Malte Persson: Errata

Ah, härlig recension.

Dessa eviga blickar: Det ses, tittas, sneglas, blickas, stirras och starrbligas vilt i många skönlitterära texter så fort personerna stänger munnen — vilket väl iochförsig inte är så mycket att säga om. Folk tittar mycket. Men ibland känns det som om blickandet bara är kostfiber, ett sätt att försöka få in ett skeende utöver dialogen. Om man är riktigt i gasen kan man ju låta någon klia sig tankfullt på hakan också.

Vet inte hur relevant ovanstående är för texten Malte recenserade — där verkade grejen snarare vara att betraktaren förutsattes vara Sherlock Holmes: "Hon gav honom den suktande blick som man ofta får av någon som suttit och sett solnedgången vid Kilimanjaro, har 37 i skonummer och arbetar som biljardmarkör."

Jag tyckte den här frasen var kul i recensionen: "utsagor som inte håller för granskning". Är det inte i själva verket kännetecknet för litteratur? Eller, mindre kategoriskt: ett av dem? Åtminstone sett ur en empirisk synvinkel.

En smula mefistofelisk advokatyr, min bäste Exeget (sade han med släpig stämma och det blixtrade under de tunga ögonlocken). Jag tror inte Malte menar att vi ska applicera Poppers demarkationskriterium på alla litterära texter och försöka återskapa handlingen i en kontrollerad laboratoriemiljö. Som jag tolkar honom menar han bara — ungefär — hur fan kan betraktaren dra så långtgående slutsatser av ett ögonkast. Vilket väl är en helt rimlig invändning.

Naturligtvis. Kanske. Eller, kanske inte, förresten.
Hursomhelst skisserar det ju (om än i förbigående) ett slags ny litteratur, och det är alltid spännande.

Nej, här måste jag säga att jag inte alls håller med Exegeten. Skillnaden mellan (exempelvis) en lyckad och en misslyckad metafor består i mycket hög grad i vilken mån den tål att en läsare stannar upp och tänker efter: "Jamen, är det verkligen så? Säger det där något eller är det bara godtyckligt ordludd?"

Häri ligger inget program för en ny litteratur eller en ny kritik — inte nyare än, säg, Samuel Johnsons i alla fall. ("Granskning" är ju för övrigt en 1700-talssynonym till "kritik".)

Sedan hör det förstås till det fina med skönlitteraturen att man kan komma undan med påstående sådana som dem i början av Anna Karenina, också, om man presenterar dem så självsäkert att läsaren tror på dem. Att något skulle kunna varasanning, snarare än är sanning, är ofta tillräckligt.

Men menar Exegeten att litteratur aldrig gör anspråk på att säga något om verkligheten? Eller om inte, att det är likgiltigt vad den säger? Att en författares förmåga att beskriva människor och miljöer baserat på egna och korrekta iakttagelser (till skillnad från baserat på t ex klichéer och allmänna fördomar) är ointressant?

"Men menar Exegeten att litteratur aldrig gör anspråk på att säga något om verkligheten? Eller om inte, att det är likgiltigt vad den säger? Att en författares förmåga att beskriva människor och miljöer baserat på egna och korrekta iakttagelser (till skillnad från baserat på t ex klichéer och allmänna fördomar) är ointressant?"

Nej, nej, och nej (även om mitt svar på första och tredje frågan egentligen förtjänar en viss nyansering - kanske i en annan diskussion). Men jag menar däremot att ”en viss typ av konventionellt melankolisk novellhuvudperson” visst kan finna sin produktiva plats inom ramen för en fiktion. Det är inget fel på klichéer eller typer så länge de används skickligt och medvetet. Och fiktiva karaktärer behöver heller inte agera som om deras beteende var verifierbart i en verklighet, som om deras tankar och repliker var ”utsagor som inte håller för granskning”. Sen att de exempel du citerar av Nilsson törhända är utskott av ett mindre medvetet förhållningssätt till klichéer, tja, det må så vara - det får jag ju läsa boken för att bilda mig en uppfattning om. Men av recensionerna att döma har jag inte fått intrycket av att Nilssons första uppdrag är sanningen och verkligheten.

