Böcker
Jag fascineras av de i skrivande stund 379 kommentarerna till mitt senaste bokbands- och kaffeinlägg. Textmängden i dem motsvarar nu en mindre bok. (Visserligen en oavslutad, som byter ämne då och då, men det gör ju inget.)
Andra böcker som jag läst på sistone är bl a Ralph Ellisons klassiker Invisible Man [Ad Libris, Bokus] — som nog är den bästa skildringen av rasism som jag läst — och Sven Delblancs underhållande 1700-talsfantasi Kastrater [Ad Libris, Bokus]. Delblanc är överhuvudtaget inspirerande att läsa eftersom han påminner om att det finns ett bredare svenskt språkregister än det man i allmänhet ser utnyttjat i nya romaner.
Häromkvällen läste jag även Statsrådet och döden [Ad Libris, Bokus] av pseudonymen Bo Balderson — som ju Delblanc också sägs ligga bakom. Som sagt: svenska deckare var roligare förr, innan de blev dubbelt så tjocka och började handla om att allt var bättre förr.
För något år sedan försökte jag läsa om Bo Balderson, men jag tyckte att det kändes som att läsa ett landsortstidningskåseri som aldrig ville ta slut — men det är möjligt att det i högre grad gäller de senare böckerna i serien … Personligen vurmar jag mera för den knastertorrt pedantiske och försåtligt ironiske H K Rönblom — i mitt tycke vår bästa deckarförfattare — men vi ska väl försöka undvika att börja prata om det där fula ordet k***n … För att inte tala om H****d B***m …
David Nessle | 2006-01-10 kl 15:27 | #Fort innan dom andra 377 hinner komma hit: Delblanc? Jag har alltid varit övertygad om att det var Ebbe Carlsson.
Bengt O. | 2006-01-10 kl 15:30 | #Varför inte "Göra en P" och skriva ett dussin egna inlägg på raken …
Det verkar som om krutröken börjar lägga sig för gott på den mastodontlikt urtidsödleartade dinosaurien till tråd som ligger innan denna …
Och många goda böcker är väl oavslutade … särskilt om de kommer från Tjeckien: Kafkas romaner, Soldaten Svejk …
David Nessle | 2006-01-10 kl 15:35 | #Bengt hann emellan … det är lönlöst att försöka mäta sig med mästaren … It's the early bird that catches the worm … eller det är den unge Charlie Parker som får binnikemask, som vi översättare brukar säga …
David Nessle | 2006-01-10 kl 15:41 | #Dessutom — och nu är jag verkligen på väg att göra en P — så kan jag lugna med Bengt O med att närmare hälften av de 279 kämparna från The Battle of Skinnband Hill är just P (en skrämmande tanke — en marschbataljon av P med blickar som glimmar dolskt av eviga värden — oavlåtligt och taktfast på väg framåt samtidigt som de sammanbitet — men helt tonrent — nynnar An die Freude-kören ur Beethovens nia …)
David Nessle | 2006-01-10 kl 16:05 | #Vet ni annars några roliga engelska uttryck för "kaffehatt"? Efterlyster.
. | 2006-01-10 kl 16:10 | #379 — jag är uppenbarligen närmast sifferdyslektisk … (det finns säkert ett finare ord för det …)
David Nessle | 2006-01-10 kl 16:10 | #dyskalkyli.
dYskalkylisk??
Elin B | 2006-01-10 kl 16:37 | #Kastrater har jag också läst. Suverän pessimism. Den lilla bebisarmen i soporna i rännstenen fastnade i minnet. Fantastisk skildring av Gustav III.
Pietro | 2006-01-10 kl 16:46 | #Delblanc är bra. Har inte läst "Kastrater", men väl "Speranza" och "Jerusalems natt". Den förra är ett mindre mästerverk, såväl till form och innehåll. Det som börjar som en klämkäck upplysningsroman mynnar ut i en märkvärdig skildring av människans brutalitet i svåra stunder. - Det är lätt att vara humanist sålänge man har sitt på det torra.
Fredrik | 2006-01-10 kl 18:07 | #Skinnbandstråden behövdes just för att ta pulsen på de farhågor som finns med oss i tiden. Att den ibland var både otaktisk och dysprofylaktisk är inget att förvåna sig över.
Magnus | 2006-01-10 kl 18:09 | #"Jerusalems natt" har jag läst, kändes inte lika lyckad som han kan vara i andra sammanhang. När de här urkristna personerna talar om att "Petrus grep makten i partiet och med järnhand tystade han ner kvinnornas opposition" blir det för uppenbart att det egentligen handlar om 1900-talets utopism (Stalin, Mao, folkhemmet) och det känns också att Delblanc mest gör upp med andra, inte med något av sitt eget tankegods.
Magnus | 2006-01-10 kl 18:15 | #Dyskalkyli var det ja … enligt webbplatsen som kräver "Diskalkyli.nu" så är 6 procent av mänskligheten drabbad — jag misstänker att jag kan höra till dem. Jag brukar omvandla alla siffror till årtal eller födelsedagar för att minnas dem — s a s förvandla dem till kulturhistoria för att de ska passera spamfiltret i min porösa humanisthjärna. 72 kan antingen vara råttans år eller den sjunde februari — och då behöver jag bara tänka på att det är Dickens födelsedag, etc. Det hände säkert något spännande år 379 men jag känner inte till det — och kunde följdaktligen inte komma ihåg siffran …
David Nessle | 2006-01-10 kl 18:32 | #År 379, till högt ärade kollegan Nessle, för att han alltid skall minnas:
January 19 - Theodosius I is elevated as Roman Emperor at Sirmium.
September 13 - Nun Yax Ayin becomes king of Tikal.
Ardeshir II becomes King of Persia.
Gratianus refuses title of eastern Roman Emperor.
War of Feishui in China.
Theodosius I makes peace with king Fritigern of the Visigoths.
Celtic village of Cularo renamed Gratianopolis, later becomes Grenoble.
Settlement of Jew Town in India by Jews.
Niall becomes King of Ireland.
Gregory Nazianzus becomes Patriarch of Constantinople, and is wounded when he is attacked by a mob of heretics.
Wikipedia är bra.
P | 2006-01-10 kl 20:02 | #P.S. Här börjar man bli ett begrepp. Det känns tryggt, oaktat att begreppet verkar vara en dyslogism i vardande.
P | 2006-01-10 kl 20:09 | #Jag visste väl att någon av encyklopedikerna skulle rycka ut — under förutsättning att inte Ingen stuckit ut deras enda öga — Jag tror jag väljer Niall och hoppas i mitt stilla sinne att han är förfader till Njal med de många hårda Schwarzeneggerreplikerna i Njals saga.
Dyslogism … jag tror det är det jag lider av. Om det nu inte är grafomani — jag måste sluta skriva inlägg på Errata hela tiden — jag har faktiskt en bok att översätta. Fast det är förmodligen just därför som jag bloggar så frenetiskt. Men … pust, pes … bara ett sista inlägg … och kanske ett litet till … och ett till …
David Nessle | 2006-01-10 kl 20:30 | #"'Göra en P' och skriva ett dussin egna inlägg på raken"
RHL | 2006-01-10 kl 20:44 | #Efter sporadiskt deltagande i maratondiskussionen tror jag ändå att jag föredrar P:s taktik framför PMQ:s överhettade C-uppsatser i postmodern litteraturteori.
"A man's gotta do what a man's gotta do"
Magnus | 2006-01-10 kl 20:44 | #-kyrkofadern Athanasius, ensam mot världen i försvaret av den rätta tron.
För att återknyta till ett övergivet inlägg här ovan: Jag vet inte ens vad "kaffehatt" är på svenska om det inte är en bisarr synonym till Lidingömelitta — det vill säga ett sånt där uppochnervänt filter som Povel Ramel har på sin kala hjässa … Nu ska jag verkligen börja översätta …
David Nessle | 2006-01-10 kl 20:55 | #Kaffehatt? En googling genererar inte mycket av värde:
http://www.nmdesign.nu/scripts/visaprodukt.asp?id=6189
Balderson. Delblanc-teorin föreföll övertygande när jag ögnade den här (boken alltså, inte webbsidan), men vem vet:
http://www.littvet.uu.se/lsoc/abstract/graslund.htm
Jag tror att jag föredrar att läsa ett 200 sidor långt landsortpresskåseri framför att läsa en 500 sidor lång insändare om att det var bättre förr.
Beträffande Delblancs pessimism är den ännu tydligare i Speranza, ja. Även i den annars så frejdiga Prästkappan. — Däremot läste jag hans essä Homerisk hemkomst nyligen, och den tyckte jag mest var ett tjatigt ältande av käpphästar.
Malte | 2006-01-10 kl 22:25 | #Jag är helt övertygad om att Delblanc stod bakom Balderson. Indicierna är ganska överväldigande.
