Malte Persson: Errata

glöm för allt i världen inte sverigenumret av boundary 2:

http://muse.jhu.edu/journals/boundary/toc/b229.1.html

.

En som har lyckats fantastiskt bra med diktöversättning just nu är Hans Björkegren som har översatt Gennadij Ajgis Veronikas häfte och andra dikter som just har kommit ut på svenska. Man tänker över huvudtaget inte på att det är översättningar - vilket åtminstone jag i regel gör.
( Jag får här erkänna att jag inte hört eller läst dikterna på originalspråket)
Någon som är extremt svåröversättlig är Emily Dickinson- tror aldrig jag läst någon riktigt bra dikt i svensk översättning. Och Edith Södergran på engelska blir också ganska underligt.

Bläddrade en gång igenom W H Audens översättning av Lagerkvists "Aftonland" (gjord efter Nobelpriset). Helt förfärlig, han får Växjö-Pär att låta som en tomte, en anspråksfullt mässande låtsas-Jesaja.

"…en anspråksfullt mässande låtsas-Jesaja."

Men är han inte det då?

Översättbarhet (översättlighet?) skulle också kunna vara en indikator på det motsatta - på att texten, i sämsta fall, lider brist på förfining och språklig finess. Som exempel kunde man nämna författarskap som Erik Beckmans och/eller Nikanor Teratologens som är fullständigt oöversättbara (även om jag hört rykten om att Stig Sæterbakken håller på med en norsk översättning av "Äldreomsorgen i Övre Kågedalen") men ändå omistliga.

Eva: Ajgi är bra och översättningen är säkert också bra. Men när jag läser boken kan jag inte låta bli att misstänka att vissa dimensioner gått förlorade i översättningen, eftersom somligt framstår som så mycket mer hermetiskt än annat, och jag exempelvis inte kan se någon riktig logik i varför vissa ord skrivs ihop med bindestreck etc. Huruvida det stämmer eller ej kan jag förstås inte veta. Mer traditionell rysk poesi är annars ett bra exempel på sådant som sällan känns meningsfullt att läsa i översättning. Man läser ofta i essäer om de ryska poeternas sofistikerade bruk av rim och assonanser etc och kan känna sig oerhört lockad, för att sedan bara bli besviken om man försöker läsa översättningar.

Olofmartin: Håller helt med. Även hos en författare som Tranströmer saknar jag just den oöversättliga dimensionen.

Sedan finns också den intressanta kategorin med prosaförfattare som bara blir populära i fransk översättning — man kan då misstänka att det har att göra med att franska översättare tenderar att normalisera även dålig prosa till god klassisk franska.

För övrigt rekommenderar jag Erik Beckmans eminent elaka essä om Lagerkvist.

Nu ska vi väl inte vara elaka mot Lagerkvist igen? I så fall sätter jag mig i ett hörn och surar.

Malte: Det är klart att vissa dimensioner går förlorade - i vilken poesiöversättning som helst. Men alternativet att inte översätta skulle ju få alla dimensioner att gå förlorade.

Tolkar jag dig rätt nu? Påstår du att Tranströmers poesi inte riktigt håller måttet på grund av att den är möjlig att översätta? ("Den saknar just den oöversättliga dimensionen.")

Har du något exempel på prosaister som förbättras av franskan/de franska översättarna? (Ägnar de sig åt normalisering är de f.ö. dåliga översättare.)

Olov: Nej, självklart ska man översätta. Om inte annat så är poesiöversättning en hemskt rolig pyssellek att syssla med — och mycket bra träning för att skriva egna dikter.

Beträffande Tranströmer så försökte jag bara sätta fingret på vad det är som saknas för att jag personligen helhjärtat ska gilla honom. Och en av de sakerna är just den typen av formelement som skulle göra honom svårare att översätta. Men jag har för länge sedan lovat att skriva en essä om vad jag tycker om Tomas T, och en vacker dag så gör jag det väl också, och då blir resonemanget förhoppningsvis tydligare…

Och franskan, då. Det är förstås bara misstankar från min sida, så jag avstår helst från att peka ut någon särskild på detta stadium. (Och självklart är det ett problem att översättarna normaliserar. Dvs, åtminstone är det ett problem i de fall böckerna är bra.)

