Malte Persson: Errata

Kabanozy som symbol för EU:s utvidgning? nice. :-)
Björn nämner i Sydsvenskan bland annat att vi nu, enligt Hägg, är inne i en tid när det har blivit okej att vara fin och att skriv om livets goda - Per Wästberg skriver inte om Afrika längre, han skriver iom borgerliga middagar (och om sig själv och sin bakgruind, kan man tillägga). Frågan är om inte Wästberg har lämnat över stafetpinnen till andra författare, man kan knappast vänta sig att en 70-årig svensk författre ska fortsätta skriva reportgaeböcker om Afrika och Indien när Coetzee, Arundhati Roy och Calixthe Beyala ges ut i pocket på svenska och Henning Mankell driver en teater i Mocambique (därmed inte sagt att Mankell hör hemma i parnassens elit). Det är litet svårt att mät kulturlklimatte på en författare.

Göran Hägg kan ha rätt i att det finns en större marknad för borgerliga författare idag men en stor del av den publiken har lågt intresse av att läsa kultursidorna eller att på något närmare sätt "förhålla sig till det nyalstrande kulturella kapitalet".

”Men om något är svårförenligt med en kulturkonservativ instinkt, så är det marknadsliberalism av Timbro-typen. Under frågestunden lanserar en man som presenterar sig som företagsledare rentav teorin att driftiga personer "gör saker och inte skriver om dem". Och, visst, det är klart att ingen som prioriterar att tjäna pengar väljer att bli författare.
Varvid kvällens frågeställning går fint att vända på: Finns det plats för svensk litteratur i dagens borgerliga samhällssyn?” slutar din krönika. Här frågar jag mig först: Vad är dagens borgerliga samhällssyn? Är den bara marknadsliberalism med skygglappar mot allt annat eller finns det här som kallas ”kulturkonservatism” också? Eller någon annan slags ska vi säga Lars Gustafssonsk borgerlighet? Eller ytterligare någon annan? Och hur är det: Finns det plats för litteratur i dagens socialdemokratiska samhällssyn?

Utspelar sig då litteratur och politik på olika planeter - i elfenbenstornet och på fackföreingsmötet, nej det här var lite fånigt, men jag låter det stå - det tror jag inte, men jag tror att politiken i litteraturen - om det inte är ren propagandalitteratur vilket väl inte är litteratur egentligen - plockas ner i sina beståndsdelar; dogmbyggena, partiideologierna tas isär och i romanens värld, eller vilken litterär värld det nu är, ser vi de här fragmenten föras samman med dem mänskliga existensens villkor och i varje lyckad roman finns en egen och helt ny sammankoppling av de olika komponenterna - politikens embryon eller kanske molekyler - till en ny bild av tillvaron. Vill man söka efter partipolitiskt användbart stoff i en roman upptäcker man att bara vissa delar är användbara för det egna idéknippet och man får plocka isär romanen helt och hållet för att sedan plocka ihop de delar man vill ha och göra dem till politik. Och därmed är man långt borta från romanen. Varje (riktig) roman är sin egen idévärld.

Jag halkar visst lite utanför ämnet mot slutet…

Det tydligaste exemplet på ideologiskt medveten borgerlig litteratur vi haft i Sverige i nyare tid är väl beredskapsdiktningen under Hitlers tid, och den brukar ju knappast ses som en guldålder. Svårt att tänka sig att Timbro eller Neo skulle vilja nylansera Silfverstolpe, Karl Asplund eller Bo Giertz "Stengrunden". De ställer krav på att offra något, till och med offra allt, för det goda (det Goda handlandet, inte "the good life") och det ser dagens kulturborgerlighet knappast med blida ögon.

Inför Juntans kommnentartråd som är över 120 inlägg (en kommande medtävlare till en viss tråd här på sidan?) skyggar man att läsa igenom allt, men Tomas (som var först) har en viktig poäng när han för samman den gamla vulgärmarxistiska tanken att "vad du kan skriva eller tänka begränsas stenhårt av din plats i produktionen" och dagens dogm att man inte bör gestalta något på någon annans vägnar än sig själv, inte driva en politisk fråga om den inte redan drivs eller om man inte själv kan slänga upp miljonerna för att lösa den. Det råder, med Lars Gustafssons uttryck, ett utopiförbud som i längden drar gadden ur alla diskussoner om framtiden. Gemensamt för de här både populära tjuvkopplingarna - den ena på 70-talet, den andra i nutiden - är att de inte kan se författaren som en representant för annat än sitt eget förflutna, sin egen klass - eller för önskan att tjäna pengar.