Exeget | 2006-01-10 kl 22:29 | #Jaja, det finns väl ingen större frestelse att skriva "närmare hälften av alla inlägg" när man företräder majoritetens postdatumstämplade mellanmjölksuppfattning: genier är otäcka, kanon är makt. Alla som har gått i skolan och fått bra betyg räcker upp en hand. (Malte, PoMoQueer (som fortfarande går i skolan), Exeget ,Nessle.) Ni vet at ni inte kan komma undan; själv slutade jag gå i skolan i sjuan. Jag gick helt enkelt inte dit mer. Jag har aldrig upplevt en mer kunskapsfientlig miljö än skolan.
P | 2006-01-11 kl 1:13 | #F. ö tycker jag att "Prästkappan" av Delblanc är väldigt bra.
P | 2006-01-11 kl 1:22 | #Öh P-vakten … mitt snittbetyg från gymnasiet (tvåårigt sådant) ligger på 2,6 … jag fick bland annat trea i Språklig förmåga och litterär orientering eller vad det hette (svenskabetyget var på den tiden uppdelat i två poster) vilket jag tog som en personlig skymf. Mina övriga akademiska meriter inskränker sig till en termin teoretisk filosofi där jag lyckades ta fem poäng av kursens tjugo — så jag känner mig måttligt träffad av din bredsida … Mina betyg hade i o f s förmodligen varit mera imponerande om jag inte skolkat friskt och legat och sträckläst Philip K. Dick, Swedenborg och mina andra esoteriska husgudar under sent sjuttiotal.
Men jag tänker inte låta mig avledas från ämnet … inte än på något hundratal inlägg i alla fall … Jag tänkte på vad Malte skrev om de gnälliga fyrahundrasidiga deckarna. Jag anser inte att det är något fel med längden i sig — problemet är väl snarare att de flesta svenska deckarförfattarna skulle ha fullt sjå med att fylla ut en tvåhundrasidig deckare, och när konventionen numera kräver det dubbla hemfaller de åt den mest skamlösa spaltfyllnad. Det som retar mig mest är de långa referaten av "inre monologer" i stil med:
"I kanten av synfältet skymtade han maskrosorna, som allt mer hade börjat flytta fram sina positioner. I förrgår hade de varit i höjd med äppelträden. Nu närmade de sig grusgången med oroväckande fart. Om någon vecka skulle hela gräsmattan skifta i gult. Man borde göra något åt saken, förstås. När det hanns med. Han undslapp sig en suck. Vad var det hans morfar hade brukat kalla maskrosor? Solbollar … var det inte så? Just det — solbollar. Han smålog för sig själv. Om man använde det namnet så lät de ju riktigt fina. Maskrosor — ett förfärligt namn. På engelska hette de dande… dande… vänta lite nu… något med lejon… just det: dandelions. Lejon är ju också gula. Gula som solen. Tordbergs leende blev riktigt brett vid tanken. Hans humör var avsevärt bättre hela vägen in till polishuset. Men när han väl kom fram blev det snart ändring på den saken."
Och så vidare, ad nauseam. Den här typen av "inre monolog" (Molly Bloom fnyser föraktfullt) kan ju vevas ut som metervara, och det gör alltför många av våra nyare inhemska författare.
Den enda moderna skandinaviska deckarförfattare som jag har funnit riktigt nöjsam är Karin Fossum — särskilt några av hennes tidigare böcker som Evas öga och Vänd dig inte om. Hon håller i mitt — subjektiva och icke av gud sanktionerade — omdöme samma klass som många av sina bästa engelskspråkiga kollegor.
Leif G W Perssons tidigare produktion läser jag också med visst nöje — dels på grund av den täta sjuttiotalsatmosfären, dels på grund av att han närmast har ett överskott på kunskaper om hur svenskt polisarbete verkligen går till — till skillnad från exempelvis Mankell som verkar ha rätt dimmiga begrepp om en mordutrednings förlopp och ofta försöker kamouflera detta genom att låta sin hjälte drälla runt ensam som något slags charmlös och överviktig Philip Marlowe … (tilläggas bör att även GW har drabbats av bludderitis sedan han övergick till magnumformatet, även om han till viss del räddas av att han istället för inre monologer ofta kan fylla på med ännu mer av den polisprocedur som han kan utan och innan).
David Nessle | 2006-01-11 kl 2:45 | #Tja, du gick i alla fall i gymnasiet. Men din parodi på inre monolog av populärt snitt är ju mycket bra ändå.
P | 2006-01-11 kl 10:34 | #Verkligen extremt kul typisk inre monolog ovan från Nessle. Det finns alltså inom deckargenren en särskild, igenkännbar stil som används för "tankar" med standardingredienser som vemodiga minnen, enkla årstidsbetraktelser, vardagsuppgivenhet inför ofullbordade vardagsbestyr osv. Det behövs en Barthes för Mankell. Men är det här bara skamlös spaltfyllnad? Är det inte skamlöst någonting annat? Passager som "Jaja, släkten följa släktens gång, jag måste köpa fikabröd till torsdag" kan vara den litterära motsvarigheten till "comfort food".
RHL | 2006-01-11 kl 11:20 | #Jag läste Invisible man i våras och jag tyckte den var, förutom riktigt skickligt skriven, väldigt originell. Kanske en nästan ofrivillig originalitet. Språket och gestaltningssättet var hos Ellison helt nytt för mig. Har du läst något mer av honom? Det ska finnas noveller och en oavslutad roman…
Joakim Grönesjö | 2006-01-11 kl 11:59 | #När det gäller Mankell - som kan räknas som den tjocka samhällsdeckarens gudfader på svensk botten - så är han ju inte någon pusseldeckare precis, hans historier hänger ibland knappast ihop. I t ex "Den vita lejoninnan" och "Steget efter" är de mord som syns mest i boken närmast tillfälligt hopkrokade med den centrala gåtan, och det som spirar eller spårar ur dem verkar iockså strida mot all sannolikhet. Hans historier fungerar på ett symboliskt plan, ungefär som Richard Hoberts filmer. Sjöwall & Wahlöös böcker är mycket mera sammanhållna som deckargåtor
Magnus | 2006-01-11 kl 12:13 | #Vad menas med "ofrivillig originalitet"?
Cane av Jean Toomer går förresten även den in under rubrikerna "originell" och "bästa skildringen av rasism".
Johan | 2006-01-11 kl 13:08 | #För övrigt är väl Delblanc ett utmärkt exempel på att det går att förena litteraturvetenskap med litterär gestaltning av rang. (Jag förstod aldrig den debatten)
Fredrik | 2006-01-11 kl 13:16 | #"Hans (Mankells) historier fungerar på ett symboliskt plan, ungefär som Richard Hoberts filmer." Vi behöver inte dröja vid Mankell, men jag måste ändå kort fråga vad som avses med ett symboliskt plan här.
RHL | 2006-01-11 kl 13:20 | #Jag menade ungefär att hans historier och hans skurkar i Wallanderböckerna (jag har läst några av dem men inte hans tidigare) fungerar som ett slags poetiska bilder för farhågor i samtiden. De håller inte om man synar dem ui sömmarna dramatiskt - är det en vettig idé att två sybehörstanter etablerar en egen knarkimportfirma, visserligen med hjälp av en gammal småskurk, och drar in tiotals miljoner kronor ("Pyramiden")? De skulle väl bli utslagna fortare än kvickt? Eller att sydafrikanska högerextremister tränar ryska gangsters i Sverige, ett land som gav starkt stöd till ANC ("Den vita lejoninnan")? Nej, här rör vi oss i en metaforisk rymd och det är så klart ett kvitto på Mankells förmåga som berättare att historierna ändå suggererar och till och med biter på erfarna utländska kritiker.
Magnus | 2006-01-11 kl 14:05 | #Någon sade att Richard Hoberts filmer utspelas inte i Sverige utan i Richard-Hobert-land; jag tror att det är precis samma sak med Mankell.
Magnus: Men det är just det som retar mig med Mankell och hans lärjungar — den falska varudeklarationen. De utger sig för att skriva "police procedurals" och använder sig av realismens — eller snarare naturalismens — rekvisita, till exempel Sjöwall Wahlöös sunkighetskult:
"Morgonrocken som en gång kanske varit röd hade nu börjat skifta i en obestämbar nyans."
Allt är solkigt, trasigt, stinker urin etc. — vilket påstås vara en realismmarkör. Vädret är genomgående uselt:
"Tordberg ställde sig vid fönstret och trevade instinktivt med handen över bröstfickan innan han kom ihåg att han hade slutat röka. Han suckade och blickade ut över de drivande regnbyarna. Ett sånt jävla pissväder. Idag igen. Skulle det någonsin bli sol igen?"
Vilket läsaren tydligen också förväntas tycka är med verkligheten överensstämmande.