"Godtyckligt ordludd", förresten: några av världslitteraturens bästa metaforer kan säkert beskrivas av den illvillige som just godtyckliga ordludderier. Gör det dem till sämre metaforer?

Egentligen tror jag inte att vi är osams om det här, det mesta är ju självklarheter: det jag fastnade vid var mer några - som jag upplevde det - yviga generaliseringar i din recension.

"[N]ågra av världslitteraturens bästa metaforer kan säkert beskrivas av den illvillige som just godtyckliga ordludderier. Gör det dem till sämre metaforer?"

Nej. Inte om den illvillige har fel - vilket epitetet "illvillig" tycks vilja antyda. (Om kritiken träffar rätt skulle ingen komma på att kalla den illvillig.)

Egentligen tror jag inte att vi är osams om det här, det mesta är ju självklarheter: det jag fastnade vid var mer några - som jag upplevde det - yviga generaliseringar i din recension.

Du menar att de inte höll för närmare granskning? Jag hade hoppats på en stor estetisk debatt här, men om man nu ska hålla på och nyansera sig så blir det ju ingenting med det… nej, egentligen tror inte jag heller att vi är så värst osams. När det gäller recensionen håller jag dock fast vid mina formuleringar.

Lite exempel på "godtyckliga ordludderier" då va? Eller förväntas vi alla fatta vilka av "världslitteraturens bästa metaforer" som åsyftas?

Ja.

Jag ser fram mot att ännu en episk batalj kommer att breda ut sig över den evigt scrollande Bayeuxtapet som är Errata …

Just nu verkar det vara Exegeten som råkat ut för att "Och en mot tio ställdes / Av retad Vasason. / Där flydde, vad ej fälldes; / det var
hans lärospån" — och jag tror jag sällar mig till moskoviterna …

För jag tycker det finns en väsentlig distinktion mellan det "verifierbara" och det "plausibla" eller mellan det "sanna" och det "levande" — Dickens kan skapa gestalter som egentligen borde vara livlösa karikatyrer, men på något — halvt magiskt — sätt blåser han in livsande i sina Golems och får dem att vandra omkring och kännas helt, ja, om inte plausibla så i alla fall i högsta grad levande.

Vissa metaforer halkar runt i de yttersta utmarkerna av det "fungerande" —
"Skönt som det oväntade mötet mellan en symaskin och ett paraply på ett dissektionsbord", säger Lautréamont. Tranströmer talar om stjärnbilder som stampar i sina spiltor — är det dåliga metaforer för att de inte är "verifierbara" eller "talar till en erfarenhet"? Jag tycker inte det, för de frambesvärjer inre bilder och skapar en djup resonans i oss.

Andra metaforer må vara aldrig så konstfärdigt hopsnickrade men det händer ingenting när man läser dem — det rasslar inte till i den mentala kassaapparaten och står kvar på noll.

En person i en av Wodehouses Mullinernoveller har brutit sig in i ett hus och råkar välta något. "I hans upphetsade öron lät det som ljudet av G. K. Chesterton som trillar omkull på ett stort stycke tennplåt" skriver P.G. — och liknelsen fungerar väl oavsett om man råkar vara en av de lyckliga få som hört Fader Browns fyllige skapare trilla omkull på ett stort stycke tennplåt eller inte … Däremot fungerar den förstås bättre om man har ett foto på den bistre och omfångsrike författaren i färskt minne. Liknelser och metaforer kräver ju även att man har referenserna klara för sig för att de ska fungera.

Sedan retar jag mig själv just på författare som försöker vädja till en — som jag känner — ickeexisterande konsensus. Det påminner en del om såna där hemska konversationer man kan dras in i på en arbetsplats där någon säger något ytterst tvivelaktigt och på ett självklart sätt förväntar sig att man ska hålla med. De säger "Ja, det vet man ju hur araber är" ungefär som om de hade sagt "Det är ju inte roligt när det regnar", och tror att man bara kommer att nicka instämmande. Jag fick för mig att generaliseringarna i boken Malte recenserade här ovan var lite av det slaget (men för att förebygga alla missförstånd — jag tror absolut inte att de handlade om araber).

