Malte Persson: Errata

Måste du vara så postmodernistisk? Tänk på oss i den äldre generationen.

Det enda som gäller från och med nu i den samtida och framtida svenska litteraturen är äkthet, sanning och fullkomlig originalitet. Jag föreslår att vi startar ett upprop och kräver rättning i leden. Som litteraturvetare svär jag att ta alla framtida studenter, och även mer modernistiska kollegor, i öronen i min jakt på oattribuerade citat och allusioner. Låt oss storma gemensamt mot allt som stör jakten efter det autentiska!

Vi kanske kunde designa någon sorts logga som kunde tala om vilka verk som är sanna och vilka som inte är det? Det är så besvärligt att läsa en bok när man inte vet vad man ska tro!

…ojdå, redan gjort. BraBöcker hann före. Shit också!

Jag var en av dem som missade plagiatet. Extra pinsamt eftersom jag i min recension återgav det plagierade stycket som extra intressant. Dagen efter den publicerats hörde några bättre vetande av sig, bland annat Ivo Holmqvist som uttalar sig i SvD.
Först skämdes jag förstås. På det där sättet som endast kulturvärlden kan få en att skämmas. Hur kan jag över huvud taget göra anspråk på att vara kritiker, jag som bara läst två böcker av Perec? Sedan hörde jag av säker källa att till och med Kastners förläggare, Magnus Bergh, hade missat det. Att Kastner planerar någon form av "avslöjande". För att en av poängerna var just att alla skulle missa det. Då bestämde jag mig för att sluta skämmas.
Men sedan det här inträffade har jag pendlat i min inställning till Kastners bok. Dels är jag naturligtvis irriterad över att stå med byxorna nere, även om jag är i gott sällskap. Å andra sidan ändrar ju inte det läsningen av boken nämnvärt. Det är ju helt i linje med vad han vill säga: att ingen bok skrivs endast av en författare, och att den ogrumlade läsningen är en omöjlighet. Och ändå gick jag rakt i fällan. Det känns som om min uppskattning av boken är mindre värd nu på något sätt. För att jag som sagt just bara har gått i fällan. Och hela boken kanske bara var ett upplägg för att få kritiker att känna sig löjliga. Jävla spoling den där Kastner. Men en kul bok var det ändå. Det tycker jag faktiskt fortfarande.
För övrigt verkar litteraturlur vara det nya svart.

Ceci n'est pas un plagiat

Jaha, men då föll min geniala teori om att Kastner var en pseudonym för Magnus Hedlund. Trodde jag hade ett litteraturscoop på gång… men då är det snarare nåt i stil med Sokals grej i Social Text: han som skrev en helt obegriplig postmodern text som sedan uppdagades bara var hittepå. Eller? Dessutom har jag läst i Bon att svart är det nya svart. Men kultureliten har väl klätt sig svart sedan 1600-talet, så det var ju inget nytt.

I somligas ögon är ingen bok originell, i andras bör varje bokstav vara det. Oneirine kryllar av belästa blinkningar. En halv sida är plagierad rakt av. Och mycket riktigt: den passagen för att inte säga hela kapitlet för att inte säga hela romanen handlar just om plagiering, om litteraturens inneboende mönster av upprepning, återbruk etc.

(För den mot förmodan hågade: se Oneirine kap. XXVI s. 96f. och jfr sedan med Perecs "Vinterresan" (övers. C. G. Bjurström) publ. i Kykeon-volymen Historier 1997. Read it and weep.)

Om Oneirine är originell? Naturligtvis inte. Däremot mycket modern. Inflationen liknar den i Tyskland 1923. (Var det inte då Yeats fick Nobelpriset?) Och Exeget m.fl. jublar och gör sina boklärda bocksprång.

Gammalt som Sterne, Sklovskij, och Parland:

Motto: denna bok är kanske ett plagiat av Marcel Proust

(Henry Parland: Sönder, 1929-30)

Där en blinkning till läsaren som fungerar.