Generella utsagor om (o)översättlighet skulle kräva kunskaper i betydligt fler språk än bara indoeuropeiska. Tills motsatsen är bevisad finns alltid möjligheten att t.ex. den svenska skaldens X språk och stil inte går att översätta till baskiska men funkar utmärkt på tamil, och vice versa i fråga om skalden Y.

Jag menar att det är ett problem att översättaren normaliserar, eller på annat sätt pådyvlar texten sina egna fördomar, även om en bok råkar vara dålig.

När jag skriver själv har jag nästan ett slags ambition att tillföra texten element som inte går att översätta — det finns något djupt tilltalande i det; det här är vårt, det här går bara att säga på svenska, den här flyktiga doften, den här snabbt förbiilande stämningen finns inte på något annat språk.

Som Olov H påpekar är det förstås inte helt uteslutet att den finns i tamil eller urdu, men låt oss för enkelhetens (och exklusivitetens) skull förutsätta att det finns skiftningar och doftstråk som är unika för vårt språk …

När det gäller förenklingar är de ju ett problem — inte så mycket i en bok av Dan Brown, vars prosa är så platt som det är möjligt redan i original, en speciell sorts hej-jag-har-gått-skrivarkurs-och-lärt-mig-ett-gäng-retoriska-och-dramaturgiska-knep-men-just-inget-annat-simpelhet som gör översättarens jobb tämligen enkelt (och ofta rätt trist). Men när man jobbar med en text som har komplexiteter och dofter och what-have-you (som vi översättare säger på lediga stunder) då får man ju försöka trolla med texten för att rädda vad som räddas kan, substituera saker för att effekten ska bli densamma. Det är en vanlig missuppfattning att man gör författaren bättre rättvisa ju närmare originalet man följer honom, men det är inte alls säkert — målsättningen är ju att boken ska göra samma intryck på en svensk läsare som på t ex en engelsk — och för att den ska göra det krävs det att man vandrar en bit bort från den engelska syntaxen etc. ( truismerna haglar i det här inlägget, märker jag) — men även att man tar hänsyn till vilken formulering och vilket synonymval som ger störst genomskinlighet och tydlighet — givetvis under förutsättning att det är det skribenten eftersträvar. Men alla dessa manipulationer kräver ju en lyhördhet för vad som pågår i originaltexten, och vilka stråk och associationer som skymtar bakom orden. Har man inte den kan man översätta en text fullkomligt oantastligt och ändå göra den i det närmaste oläsbar.

Det går inte att komma undan från det faktum att översättaren i någon bemärkelse blir en medskapare — självklart inte av den sorten som slår sig för bröstet och ställer sig framför författaren (vilket förekommer) utan en anspråkslös assistent som i tysthet bidrar till resultatet i full vetskap om att han aldrig kommer att bli medbjuden till nobelmiddagen.

Ibland lyckas översättaren tränga igenom vare sig vederbörande vill eller inte. Som rätt ung läste jag Rimbauds Illuminationer och älskade dem. Sedan läste jag några andra översättningar av samma texter och upplevde inte alls att de hade samma kvaliteter — både på svenska och engelska. Sent omsider kom jag fram till att det var översättaren som hade injicerat den kvalitet jag tyckte om — en ung baskerprydd bankdirektörsson som hette Gunnar Ekelöf.

Borges har skrivit en ganska intressant essä om hur översättarna blir medskapare vare sig de vill eller inte — jag minns nu inte vilken text det var han utgick ifrån, men essän ifråga finns i den feta samlingen med hans icke skönlitterära texter som kom på engelska för några år sedan och anbefalles varmt till alla som intresserar sig för den här problematiken.