Ja, för att vara oinspirerad var din krönika ganska inspirerande! Ungersk korv som skulle symbolisera det utvidgade EU. Bravo!

Diskussionen om kulturarbetarfinansiering var spännande men väldigt lång. De första inläggen fick mig att tänka på Bo Bergman, Ragnar Thoursie och de unga Jersild och Gyllensten. Vanliga knegare egentligen. Men de skrev ganska bra på lediga stunder. Marianne Lindberg de Geer? Vem är det? Väver hon tapeter?

Vad betyder egentligen begreppet borgerliga författare? Sigfried Siwertz? Hjalmar Bergman? Gustaf Hellström? Hjalmar Söderberg? Olle Hedberg? Alice Lyttkens? Maria Lang? Agnes von Krusenstierna?
De svenska arbetarförfattarna blev ju ett begrepp därför att de egentligen var ett undantag - tog sig från en helt oprivilegierad position in i litteraturhistorien.
Jag har förstått borgerlig litteratur som att man hävdar borgerliga värderingar - hur många gör det? Nu?

Fast både Gyllensten och Jersild var ju utbildade läkare (familjebakgrunden var väl stabilt borgerlig, och åtminstone Jersild jobbade också länge i vården parallellt med att han skrev). Jerry var dessutom med i vad som kallats "den första riktiga svenska skrivarkursen" där Reidar Ekner skrämde bort de gamla damer som ville skriva om blommor och katter. Thoursies pappa var visst lokförare -ett slags "elite working class". Lars Noréns pappa var hovmästaree - inteiörerna på Hotell Aurora i "Natten är dagens mor" har säkert lånat en del från hans egna tonår.

Det känns som ett problem med Göran Häggs bild (som den skymtar genom Björnbs och Maltes referat, och annat man läst av honom) att han sätter likhetstecken mellan ämnesval och styling. Lo-Jo var naturligtvis intresserad av att komma fram och bli känd, men han började knappast skriva om statare eller priostituerade ("Kungsgatan") för att passa in i någon föreskriven bild, han använde sina egna minnen, och hade han varit upptagen av att vårda sin image så hade han govetvis inte skrivit "Traktorn" eller drivit kampanj för landets åldringar (fanns det något mer oglamoröst 1950 än att skriva om de instängda och hunsade åldringarna?) Det finns få grejer idag som det är tabu att skriva om, på 30-40-talen kunde man bli utskälld för att man skrev om skurkar och smutsigt småfolk (Jan Fridegård kallades koprolog - ! - och moraliskt otillräknelig, och Eyvind Johnsson fick en recension av arbetarkritikens fader Erik Hedén som kallade hans debut för "en bok om kräks själsliv")

Det finns en snygg scen i slutet av "Romantisk berättelse" där Olle håller på att köra ner sig totalt i recensionen av debutboken - tror nästan han citerar Hedéns drapa rakt av där - och Greger, som givetvis är borgerlig men har knutit ett band av vänskap och respekt för honom, kommer in och påpekar att "det är ju bra att han skäller så mycket. Det klarar upp saken, nu vet du var du står, vem som litar på dig. Du kan ju skriva, du med, eller hur?" och tar udden ur sågningen. Litet svårt att tänka sig en borgerlig kritik som skulle se det som en fördel att ta spjärn mot ett tabu på det sättet.

Jag är inte heller särskilt mycket för gnäll, men det känns en aning flummigt att argumentera för att man inte ska leva på skattemedel och samtidigt hävda att man bör finansiera kulturverksamhet genom att t.ex. ta anställning inom vården. Men det kanske är privata läkarmottagningar som åsyftas.

Själv har jag alltid haft en liten dragning åt HÖGERTRUBADURER. "barfota utan strumpor och skor" med mats paulsson har en mild folkpartistiskt softporn känsla. "vindarna vaknar och vänder" med staffan percy är väl också lite moderat i sin modstulna kärva guitarr. och gösta linderholms "rulla in en boll och låt den rulla" är väl det närmaste vi kommer en gladkonservativ hommage till "som en boll kommer jak tillbaks till dig"? och ärligt - är inte evert taube nästan blåsvart i sina kaffe-med-kron-marinerade Gyldene Freden-fantasmer?