Efter omoget övervägande kommer jag fram till att ovanstående är ganska misslyckat som brandfackla i den redan självslocknade debatten — vem är det egentligen jag polemiserar mot? Jag håller ju i princip med Exeget.

Alla har nyanserat och finkalibrerat sina ståndpunkter till relativ samstämmighet. Den här "bataljen" som jag så yvigt talar om har redan utmynnat i en snöplig Münchenöverenskommelse. Malte står på en flygplanstrappa och viftar med en bläckstråleutskrift av Exegetens senaste inlägg (vänta nu — jag tror att den där metaforen fick några helt oönskade implikationer).

"Men ändå: gör man utsagor som inte håller för granskning, bör man åtminstone se till att de inte låter som romantiska klichéer."

Jag misstänkte nästan att någon skulle kommentera recensionens tes att novellernas huvudpersoner inte beter sig eller tänker som vanliga, verkliga personer, utan är utrustade med en osannolik känslighet för blickar osv.

Men jag ser det resonemanget som taktiskt motiverat. Utgångspunkten är att recensenten, Malte alltså, upptäcker klichéer i novellerna: betydelsedigra blickar, romantiska fantasier om öbor . . .

Då kan man säga: "Detta är klichéer!" Men för att stegra den retoriska effekten i avslöjandet kan man också tillägga: "För vem beter sig egentligen sådär?" "Ser verkligheten verkligen ut så?" "Ingen kan väl tänka och tala på det sättet!"

Jag skulle alltså vända på leden i den citerade meningen ovan. 1) Först igenkänner man en romantisk klichée (det är lätt gjort om man läst mycket). 2) Sedan försöker man hitta ett sätt att kritisera den. 3) Då hänvisar man till verkligheten som den egentligen är, människor som de egentligen beter sig.

Man kan tänka sig andra sätt att kritisera klichéer, men "verkligheten" är ett bra retoriskt knep.

Iakttagelsen ar starkare an argumentet.

Just: iakttagelsen ar starkare an argumentet. Så ser jag recensionen (jag utgår från att Metantron sammanfattar/utvecklar min tes).

Behöver jag tillägga att Exeget, som vanligt, är inne på fel spår när han då tar upp verkligheten, som om det vore kärnan i recensionen?

Iakttagelsens styrka gor argumentationen redundant.

"som om det vore kärnan i recensionen"

Det är nog bara du som väljer att uppfatta mina inlägg så. Sen vore jag nyfiken på vad du egentligen menar med ditt 1-2-3-inlägg ovan; det syntes mig något redundant med tanke på att Malte redan utvecklat i stort sett liknande tankegångar – men mer elegant! – i sin recension.

Döden steker en flamingo.

Vilken märklig invändning.
Självklart har recensenten "utvecklat i stort sett liknande tankegångar" i sin recension. Syftet med mitt inlägg var ju inte heller att utveckla någon annan tankegång. Bara att lyfta fram och betona den tankegång som redan fanns där. En sådan klarläggning är nästan med nödvändighet mindre elegant, det vill säga mindre ekonomisk. Behövs då en sådan klarläggning? Att döma av inläggen ovan, ja.

Vad är det här för bögerier ni ägnar er åt?

Jag håller med om att det inte är jämförandet med verkligheten som är kärnan i min kritik. Därmed inte sagt att den skulle vara irrelevant. Men om man tentativt ska försöka se vad som är problemet med ett påstående som det att det finns en avlägsen blick "som poeter och andra öbor har gemensamt och som kommer av att under lång tid ha väntat på något " så föreslår jag en kombination av:
a) ingenting tyder på att det skulle vara sant, eller ens kunna vara plausibelt inom ramen för en fiktion
b) det saknar originalitet, man tycker sig ha hört liknande fraser bara alltför många gånger förut
I linje med vad Nessle säger ovan, gör detta påståendet till ett påstående av samma typ som "alla smålänningar är snåla". Jämför man däremot metaforen "stjärnbilderna stampar i sina spiltor" så är skillnaden den att
a) dess sanningshalt tycks åtminstone vara en öppen fråga
b) den är originell
Varmed man naturligtvis inte har gjort en uttömmande analys av dess kvalitet, utan bara något slags grundläggande sållning. (Och självfallet är allt ovanstående något som en van läsare normalt avgör intuitivt.)