Jag är förresten emot (allvarligt menade) noter i skönlitteratur. Jag (fel)tolkar det som snobbism, eller som skämtlynne. I det (olästa) Kastner-fallet är jag på hans sida: noter skulle förta hela nöjet, förstöra idén etc. Man kan inte på allvar hävda att han utan vidare plankat Perec och liksom låtsats som ingenting.

Man kan tillä'gga att inledningen till "Rosens namn" där Eco berättar om hur han skulle ha fått tag i Adsos text (tryckt på latin) har tyckl av en snygg parodi på hur personer som hittar "borglömda avengelier" brukar hlansera sina fynd. "Jag hitade det i Monte Cassinos bibliotek, i en hög av gamla bölker och pappersskräp som munkarna hade rensat ut, och lyckades smuggla ner det" är ett exempel - efterom Monte Cassino var fokus för ett pansarslag i slutte av andra vöärldskriget så är det lätt att förklara att boken inte går at spåra och at munkaran nekar till att ha hört om någon sådan text. Se "Fynd och fusk i Bibelns värld" av Per Beskow.
Eco berättar att han gjorde sitt fynd i Prag dagarna före den sovjetiska invasionen 1968, att han gjorde en snabb avskrift varpå originalet försvann med en svartsjuk kvinna som bröt upp från honom. Spåren är s a s utsuddade av händelserna.

"avengelium" snygg nyformning. The power of Christ expels you!
–ska vara evangelium/er

Noter, tja, att Göran Sonnevi t ex tar med noter till sina dikter finner jag helt okej, eftersom han ofta för in

Någonting hände med det där inlägget; jag försöker igen:

Att Göran Sonnevi t ex tar med noter i slutet av en bok till sina dikter tycker jag är helt okej, eftersom han ofta för in bilder och begrepp från matematik,. topologi eller rätt obskyra litteraturhistoriska fakta, till exempel ur Höklderlins liv. Det är knappast allmänbildning att veta vad en lituus eller hypostas är, eller vem Isaak von Sinclair var, och genom att ta med dessa noter så öppnar han också en dialog med läsaren. Det hade nog varit motiverat att t ex Ezra Pound tagit med noter till Cantos också, efetrsom dikterna kryllar av citat och obskyra anspelningar, ibland också i grekisk eller kinesisk skrift. Att ge sig på de dikter han skrev efter 1930 verkar i stort sett omöjligt utan några bra kommentarer.
Däremot är noter inte på sin plats i romaner, särskilt inte historiska romaner, för där måste fiktionen bära bördan av att ta oss in i den här andra världen och låta oss veta vad vi behöver. Varken "Rosens namn", "Sagan om ringen" eller Solzjenitsyns "Det röda hjulet" har heller några noter i texten, däremot ett omfattande material av förklaringar i slutet.

Ah, referenstyngd litteratur. Eller sådan där referenserna vidgar spelrummet. Den förra dålig, den senare bra. Vi kan väl alla vara överens om att vi lever i en alexandrinsk epok? Oj, förresten, det var visst nån som sa ca 1981. Ungefär samtidigt som det blev inne med nyhegelianism, Leibniz, kyrkbröllop, "skål tamejfan" och "vi behöver flärd"…

En av de mest labyrintiskt referensmättade romaner jag läst är José Lezama Limas "Paradiso", möjlig att läsa endast i snigeltakt. Men i kombination med en diger kommentar och, speciellt, hans egna essäer, t ex 'La Expresion Americana', där han lägger ut texten om historiska överlagringar, dubbelprojiceringar, "mytisk trötthet" och den latinamerikanska barocken grips man av lust att läsa om romanen, ännu långsammare.

Detta sagt bara f a ni inte ska tro att jag bara solat och latat mig på Kuba. Träffade också författare som ingående berättade hur komplicerat det är att skriva med alla de lager av flertydigheter, referenser endast för införstådda osv som är nödvändiga i en diktatur. Det är nästan så man blir lite avundsjuk…

Och här hemma? Bildning, kanon, kvinnor i litteraturen… Jag rörs till tårar! Till listan kvinliga genier bör f ö fogas Sor Juana Ines de la Cruz, den mexikanska nunnan och poeten från 1600-talet. Men hon kanske redan var nämnd?

