When I read the London Paper on Hellenistic Poetry in 1954, I knew only of two passages in G. Flaubert's letters on the 'Tour d'ivoire' (Oeuvres complètes. Correspondence, Nouvelle édit. … 1926, p. 396. 24. April 1852 to Louise Colet: 'Il faut … monter dans sa tour d'ivoire et là, comme unde bayadère dans ses parfums, rester seuls dans nos rêves' and ibid. III (1927) p. 54. 22. Nov. 1852; 'montons au plus haut de notre tour d'ivoire, sur la dernière marche, le plus près du ciel'). I was rash enough to say that Flaubert had 'invented the ivory tower as a refuge for nineteenth-century littérateurs' (J[ournal of]H[ellenic]S[tudies] 75 [1955] 73 = Ausgewählte Schriften 158). But later I was startled by my own rashness and began to make further inquiries with the help of Hugo Friedrich, who referred me also to E. R. Curtius, Kritische Essays zur europäischen Literatur (Bern 1950) 382. No doubt Sainte-Beuve, the greatest French critic and a minor poet, was the first to use the phrase for the seclusion of an unworldly poet, namely Alfred de Vigny, in a poem of 1837 (Pensées d'août, 1837, in Poésies complètes II. nouv. éd. 1863 p. 231, A. M. villemain [epistula Horatiana]): 'La poésie en France … Lamartine, Hugo … et Vigny plus secret, / Comme en sa tour d'ivoire, avant midi, rentrait.' A very bold turn was given herewith to the famous image in Song of Songs 7.5 ο τραχηλος σου ως πυργος ελεφαντινος (Sulamith), transferred to the Blessed Virgin in the Lauretan Litany: 'Turris eburnea.' It would have saved a lot of trouble, if I had looked up in time the Shorter Oxford English Dictionary, s.v. ivory, where the reference to Sainte-Beuve and A. de Vigny is given (the French dictionaries I had consulted did not help). But who made this ivory tower so popular again that it became a stock phrase in the daily papers of England and Germany? Henry James started to write a novel The Ivory Tower before the First World War, but broke it off in August 1914; the unfinished book was published in London 1917, but 'no mention is made of the symbolic object itself' (see Preface, p. vi). T. S. Eliot in his introduction to Paul Valéry, Collected Works, ed. J. Mathews, vol. VII (1958) xix speaks of 'a new conception of the poet. … The tower of ivory has been fitted up as a laboratory … a solitary laboratory.'

Rudolf Pfeiffer, History of Classical Scholarship from the Beginnings to the End of the Hellenistic Age, Oxford 1968, s. 283, Excursus to p. 98

Ett förtydligande, eller tillägg, då: med borgerlig i det här avseendet menar jag alltså inte att man är, eller måste vara, lojal mot de förhärskande värdena där. De kan visst tematiseras och de kan ifrågasättas. Men just upptagenheten av borgarnas äktenskap, neuroser, känslokyla, kontaktlöshet och allt vad det kan vara är väl i sig borgerlig. Att alls ägna sig åt borgerligheten är i någon mening borgerligt.

Nej, då menar jag inte politiskt borgerligt, snarare borgerligt med avseende på kultur och allmän livsföring.

Alltså: vad tematiseras? Vad är en fråga över huvud taget? Vad en icke-fråga? Svaret på den frågan, med subkategorier, hänger ihop med de gestaltade personernas livsvillkor.

Att ägna sig åt äktenskapsneuroser i stället för den för somliga mer akuta frågan om bröd för dagen eller, mindre drastiskt, huruvida pengarna räcker till tandläkarbesöket ("triviala frågor") nästa månad är i någon mening borgerligt. Fast det vete fanken, det kanske borde vara borgerligt det oxå med tanke på tandläkarnotornas skyhöga höjder…

Och borgerlig kultur i den meningen är inte i sig negativ; jag använder inte epitetet "borgerlig" för att brännmärka degenererade eller dekadenta kulturyttringar. Försöker bara hitta ett sätt att fånga vad borgerlig konst är/kan vara. Sen får jag väl tillägga att det handlar om mer eller mindre borgerlig - inte antingen-eller. Ett kontinumm snarare än distinkta kategorier.