Men sedan när man kommer till själva deckargåtan så visar den sig vara lika krystad som något hos Christie eller Carr. All denna s k "realism" är bara staffage. Många av författarna kan inte heller skapa ett händelseförlopp som leder fram till upplösningen utan vi trakteras först med trehundrasjuttio sidor där deckaren vadar fram genom hällregn eller snöglopp och mediterar över Folkhemmets Förfall och sitt Sönderfallande Äktenskap — och sedan får de en "Snilleblixt" och inser något som de borde ha kommit på på sidan 47 och löser mordgåtan.
Vilket har föregåtts av hundratals sidor med återkommande utvikningar i stil med: "Det var något som gnagde på Tordberg. En pusselbit som vägrade falla på plats".
David Nessle | 2006-01-11 kl 14:40 | #Nessles analyser är utomordentliga. Varför inte skriva en artikel?
P | 2006-01-11 kl 15:09 | #Intressant fråga om deckare behöver följa nån realismkonvention. De flesta filmer med detektiv/polismotiv gör det inte, och det är väl hugget som stucket vilken som är mest realistisk av "Steget efter" och "Miami Vice". Mankells böcker kan väl sägas vara pseudo-polisromaner, precis som du säger så är han inte särskilt påläst när det gäller polisarbete men jag tror inte heller att han bryr sig så värst mycket om de tekniska detaljerna. Engelska deckarförfattare har ofta researchat och tackar de många rättsmedicinare och poliser de har intervjuat, men den noggrannheten har inte nått Sverige ännu…
Magnus | 2006-01-11 kl 15:16 | #När det gäller Simenon sa han visst i intervjuer att han var helt klar över att polisen inte jobbar som Maigret, det tekniska detaljarbetet och metodiken är bortretuscherad ur böckerna till förmån för en impressionistisk fom där Maigret går omkring och funderar, gör egna intervjuer och solobesök på brottsplatsen och hos den mördades kusiner. Men han var, precis som Christie och Carr, noga med att inte låta Maigret så att säga "hålla på" information som läsaren inte fick ta del av - inga överraskningar om att X egentligen är Y eller att det finns ett vittne som knäcker alibit på sidan 395, och som *detektiven* har känt till halva boken. Den regeln har nog nyare deckare satt ur spel en hel del.
Nej — jag tycker inte att deckare måste vara realistiska. Men om de nu är orealistiska förstår jag inte varför de måste vara så obönhörligt grådaskiga och tristessfetishistiska — antingen eller, tycker jag.
Simenon (vars hundratjugosidiga Maigretdeckare borde vara ett föredöme för många av de svenska författare som varmkör sina ordbehandlingprogram) kanske inte är hundraprocentigt realistisk, men han gör ett bättre jobb när det gäller att skapa en illusion av realism.
Sedan kan ju för den delen boken vara helt ovederhäftig oavsett hur många rättsläkare författaren har pratat med — Patricia Cornwell är väl ett skräckexempel. Hennes Kay Scarpetta-deckare är ett sorts narcissistiska fantasier med författarens alter ego i huvudrollen, en högt begåvad och orädd kvinna som får sista ordet i alla debatter — mycket beroende på att hennes skapare förtänksamt nog oftast låter henne debattera med neanderthalare. (Jag tycker mig se vissa paralleller mellan PC och Liza Marklund).
Ta istället Michael Connelly. Hans ton är inte den vanliga gråvädersrealistiska utan snarare ett slags skruvat, halvgotiskt noiranslag. Men allt verkar väldigt väl researchat — och han är en mästare just på att låta händelserna logiskt haka i varandra från den första ledtråden fram till upplösningen så att läsaren aldrig har en lugn stund — vilket bidrar till att göra böckerna till närmast feberaktiga sträckläsningsupplevelser.
David Nessle | 2006-01-11 kl 15:31 | #I en intervju menade Mankell att Agatha Christie var usel och att han själv bara såg deckaren som ett instrument för samhällskritik: "att i brottets spegel gestalta samhällets problem" eller något i den stilen. Nu är hans farhågor vad gäller samhället i bästa fall uttryck för nostalgi och i sämsta fall rent reaktionära. "Det hade skett en förändring i samhället. Det drog in kallare vindar nu. Vad blev det av vårt land? Det planlösa våldet drabbade allt fler" osv. Det skulle inte ens duga som en insändare - på insändarsidan måste ju skribenterna vara mer specifika.
Wallanders solkiga badrockar och pizzakartonger symboliserar "hyvens karl, vanlig", medan man bland mördarna hittar ett barn som klär ut sig till indian, en transvetit och en kvinna med manliga drag. Alla som inte är femtioåringar med tydlig sexuell identitet och återkommande matsmältningsproblem är galna. Nessle måste ge ut en parodi.
RHL | 2006-01-11 kl 15:53 | #Men han var, precis som Christie och Carr, noga med att inte låta Maigret så att säga "hålla på" information som läsaren inte fick ta del av - inga överraskningar om att X egentligen är Y eller att det finns ett vittne som knäcker alibit på sidan 395, och som *detektiven* har känt till halva boken. Den regeln har nog nyare deckare satt ur spel en hel del.
Du syftar på fader Know åttonde budord. Monsignor Ronald A. Knox (1888-1957) upprättade en stentavla med deckarförfattandets tio oomullrunkeliga grundregler:
1. The criminal must be someone mentioned in the early part of the story, but must not be anyone whose thoughts the reader has been allowed to follow.
2. All supernaural or preternatural agencies are ruled out as a matter of course.
3. Not more than one secret room or passage is allowable.
4. No hitherto undiscovered poisons may be used, nor any appliance which will need a long scientific explanation at the end.
5. No Chinaman must figure in the story.
6. No accident must ever help the detective, nor must he ever have an unaccountable intuition which proves to be right.
7. The detective must not himself commit the crime.
8. The detective must not light on any clues which are not instantly produced for the inspection of the reader.
9. The stupid friend of the detective, the Watson, must not conceal any thoughts which pass through his mind; his intelligence must be slightly, but very slightly, below that of the average reader.
10. Twin brothers, and doubles generally, must not appear unless we have been duly prepared for them.
Reglerna har väl idag en viss patinerad charm — och säger ganska mycket om de klassiska deckarnas värld. T ex den rätt generösa tredje budordet om att man inte får ha mer än ett lönnrum. Mer än så vore att ta i. Moderna läsare blir kanske även en smula mystifierade av femte budordet — "inga kineser" — men i tjugo- och trettiotalets värld var sinistra (gärna enögda) kineser lika vanligt förekommande som onda, årgångsvinspimpande direktörer i Mankellböcker.
Josef Skvorecky har skrivit en novellsamling som heter "The Sins of Father Knox" där han vällustigt och systematiskt bryter mot alla monsignorens välmenta regler …
David Nessle | 2006-01-11 kl 16:33 | #Jag håller med RHL. Nessle måste skriva en parodi. Gärna på 400 sidor.
P | 2006-01-11 kl 18:14 | #"Wallander lyssnade eftertänksamt på Tosca medan han funderade över vad han skulle sagt till sin yrkesbroder Scarpia. Det var hårdhänta metoder på den tiden, det hade vi nog lagt bakom oss i Sverige, men numera fanns det ju vissa element som alltid ville att arresten skulle se ut som på Guantanamo Bay. Konstigt nog hade de hårdföra kriminella mer respekt för snutar som var beredda att knöla till dem i ansiktet. Han suckade tungt…"
Magnus | 2006-01-11 kl 19:15 | #Jag känner mer och mer att den där parodin är ganska överflödig …
David Nessle | 2006-01-11 kl 19:19 | #Men Wallanders Operavurm är väl ett genialt trick att få deckarläsarna att känna sig finkulturella? Det fungerade åtminstone på mig när jag läste böckerna i 13-årsåldern.
Instämmer i hyllningen till Maskros-texten.
Fredrik | 2006-01-11 kl 20:05 | #Ursäkta … jag är plågsamt medveten om att jag håller på att bli den här trådens P-vakt par preference … (det sockerfria originalet har ju hittills hållit sig närmast oroväckande lugn) …
Till att börja med vill jag ge Magnus rätt i att Mankell har en talang för att skapa atmosfär, vilket torde vara hans smala lycka eftersom det — såvitt jag kan se — inte finns så vanvettigt mycket andra kvaliteter i böckerna. Men atmosfär räcker långt — det räddar t ex Stephen King även i hans svagare stunder när ordbehandlaren verkar ha ställts in på "cruise control" och lämnats för sig själv.
Operavurmen kanske fungerar — särskilt om man är i påverkbar ålder — men särskilt originell är den väl inte — lyssnade t ex inte kommissarie Morse på opera redan innan Wallander var mer än ett fuktigt glimmer i Mankells ögon? Alla deckare ska ju ha någon liten gimmick: Edwardssons obegripligt triste Winter lyssnar på countryrock och röker cigariller, vilket väl får sägas vara ganska budgetbetonat … Lars M Nilsson i GW Perssons böcker röstar på VPK i smyg vilket anses göra honom till ett polisiärt unikum (medan hans brutale kompanjon Jarnebring envisas med att spela ABBA på headbangarvolym i spaningsbilen) … och så vidare.