Nja, jag kanske får ändra mig, eller specificera utsagan (om noter). Ibland har de nog sin plats och fungerar (även för mig), andra gånger funkar de inte alls (snobbmarkörer etc.). Betraktarens öga, sinne etc.

Såsom rockbands namn: namn är inte bra i sig, men är bandet bra funkar namnet. (Noter är inte dåliga i sig. Eller bra.) Gäller kanske även boktitlar: Oneirine - vad är det för j-a titel? Eller: haha!

http://www.bibalex.org

Håller helt med: "alexandrinsk epok" var välfunnet, och det var ingen tillfällighet att det nyss gjordes en storfilm om Alexander.

Läser i dagens DN att Jonas Thente skriver att romanen är sammansatt av litterära lån och hänvisningar. Finns det alltså mer plagiat än bara Perec - nån som hittat nåt?

Detta är nog en debatt som endast en gråsten kan ha glädje av.

When the legend beats the novel, print the legend!

("legend" här också i den betydelse som det inte har på svenska)

This is the west, sir. When legend becomes fact, print the legend.

Tjena Tobbe!

Tobbe! Välkommen tillbaka! Allt är förlåtet! (Men Nessle har hållit ställningarna bra.) Hade de inte Internet på Kuba eller fastnade Errata i censuren? Limas bok verkar tung. Nästan så man inte blir avundsjuk…

Konspirationsteori: Så här har jag fått lära mig: Lån och hänvisningar är inte detsamma som plagiat. Plagiat är inte (nödvändigtvis) "fusk". Kastner "fuskar" alltså inte. Han anger sina källor indirekt, om inte bokstavligen så bildligt. Säkra kort som "Mann" "Nabokov" "Eliot" m.fl. flimrar förbi. Förutom dem får man en massa "mimetiska" vibbar, en massa ledtrådar, mer eller mindre uppenbara. Här och där lyckas man kanske pricka in något namn eller någon titel helt på egen hand. Och då jäklar är det läsfest! Pukor och symboler och plingande spårvagnar för hela kopparslanten. Plus ett fisdoftande ungkarlshotell.

Men nu orkar jag inga fler exempel. Memory var roligare när man var liten och mindre minnessvag i detaljen. Chauvinistisk show off, tänkte jag nästan skriva, enkom för den löjliga lilla allitterationens skull. Eller som man säger på Errata: sequella numquam tam bona est quam origo: uppföljaren är aldrig lika bra som originalet.

Välkommen tillbaka, Tobbe! Som synes har diskussionen här helt urartat i avsaknad av dina lärda fotnoter…

Jag gissar att det är ganska många som inte har läst Perecs Vinterresan. Jag har inte heller gjort det. Men nu har den ju fått massor av reklam, så då får den kanske fler läsare också.

Det är apropå det tur att förlag normalt inte beter sig som skivbolag när det gäller samplingar och stölder. Om de hade gjort det så hade de redan varit i färd med att stämma varandra på höga summor och ropa på hårdare lagstiftning.

Äsch då, det går väl bra utan mig också.

Tack bara för att du inte kallade mig bildad, det är jag alldeles för ung för att vara - de där vaxartade isabellagula utsöndringarna som torkar ihop och med åren bildar en fjällig pärlemorliknande yta över hela kroppen är inte bara av godo, t ex är det svårt att gå utan att det skaver i grenen.

"Och Exeget m.fl. jublar och gör sina boklärda bocksprång."

Gnällspik.

Felparkera patriarkatet!

Oh gud, ringa in patriarkatet åt mig snälla, en gång för alla - vilka hör till? vilka hör inte till? Hur fungerar det egentligen? Är det bara abstrakta strukturer, eller finns det vissa ondsinta män (?) som håller i trådarna också, ungefär som Bilderberggruppen eller Frimurarna. Är det någon speciell inkomstklass som utgör patriarkatet? Kan bögar och transor ingå i patriarkatet? Kvinnor?