Jag går tillbaka till inläggets början: "I torsdags besökte jag Timbro och åhörde ett föredrag av Göran Hägg om huruvida det finns plats för borgerliga åsikter i den svenska litteraturen." Om jag tittar på det här, så tänker jag att ja, det finns det, precis som det finns plats för alla möjliga andra politiskt definierbara åsikter. Däremot tror jag att det mesta i litteraturen (dagens svenska och annan) inte är särskilt tätt förbundet med några politiskt färgade åsikter alls utan mer rör sig kring existentiella frågor eller annat som inte alls är frågor på det här sättet utan som är frågor i betydelsen undran och önskan att hitta svar eller också accepterande av att svaren på de flesta allvarliga frågor inte finns.

En tumregel är att de författare som själva kallar sig politiska brukar vara vänster, medan de borgerligt sinnade helst tar avstånd från alla påståenden om att litteraturen bör/kan/ska vara politisk. Själva hävdandet av en opolitisk sfär - hemmet, litteraturen, tron, vaduvill - är i sig en borgerlig värdering.

Sen är ju frågan vad som är höger respektive vänster i detta. Alla betydande sovjetiska författare var politiska, bl a i just sitt krav att få slippa att fylla den uppifrån pådyvlade politiska rollen. Solsjenitsyn borgerlig? Nja, men antietablissemang och höger, i sitt givna historiska sammanhang. Att bära jeans var ett politiskt statement i 70-talets Ukraina, precis som det kan vara det att lyssna på Metallica på dagens Kuba.

Latinamerikanska författare har ofta ett politiskt engagemang, och om det ska kallas höger eller vänster beror inte sällan på omständigheterna. Somliga har förstås utvecklats åt ena eller andra hållet, som Octavio Paz, vilken först sympatiserade med de revolutionära rörelserna, men sedan tog avstånd från det våld och förtryck dessa utövade. Borges gjorde anspråk på att vara höjd över politiken, vilket var ett klart politiskt statement. Mario Vargas Llosa har konsekvent tagit avstånd från ALL diktatur, vilket lett honom åt det liberala hållet politiskt - men vem skulle kunna pressa in hans romaner i den politiska mallen? Reynaldo Arenas, som tystades och fängslades på Kuba hade nog gärna sluppit att bli politisk, men han hade inget val. I exilen i USA sammanfattade han skillnaden mellan kommunism och kapitalism med att när det förra systemet sparkar dig i baken måste du hålla käften för att inte råka ännu värre ut, medan du har rätten att skrika när det senare ger sig på dig.

Hur är det i Sverige? Men Sverige är ju ett vänsterland, så det är väl den borgerliga ståndpunkten som är den rebelliska? Göran Greider är en reaktionär medlem av etablissemanget. Det är komiskt med gamla -68-nostalgiska kulturbarn med ärvda kommoder som hyllar rätten till uppror. Jodå, det finns sådana i mängder, det är inte en karikatyr. Den förhärskande svenska konformismen är smakfullt laxrosa.

Själv är jag övertygad om att vi behöver global solidaritet, samarbete, utbyte osv. Traditionellt sett vänstergrejer alltså. Men jag anser att det är djupt bekymmersamt att vänstern i Sverige ännu inte klarar rågången mot totalitarismen (i brist på bättre ord…) t ex just i Latinamerika. Det finns också en "omvänd rasism", parad med okänslighet inför övervåld för diverse "goda sakers" skull, som gör vad som vanligen buntas ihop som vänster till något otäckt i mina ögon. "Förståelsen" en gång för ETA, IRA, RAF, BR, PFLP, behovet av att "knäcka ägg för att laga omelett", "motståndet" oavsett i vad namn det utövas, i t ex dagens Irak, Afghanistan, tystnaden inför Vitryssland, osvosvosv går inte att bortförklara.

Men jag skulle aldrig i mitt liv komma på tanken att kalla mig själv för "borgerlig författare"! Herregud, det låter ju helt förfärligt, Sigfrid Siwertzskt - fast jag inser att strängt taget tillhör jag den globalt sett priviligierade eliten som kan resa, skaffa sig förtjusande erfarenheter och insikter från världens alla hörn. Är det borgerligt? Inte nödvändigtvis. Höger? Mycket sällan. Mot diktatur och historieförfalskning? Alltid. Priviligierat? Synnerligen.