Exemplen "Skönt som det oväntade mötet mellan en symaskin och ett paraply på ett dissektionsbord" och "I hans upphetsade öron lät det som ljudet av G. K. Chesterton som trillar omkull på ett stort stycke tennplåt" är för att fortsätta tvärtom konstruerade av klichémedvetna författare som
a) gör den flagranta bristen på verifierbarhet till själva poängen, vilket
b) bara kan fungera tack vare bildspråkets originalitet

En intressant fråga är hur man generellt ska bete sig, så att säga kunskapsteoretiskt, till litterära utsagor av typen "i likhet med alla x var y z." Något strikt verifierbarhetskriterium kan man ju inte tillämpa. Samtidigt så är det uppenbarligen inte oväsentligt huruvida påståenden är rimliga eller ej.

Jag tar tillbaka det jag skrev. Tack Malte.

Hoppsan. Min poäng var som sagt bara att den inledande fråga som förekom i recensionen - "Är detta en reflektion som en verklig person som vet att han inte har mycket tid kvar att minnas på skulle göra?" - kanske inte behöver vara så central för den kritiska värderingen av novellsamlingen som dess placering antyder. Nåja.

Men vad är det här för en kommentar: "Vad är det här för bögerier ni ägnar er åt?"

Jaha — det blev trots allt en smärre drabbning, även om frontlinjen verkar minst sagt oklar — en tät Lützendimma verkar ha lägrat sig över debatten under natten.

Jag kommer att tänka på Povel Ramel-filmen Ratata där ätten Lefwerhielms anfader är en trumpetare som gjorde en mindre genomtänkt insats under just slaget vid Lützen. Sigge Fürst säger: "Men vad gjorde olyckan? Jo, han blåste när han såg smålänningarna komma krypande. Och på så vis förlängde han trettioåriga kriget med tjugorfyra år!"

Mina inlagg var inte menade som kritik mot Maltes lasning, som jag tycker verkar riktig. Detta grundar jag pa de iakttagelser han har gjort, alltsa pa de val valda citat han visar upp. Men att forklara en iakttagelse ar som att forklara humor. Den retoriska effekten av en vits stegras inte av en forklaring.

Plausibilitetskravet ar bara tillampbart pa metaforer av mycket enkel typ eller forst efter en substantiell utvidgning av det vardagliga plausibilitetsbegreppet. Poet-obo-jamforelsen saknar sannerligen bade saklig trovardighet och originalitet, men framforallt ar den helt renons pa _precision_. Transtromers stjarnbildsbild ar givetvis helt orimlig ur saklig synpunkt (stjarnbilder kan inte stampa), men den invandningen ar ju sjalv lika orimlig. Ur kombinationen av originalitet och precision uppkommer namligen ett slags (utvidgad) plausibilitet, som vi nutida romantiker brukar kalla Sanning.

"Beauty is truth, truth beauty, - that is all
Ye know on earth, and all ye need to know."

Vidare menar val anda RHL:
"Men vad ar det har for bogerier: "Vad ar det har for bogerier?""

Och till sist ar "redundans" och "irrelevans" inte samma sak, om detta var grunden till nagon missuppfattning.

"Ur kombinationen av originalitet och precision uppkommer namligen ett slags (utvidgad) plausibilitet, som vi nutida romantiker brukar kalla Sanning." Det här verkar lite dunkelt, men jag orkar inte med en metafordebatt.

Nessle är Erratas blommiga sportkommentator. "Är det dags för drabbning? Nej, det blev ingen batalj. Jo förresten" osv. Varför blir det aldrig krig på Nessles egen blogg? Som jag antytt förut tror jag det beror på sidans nördighet. Debattchansen borde öka med låga ingångströsklar vad gäller ämnet, i kombination med vaga utgångspåståenden.

Ämnet bör alltså vara något i stil med bildning, kanon, genier som de flesta tycker sig kunna prata om. Då kan många delta. Samtidigt bör man inledningsvis tala i allmänna termer, så att uppstår en massa missförstånd (och därmed irritation och vidare upphettad diskussion).