Vems text är det här då? Ledtråd - originalet publicerades inte från början i bokform.

Hallå mannen, lämna mig i fred
hallå mannen! men Henry sluta ringa nu.
Hallå mannen, jag måste sträcka om mitt ansikte
Den där mjuka svarta tjejen
har ryckt loss min ryggrad.

Hallå mannen - skolan var helsnurrig
Hallå mannen - jobbet går åt helvete!
Halöå mannen - hon är helt stekt.
Hon sa hon skulle klämma åt så, men sen så…hon så…

Luta dig inte mot mig, mannen,
du har inte råd med biljetten!
Jag är tillbaka från feministernas stad
Nej, luta dig inte mot mig
för du har inte tid att lösa checken
Hörru, min feministstad
är helt osynlig, men hon är okej.

Min munkregel som översättare lyder: Var lojal mot texten och mot läsaren.

Bowie-översättningen ovan var lite festlig fast lite svår att sjunga.

David: Borges skrev en essä om de olika översättningarna av "Tusen och en natt". Tänkte just nämna den. Men han har skrivit mer på samma tema, har jag för mig. Som ju egentligen bara ett specialfall av ett av hans favoritämnen: hur läsaren skapar texten.

Magnus: "Suffragette City", förstås. Men jag är inte säker på att Bowies text var något litterärt storverk i original heller.

Okej då — vem har skrivit detta vackra poem i original:

Han springer fort när andra går,
agerar när andra föreslår.
Han ser på vår värld, vill äga den,
han slår till — som Åskbollen.

Han går så gärna över lik,
han gör allt för att bli framgångsrik.
I vart spel så är han vinnaren,
han slår till — som Åskbollen.

Varje kvinna han åtrår han tar
som anstår en sann och riktig karl.

Han frågar aldrig mer om lov,
för att äntra någons sovalkov.
Han gör det om och om igen,
han slår till — som Åskbollen.

I övrigt sympatiserar jag med Olov H:s munkregel …

David Nessle: Kan det händelsevis vara Isaac Hayes "Shaft"?

David Nessle: Leslie Bricusse

Mitt spädbarn åkte bort
i en brandgul Volvo sport
Mitt spädbarn åkte bort
i en brandgul Volvo sport
och hon kommer aldrig mer
tillbaka

(Jag har inte hittat på den själv, men visst är den bra. Fast vafan! Från Gunnar Björling och Gennadij Agji till - ständigt denna popmusik. Hur går det till?)

Tobbe hade naturligtvis helt rätt, det är min översättning av den aningen chauvinistiska texten till Bondlåten Thunderball — men jag kan glädja Barnekow med att min vän och kollega Johan Wanloo märkligt nog har som ett av sina paradnummer att dra "Shaft" på danska. Jag vill minnas att översättningen börjar med orden "Vem är den slemme fyr?", men sedan kommer jag inte ihåg mer …

(Leslie Bricusse hade ett eget succérecept för att skriva Bondlåtstexter som han redogjorde för i en intervju: Först överdriver man så mycket det överhuvudtaget är möjligt och sedan försöker man skruva det hela lite till …)

En enligt min åsikt näst intill oläsbar poesiöversätting är Ulf Peter Hallbergs (vill jag minnas) av Gottfried Benn. Journalistprosa!

Jag minns (något otydligt) en Olle Thörnvall-översättning av Jim Morrison/doors:

Jag vakna upp i morse och svepte några malt
[hum hum hum hum hum-hum] och slutet överallt.

Gissa låt.

Pietro: Jag vill minnas (mer tydligt) att jag gillade just Hallbergs Benn-översättning. En blå bok. Törs man öppna den igen?

Apropå "Shaft" så lär denna version av låten ha förekommit i textningen på filmens tema i dansk bio och video. Låter inte orimligt, som skåning vet jag att danskarna länge textade soundtracklåtar i de flesta filmer.