Sedan tycker jag att det är rätt trist att Mankell bara ägnar sig åt att bekräfta sin världsbild hela tiden — precis som Patricia Cornwell ser till att låta Kay Scarpettas meningsmotståndare vara lagom osympatiska och dumma i huvudet för att hjältinnan ska vinna alla diskussioner så befolkar Mankell sina böcker uteslutande med personer som bekräftar Wallanders aningen unkna världsbild — i min hjärna ekar Erik Lindegrens nasala, stockholmska stämma: i speglarnas sal där ej endast Narkissos /tronar på sin förtvivlans pelare utan svindel …
David Nessle | 2006-01-11 kl 20:28 | #De mer litterära av Reginald Hills Dalziell & Pascoe-romaner kan annars rekommenderas. Vem kan stå emot en romanserie där Beddoes "Death's Jest Book" tourneras i flitiga vändningar i en modern inramning?
Exeget | 2006-01-11 kl 21:15 | #Min favoritbok av Reginald Hill är utan konkurrens Dialogues of the Dead. De andra Hill-deckare jag har läst har inte riktigt nått upp till samma unika klass … Därmed — förstås — inte sagt att han inte har en tämligen hög lägstanivå genomgående.
David Nessle | 2006-01-11 kl 21:21 | #Jag vill påminna dem som missat eller glömt det att David Nessle ju själv är författare till den förträffliga deckaren Döda Fallet (som tidigare med visst jäv har hajpats på Errata). Finns att köpa här:
http://www.kaptenstofil.net/butik.php
Nej, jag har inte läst mer av Ralph Ellison. Men apropå rasism, som ju är något som engagerar även Mankell, så var en av de mest irriterande sakerna i det lilla jag läst av Mankell (och det är fullt möjligt att det inte var ett representativt urval) hans ohyggligt klichémässiga skildringar av invandrare. För det är väl ändå inte så att alla utlänningar är oförmögna att ge raka svar, utan istället alltid kommunicerar genom pseudopoetiska gåtfullheter och fortune cookie-visdom?
Dessutom har vi ännu inte fått något svar på vad en kaffehatt är.
Malte | 2006-01-11 kl 22:17 | #Quite.
Om vi får gissa tror vi att kaffehatt har med blandningen att göra. Alltså en kaffe med en skvätt sprit i någon form. Lite som kaffekask kanske?
Agnes | 2006-01-12 kl 0:14 | #Hmm … det är ju en möjlighet … även om min Göteborgska hjärna (som vanligt töcknig av ångorna från Torslandaverken) gärna vill se ett samband mellan Agnes tyska hemvist, kaffehatten och kaffekask (ej att förväxla med pickelhuvan — ett slags toppluva fylld med inlagd gurka).
Kan inte herr/fru . återvända och lösa mysteriet för gott. Var är vederbörande? Infånga den springande punkten! (industriföroreningarna är som synes ovanligt täta i afton)
Sedan känner jag även en kliande lust att dra in det fruktade — svälj — kanonbegreppet i deckardiskussionen. När man talar om golden age-deckare brukar ju Agatha Christie och Dorothy Sayers oftast toppa listan — efter dem blir startfältet betydligt otydligare.
Men jag ställer mig lite frågande åtminstone till Christies rangplacering. Att läsa henne känns lite grann som att lösa korsord — eller snarare som att läsa korsord … Allt är märkligt kliniskt, doftlöst och schematiskt. Vari består egentligen hennes storhet? Dels i att hon var verksam så länge och höll en ganska jämn kvalité under många decennier (vilket verkar ge mycket pluspoäng vid kanonplacering).
Och sedan förmodar jag väl även att en bidragande faktor är att hon betat av så många av de där klassiska upplösningarna innan någon annan hann före. Med imponerande systematik har hon skrivit böcker där:
Deckaren är mördaren
Watson är mördaren
Ett av mordoffren är mördaren
Alla är mördaren
… osv. osv. Och det gör henne omöjlig att komma förbi rent "deckarhistoriskt" — men det gör ju inte själva böckerna bättre i sig själva.
Personligen är jag mera förtjust i Nya Zeelands deckardrottning Ngaio Marsh, som skriver mera uppsluppna och utsvävande deckare — nästan med en bismak av P G Wodehouse … Och en del kritiker placerar ju henne på bronsplatsen efter Christie och Sayers.
Bort med Christie ur kanon, alltså! Kanon är bara en patriarkal och postkolonial konstruktion och konspiration avsedd att hålla tillbaka Marsh (och därmed Nya Zeeland).
Förlåt — jag försöker bara få lite fart på den här tråden där alla är så rörande överens hela tiden …
David Nessle | 2006-01-12 kl 0:56 | #Kaffehatt finns här
Om inte länken funkar är det här: http://www.nmdesign.nu/scripts/visaprodukt.asp?id=6189
PoMoQueer | 2006-01-12 kl 1:12 | #Det känns inte riktigt som om PoMoQueer nappade på den veritabla brandfackla jag kastade ut … och jag förstår fortfarande inte vad Kaffehatten är för något. Ett slags kaffeautomat iförd sombrero? Eller snarare Buster Keaton-hatt … lika outrannsakligt uttryckslös som den odödlige stumfilmskomikern … Men varför?
David Nessle | 2006-01-12 kl 1:19 | #Vid närmare granskning är det ju snarare en liten kiosk … vilket ger människor att vara "i hatten" — det uppskattar vi göteborgare.
David Nessle | 2006-01-12 kl 1:23 | #errata: möjlighet att vara "i hatten" ska det naturligtvis vara … det känns som om jag är det redan nu — jag ska nog ta och ge mig — i all synnerhet som mina utstuderade försök till provokationer verka falla platt på hälleberget …
David Nessle | 2006-01-12 kl 1:26 | #Vad tycker ni om Kristian Lundbergs poetiska deckare då? Har inte läst hans första, men uppföljaren "Grindväktaren" var inte oäven, men en del lustiga referenser, bland annat till författarna Christer Hermansson och Niklas Qvarnström (vilka får låna sina namn till 1 st hänsynslös kriminalreporter resp. 1 st olycksdrabbad väktare). Och bokens huvudpolis, Nils Forsberg, läser Rilkes "Duinoelegier", fast just den detaljen balanserar nog på gränsen till klichén.
Olofmartin | 2006-01-12 kl 9:01 | #Någon gång (sade hon, suveränt ignorerandes att diskussionen återigen vänt sig åt ett annat håll) ska vi lista alla österrikiska kaffespecialiteter som man kan inta även här i norr, nämligen på Café Einstein. Däribland - och det minnns vi för att vi druckit den - Fiaker: En kaffe med slivovitz toppad med grädde. Och fiaker är, som den bildade publiken här säkert vet, ett slags av hästar draget fordon.
Agnes | 2006-01-12 kl 11:11 | #Jag har bara läst två (2) deckare i hela mitt liv. Den första, "Snö faller på cederträden" var väl bra. Den andra, "Borkmanns punkt" (av Hess Kan Nå Er) var så dålig att jag inte riktigt vet vad jag skall säga. Jag läste högt ur den för några vänner - några skrattade så att de grät, andra bad mig upprört att sluta.
P | 2006-01-12 kl 11:40 | #Kaffe med slivo! Jag trodde att jag hade uppfunnit det.
Apropa deckare läser jag gärna (med blossande öron) de superpsykologiska amerikanska varianterna, Jonathan Kellerman och nagon annan som jag glömt namnet pa. Och han som skrev Silence of the lambs. Och han som skrev Archangel (Jag lider av dysonomasi.) Det är intressant med all denna blixtrande intelligens och kunskap, som ända inte leder till att det blir god litteratur, bara spännande och fängslande krimi.
Och vad, fragar man sig, är skillnaden mellan "god (roman-)litteratur" och "spännande krimi"? Jag tror det i grund och botten handlar om människoskildringen. Jag har inte läst nagon deckare, hur psykologisk den än vill vara, som lyckats skildra människor. Det känns alltid abstrakt och konsturerat, alternativt (i de svenska Wallandervarianterna) kalkon-pretto.
Pietro | 2006-01-12 kl 12:00 | #"Att läsa henne (Agatha Christie) känns lite grann som att lösa korsord" (Nessle) -
Deckare och korsord har nog en del gemensamt ("mordgåta" och "korsordsgåta" - jag har hört båda uttrycken). "Poetiska deckare" (Olofmartin ovan) - det låter ungefär lika inbjudande som poetiska korsord. En god deckarförfattare, liksom en god korsordskonstruktör, borde kännas igen på andra kvaliteter, tycker jag. Framför allt: Hur skickligt konstruerad är gåtan? (Och inte: Hur ingående är människoskildringen? Hur tät är stämningen?). Men jag har läst ungefär lika många deckare som P, kanske något fler, och är beredd att lyssna på experter.