Vad den politiska och ekonomiska såväl högerns som vänsterns kulturintresse anbelangar är jag rädd att det är högst villkorligt - de använder t ex författare de behöver så länge det passar dem, men när det kommer till kritan är nog vare sig den ena eller den andra sidan särskilt entusiastisk över ständigt problematiserande, ideologiskt självövervinnande, sanningssökande konstnärer. Vilket nog kan vara bra att påminna sig ibland. Bäst att vara ingens hund, alltid beredd att bita alla händer som föder en.

Tobbe: Jag har nu med stort intresse läst din text och jag har funderat lite över det här med varför du inte vill kalla dig en borgerlig författare. Kanske handlar det om varifrån en definition kommer - inifrån eller utifrån. Jag tänker mig att ett uttryck som ”politiskt medveten” eller ”politiskt engagerad” är en definition inifrån från vänster. ”Opolitisk” är väl en definition inifrån från höger. ”Borgerlig” är en definition utifrån. Själva uttrycken ”höger” och ”vänster” verkar vara olika i sina förhållanden till utifrån och inifrån. ”Vänster” har åtminstone mer av definition inifrån än ”höger”, dessutom kanske ”borgerlig” i vissa fall kan betraktas som ett eufemistiskt uttryck för ”höger” - det kopplas inte direkt till fascism utan mera till ojämnlikhet eller något liknande - om man ser det utifrån.

Jag minns en situation under min tid som utlandslektor i Greifswald, DDR: En man - som suttit fängslad i åtminstone något år för att han hade demonstrerat för möjligheten till vapenfri tjänst - sa en gång till mig: ”Du bist ein unpolitischer Mensch. So was kennt man hier nicht, so was verunsichert.” Ironiskt nog så finns alla de dagboksanteckningar från Greifswaldtiden jag publicerat i min blogg 24-25 år senare under rubriken ”Politik” - en "opolitisk människas" dagboksanteckning är/blev i det här fallet politik. Vad som är politik eller politiskt handlar ibland om vem som är betraktaren och när eller varifrån något betraktas.

Apropå "Unpolitischer Mensch": Jag roade mig för ett tag sedan med att försöka översätta ett stycke från Manns _Betrachtungen eines Unpolitischen_, som handlar just om denna fråga: skillnaden mellan den gamla borgerliga, "opolitiska" konsten, och den nya, käcka (vänster-)ideologiska hållningen i nittonhundratalet, som Mann betraktade med avsmak. Med Maltes tillåtelse visar jag några bitar här - ta bort det om det tar för mycket plats eller blir copyrightproblem. Ursäkta den styltiga svenskan - de mannska dragen gör sig illa på svenska, och jag har inte haft tid att snygga till det hela.

Jag är, i det andligt väsentliga, ett sant barn av det århundrade i vilket de tjugofem första åren av min levnad faller: det nittonde. … Eftersom jag som författare egentligen känner mig som en avkomling av (naturligtvis inte tillhörig) den artonhundratalets borgerligt-tyska berättarkonst som sträcker sig från Adalbert Stifter till, på slutet, Fontane; enär, menar jag, mina traditioner och konstnärliga böjelser återfaller på denna det tyska mästerskapets hembygdsvärld, vilken genom en idealisk bekräftelse av mig själv hänför och styrker mig närhelst jag kommer i beröring med den, så ligger också min andliga tyngdpunkt bortom sekelskiftet. Romantik, nationalism, borgerlighet, musik, pessimism, humor – dessa atmosfäriska partiklar från en svunnen tidsålder bildar i huvudsak de opersonliga beståndsdelarna av mitt väsen. På det stora hela betraktat är det emellertid huvudsakligen i en grundstämning och ett själsligt anlag, ett karaktärsdrag, som artonhundratalet skiljer sig från det föregående århundradet och, vilket ständigt blir allt tydligare, från det nya, det nuvarande. Det var Nietzsche som först och bäst sammanfattade denna karaktärsskillnad i kritiska ordalag.