Pilsnerfilmsidolkort och andra jättecrazy prylar är antagligen en angelägenhet för ganska få, och eftersom de är helt insnöade på grej, jätteinsatta på ett superbisarrt ämne, blir det inga missförstånd. Nördarna är precisa. Det är liksom deras grej.

RHL har ju gått ut hårt i första halvlek och nu återstår det att se om han kommer att orka hela vägen. Metatron har punktmarkerat honom i hela andra perioden och sånt tär på psyket. I de lägena krävs det att man är väldigt stabil, och kan hemskt mycket hockey, biter ihop och fortsätter jobba framåt.

Jag känner att RHL har svårt att hitta ytor — att nå fram med passningarna — han är ju framförallt en väldigt fysiskt stark spelare men han verkar ha svårt att manövrera inne vid sargen när Malte forecheckar så hårt.

Men jag tror Malte är taktiskt helt rätt ute här — när det gäller RHL är det slagskottet från blålinjen som Tjeckien främst behöver oroa sig för, och så länge som alla spelare håller sina positioner och ser till att effektivt störa motståndarnas spel i offensiv zon är chansen stor att Samsa kan hålla nollan.

And he scores!

No, the moose scored!

Så: istället för en metafordebatt en debatt i metaforer? Men vilken idrott passar bäst i sammanhanget? Är Errata verkligen en lagsport (med Nessle som given pausunderhållning)? Kanske är sidan ändå lite mer för individuella utövare, matcherna organiserade i cupform.

Okej — mera RHL och mindre NHL, med andra ord. Det intressanta med Errata är väl att vissa spelar bandy medan andra har en stark känsla av att de spelar schack. Och någon tredje ägnar sig åt lerduveskytte i ett hörn. Allt medan metaforerna begår harakiri i krevadernas sken.

Annars har väl de flesta bloggar sitt eget klimat och sina egna regler — de tenderar i alla fall att få det under gång. En viss typ av debatt spirar upp och drar i sin tur till sig debattörer som trivs med den typen av meningsutbyte. Gravitationscentra skapas och växer till.

Om min blogg skulle råka bli ett svart hål som suger till sig alla nördar — en singularitet i rumtiden där klockorna har stannat och inte ens fotonerna förmår röra sig ur fläcken — så skulle det passa mig utmärkt. Jag är inte heller särskilt inne på att försöka piska upp något särskilt hätskt debattklimat — ofta kan det bli lika fruktbara diskussioner när alla puttrar i samförståndets jolmiga spad, vilket de hittills för det mesta har gjort på min esoteriskt "helcrazy" nördblogg. (Ordet nörd får väl för övrigt anses som såpass grundligt reclaimat att det inte längre lämpar sig särskilt bra som skällsord.)

Fast det är klart — helt reclaimat är det nog inte: Man har svårt att tänka sig att någon skulle kallas för "Picassonörd" eller "Mozartnörd" — trots att världen säkert myllrar av folk som beteckningarna skulle passa på. Det finns fortfarande något normerande i beteckningen: Man är nörd på Star Trek men inte på Stravinskij.

För mig betyder ordet "Nörd" ganska precis samma sak som den bosktavliga defintitionen av ordet "Amatör" — en som älskar vad det nu vara månde. Jag skriver gladeligen under på Balzacs gamla påstående (som jag möjligen citerat i någon tidigare debatt): "Oförmågan till entusiasm är medelmåttans säkraste igenkänningstecken". Det passionerade förhållningssättet har ett egenvärde — i princip vad som helst blir intressant om man tränger tillräckligt djupt in i det. Gud bor i detaljerna, som någon annan sa.

Därmed inte sagt att jag — som RHL skrev här ovan — anser att jag bara är "insnöad" på ett litet område. Jag försöker vara insnöad på så många ställen som möjligt på generalstabskartan — helt enkelt för att jag tycker att det "insnöade" förhållningssättet är mera fruktbart än det — ja, vad ska man säga att motsatsen är? — det "balanserade" eller "avvägda" intresset.