"Hvem er den mand, der er parat til at risikere livet
for en sort broder i nöd?"
"Shaft"
"Ja, fandeme."
"Hvem er den sorte sexmaskine
der vandrer op og ned af gaderne i Harlem
og der er blevet alle pusheres frygt?"
"Mand, det er jo Shaft."
"Nemlig!"

/har glömt tredje call-response här/

"De siger han er en slemmer fyr…"
"Var din mund!"
"Der er ingen der ret kan forstå ham,
undtagendes hans lille kone."
"John Shaft!"

Right-o!

matsrep: Roadhouse Blues!

Magnus: Kompetensen och bredden hos Erratas kommentarskrivare upphör inte att förvåna! Det är just ovanstående version som Wanloo brukar förgylla sina medmänniskors vardag med — jag hade lyckats dra ihop "vem är?" med "slemmer fyr".

Den verkliga klassikern när det gäller danska-till-svenska är den översatta tv-tablå för några år sen (syndikerad till ett antal skånska tidningar) där det ingick ett debattprogram med statsminister Fogh Rasmussen. Titeln på danska var "Statsministern i krydsild" (i korseld). Det blev raskt "Statsministern i kryddsill".

I min egenskap av prosaist har jag inget problem med översättbarhet - däremot eftersträvar jag alltid ofilmatiseringsbarhet. Stenhårt!

Ja, att låta barn käka upp en skola på film blir inte enkelt.

Klargörande artikel i dagens DN. Snacka om högerspöken. Komiskt att de kallar sina föraktfulla svinerier konst. Manus manum lavat. Rena frimureriet. Men ingen ska visst dömas ohörd. Ska bli intressant att se hur de utpekade kommenterar saken. Inte. Hur grovt kan man egentligen feltolka Nietzsche? Se bara på översteprästens mustasch. Var han inte popsnöre?

Här är Mustafa Cans artikel: http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=2207&a=523361&previousRenderType=6

Och här någon typ av försvar: http://www.expressen.se/index.jsp?d=1180&a=531545

Ursäkta utvikningen.

Vad säger du , Tobbe? Tycker själv (med ledningav de "grova påhopp" som citeras att Mustafa Cans artikel är skapligt överdriven och DN:s attityd andas nån slags inställning att de äger sina medarbetares utflykter i cyberspace.

För min del var behållningen de fantastiskt gymnasiala Alexander Bard-citaten (se nedan). Annars är det väl en ganska tveksam form av journalistik att publicera vad folk skrivit på en sluten mailinglista och presentera det som ett viktigt avslöjande.

”Den gemensamma nämnaren för Elits medlemmar är deras fysiska och mentala perfektion, stora självförtroende och intresse för att föra elektroniska diskussioner med andra vackra och intressanta människor med stort och sunt självförtroende.”

”Hat är en fantastisk känsla. Du kan räkna med vårt fulla stöd, för den som står utanför Elit är ALLTID mindre värd och är en sämre människa än den som är med … Världen är full av människor som aldrig kommer få en chans att vara med på Elit. Du har valt att urskilja dig från dessa människor genom att vara med på Elit & Du är jävligt speciell. Och bara Elit är ännu jävligare än du.”

För den som vill läsa mer: Resumé. Många artiklar, bland annat har Mustafa Can blivit hotad…

För några år sedan sökte Lunds humanistkår fler aktiva och satte upp affischer fdädr man visste berätta att "du tar steget in i den framtida eliten" nä du engagerar dig i kåren. Jag var nog inte den ende som skrattade. Inte ens ekonomkåren torde på allvar säga att de är grunden till en elit.

Tobbe, jag odlade en viss respekt för dig som en vettig liberal intellektuell men nu är ditt goda namn för alltid grumlat. Din tönt.

