbeatable combo."

Terence Davies
Brit film director

http://film.guardian.co.uk/interview/interviewpages/0,,377979,00.html

Så här funkar det.

Snygg: Ekelöf
Ful: Lindegren

Snygg: Stagnelius
Ful: Haqvin Spegel

Snygg: Östergren
Ful: Larsson

Snygg: Malte
Ful: Take your pick

Ryska maffian:

-AK-4-realisation!
dom säger: den har redan börjat
men jag sa:
ni måste ytterligare sänka priserna.

Snygga författare: Katarina Frostenson, Pamela Jaskoviak, Lotta Olsson, Åsa Ericsdotter, Belinda Olsson (om hon räknas?), Stig Dagerman, Stig Larsson och Samuel Beckett.

Et tu, Elin.

"I'd give anything to be really good-looking and have a wonderful body and be really stupid," he says. "It's an unbeatable combo."

Är det säkert? Vem kommer längst av Mr. Snygg-men-dum-som-ett-spån och Mr. Ful-som-en-bucklig-kastrull-men-med-ett-självförtroende-som-om-han-var-Picasso?

Men, min Caesar, en är inte annat än människa, innerst inne.

Exeget, fotot jag såg har aldrig publicerats, vad jag vet. Edith är klädd i en vit klänning och sitter nersjunken på en stol. Hon är antagligen i tonåren men ser ut som 65. Hon ser så olycklig ut som man kan göra i tonåren. Sjukdom, ohälsa , depression befordrar ju heller på intet sätt skönhet.
Det har tagits många vackra kort av henne, men som man själv vet - ska man ta ett foto, eller bli fotograferad- så blir ett bra av ca 25. De andra ska man kanske slänga. Ett enda fotografi ger ju knappast någon rättvisande bild av en människa.
När jag läste Edith Södergrans journal häpnade jag över en annan uppgift. Hennes längd och vikt vid intagningen på sanatoriet i Nummela. Enligt denna mätte hon bara 155 cm och vägde 65 kilo. Kan det verkligen vara möjligt att hon var så kort? Är det en felskrivning

""I'd give anything to be really good-looking and have a wonderful body and be really stupid," he says. "It's an unbeatable combo."

Är det säkert? Vem kommer längst av Mr. Snygg-men-dum-som-ett-spån och Mr. Ful-som-en-bucklig-kastrull-men-med-ett-självförtroende-som-om-han-var-Picasso?
"

Skönhet falnar snabbt - intelligens och självförtroende (framför allt det) brukar hålla lite längre!

Att Edith inte var storvuxen och inte heller "kurvig" ser man ju på bilder av henne, men 155 cm låter i minsta laget, och jag har svårt att tänka mig henne på riktigt höga klackar.

Gunnar: (Jag måste säga något viktigt) Lindegren är väl inte ful. Jag har alltid tyckt att han ser mycket attraktiv ut…

Jag håller med Bodil om Lindegren.
155 cm är ur journalen.
Man får inte glömma att det var i början av förra seklet, innan folk började bli långa.Av ett foto går knappast att bedöma längd.

Lichtenberg hade puckelrygg, varför han väl knappast motsvarade det traditionella skönhetsidealet. Annars ser han ganska trevlig ut på bild.
Läs för övrigt hans aforismer om Det mänskliga anletet - det är underhållande.

Bodil: smaken som baken och allt det. Om jag inte läste fel var det t.o.m. nån som tyckte Virginia Woolf var snygg….

Jag baxnar. Vad är det för sophögar på den här bloggen. Pågrund av bristande fotodokumentation är det förstås svårt att bedöma snygghetsgraden på förrförra seklets författare, men sedan 1900-talet finns det ju faktiska bevis på att författare inte bara är snygga, de är ju snyggare än de flesta andra yrkesgrupper. Tänk: Beckett, Gombrowicz, Nabokov, Artaud, Ernst Jünger, Majakovski, Klaus Mann, Jean Genet, ja, så kan man hålla på hur länge som helst… Tänk vidare: Lou Salomé, Nina Berberova, Djuna Barnes, Marguerite Duras, Maria Wine, Rut Hillarp, … och tänk inte på bilderna när de är sextio och blivit feta/alkoholiserade/etablissemangstyngda, utan fotona när de är unga och ser ut som fallna änglar allihopa…
Rilke var förövrigt grymt ful,(Kafka med på slutet) men de fick brudar ändå, vilket antyder att det kulturella kapitalet en författare samlar på sig i lämpligt läge kan transfomeras till attraktionskraft. Ergo: en bra författare är alltid en snygg författare!