”Redligt, men dystert”, kallar Nietzsche artonhundratalet, i motsats till sjuttonhundratalet vilket han, ungefär som Carlyle, finner feminint och förljuget. Detta besatt däremot, enligt Nietzsche, i sin humana sällskaplighet en _ande i önskvärdhetens [Wünschbarkeit] tjänst_ som artonhundratalet inte visste av. Animaliskt och vidrigt, ja pöbelaktigt, vore artonhundratalet likväl ”bättre”, ”ärligare” än det föregående seklet i det att det var _sannare och mer underdånigt varje art av verklighet_. Därvidlag vore det i realiteten viljesvagt, dystert och mörkt lystet, fatalistiskt. Varken för ”förnuftet” eller för ”hjärtat” visade det någon blygsel eller högaktning, och genom Schopenhauer reducerade det själva moralen till en instinkt, nämligen medlidandet. Såsom det vetenskapliga, föregivet behovslösa århundradet, befriade det sig från _idealens herravälde_ och sökte överallt instinktivt efter teorier, ägnade att rättfärdiga en fatalistisk underkastelse under det sakliga. Sjuttonhundratalet sökte glömma vad man vet om den mänskliga naturen, för att anpassa den till sina utopier. Ytligt, vekt och svärmande för ”människan” bedrev det med konsten propaganda för reformer av social och politisk natur. [...]

– Där är Flauberts hårda esteticism, hans gränslösa tvivel med Intet som facit, med den hånfulla resignationen i ”Hein, le progrès, quelle blague!” Ibsens borgerligt-stygga huvud framträder med ett uttryck liknande Schopenhauers. Lögnen som förutsättning för livet; den ”moraliska fordringens” upprätthållare som en komisk figur; Hjalmar Ekdal som människan såsom hon är; hans plumpa, realistiska hustru som den rättrådiga; cynikern som resonneur: där har vi ärlighetens askes – kärvt artonhundratal. Och hur mycket av artonhundratalets besynnerligt stränga, manliga och ”behovslösa” ethos härskar inte i Bismarcks ”realpolitik” och antiideologi!

Jag erkänner att denna artonhundratalets mångfaldigt varierande tendens och grundstämning, denna sannfärdiga, oinställsamma och okänslosamma, mot de sköna känslornas kult avoga underkastelse under det verkliga och det sakliga är den avgörande hemgift, som jag har tagit med mig därifrån.
[...]
Även för den som inte redan länge, sedan tio eller femton år har sett det, kan det idag inte längre förbli förborgat att detta unga århundrade, det tjugonde, på det allra tydligaste gör min av att långt ivrigare efterhärma sjuttonhundratalet än sin omedelbara föregångare. Nittonhundratalet bringar artonhundratalets karaktär, tendenser och grundstämning i vanrykte, det defamerar dess art av sannfärdighet, dess viljesvaghet och underkastelse, dess melankoliska otro. Nittonhundratalet _tror_ – eller predikar åtminstone, att man måste tro. Det söker glömma ”vad man vet om den mänskliga naturen” – för att anpassa den till sina utopier. Det svärmar för ”människan” helt och hållet i dix-huitième-smak, det är inte pessimistiskt, inte skeptiskt, inte cyniskt och inte – rent av minst av allt – ironiskt. … _Förnuftet_ och _hjärtat_ står åter främst i tidens vokabulär – det förra som medel att bereda ”lycka”, det senare som ”kärlek”, som ”demokrati”. Var funnes nu ett spår av ”underkastelsen under verkligheten”? Nej aktivism, voluntarism, politicism, expressionism; med ett ord: idealens herravälde. Och konsten har propaganda att driva för reformer av social och politisk natur. Vägrar den, är dess dom förkunnad. Den låter kritisk: Esteticism; den låter polemisk: Parasitering. Den nya känslosamheten är ingen produkt av kriget; det är däremot inget tvivel om, att den på det häftigaste sätt har stegrats genom det. Intet mer av Hegels ”stat”: ”mänskligheten” är åter på dagordningen, intet mer av Schopenhauers förnekelse av viljan: vare anden vilja, och åstadkomme den paradiset. Intet mer av Goethes personliga bildningsethos: nej, gemenskap! Politik, politik! Och vad ”framsteget” angår, beträffande vilket Flauberts faustiska hjältepar kom fram till ett så föraktfullt resultat: framsteget är dogm, och ingen blague för den som vill ”komma ifråga” … Allt detta tillsammans är det ”nya pathos”. Det förenar känslosamhet och hårdhet, det är inte ”mänskligt” i någon som helst pessimistiskt-humoristisk betydelse, det förkunnar ”resolut människokärlek”. Intolerant och utestängande, med en franskt elakartad retorik, förnärmar den, då den tar all moral i anspråk för sig själv – fastän när allt kommer omkring även andra, redan innan proklamerandet av dygdeherraväldet, med viss rätt tror sig ha levt ej blott som rumlare, för nöjets skull, och gärna må vilja svara vad Goethe gav en förebrående patriotism som svar: ”Var och en gör sitt bästa, allteftersom åt honom Gud har givit det. Jag kan säga, att jag i de ting som naturen har bestämt som mitt dagsverke varken dag eller natt tillåtit mig någon vila eller unnat mig någon återhämtning, utan ständigt har strävat och forskat och gjort så väl och så mycket jag har kunnat. När var och en kan säga detsamma om sig själv, så kommer allting att stå väl till för oss.”