RHL | 2006-01-12 kl 12:32 | #Det finns väl inget som utesluter att deckarförfattaren lyckas både med att konstruera en bra "gåta" och skildra människor som beter sig som folk … även om det utrymme man har till sitt förfogande för den ena sysslan krymper om man lägger för stor emfas på den andra …
Därmed inte sagt att "Kan ni skriva så kan ni även konstruera deckargåtor" — jag har en känsla av att en del av de etablerade svenska författare som hoppat på deckartåget under senare år underskattar deckargenren och anser att det förmodligen går vägen om de bara "sunkar ner sig" och skriver "lite mindre litterärt" — vilket jag tror är ett fatalt felslut.
Den goda deckaren har sin egen uppsättning krav och problem. Bland annat en dramaturgisk paradox: Romanens centrala innehåll — mordet — och dess drivkrafter — motiv och händelser som ligger i det förflutna — är ju förpassade "backstage", dråpet får bara visas i sina konsekvenser och motiven måste man dölja så gott det går för läsaren i ett initialskede.
Handlingen är hänvisad till att kretsa kring deckarens försök att nysta upp hur mordet har gått till och vilka motiv som ligger bakom det. Och det i sin tur kräver att själva "gåtan" är konstruerad på ett sätt som gör att man kan avlocka den sina hemligheter steg för steg på ett dramatiskt tillfredställande sätt.
"Mysteriet" ska alltså vara dolt hela vägen, men samtidigt ligga där och mata handlingen med en lagom strid ström av ledtrådar och antydningar som håller läsarens intresse uppe. Helst ska man — som de verkligt skickliga författarna — ha skapat en gåta som har ett inbyggt accelerando i uppnystningen: varje ledtråd som deckaren får tag på stegrar spänningen och för honom en lagom lång bit närmare sanningen.
Det är fullt möjligt att konstruera en ytterst intrikat och fiffig mordgåta som är dramatiskt hopplös — så fort deckaren får tag i en ände på den kommer den att börja nysta upp sig på mindre än trettio sidor. Ibland använder författarna såna gåtor och då får man effekten att deckaren går runt större delen av boken i ett dramatiskt vaacum och mal på tomgång om den där "pusselbiten som vägrar falla på plats".
Då hjälper det ju inte om personteckning och atmosfär är aldrig så oklanderligt skildrade …
Lägger man till ovanstående ett krav på — relativ — psykologisk trovärdighet tillkommer ju ytterligare en uppsättning komplikationer: man måste kunna motivera exakt varför personerna i texten agerar på det sätt de gör så att de inte bara är mekaniska marionetter underställda intrigens krav. Ofta är man tvungen att arbeta "baklänges" — den här personen måste vara enormt narcisstisk/snål/tankspridd, annars fungerar inte konstruktionen, och så vidare.
Alltsammans är komplicerat som ett tredimensionellt schackparti — och det är svårt att lasta författaren om han fuskar någon gång när läsaren vänder ryggen till — hastigt nappar åt sig en bonde och hoppas att inget ska märkas.
De flesta deckare har någon strukturell svaghet om man granskar dem noggrant i sömmarna — men en bra deckare följer reglerna ganska slaviskt och lyckas ändå prestera ett bra dramatiskt flöde i texten.
Goda litterära deckare finns — Boris Akunins Fandorindeckare som utspelas i tsartidens Ryssland tycker jag hör till den kategorin (de är ganska olika inbördes, med större eller mindre tonvikt lagd på deckarelementet — som inkörsport kan jag rekommendera Leviathan och Turkisk gambit). Jag uppskattade även Iain Pears An Instance of the Fingerpost som utspelar sig i sextonhundratalets Oxford (David Hume gör en liten cameo) — det finns många fler exempel, tycker jag, men de här anmäler sig spontant …
David Nessle | 2006-01-12 kl 14:00 | #David, nu pockar översättningsarbetet! Det är väldigt intressant att läsa det du skriver om deckare, men jag börjar oroa mig för din försörjning.
Johan | 2006-01-12 kl 14:14 | #Tack Johan … jag behöver nog en knuff i rätt riktning. Igår blev det inte mycket gjort … Slaven på triumfvagnen viskar "Kom ihåg att du måste översätta" (och då syftar jag inte på Johan) men jag far iväg på ständigt nya nöjesutfärder och försummar mina plikter.
Min syster har spärrat alla sudokusidor på nätet — om jag inte rycker upp mig kommer jag att bli tvungen att göra samma sak med Errata … ett öde för horribelt för att kontemplera, som vi översättare säger.
Som tur är rör det sig om David Baldacci som jag i princip kan översätta i sömnen — jag har en liten sällskapslek för mig själv: om en mening är oavslutad längst ner på en högersida så skriver jag klart den innan jag vänder blad och ser efter om jag har gissat rätt — det har jag ganska ofta.
Nu styr jag triumfvagnen mot saltgruvorna …
David Nessle | 2006-01-12 kl 15:08 | #David Nessle 1400: en lysande karakteristik av deckarens möjligheter och begränsnigar! Jag tror att det du säger kan destilleras till just det faktum att deckaren är "konstruerad". Gåtan måste gå före allt annat. Vi har inte ett organiskt skeende och en "levande" huvudperson, utan en konkret intellektuell konstruktion i centrum. Det rent analytiska pusselarbetet är deckarens kärna och raison d'etre. Därför blir försök till djup karaktärsskildring a la 1800-talsroman av naturen falskt och påklistrat. Det stör, om det är bra - och ännu mer om det är dåligt - därför att det inte kan påverka handlingen på något naturligt sätt. (Bara på ett sökt och onaturligt sätt: ett visst bestämt karaktärsdrag leder till att detektiven upptäcker en ledtråd).
De "bästa" deckarna är kanske de där detektiven inte har någon personlighet, utan bara är en hjärna: Holmes, och Poes motsvarighet (vad heter han nu då?). Lite intelligensaristokrati, en anstrykning av tragisk ensamhet: se där den arketypiske detektiven. Behöver inget utom ett fall och en lösning.
Svenska deckarförfattare har missförstått det här med tragiken: de ger sina detektiver ett trassligt privatliv. Men en god detektiv _har överhuvudtaget inget liv_. Vi är iallafall inte intresserade av det.
Nu spånade jag iväg, och på väldigt slak lina: jag har mycket dåliga sakkunskaper i ämnet. Ska ta en titt på de historiska deckare du rekommenderade. Så träder även jag ner i saltgruvorna…
Pietro | 2006-01-12 kl 19:38 | #"I am a brain, Watson, the rest of me is mere appendix."
RHL | 2006-01-12 kl 19:41 | #Pietro 19:38: Nja … jag kan sträcka mig så långt som att medge att det naturligtvis finns en motsättning mellan intrigbygget och mera"organiska" elementen — som personkarakteristik och karaktärsutveckling. Men att därifrån ta steget fullt ut och säga att en god roman med naturnödvändighet måste vara en usel deckare och vice versa tror jag är att ta i — dessutom förser det ju Mankellfalangen med ett argument: "Det här är så litterärt framstående så det är väl klart att deckargåtan är urusel".
Det som skapar mest problem är ju själva utrymmet, som jag skrev ovan: om man försöker skapa personteckningar av prousterligt djup så får man inte mycket plats över för att placera alla de där illfundiga och vilseledande upplysningarna om den misstänktes alibi för mordnatten (han kanske gick tidigt till sängs — som han hade för vana). Och motsatt: Om gåtan är tillräckligt intrikat skåpar den ut all personteckning med högre ambtioner än "högbarmad, smärt, gullhårig trädde Aurora Königsmarck in i rummet".
Men sedan har vi ju den här "gyllene medelvägen" som en djupt patriarkalisk grekisk filosof som ska få förbli anonym talar om: Man kan försöka väga ihop det hela i lagoma doser. Det innebär förmodligen att man stänger dörren till att bli den nye Proust (och den nye John Dickson Carr) men möjligen får man ändå till en bok som har stora kvaliteter både som vanlig roman och som deckare.
Om vi dessutom betänker utvecklingen av deckarens format — inom kort kommer den kanske rentav upp i På Spaning-längd — så finns det ju ganska rejält med armbågsrum både för intrigkonstruktioner och fritt blommande personlighetsutveckling och prosa.
Skälet till att litterära kvaliteter och intrigkonstruktioner så pass sällan samsas mellan samma pärmar tror jag snarare har att göra med begåvningstyp: de som är bäst på att konstruera intriger verkar ofta — av någon anledning — skriva tristare prosa — och vice versa: paradexemplet på en synnerligen välskrivande deckarförfattare som har svårt med intrigerna är väl Raymond Chandler, vars stil och arbetsmetoder var så "organiska" att han bara med yttersta självövervinnelse lyckades koka ihop de förvirrande och dunkla intriger som finns i flera av hans mästerverk.