Jag är övertygad om att massor med kvaliteter har gått förlorade när Ajgi blivit svenska, men det förvånande är att så otroligt många är kvar. Kanske är förklaringen att Ajgi skrivit dikterna på ryska som faktiskt inte är hans modersmål, det är tjuvasiska. Men naturligtvis har diktöversättningen med form att göra: rimmad Brodsky som blir rimmad svenska blir verkligen inte njutbart. Och likadant med Emily Dickinson.
Sara Lidman brukar anföras som ett exempel på oöversättlighet. Ja hur översätts västerbottniska, ska man ens försöka?
Vad händer med Willy Kyrklund? Går han att översätta?
En annan typ av översättningsproblem står ex. Kristina Lugn för. Hennes dikter avtecknar sig delvis mot en speciellt svensk folkhemserfarenhet - med kranskommuner och Kalle Anka-pocket. Men nu när IKEA-soffor blivit mer internationellt förekommande kanske det är lättare. Svåra att översätta är också poeter som Paul Celan och Rilke.

En verkligt bra lyriköversättare av bunden form var Sven Christer Swahn som översatte Inger Christensens sonettkrans från danska, liksom Shakespeares sonetter.

Magnus: Vilken tur. På en släktträff häromsistens drog min morfar ett rasistiskt skämt. Jag var nog inte den ende som skrattade. Sen när blev ord meningslösa? Sen när ska man inte ta valstugereportage och dylikt på allvar? Är din jämförelse på skoj? Det är inga bakfulla slackers vi talar om, utan vuxna människor i rätt uppsatta positioner, chefen för Svenska institutet, en styrelseordförande, en vd, en chefredaktör, journalister, statsvetare och fan vet allt. Det vill säga ett gäng opinionsbildare som officiellt företräder en betydligt mjukare linje, värderingar och sånt, moral. Sa jag att samtliga är vuxna? Hycklare. Alla ord, när handling fattas, äro dåraktiga och tomma. Men ingenting av detta spelar egentligen någon roll eftersom deras mysiga lilla lista, teoretiskt sett, är att betrakta som ett vardagsrum. Mitt hem är min borg. Inga mikrofoner här, tack. Ska du kränka vår integritet? Jävla tjockis. Jag hatar hennes majestätiska fläskighet. Hoppas han är pedofil. Vi föraktar ödmjukhet och godhet. Vad trodde du? Att vi menar det säger utåt? Att vi skulle stå för våra fjolliga PK-åsikter? Det kanske vi gör också. Sucker.

Eva: Jag misstänker att Willy Kyrklund är tämligen oöversättbar. Tyvärr.

Vet inte om detta är rätt forum för att diskutera Elit eller anställa offentliga korsförhör med Tobbe… Själv har jag lite svårt att se vad den stora nyheten är. Att journalister gillar att skvallra om sådant de inte kan skriva om i tidningen? Att Alexander Bard inte är nyansernas mästare? Att folk ibland säger korkade saker när de inte tror att det ska spridas vidare? Att det sker via e-post?

Sorry. Jag får väl skapa en liten sluten lista med några kolatorskar och schlagerdrottningar och tala ut om det här.

Skicka Tobbe till KU, och det på momangen.

Ack ja, blir man dömd efter sitt sällskap har jag umgåtts med bra mycket värre människor än de på Elit - jag har träffat både knarkhandlare och prostituerade, en antikhandlare i Rom som tidigare var aktiv i en terroristcell, diverse gamla fascistgubbar, liksom kommunistdito, somliga på mycket hög nivå. En författare som ryggar tillbaka inför vissa människor och företeelser istället för att nyfiket ta in så mycket hon/han kan begår, enligt mig, "tjänstefel". Avgjort mer "tokvänster" än högerdito tillhör f ö mitt privata umgänge, om detta intresserar. Det finns några såna på den där listan också, förresten.