Apropå Thomas Mann och Theodor Fontane (det här är också ett sidospår som eventuellt inte är önskvärt, men väl borttagbart), så vill jag rida lite på en av mina käpphästar: Thomas Mann sa beträffande sin egen generations författare så här om Fontane: "Er ist unser Vater" och om Fontanes mest kända roman sa han en gång: "Eine Romanbibliothek der rigorosesten Auswahl, und beschränkte man sie auf ein Dutzend Bände, auf zehn, auf sechs - sie dürfte 'Effi Briest' nicht vermissen lassen."

Så, nu har jag väl frestat nog hårt på Maltes tålamod.

"Borgerliga åsikter i den svenska litteraturen" känns ganska vagt. Borgerligheten är ju inte i första hand ett politiskt läger utan en samhällsklass. De traditionellt borgerliga kärnfrågorna rör sig väl dessutom vanligtvis kring familjepolitik och kanske en viss kultur- och värdetraditionalism. I övrigt står väl "borgerligheten" för allt det som är typiskt för ett västland: fri marknad, tryckfrihet, yttrandefrihet och alla andra käcka upplysningstankar. Trots att nästan ingen vill ta på sig epitetet borgerlig (såvida det inte sker i lite skämtsam ton, typ: "oj vad borgerliga vi har blvivit nu när vi sitter inne på lördagskvällarna och spelar bridge") så måste ju denna borgerlighet rimligtvis vara en överväldigande del av befolkningen. Den där stora formlösa kletiga käcka massan som kallas medelklass och som vi nästan alla tillhör i dagens folkhemssverige. (Var det för övrigt inte socialdemokraternas och t om kommunisternas idé att förvandla alla till en stor tystlåten medelklass som bara gick runt och trivdes?) Med detta inte sagt att det saknas en överklass och en underklass (som inte alls är den sossarnas älskade arbetarklass längre utan snarare de arbetslösa och utestängda). Vad skulle en borgerligt sinnad roman då förmedla? Lite mysig självgod sossementalitet kanske. Lite vi-har-det-så-jävla-bra kanske. Uppblandat med lite rädsla för den där farliga "gobaliseringen" och alla polska arbetare som kommer hit och tar våra jobb. Lite Henning Mankell och Göran Greider kanske. Är det över huvud taget aktuellt att dela upp politisk litteratur i höger och vänster? Är jag bara naiv om jag påstår att all littertur som på något sätt är subversiv (formmässigt eller innehållsmässigt) är politisk (oavsett om den skrevs för tusen år sedan eller igår) och att all litteratur som enbart blir litteratur, alltså, som enbart förhåller sig till kända spelregler, fungerar som ett slags bekräftande eller accepterande av samhället. Hm.

Det känns överhuvudtaget knepigt att tala om litteratur och kultur som höger-vänster, borgerlig-ickeborgerlig. Sen när är kultur- eller litteraturdebatten betjänt av sån bipolaritet?

Såja, lugn bara, jag begriper väl att ska Hägg föredra ämnet, och ska vi kunna dryfta detsamma, måste vi hålla oss med dylika förenklingar.

Men frågan är ju: vad menar vi med vänsterlitteratur? Hur definierar vi högerdito?

Om jag tillåts ta ett kliv över i granndisciplinen: filmen, så skulle man på goda grunder kunna kalla Ingmar Bergmans filmkonst för borgerlig.

Varför? Rummet, temabehandlingen, människorna - de hör alla hemma i en sfär vi åtminstone under B:s verksamma år skulle ha definierat som borgerlig på så vis att det inte är unikaboxarnas, uteliggarnas och pissoarbögarnas verklighet som skildras.