Jag är verkligen helt förhäxad av detta och önskar mig inget högre än att få lära mig mer! Oh, att äntligen förstå!!!

Vi ses i Ken Park!

Jag skulle tro, Tobbe, att vi alla ingår i patriarkatet. Me and you and everyone we know.
Kul med en man som är så intresserad! Det är inte ofta… man ser en levande kofta.

Strukturer är det, men att de skulle vara abstrakta har jag aldrig märkt. Snarare jävligt konkreta. Har du tex någon gång lagt märke till män som talar, kvinnor som lyssnar? På bussar, i kök, i föreläsningssalar. Har man väl lagt märke till det, så. Det är EN del av det du längtar efter att lära känna: Patr.

Män är sällan ondare än kvinnor, däremot är ni ju sedan länge gynnade av systemet (det icke abstrakta) vilket kan göra er generellt mer ovilliga att se strukturer, tendenser, den godtyckliga kvoteringen av män som pågår. Medmera medmera.

Varsågod. Godnatt.

Ja, jag håller med Elin. Om man ville vara elak kunde man säga att hela din sarkastiska tirad, Tobbe, var en implicit bekräftelse på just det du som efterlyste en definition av.

Men patriarkatet är ju å andra sidan bara en slav åt The Mega Machine.

Är det inte så att korkade fördomar uppstår genom att folk plagierar sådant som de finner välformulerat och klokt. Tänk själv istället, Malte!

Allvarligt talat: Tobbe - du är verkligen en helt och hållet avskyvärd människoimitatör. Jag förstår inte varför Elin ens svarade på ditt "ironiska" neuronhaveri.

Ovanstående var inte medvetet anonym. Skall vara

Exeget: Jo, jag är medveten om det - men sarkasm, ironi, satir osv kan användas på många sätt. Däremot -

Elin: Är jag verkligen på fullaste allvar intresserad, dels av rent personliga skäl - som uppvuxen i ett närmast matriarkalt sammanhang med enbart systrar och i familjer där, besynnerligt nog, hustrurna alltid varit äldre än sina män, utan undantag (!) - dels för att jag rent allmänt är intresserad av maktstrukturer, över-/underordning, förtryck och självförtryck och den dynamik vi själva är med om att skapa, inte bara kring könsroller och sexualitet (eller vad jag ska kalla det…) utan också vad gäller invandrare, klasstrukturer, ekonomiska dito (de följs ju inte alltid åt, det finns t ex såväl fattig överklass som rik underklass) osv. Antisemitismen har jag länge varit intresserad av, liksom särskilt italiensk fascism med dess motsägelsefulla för- och efterhistoria. Kubanska kvinnors krav på att männen ska vara män, supa och slåss, samt uppfostransmetoder som går ut på att flickor ställer sig när pojkar vill sitta har jag god kännedom om.

Jag är alldeles oförbehållsamt för alla människors lika värde osv (jojo, en oändlig mängd följdproblem av definitionsmässig art osv, men detta är bara en bloggkommentar) men jag måste erkänna att jag har problem med ordet 'patriarket'. Om det gäller 'patriarkaliska strukturer' som systematiskt underordnat och fortsätter att underordna kvinnor så är det svårt att förneka att de finns - de visar sig t ex i hur lönerna sjunker i tidigare statusyrken efterhand som kvinnor kommer in i dem, t ex läraryrket, domarkåren, kulturskribenteriet - men att tala om 'patriarkatet' låter för mig alldeles för mycket som något konspirationsteoretiskt, som om man vill utdefiniera en viss grupp som ansvarig för orättvisorna istället för att på allvar ta itu med de strukturer som förtrycker somliga, lyfter andra och anger alla deras platser, mer eller mindre tydligt. På ett likartat sätt som det är och varit poppis att ge frimurarna, kulakerna, judarna, amerikanerna osv skulden för allt som är fel, och bara man störtar dem blir det peace in our time. Jag förnekar alltså inte på något sätt kvinnors underordning - däremot undrar jag över själva tankestrukturen som ligger bakom idén om 'patriarkatet'. Inte guilt by association: tankestrukturen.