Jag har inget problem med att stå för och offentligt försvara allt jag själv säger och gör, men andra får stå för sitt. Rå jargong och barnsliga utfall i ett halvslutet sällskap som förstasidesnytt på en kultursida? Nja, bortsett från att det helt förtegs t ex att en del rätt framstående forskare bidragit med intressanta rön i somligt av cyberpladdret på den där listan (i snitt ca 200 mail i veckan) - själv har jag bl a diskuterat Kinas kulturella/ekonomiska/politiska/militära förhållande till Taiwan - så förstår jag verkligen inte vare sig upprördheten eller nyhetsvärdet. Vill man kartlägga t ex maktstrukturer och beroendeförhållanden i det svenska kulturlivet skulle det gå att skriva en mycket viktigare artikel. Men se det är för känsligt, för då börjar man röra vid företeelser och strukturer som verkligen betyder något. Sfärer där riktig makt utövas.

Man kanske är en tönt om man är med på listan. Må så vara, men minst lika töntigt är att ägna sig åt guilt by association på det sättet. Angrip gärna vad jag skriver och säger, det är fritt fram - och, jovisst, jag är så barnslig ännu att jag gillar att diskutera och kasta fram hypoteser av olika slag, jag har f ö alltid tyckt bäst om att umgås och samtala med människor som är olika mig själv - men håll isär begreppen, tack.

PS Jag har haft som princip att aldrig kommentera mig själv, särskilt inte på detta Maltes utrymme, men jag gjorde ett undantag just för att detta fått sådana, i mitt tycke, orimliga proportioner. DS

Den stora nyheten? Det vet jag inte. Däremot är den dubbla bokföringen uppseendeväckande. Och frimureriet. Vad somliga tyckare tycker när de inte tror att det ska spridas vidare. Lojaliteterna. Axelryckandet. Eftersom någon frågade.

Men som sagt: Max och jag får väl skapa oss en sluten lista och kalla dem saker där i stället, Elitisterna. Så slipper vi skvalp i dammen.

Allvarligt talat. Att "höra om djupet på afrikanska, indiska och asiatiska kvinnors fittor och om kända tv-personligheter som knullat med små barnflickor" är något jag reagerar på. Så känslig är jag. Rasismen. Sexismen. Skinnbandsmentaliteten. För mycket 30-tal för min smak.

Somligas namn i sammanhanget är för mig en gåta.

Ett halvslutet sällskap? Jaha. Så bra att även nya forskningsrön och Kina-Taiwan diskuteras på Elit. (Förespråkade förresten inte Ny demokrati när det begav sig en ganska vettig jordbrukspolitik? Men det är klart. Man kan väl inte beskylla en enskild medlem för partiets politik? Hon råkar ju bara vara medlem. Fri för övrigt som fågeln.)

På tal om Ajgi så somnade han in för gott häromdagen. RIP. Ariel ger ut en poesi- och essävolym senare i år.

Tobbe, hur kunde du förledas? Hur kunde du? Det var ju så uppenbart….

http://www.bookhouse.se/main/images/AUTHORIMAGE6.JPG

Här går man och tror att du är inkörd på Clarice Lispector och Angela Carter, och så får man veta att du istället gått och blivit svag för gamla SA. Ljug inte, jag såg dig allt på H&M häromsistens, sneglandes på bruna skjortor när du trodde att ingen såg dig! Men jag såg! Näe… n.. ej.. hulk.. (Mattis- lipar). JAG HAR INGE TOBBE LÄNGRE!

Carter, Lispector osv. Just det. Åsså lite Bloom och Curtius och Highet…

Andras look är jag rätt likgiltig för. Men Henrik T, jag måste bara fråga om du inte hört talas om t ex Kraftwerk? Apropå suspekta lookar alltså. Eller gamla ID som vältrade sig i Sovjetkitsch på 80-talet. Sånt kan man förvisso göra intressanta analyser av, men det kräver kanske liiiiiiite mer…

-Torka tårarna! sade han vänligt men bestämt och räckte fram en skynklig näsduk.

F ö köper jag aldrig kläder - jag får, hittar eller stjäl dem.