Jag vet inte riktigt vad ovanstående har med den föregående debatten att göra, annat än att RHL var inne och nosade på ämnet. Nu är frågan: Var bollen överhuvudtaget inne? Domaren konfererar fortfarande med linjemannen …

Errata och Nessle är ju två helt olika hak, och vilket ställe man föredrar är en smakfråga. Errata kan kanske liknas vid ett café för studenter som flyr undan sina C-uppsatser för att hålla högtravande mini-föredrag. De får tillfälle att pråla och tjafsa lite. Nessle är som en lump- och leksaksbutik proppfull med pruttkuddar, chokladcigaretter och vaxkakor. Kul det med om man tycker om att fynda.

Jag använder alltså inte nörd som ett enkelt skällsord. Och i mitt inlägg ovan försökte jag mest visa på debatternas grundförutsättningar: vill du ha en batalj så se till att välja ämnen med låga trösklar och lämna mycket utrymme för missförstånd. Möjligen kan man hävda att "i princip vad som helst blir intressant om man tränger tillräckligt djupt in i det", men man kan ju inte vänta sig att alla andra skall dela intresset och delta i samtalet.

Fast om du trivs i det ljumma badvattnet så är det ju inget fel med det. Det är din alldeles egna blogg. Mina observationer föranleddes av din löpande "color commentary" på Errata. Eller: Om du nu föredrar din lump- och leksaksbutik, varför springer du hela tiden över till studentcaféet för att kolla stämningen? Bättre diskussioner? Bättre kaffe?

Trots att jag verkligen inte är en nörd insisterar jag på att kompositören till Våroffer skall stavas rätt: "Stravinsky" skrev han själv.

NHL: Trams. Visst, det är olika hak, men kvalitén är lika hög på båda, i alla fall vad gäller inläggen. För övrigt verkar det vara ungefär samma personer som kommenterar på båda ställena. Skillnaden är att David deltar mer i kommentarerna än vad Malte gör.

P: Visst ska väl Stravinskij ha något att säga till om när det gäller vad han kallas. (Apropå det: När han steg i land på Ellis Island frågade en serviceinriktad passtjänsteman om han ville byta namn. Stravinskij avböjde älskvärt.)

Men problemet är att man i svenskan transkriberar kyriller på ett annat sätt än vad de gör i engelskan. Fjodor Dostojevskij heter i den engelskspråkiga världen Fyodor Dostoevsky. Sjostakovitj heter Shostakovich — och så vidare.

Så Stravinskij kanske gav sitt officiella godkännade till den engelska stavningen — men den bryter mot våra regler för hur hans namn ska stavas. Vad är sanning frågade Pilatus? Eko svarade, profeten teg …

Jo jag känner till transkriberingreglerna. Men eftersom han skrev sitt namn "Stravinsky", och insisterade på, snarare än godkände, att det skulle stavas så på alla språk med latinska bokstäver - inte med "ij", inte med "w" etc. så tycker jag att saken är avgjord.

Jag tycker Stravinskij ska sitta still i båten. Hur skulle det se ut om alla ryssar fick stava som de ville? Det skulle bli kaos! Babylonisk förbistring! Kvigor och Lejon som sover pö om pö! Regn av svavel och sniglar! Lots hustru — för god att kolsyra! Var var jag … ? Jo just det. Jag har sett en gammal svensk utgåva där "Tjechov" stavades någonting i stil med Tschechoff. Jag frågar bara: hur skulle det se ut? Vad blir nästa steg. Åram Schattjaturian kanske?

Rutan:
"Visst, det är olika hak, men kvalitén är lika hög på båda, i alla fall vad gäller inläggen."
Jag kommenterade nu inte kvalitén på haken, bara deras olika egenskaper och menade att det var en smakfråga vilket man föredrar. En smakfråga just därför att kvalitén inte är avgörande - den kan vara lika hög eller låg på båda ställena.

"För övrigt verkar det vara ungefär samma personer som kommenterar på båda ställena."
Beter sig samma personer alltid på samma sätt oavsett omgivning? En och samma person kanske pratar på ett sätt under en konversation på en krog och på ett annat i en debatt i kommunfullmäktige.

Jag foreslar en debatt i metaforer om metaforer. Eller om kanon med kanoner. Men for tillfallet ajo. (Jag ska flyga till Danmark (sic!).)

Hej for nu fran oss har nere vid rinkside. Tillbaka till Nessle och expertkommentatorerna i studion.