Chandler klagade över hur svårt han hade att konstruera intriger — och i flera fall överväldigas han helt av sina instinkter och sticker iväg så att han inte själv vet riktigt vad som händer. Berömt är ju tillfället när Humphrey Bogart och John Huston slog vad om huruvida en person i "The Big Sleep" — som de höll på att filma — hade begått självmord eller blivit mördad. För att bilägga tvisten ringde de Chandler. Det blev tyst ett tag i luren och sedan sa författaren: "Jag vet faktiskt inte".
David Nessle | 2006-01-12 kl 20:14 | #Ursäkta — nu har jag avvikit från saltgruvorna igen:
I lyckliga fall kan intrigkonstruktionen och det s k "organiska" skapandet sporra varandra — precis som är fallet när man skriver bunden vers. Ingen vill väl hävda att t ex Fröding är mindre organisk för att han låtit sig fjättras av jamber och spondeer. De begränsningar som intrigen ställer upp kan istället stimulera fantasin — man får en utgångspunkt: "X måste vara både tankspridd och hämndgirig — annars funkar det inte" — eller: "I den här dialogen måste det framgå att Y hade låtit bli att sätta ut skorna till putsning på hotellet just den kvällen — hur ska jag arbeta in den upplysningen utan att läsaren anar oråd?" — i stället för att begränsa fantasin kan det sporra författaren till att hitta nya infallvinklar som han annars inte hade snavat över. Den fungerar s a s som en byggnadsställning som sedan fritt kan pyntas med karyatider och bjäfs för att dölja de geometriska linjerna …
David Nessle | 2006-01-12 kl 20:51 | #Folk verkar eniga om att deckaren som genre utmärks av att konstruktionen är det centrala, det vill säga av mordgåtan som det "rent analytiska pusselarbetet" (Pietro ovan) skall lösa. Eftersom själva intrigbygget är det primära bör man då rimligtvis kunna skilja på relevant och irrelevant information om personerna.
Alltså: personteckningen kan vara hur utvecklad som helst, men dess innehåll måste ändå på något sätt vara relaterad till de behov som utgår ifrån konstruktionen: ett karaktärsdrag tecknas för att det förklarar en viss handling osv. I en deckare kan alltså delar av en karakteristik vara överflödiga, eller identifieras som rent stämningsskapande (eller vilseledande, vilket skulle vara en form av relevans). Så tolkar jag idén om att man kan pynta byggnadsställningen (Nessle ovan). I romaner som inte är drivna av en mordgåta kan man tänka sig helt andra kriterier för bedömning av personteckningen. Detta som förslag bara.
Gäller helt olika konventioner för den psykologiska skildringen av detektiven och förövaren? När det gäller potentiella mördare måste karakteristiken inrikta sig på möjliga motiv, medan en helt annan typ av personteckning är lämplig för detektiven.
RHL | 2006-01-12 kl 21:29 | #Givetvis är det prövande när deckarförfattare fyller sidorna med amatörfilosoferande och reseanteckningar, men en linje där flera moderna deckarförfattare förtjänar cred är att de har fördjupat synen på brottet. I den klassiska deckaren är inställningen till mordet egentligen väldigt abstrakt: dess funktion är att hålla igång intrigen. Hos Agatha Christie och Ellery Queen är det aldrig någon som sörjer, som berörs på allvar av mordet. Ett hemligt testamente, en fördold amorös affär eller en bortadopterad son som dyker upp är mycket intressant men mordet verkar aldrig drabba huvudpersonerna speciellt: det tas emot med en slags kylig energi, man känner oro över att bli nästa offer men inte chock eller sorg.
Hos t ex Andrew Vachss eller P D James (väldigt olika inbördes) så ser det helt annorlunda ut. Deras poliser men framförallt de efterlevande drabbas på olika sätt av mordet och av sprickorna som nu öppnat sig i verkligheten, det är inte bara en fråga om att lista ut var det där testamentet har tagit vägen. Och det gör så klart att den klasiska pusseldeckarens scheman inte kan hållas uppe; det maskerar man antingen genom att välja en mördare som är perifer i handlingen eller genom att lägga ut så många trådar att intrigen blir ett ormbo som inte låter läsaren agera "motspelare" till problemlösaren.
I P D James "Smak för döden" är det ganska länge osäkert om det handlar om mord eller självmord. Kommissarie Dalgliesh får hjälp av tillfälliga bekantskaper och händelser, och av en hel del rättsvetenskaplig teknik. Den bryter gravt mot Knox sjätte bud och den tar också upp medias intresse för mordet på en f d minister (en meta-aspekt som hade varit omöjlig i den klassi8ska deckaren). Som pusseldeckare är den halvdan, men på ett romanplan har den kvaliteter som är rätt ovanliga för en pageturner, både när den tar upp överklassens diskreta charm och dödens futilitet - och för en gångs skull ett djupt trovärdigt motiv hos mördaren. Dessutom lyckas den hålla sig under 500 sidor.
Magnus | 2006-01-12 kl 21:35 | #Som jag ser det är själva utmaningen just att fläta ihop konstruktion och organiskt flödande detaljer så till den grad att läsaren inte kan skilja dem åt — dels av rent praktiska skäl: går den "intrigrelevanta" detaljen att upptäcka där den guppar som en signalfyr mitt i de övriga fantasiskapelsernas flödande fors så har författaren misslyckats med kamouflaget och läsaren riskerar att röja intrigens hemligheter på ett alltför tidigt stadium. Men man vill ju även smälta ihop alltsammans till ett en solid helhet av rent estetiska skäl — det gäller f ö inte bara deckare utan all litteratur — om intrigspöket kommer och rasslar alltför uppenbart med sina kedjor så bryts fiktionen — Man merkt die Absicht und ist verstimmt, som tysken säger.
Det gäller alltså att dölja konstruktionen så konstfärdigt som möjligt — all litteratur innehåller ju moment av beräkning och effekt — men har man smält ihop delarna till ett — håll i hatten — holistiskt helt, så blir det ju närmast irrelevant vad som är spaljé och vad som är blomma.
David Nessle | 2006-01-12 kl 21:43 | #Mitt förra inlägg var främst riktat till RHL om det nu inte framgick.
Magnus: Du har helt rätt om det ofta störande känslokalla och abstrakta förhållningssättet till morden hos författare som Queen och Christie — men faktum är att deckaren i det avseendet tog ett steg bakåt under den s k Golden Age-perioden. Hos pionjären Conan Doyle finns en djupare medkänsla och en — för all del aningen victorianskt melodramatisk — benägenhet att framhålla det tragiska i sammanhanget. Doyles mördare är oftast begripliga och inte sällan verkar författarens förståelse för deras bevekelsegrunder nästan övergå i sympati — gärningsmannen är den förfördelade och offret dramats verkliga bov — vilket i sig skapar en mera litterärt spännande emotionell klangbotten.
Jag har inte läst Smak för döden — jag tror den ligger och dräller nånstans i mina gömmor — jag har däremot tagit mig igenom två andra deckare av P D James utan att gripas av någon översvallande entusiasm, men det är möjligt att jag började i fel ände …
David Nessle | 2006-01-12 kl 22:10 | #P. D. James bästa Dalgliesh är nog ändå "Original Sin", som har en fantastisk skildring av ett exklusivt förlagshus i London och den mest ödesmättade Themsenbilden sen T. S. Eliot satte klorna i det öde landet. Starkt rekommenderad.
Exeget | 2006-01-12 kl 23:10 | #Oj då … Original Sin är just en av de två jag läst — jag tyckte den låg någonstans mitt emellan habil och helt okej på skalan. Visst var atmosfären kulen och mulen men jag tyckte att själva deckargåtan var i plattaste laget. Men jag kan mycket väl ha varit på ett särdeles oreceptivt humör just då — eller så förväntade jag mig mera lönndörrar, enögda kineser och enäggstvillingar. Den andra hette A Certain Justice och placerade sig aningen högre (möjligen var jag på bättre humör).
David Nessle | 2006-01-12 kl 23:21 | #Hmm. Kanske hade jag ovanligt bra Darjeeling first flush när jag läste den? Det brukar påverka. Men nej, jag har läst den ett par-tre gånger. En favorit. Men smaken är delad förstås.
En annan roman med viss deckargefühl är annars Angus Wilsons "Anglo-Saxon Attitudes".
Exeget | 2006-01-12 kl 23:35 | #Errata: Jag har naturligtvis läst Doyle, men sorterat hans alster under "klassiker", och inte deckare, eftersom han är rättvist kanonsiserad inte bara bland deckarfans.
P | 2006-01-12 kl 23:38 | #Wow … ett par-tre gånger? Det måste sägas vara ett gott betyg åt en deckare — de enda jag har läst mer än en gång är Conan Doyles Holmesberättelser och vissa Chandlerromaner … (och kanske någon Trenter och Lang med trettio års mellanrum — av rent misstag) Chandlers labyrintiska och svåröverskådliga intriger gör honom iochförsig särskilt lämpad för omläsning. Från gång till gång är det helt omöjligt att minnas hur allt hängde ihop — allt förvandlas till Öyvind Fahlströms First Feast on Chandler: ett stort moln av minnesvärda men lösryckta detaljer.