Dr Abuse, I presume?

Det är ganska intressant, och inte alldeles orelaterat, hur folk väljer att referera till författare med enbart efternamn (sju av tio manliga författare i Doktor Mabuses inlägg), för- och efternamn (samtliga kvinnliga författare i samma inlägg), eller enbart förnamn som i diskussionen om hur "Edith" såg ut.

"Är det säkert? Vem kommer längst av Mr. Snygg-men-dum-som-ett-spån och Mr. Ful-som-en-bucklig-kastrull-men-med-ett-självförtroende-som-om-han-var-Picasso?"

Jo, det är ju den gängse bilden. Davies, som är homosexuell, är dock säker på motsatsen. För det första för att ingen vill ha honom, för det andra för att han är olycklig. Jag tycker inte man ska sticka under stol med att skönhet ger en massa fördelar. Det vore hyckleri. Dessutom är det befriande att vara dum. Som någon sa, lycka är att vara dum och ha ett jobb.

Har nån sagt Mirja Unge? Skitsnygg.

"Som någon sa, lycka är att vara dum och ha ett jobb."

In that case, why aren't we all happy?

OK, författare kan också vara opportunistiska och utnyttja sitt utseende för att kränga böcker — fast de kommer inte SÅ långt på bara utseendet.

(Annars skulle väl Pamela Andersons bok sälja bäst av allt… ;-))

Var August Strindberg stilig enligt sina samtida? Han ser lite kufisk ut på foton… men kanske han hade det vanliga problemet att inte kunna slappna av vid fotografering.
Stillbilder kan ju ge ett orättvist intryck som skiljer sig från det levande intrycket.

Nä, det är sorgligt att fokusera på författares utseendt — utom i ett avseende: tänderna.
Om du skriver, tänk på att borsta tänderna och använda tandtråd. Dålig andedräkt och smutsiga tänder, DET gör ett uselt intryck på läsarna när du sitter och signerar böcker.
"Jag mötte X på Bokmässan, och allt jag kunde tänka på var spenaten som satt fast mellan hans framtänder…"
;-)

"Många politiker har mycket att lära" påpekade Eric Fylkeson i Lyrikvännen 1980 (vid ett tillfälle där han också hotade med att mörda den just då uppburne kritikern Tom Hedlund) "av vissa författares exakta förmåga att förutse nästa skifte i stil- eller opinionsklimat". Stylonisme!

För att inte bre ut mig alltför mycket här på Errata– inte för att jag har låtit genera mig tidigare, förstås — så har jag skrivit ett eget blogginlägg om författarutseenden här:

http://davidnessle.wordpress.com/2006/05/05/eftervarldens-vaselinfilter/

I övrigt vill jag bara framhålla att Arundhati Roy på något obegripligt sätt har glömts bort i ovanstående debatt …

Men Bukowski är fulast av alla. För ful för att ens nämnas här. Och bara för ful, rent allmänt.

Och Gogol hade, enligt gamla porträtt, stor spetsig näsa, men gjorde liksom en grej av det och avväpnade alla (litteratur?)-kritiker.

Apropå näsor — och rätta mig om jag har fel men har inte ämnet varit uppe tidigare på Errata? — så vill jag gärna dra en lans för Cyrano De Bergerac, som enligt legenden också gjorde ett PR-nummer av sin proboscis.

Men jag frågar mig ändå om hans näsa verkligen var så osannolikt Pinnochioartad som den brukar framställas i filmatiseringarna av Rostands pjäs (jag ser minnesbilder av t ex José Ferrer och Steve Martin med en hel stång näskitt (som inte ens är nämnvärt omformad) anbringad längst ut på tippen. Något säger mig att Cyranos näsa har börjat anta mytologiska proportioner med tiden …

Jomen, näslitteraturen är alltid aktuell:
http://www.apolloprojektet.com/2005/10/slawkenbergiuss-tale/

Och Sara Villius är enligt rykte sponsrad av Whyred…

Vackrast av dem alla är Jean-Marie Gustave le Clézio. Eller kanske snarare var vackrast.