Jag är pessimist så tillvida att jag tror att strukturer inte går att helt komma undan/ur, men just därför är jag också övertygad om att vi hela tiden måste fortsätta att samtala, förutsättningslöst och fördomsfritt, utan att tvinga fram rätt shibboleth ur varandra hela tiden. Det blir både intressantare och roligare att gå på självklarheterna, orden och/eller åsikterna som tas för givna.

F ö har citerande och upprepande varit av största vikt så länge det funnits litteratur - hur många försokratiska fragment skulle vi ha idag om det inte vore för att de citerats i andras texter? Ett välfunnet och rätt placerat citat kan vara nog så god litteratur, och väl så originellt som vilken aldrig tidigare formulerad originalmening som helst. Plagiera mera!

Alltså, att kvinnorna är äldre än sina män tycks mig som rätt meningslös information i sammanhanget. Du kan ju önska att det betyder matriarkat att det finns fler kvinnor är män, men sorry. Också vi kvinnor är uppvuxna i PATRIARKATET, och kan vara väl så jävla måna om att bevara strukturerna. Från det stora till det lilla: det är jävligt bekvämt att någon annan alltid byter glödlampa.

Nå. Om du inte har problem med de patriarkala strukturerna så ser jag inte varför patriarkatet skulle vara ett så stort problem. Det verkar mer som ett problem med ord.
Patriarkatet används nog på många olika sätt, av många olika män och kvinnor och diverse, men är det verkligen ett problem? Jag tycker inte att du ska läsa in patriarkatet = männen, för så enkelt är det inte. Vi ska inte störta MÄNNEN för att få ett feministiskt samhälle. Vi ska störta PATRIARKATET. Strukturerna, inom och utom oss själva. Tex att INTE hålla käften och vara så jävla bra på att spela intresserad, utan våga bre på om sig själv. Se där: en struktur.

Att tala om patriarkatet är inte att "utdefiniera en viss grupp som ansvarig för orättvisorna istället för att på allvar ta itu med de strukturer som förtrycker", det är ett sätt att synliggöra att det finns strukturer för att sedan kunna bryta ner dem. Och ja visst, tala är det vi måste göra. Med varandra, över köns- och åsiktsgränser. Fint fint samförstånd måste vi uppnå, men vi måste OCKSÅ stryka mothårs. Det är alldeles för lätt annars att få medhåll och Jo, det är väl klart att kvinnor och män ska ha lika lön! etc. Men vad händer om man säger tex "talibaner", "mansskatt"? Ojojoj, där "tappar" man genast en massa 50+are som drar öron mm åt sig. So what, säger jag. Feminister måste fan våga uppröra PATRIARKATET lite (dvs alla, samhället, gubbs och kvinns och alla), annars HÄNDER det ju FAN inget på TUSEN ÅR.

Jag förstår inte riktigt hur könsmaktsstrukturer kan skiljas ut ur andra maktstrukturer. Men det kanske de inte kan?

Hur borde ett feministiskt samhälle se ut?

Kanske kan de inte skiljas ut ur andra maktstrukturer i någon annan bemärkelse än: när vi talar om dem. När vi ser dem. När vi gör en analys av dem för att sätta fingret på vad som trycker ner oss/får oss att reagera/agera.

I denna sega väv som är samhällets alla strukturer och byggstenar kan det ena inte lätt skiljas från det andra, men i ett samtal, i en analys. Då behöver vi av nödvändighet skilja dem åt.
Samtalen blir så långrandiga annars. Se bara på ditt inlägg ovan: där du är mån om att räkna upp ALLA strukturer och maktbalanser som du är intresserad av/medveten om. Det kan inte alltid vara så.
Jag är feminist: då kan jag tala om kön och makt. Jag är också människa: då kan jag tala om andra sker, jag är vänster, tex, eller medelklass, eller vit eller västerlänning. Men för att få ordning och struktur, eller kanske framförallt KLARHET så måste saker skiljas åt.