Fast om man kallar Bergman borgerlig missar man att det han gjort kan ses som en skarp kritik av borgerligheten: dess olyckliga äktenskap, dess neuroser, kontaktlöshet, skuldkänslor, verkliga och inbillade svek… Och det gäller väl i lika hög grad för andra också – bara för att något utspelar sig i en viss miljö innebär det inte att författaren är solidarisk med den där miljön. En viss brist på lojalitet är nog bara bra. Och det är väl här som författarens och politikerns vägar skils åt: en politisk människa är lojal med en viss grupp, men en författare bör undvika att vara det.

Såja, lugn bara, jag begriper väl att ska Hägg föredra ämnet, och ska vi kunna dryfta detsamma, måste vi hålla oss med dylika förenklingar.

Men frågan är ju: vad menar vi med vänsterlitteratur? Hur definierar vi högerdito?

Om jag tillåts ta ett kliv över i granndisciplinen: filmen, så skulle man på goda grunder kunna kalla Ingmar Bergmans filmkonst för borgerlig.

Varför? Rummet, temabehandlingen, människorna - de hör alla hemma i en sfär vi åtminstone under B:s verksamma år skulle ha definierat som borgerlig på så vis att det inte är unikaboxarnas, uteliggarnas och pissoarbögarnas verklighet som skildras.

Men är det ett pläderande för de borgerliga värdenas överlägsenhet? Nja, snarare tas de för självklara, de artikuleras så att säga inte, ligger hela tiden i fonden. I den meningen: ja, Bergman är borgerlig. Och i det sammanhanget är det naturligtvis en annan sak att han själv röstade sosse under en tid, och hans "ungdoms" totalitaristiska överlöpningar behöver vi ju kanske inte dra in i det här…

Nåt slags begreppsanalys, som Bodil Z var inne på, måste alltså till först. Vänster vs. höger kan såklart inte översättas med icke-borgerlig vs. borgerlig. Vi måste skilja på - i den mån den går; jag vet att det är en långt ifrån problemfri distinktion, nej, det är ingen distinktion, snarare olika relaterade värdedomäner - alltså: vi borde kunna skilja på vilka värden, storheter och kvaliteter som förutsätts, som bara finns där som fiktionens förutsättningar, och vilka det är som i någon mening artikuleras, tematiseras, ställs i förgrunden.

Ser vi till det fiktiva rummets beskaffenhet, till fonden, begreppsvärlden, vilka människor som alls skildras etc, skulle jag tro att mycken modern prosalitteratur, oxå i Sverige, kan sägas vara borgerlig - givet en definition av borgerlig som på ett ungefär motsvara min (såklart!), dvs. tematik rörande hemmet, familjen, den lilla världen, det goda livet, bildad/vältaliga/förmögna vadnivill människor etc. Och en betydligt liten del vore icke-borgerlig - några av Hans Gunnarssons berättelser, kanske. Bara ett exempel bland flera.

Varför? Författare hör själva till den förra kategorin. I någon mening blir då kultur- och konstkoncipiering i sig borgerlig. O, hur fel kan det inte bli när medelklassvänstern ska försöka "ge de förtryckta" en röst…

Ser vi till vilka åsikter som förs fram, vilka ideal som görs gällande etc, så är, som påpekat, typiska vänsterideal mer förhandenvarande än typiska högerdito - i alla fall i svensk romankonst, kulturdebatt etc etc.

Nog är det väl så att "borgerlig"-paradigmet mer handlar om livsstil, samhällsklass, grundläggande värderingar etc etc och vänster-högerparadigmet snarare hör hemma i de politiskt formulerat åsikternas sfär.

Och här är som bekant alla kombinationer möjliga. Jag känner gott om folk som är politiskt vänster men livsstilsmässigt borgerliga, färre, dock, som har högeråsikter och lever som typiska arbetare (hur de nu skulle leva…).

Så, nu har jag väl frestat nog hårt på Maltes tålamod.