David Nessle | 2006-01-12 kl 23:44 | #Doyle och Sayers läser jag om årligen. Sånt där som P. D. James et al läser jag när jag inte orkar göra något vettigare; har jag tur är det en av de bättre som åker ner från hyllan. Men man är väl antingen en läsare eller en omläsare. Jag är nog mer det senare. Även om själva begreppet är paradoxalt.
Exeget | 2006-01-12 kl 23:50 | #Jag är osäker på om jag är främst läsare eller omläsare — jag tycker det går i perioder. Dessutom måste jag införa en rättelse: några Sayers har jag också läst om, slår det mig.
Om jag är på mitt mest fundamentalistiska omläsarhumör brukar det — statistiskt sett — oftast bli P G Wodehouse eller Jules Verne (Jeevesromanerna, Mullinerhistorierna, Till jordens medelpunkt eller Den hemlighetsfulla ön).
Orkar jag verkligen inte läsa något mera ansträngande så finns det ingen hejd på hur dekadent jag är: då frossar jag på Joanne K. Rowlings Harry Potter-böcker (tills de tar slut mitt i en gargantuatugga) True Crime (helst om Lizzie Borden eller Jack the Ripper) osv.
David Nessle | 2006-01-12 kl 23:57 | #Ursäkta … nu är det jag igen. För den som verkligen är intresserad av intrigkonstruktionens hantverk rekommenderar jag Harry Stephen Keelers The Mechanics (and Kinematics) of Web-Work Plot Construction, som man kan läsa i sin helhet här:
http://www.spinelessbooks.com/keeler/mechanics/index.html
Keelers exempel är helt vansinniga — och ger en viss antydan om hur invecklade och bisarra hans egna deckare är — men de är samtidigt väldigt inpirerande och lärorika. Texten kan snarast användas som en stege för att klättra upp på och sedan kasta bort, som det heter i en annan, ungefär lika lättgenomtränglig bok.
Särskilt roliga och tankeväckande är Keelers "geometriska" exempel som dyker upp efter ett tag. För att inte tala om de veritabla garnnystan till diagram som dyker upp mot slutet …
David Nessle | 2006-01-13 kl 6:21 | #Nu tycker jag att det ar dags att nagon borjar tjata om Janwillem van de Wetering. Om det nu skall pratas deckare, menar jag
Lars | 2006-01-13 kl 14:02 | #Hur är det nu med kaffehatten egentligen?
Agnes | 2006-01-14 kl 1:19 | #Kolla in den storartat stilsäkra beskrivningen av Mansonmorden på www.findadeath.com. Killen som håller i den här sidan är nog en ganska charmig person, men hans tonfall i denna exposé låter lika white-trashigt och brutalt som en korsning mellan Roger Corman och Mickey Spillane (det går inte att ge en direkt-url, men man hittar det genom att söka på "Sharon Tate" under directory. Ni lär förresten bli kvar på sidan en stund efteråt…
Magnus | 2006-01-14 kl 4:45 | #Hmm … true crime är väl det guiltigaste av alla guilty plesaures. Personligen försöker jag hålla mig borta från den mer blodiga och tarmiga avdelningen. Jag är mera fascinerad av de verkliga fall som företeer likheter med pusseldeckare — life imitating art, som Wilde sa — som Julia Wallace-mordet och Lizzie Borden. Bordenfallet är särskilt Agatha Christie-mässigt med alla sina motstridiga tidsuppgifter och det bisarra faktum att om man köper vittnenas utsagor är det omöjligt för Lizzie Borden att hinna begå morden och ännu mera omöjligt för en utomstående (den svagaste länken i den kedja av faktorer som friar Lizzie är väl hembiträdet Bridget Sullivans vittnesuppgifter — jag lutar åt att Lizzie är skyldig och Bridget förmodligen ljuger).
Fall som Sharon Tate-mordet tycker jag inte är så fantasieggande. En megaloman dåre med rockstjärneambitioner hjärntvättar ett gäng runaways med hjälp av stora mängder knark och karisma och resultatet blir en stor, slafsig tragedi — det är varken psykologiskt eller pusselmässigt särskilt intressant.
David Nessle | 2006-01-14 kl 11:09 | #Lizzie Borden-fallet är väl ändå nog så blodigt och tarmigt?
Exeget | 2006-01-14 kl 11:15 | #Jo, förvisso — men det faktum att den enda rimliga gärningskvinnan är en högkyrklig ungmö, och — som sagt — de stora logistiska problemen med att försöka komma på någon lösning överhuvudtaget gör det ändå intressant, tycker jag — fokus förflyttas från tarmkäxet.
Samma sak gäller väl — fast på ett helt annat sätt — Jack the Ripper-morden: den täta Doyle-dimman, skenet från gaslyktorna — mannen i "den mjuka filthatten" eller "deerstalkern" som talar med offren strax innan de försvinner — det faktum att solnedgångarna fortfarande är blodröda efter Krakatuas utbrott 1883 — att Hitlers foster just gror i Klara Pölzls livmoder — vänta, nu börjar mina associationer spåra ur en smula — nå — även här finns starka element av klassisk deckare — och ännu mera kanske av victoriansk "Penny Dreadful".
Men, det är klart, på det hela taget är det lite svårt att urskulda den här typen av vurm …
David Nessle | 2006-01-14 kl 11:24 | #Nja, jag vet inte. Yxan är ett alldeles för brutalt mordvapen för att det ska passa in i en Cluedo-infattning. Och det sista (?) mordet i Uppskärarserien alldeles för ohyggligt för att låta den dimhöljda "romantiken" i berättelsen dröja kvar. Det krävs en mildhet i tillvägagångssättet för att pusseldeckaren ska aktiveras … i den meningen är ju också Christies storverk om U. N. Owens bedrifter alldeles för ohygglig, trots att den ändå i slutändan är själva essensen av vad en pusseldeckare borde vara …
Exeget | 2006-01-14 kl 11:56 | #Jag håller defintivt med i sak — särskilt när det gäller det fasansfulla Mary Kelly-mordet — men åtminstone för mig skapar tidsavståndet, dimman och gaslyktebelysningen ändå tillräckligt med klärobskyr för att möjliggöra "romantiken" — uff, vänta lite … det kan omöjligt vara Le mot juste … ja, okej då — kanske snarare en sorts "mytologisk" eller "litterär" hinna över gräsligheterna.
U. N. Owen och jag är dessvärre inte presenterade … eller också har jag — oartigt nog — glömt bort honom …
David Nessle | 2006-01-14 kl 12:08 | #"Ten little niggers". UNKNOWN.
Exeget | 2006-01-14 kl 12:12 | #Jaha … du menar "And Then There Were None" — som den av förhållandevis lättbegripliga skäl heter numera … (Den hette även i en inkarnation Ten Little Indians innan även det tydligen befanns oacceptabelt — och hellre än att fortsätta med "Ten Little Native Americans" verkar det som om Agatha gav slaget förlorat).
Vi var alltså presenterade. Men jag tror vi möttes senast 1974, eller så.
David Nessle | 2006-01-14 kl 12:18 | #Den naivt obehagliga synen på minoriteter är dessvärre något som skämmer mycket av den "klassiska" deckargenren. Christie och Sayers ger uttryck för många fördomsfulla klichéer i sina böcker, och det är med en klump i halsen man idag tar sig förbi vissa passager. Samtidigt får man väl se det som tidsmarkörer, spår av en samtid. Deckarförfattare är ju sällan, som tidigare påpekats, några skarpsynta samhällsanalytiker.
Exeget | 2006-01-14 kl 13:00 | #"Samma sak gäller väl — fast på ett helt annat sätt — Jack the Ripper-morden: den täta Doyle-dimman, skenet från gaslyktorna — mannen i 'den mjuka filthatten' eller 'deerstalkern' som talar med offren strax innan de försvinner — det faktum att solnedgångarna fortfarande är blodröda efter Krakatuas utbrott 1883 — att Hitlers foster just gror i Klara Pölzls livmoder — …".
Alan Moores version, "From Hell", är väl vidunderlig. Filmen ska inte vara så bra, sägs det.
Pietro | 2006-01-14 kl 13:07 | #Nej, filmen är usel och har väldigt lite att göra med Alan Moores mästerverk. Boken är å andra sidan något av det starkare som kommit under det senaste decenniet - oavsett vad man tror sig veta om fallet eller inte, så är Moores gestaltning övertygande som berättelse. Och det är ju i slutändan allt som räknas, sanningen ligger här alldeles för säkert förankrad i det ovetbara. Det är kanske lätt hänt att missa det appendix som Moore låtit avrunda volymen, där han går igenom de olika teoriernas genealogi i en roande, och därtill mycket avancerad, dekonstruktionistisk freskmålning (ja, det är en paradox).