Men är det ett pläderande för de borgerliga värdenas överlägsenhet? Nja, snarare tas de för självklara, de artikuleras så att säga inte, ligger hela tiden i fonden. I den meningen: ja, Bergman är borgerlig. Och i det sammanhanget är det naturligtvis en annan sak att han själv röstade sosse under en tid, och hans "ungdoms" totalitaristiska överlöpningar behöver vi ju kanske inte dra in i det här…

Nåt slags begreppsanalys, som Bodil Z var inne på, måste alltså till först. Vänster vs. höger kan såklart inte översättas med icke-borgerlig vs. borgerlig. Vi måste skilja på - i den mån den går; jag vet att det är en långt ifrån problemfri distinktion, nej, det är ingen distinktion, snarare olika relaterade värdedomäner - alltså: vi borde kunna skilja på vilka värden, storheter och kvaliteter som förutsätts, som bara finns där som fiktionens förutsättningar, och vilka det är som i någon mening artikuleras, tematiseras, ställs i förgrunden.

Ser vi till det fiktiva rummets beskaffenhet, till fonden, begreppsvärlden, vilka människor som alls skildras etc, skulle jag tro att mycken modern prosalitteratur, oxå i Sverige, kan sägas vara borgerlig - givet en definition av borgerlig som på ett ungefär motsvara min (såklart!), dvs. tematik rörande hemmet, familjen, den lilla världen, det goda livet, bildad/vältaliga/förmögna vadnivill människor etc. Och en betydligt liten del vore icke-borgerlig - några av Hans Gunnarssons berättelser, kanske. Bara ett exempel bland flera.

Varför? Författare hör själva till den förra kategorin. I någon mening blir då kultur- och konstkoncipiering i sig borgerlig. O, hur fel kan det inte bli när medelklassvänstern ska försöka "ge de förtryckta" en röst…

Ser vi till vilka åsikter som förs fram, vilka ideal som görs gällande etc, så är, som påpekat, typiska vänsterideal mer förhandenvarande än typiska högerdito - i alla fall i svensk romankonst, kulturdebatt etc etc.

Nog är det väl så att "borgerlig"-paradigmet mer handlar om livsstil, samhällsklass, grundläggande värderingar etc etc och vänster-högerparadigmet snarare hör hemma i de politiskt formulerat åsikternas sfär.

Och här är som bekant alla kombinationer möjliga. Jag känner gott om folk som är politiskt vänster men livsstilsmässigt borgerliga, färre, dock, som har högeråsikter och lever som typiska arbetare (hur de nu skulle leva…).

Men är det ett pläderande för de borgerliga värdenas överlägsenhet? Nja, snarare tas de för självklara, de artikuleras så att säga inte, ligger hela tiden i fonden. I den meningen: ja, Bergman är borgerlig.

Fast om man kallar Bergman borgerlig missar man att det han gjort kan ses som en skarp kritik av borgerligheten: dess olyckliga äktenskap, dess neuroser, kontaktlöshet, skuldkänslor, verkliga och inbillade svek… Och det gäller väl i lika hög grad för andra också – bara för att något utspelar sig i en viss miljö innebär det inte att författaren är solidarisk med den där miljön. En viss brist på lojalitet är nog bara bra. Och det är väl här som författarens och politikerns vägar skils åt: en politisk människa är lojal med en viss grupp, men en författare bör undvika att vara det.

Helt rätt, Håkan. Bergman dissekerar ju också den borgerlighet till vilken en stor del av hans fiktion är förlagd.

Ett förtydligande, eller tillägg, då: med borgerlig i det här avseendet menar jag alltså inte att man är, eller måste vara, lojal mot de förhärskande värdena där. De kan visst tematiseras och de kan ifrågasättas. Men just upptagenheten av borgarnas äktenskap, neuroser, känslokyla, kontaktlöshet och allt vad det kan vara är väl i sig borgerlig. Att alls ägna sig åt borgerligheten är i någon mening borgerligt.

Nej, då menar jag inte politiskt borgerligt, snarare borgerligt med avseende på kultur och allmän livsföring.

Alltså: vad tematiseras? Vad är en fråga över huvud taget? Vad en icke-fråga? Svaret på den frågan, med subkategorier, hänger ihop med de gestaltade personernas livsvillkor.