Henrik T: Det är ingen som har försökt leda i bevis att någon skulle snegla åt ett visst håll i klädaffären. Däremot ger ett medlemskap i Elit åtminstone mig rätt ofräscha associationer. (Men det är klart. Är det ironisk 80-talskitsch så är det. Fy vad snustorr och knipstjärtad jag plötsligt måste ha blivit.) Det är väl inte så konstigt? Den typen av argumentum ad hominem är din hjälte f.ö. mästare i. Säg t.ex. "eftergiftspolitik" så ska du se att "Chamberlain" och "Hitler" kommer som ett standardiserat brev på posten.

Men nu drar jag mig skamsen och tilltufsad tillbaka, definitivt. Kan man inte ens vinna en på pappret så här pass enkel match så har man ingenting på vare sig Elit eller Errata att göra. Det menar jag verkligen.

Fred ut.

Ola K: Dra dig för guds skull inte tillbaka! Du blandar ihop grejerna på ett sätt som jag vet inte är medvetet ojuste. En popsnubbes stil och citat ur mail utan avsändare i en dagstidning, tja, guilt by association är bara förnamnet.

Däremot är att dra historiska paralleller inte detsamma som guilt by association.

Apropå översättlighet minns jag att Gunnar Fredriksson en gång skrev om Heidegger ( som han inte uppskattade) att han var svår att översätta till de flesta språk och i synnerhet till tyska.
Är det det du saknar hos Tranströmer , Malte, att han är lätt att översätta - i synnerhet till svenska?

Själv uppskattar jag varken Heidegger eller Gunnar Fredriksson.

Vad jag saknar hos Tranströmer? Jag ska som sagt återkomma till det. Men till att börja med: Mer av ut musica poesis och inte bara ut pictura.

Det händer att lärde män blir irriterade på riktigt gamla översättare också. Ronnie Zaehner, som var professor i orientalistik i Oxford och skrev högst läsvärda böcker om hinduism och iranska religioner hade i en av sina böcker anledning natt göra en närläsning av några avsnitt ur Avesta. De här urkunderna har ju förts vidare i en strikt muntlig tradition innan de översattes till ett nytt språk, pehlevi, varefter både originalet och den flera hundra år yngre översättningen traderades vidare muntligt innan de så småningom skrevs ner.

Zaehner söker av de här texterna efter spår av den fornpersiska världsbilden och inställningen till profeter, men i slutet av föreläsningen har han tröttnat på de inkompetenta överättarna för tvåtusen är sedan (moderna iranister kan ju bättre) och levererar denna krutdoftande salva (jag tillåter mig att radbryta den eftersom det är med kraftig rytmisk emfas och King's English-röst jag ibland citerat det här på fest)

Only in the treaty of Videvdat
with its prescriptions on
ritual purity,
and dreary listings
of impossible punishments for ludicrous crimes (sträck ut u:et som en ocean: for lOOOdicrus CWRAYmes)
do the translators show
a tolerable grasp of the texts! (klimax: mycket ilska här och "r" rullande som bränningar)

Men ibland händer det ju också att språket räcker till — vissa fenomen kan inte ens flera av världsspråken tillsammans täcka in. Eller som skalden säger:

She was a blushing maiden,
He was an ardent male.
He praised her figure in english,
Italian, french and braille.

Som den perceptiva och bildsköna läsaren redan har märkt fattas det en negation i början av första meningen på ovanstående kommentar. Meddelas endast på detta sätt.

Och jag som tyckte det var så genialt, i all enkelhet, just utan negationen. Lite wittgensteinskt sådär…: Ibland räcker språket faktiskt till.

Betyder det att jag inte är bildskön? Eh, ny förvirring uppstod.

Tobbe: Wittgeinsteinskt …? Ja, inte mig emot. Ovanstående dikt är en stege som man kan klättra upp på och sen stå och wobbla fram och tillbaka på …

Ursäkta — det var jag som just råkade bli anonym.