Jag är inte helt säker på att jag håller med. Visst är förenkling nödvändig för att ett samtal ska fungera, men det måste gå att göra olika förenklingar/sammanfattningar/-länkningar/snitt. Blir förenklingen för grov avlägsnar sig samtalet snart för långt från verkligheten. Ständigt nya omtagningar är alldeles nödvändiga, ur ständigt nya infallsvinklar. Nya förenklingar måste tillåtas att komplettera de gamla.

Apropå detta kan jag inte låta bli att citera Simone Weil, i (slarvig snabböversättning) 'Reflektioner över orsakerna till frihet och socialt förtryck':

"Den som ägnar sig åt ett teoretiskt problem går från det enkla till det komplexa, från det klara till det obskyra; arbetarens rörelser är inte vare sig enklare eller klarare den ena än den andra, men helt enkelt så att de som föregår är förutsättningen för de som följer. Tanken sammanför ofta det som handlingen bör separera, eller separerar det som handlingen bör förena."

Litteratur
er en herskabsdessert
en aandelig
»Glace au four«.
Den fremstilles let af enhver, som er
filosof, bibliofil og filur,
af blæk og papir og ingenting
— og anden litteratur.

Och att den största nu kevande, eller åtminstine mest lästa, barnboksförfattarinnan JK Rowling STULIT namnet på sin hjälte från en obskyr Ellery Queen-novell från 1930-talet - är det plagiat?

Litteratur som bara består av citat, hänvisningar,samplingar, lärda förstuckna anspelningar osv brukar bli ganska tråkig. Det måste finnas något av en egen vision, en egen idé för att inte projektet ska bli ett pretentiöst uppvisningsnummer.
Därmed inte sagt att detta skulle gälla Oneirine. Har ej läst den boken.
Och det gäller verkligen inte Göran Sonnevis storartade Oceanen som jag hoppas vinner Nordiska Rådets Kulturpris.

Tobbe: Det låter på dig som om du uppfattar begreppet "patriarkatet" som om det vore en gruppering likt "hockeyspelarna" eller "professorerna". Men jag tror att det blir lättare för dig att följa t.ex. Elins resonemang om du istället tänker på patriarkatet som en maktordning, en maktstruktur.

Bra text av Kastner i SvD idag för den som är intresserad av att följa upp debatten.

… men det fanns bakåtsträvare också på 1700-talet. Här, till exempel, den annars kloke och skicklige Edward Young ur "Hypoteser om det originella
litterära skapandet i ett brev till författaren av Sir Charles Grandison" (övers. Birger Hedén och Stefan Sandelin):

"Vilken ära att närma sig, vilken ära att uppnå, vilken ära (förmätna tanke!) att överträffa våra föregångare! Och är då detta något enligt naturen absolut omöjligt? eller är det inte snarare mot naturen att misslyckas däri? Det är naturen själv som ger oss redskapen, allt som krävs är viljan att använda dem. Ty genom naturens försorg är vi lika starka som våra föregångare och genom tidens försteg står vi högre. För det första: var väl de förmer än människor? Eller är vi mindre? Är inte våra sinnen stöpta i samma form som deras som levde före syndafloden? Syndafloden drabbade materia inte ande. För det andra: även om vi är moderna är världen gammal. Långt äldre nu, än när de vi nu så beundrar fyllde den med sin ryktbarhet. Ser vi då inte deras sköna verk som stjärnor att styra efter; deras brister som grund att undvika; och använder vi inte tidsåldrarnas dom som en karta att följa och som ett säkert roder att styra med under vår färd mot en större fulländning än deras? Skulle vi låta oss hejdas i våra anspråk på ryktbarhet av detta rättmätiga klander?

Stat contra, dicitque tibi tua pagina, Fur es (Martialis)

Det är genom exemplets makt, genom allmän förtrogenhet med deras skrifter och inte genom någon enskild tarvlig stöld som vi kan överträffa dem som gått före oss. Skulle vi väl hoppas att genom plagiat uppnå en aktad ställning i litteraturen såsom Roms herravälde skapades ur ett rövarnäste?"

http://www.svd.se/dynamiskt/kultur/did_11898570.asp