Att ägna sig åt äktenskapsneuroser i stället för den för somliga mer akuta frågan om bröd för dagen eller, mindre drastiskt, huruvida pengarna räcker till tandläkarbesöket ("triviala frågor") nästa månad är i någon mening borgerligt. Fast det vete fanken, det kanske borde vara borgerligt det oxå med tanke på tandläkarnotornas skyhöga höjder…

Och borgerlig kultur i den meningen är inte i sig negativ; jag använder inte epitetet "borgerlig" för att brännmärka degenererade eller dekadenta kulturyttringar. Försöker bara hitta ett sätt att fånga vad borgerlig konst är/kan vara. Sen får jag väl tillägga att det handlar om mer eller mindre borgerlig - inte antingen-eller. Ett kontinumm snarare än distinkta kategorier.

Sedan kan man väl i och för sig fråga sig om inte Bergmans filmer snarare eller i alla fall i högre grad har ett existentiellt "budskap" än ett politiskt. Att de olyckliga och misslyckade mellanmänskliga relationerna och de neurotiska människovarelserna skildras i ett borgerligt sammanhang eller mot en borgerlig fond beror kanske på att detta är den värld Bergman känner till. Han väljer alltså att skildra människolivet mot den bakgrund som är hans, inte för att göra bakgrunden till huvudobjekt, utan för att det faller sig naturligast för honom att skildra livet så. För inte finns det väl något i hans filmer som pekar mot en annan samhällsklass' livsstil, där människolivet skulle vara lyckligare och människorna bättre och mer harmoniska?

Blir man inte automatiskt en borgerlig författare om man sitter i Svenska Akademin?

À propos elfenbenstorn. Till Malte och likasinnade.

When I read the London Paper on Hellenistic Poetry in 1954, I knew only of two passages in G. Flaubert's letters on the 'Tour d'ivoire' (Oeuvres complètes. Correspondence, Nouvelle édit. … 1926, p. 396. 24. April 1852 to Louise Colet: 'Il faut … monter dans sa tour d'ivoire et là, comme unde bayadère dans ses parfums, rester seuls dans nos rêves' and ibid. III (1927) p. 54. 22. Nov. 1852; 'montons au plus haut de notre tour d'ivoire, sur la dernière marche, le plus près du ciel'). I was rash enough to say that Flaubert had 'invented the ivory tower as a refuge for nineteenth-century littérateurs' (J[ournal of]H[ellenic]S[tudies] 75 [1955] 73 = Ausgewählte Schriften 158). But later I was startled by my own rashness and began to make further inquiries with the help of Hugo Friedrich, who referred me also to E. R. Curtius, Kritische Essays zur europäischen Literatur (Bern 1950) 382. No doubt Sainte-Beuve, the greatest French critic and a minor poet, was the first to use the phrase for the seclusion of an unworldly poet, namely Alfred de Vigny, in a poem of 1837 (Pensées d'août, 1837, in Poésies complètes II. nouv. éd. 1863 p. 231, A. M. villemain [epistula Horatiana]): 'La poésie en France … Lamartine, Hugo … et Vigny plus secret, / Comme en sa tour d'ivoire, avant midi, rentrait.' A very bold turn was given herewith to the famous image in Song of Songs 7.5 ο τραχηλος σου ως πυργος ελεφαντινος (Sulamith), transferred to the Blessed Virgin in the Lauretan Litany: 'Turris eburnea.' It would have saved a lot of trouble, if I had looked up in time the Shorter Oxford English Dictionary, s.v. ivory, where the reference to Sainte-Beuve and A. de Vigny is given (the French dictionaries I had consulted did not help). But who made this ivory tower so popular again that it became a stock phrase in the daily papers of England and Germany? Henry James started to write a novel The Ivory Tower before the First World War, but broke it off in August 1914; the unfinished book was published in London 1917, but 'no mention is made of the symbolic object itself' (see Preface, p. vi). T. S. Eliot in his introduction to Paul Valéry, Collected Works, ed. J. Mathews, vol. VII (1958) xix speaks of 'a new conception of the poet. … The tower of ivory has been fitted up as a laboratory … a solitary laboratory.'

Rudolf Pfeiffer, History of Classical Scholarship from the Beginnings to the End of the Hellenistic Age, Oxford 1968, s. 283, Excursus to p. 98

Frågan är förstås var man skulle få allt elfenbenet ifrån - tjuvjägare kanske? Erik Lindegren, som ofta beskylldes för att bo i ett dylikt torn, förordade 1950 att "bygga en ark av is och där invänta världsundergången".