Exeget | 2006-01-14 kl 13:17 | #Harry Stephen Keeler som skrivit den vidunderliga manualen till att bli en intrigmakarnas Johann Sebastian Bach som jag länkade till här ovan är dessvärre också ett smärre underverk av naivt omedveten artonhundratalsrasism — det räcker med att titta på hans exempel i intrigboken för att bli lite lätt mörkrädd.
Jag har inte läst "From Hell"-serien — jag hade lite svårt för teckningsstilen vid en snabb första okulärbesiktning. Däremot har jag sett filmen och konstaterat att den är baserad på den absolut mest krystade och befängda konspirationsteorin kring Jack The Ripper — som dessutom förtar mycket av det här som vi just enades om att kanske inte kalla för "romantiskt skimmer": Hela grejen med Jack the Ripper är ju att han är historiens första seriemördare — inte att han är en ohelig allians mellan frimurarna, engelska kungahuset och Dan Browns låda med överblivna uppslag.
Förresten — när jag kom med tips på litterärt framstånde deckare ovan så glömde jag ju en av de bästa som kommit under senare år (visserligen en egendomlig hybrid — men icke desto mindre): Robert Harris Fatherland, som utspelar sig under tidigt sextiotal i en värld där tyskarna gått segrande ur andra världskriget. Det bästa med boken är den fantastiska vardagston som Harris lyckas få till i sin skildring av ett grått Gross-Berlin där Speer och Hitler löpt amok med sin storvulna stadsplanering (här fyller gråvädersestetiken verkligen en funktion — som motvikt till det hisnande i själva grundidén). Harris har verkligen gjort sin hemläxa — jag läste den direkt efter Bullocks A Study in Tyranny och lyckades inte beslå honom med minsta faktafel … Plus att han lyckats få sin roman och sina personer att leva trots den trängsel som rimligen borde uppstå när man både ska skildra en helt ny värld för läsaren, presentera en deckargåta och hinna med atmosfär och personteckning.
David Nessle | 2006-01-14 kl 13:23 | #Det är sant att teckningsstilen kan tyckas avskräckande, men ge den en chans. Den vinner i längden, och berättelsen (trots konspirationsteorin) är i ordets rätta bemärkelse sublim.
Exeget | 2006-01-14 kl 13:31 | #Ja … filmen gjorde ju inte mycket för att förhöja min nyfikenhet … jag får väl ge den en chans …
David Nessle | 2006-01-14 kl 13:38 | #Robert Harris ja - det var honom jag syftade på någonstans däruppe med "han som skrev Archangel". Han är faktiskt briljant, både Fatherland och den nämnda "Archangel", som handlar om Stalin.
Jag drog mig också väldigt länge för att läsa "From Hell" just på grund av teckningsstilen, men som Exegeten säger, den vinner i längden. Den fångar faktiskt på kornet det viktorianska Londons gråsvarta misär så som man föreställer sig den. Innehållet sprudlar av konspirativ fantasi, på en nivå sisådär 500 våningar ovanför Dan Brown.
Pietro | 2006-01-14 kl 14:58 | #Tja, Exeget finner alltså både jämförelser mellan elefanter och dinosaurer och långsökta hypoteser "sublima". Jag är rädd att ordet snart inte betyder någonting.
P | 2006-01-14 kl 15:03 | #P borde nog lära in en del om det sublima. Det är inte bara roligt, utan lärorikt också. Säg till när du är färdig så fortsätter vi diskussionen då.
Exeget | 2006-01-14 kl 15:13 | #Men jösses.
P | 2006-01-14 kl 15:17 | #Även rikspolischefen hos Sjöwall och Wahlöö amvänder ordet "sublimt" om en polisutredning - han får dock en lam invändning om ordvalet av sin stooge Stig Malm.
Magnus | 2006-01-14 kl 15:26 | #Det är ju du som väljer vapen. Jag svarar som jag blir tilltalad.
Exeget | 2006-01-14 kl 15:26 | #Och jag svarar som du. Jag kanske skall göra en Exeget, och citera hela Burkes A Philosophical Inquiry into the Origin of Our Ideas of the Sublime and Beatutiful - och lägga till ett "intressant, tycker jag".
P | 2006-01-14 kl 15:31 | #Beautiful.
P | 2006-01-14 kl 15:31 | #Självklart utgår jag från Burkes analys av det sublima. Kants genomgång är mindre konkret, och jag föredrar Burke. Det är naturligtvis en smaksak, och inget ont sagt om Kant i och med det. Men Burkes konkreta exempel på vad som kan betecknas som sublimt, och vad som ger upphov till den sublima känslan, är tacksamma att citera. Exempelvis följande korta passage:
"Allt som på något vis är lämpat att väcka tankar på smärta och fara, det vill säga allt som är på något sätt skräckinjagande, eller som berör skräckinjagande föremål, eller som verkar på samma vis som skräcken är en källa till det sublima. Det kan sålunda frambringa den starkaste känsla som sinnet kan uppfatta. Jag säger den starkaste, eftersom jag är övertygad om att tankarna på smärtan är starkare än de som orsakas av välbehaget. De plågor som vi kan drabbas av påverkar utan tvivel vår kropp och vårt sinne långt djupare än något välbehag som den mest utstuderade vällust skulle kunna erbjuda, eller som den livligaste inbillning och mest utvecklade och känsliga kropp skulle kunna uppleva. Nej, jag betvivlar verkligen att någon människa står att finna, som skulle vilja leva det bästa liv till priset av att avsluta det med de plågor som rättvisan nyligen krävde under några timmar av den nu döde olycklige kungamördaren i Frankrike." (övers. Per Dahl)
Den här passagen kan på ett redan ytligt plan sägas beskriva centrala aspekter av Moores berättelse som drivs framåt av ett gotiskt skräckmotiv. Men det stannar inte vid det, och det är där som också Dickens kommer in - i Burkes tankar om hur det ofattbart stora, det oändliga, är en källa till den sublima erfarenheten. Vad säger egentligen Dickens i sin nu så omtalade metafor? "As much mud in the streets, as if the waters had but newly retired from the face of the earth, and it would not be wonderful to meet a Megalosaurus, forty feet long or so, waddling like an elephantine lizard up Holborn Hill." Här var det ordet "elephantine" som ställde till det i diskussionen, och vad jag försökte visa (tydligen förgäves och för hälleberget) var hur Dickens i och med EN betydelse av adjektivet (alltså "elefantliknande" i betydelsen "stor som elefanten" och möjligtvis med ett rörelsemönster liknande elefantens [jfr "waddling"]) ställde det ofantliga, oerhörda i liknelsen jämsides en ironisk touch av extrem vardaglighet. Det är knappast ett ovanligt grepp, men effektfullt genomfört av Dickens: en sublim liknelse inbäddad i en vardagsrealistisk infattning.
Burke skriver just om "vastness", om det oändliga, det stora. Härifrån kommer som vi ju vet så småningom hela komplex in i det sublimas historieskrivning, såsom "the alpine sublime", "the arctic sublime" (jfr Shelleys "Frankenstein") - det är det outforskade och oöverskådliga och ogenomforskade (”det andra”) som tillskrivs sublima kvaliteter.
Hos Moore expanderar berättelsen på ett mycket sällsamt sätt. Hans text får myten kring Jack the Ripper att omfatta oändligt mycket mer än det den normalt sett gör, och han utför detta genom en rad skickligt genomförda "expansioner". Konspirationen som Moore utgår ifrån - en frimurarkonspiration på samhällets högsta nivå för att skydda kungahuset - skruvar sig, genom en inifrån kommande redogörelse (från den utpekade mördarens perspektiv), bort från det närvarande (1888 års London, dess misär, dess småaktiga högborgerliga angelägenheter som till synes ligger till grund för mordserien) in i det frånvarande men allerstädes ändå ännu mer närvarande ockulta (i betydelsen det fördolda). Moore låter platser och händelser sammanfalla i ett dolt mönster som inbegriper dels arkitektur, men också konstverk som exempelvis William Blakes "The Ghost of a Flea", samt Londons stadsplanering. Det ockulta mönstret avtecknar sig snart som en parallell världsbild, en fördold värld där morden endast utgör en konsekvens. Expansionen sker från de minsta detaljerna - ex. ritualen som den sinnessjuke mördaren tillgriper i mordögonblicket med dess över många sidor noga utmejslade handgrepp och verktyg - till de största sammanhangen, till världsordningen som mördaren skisserar i sin berättelse.
Här uppstår detta oändliga som Burke talar om, här expanderar berättelsen till det sublimas domäner. Dickens ironiska distans är långt borta - ett alltmer nattsvart allvar där världen och livet står på spel bestämmer berättelsens gång. Men Moore och Dickens spelar ändå med samma stilmedel. Och där Dickens skriver fram London som en mjukt inpackad misärskildring låter Moore London stå fram som en modernitetens apokalyptiska scen.
Exeget | 2006-01-14 kl 16:18 | #Någon här som har läst DeQuinceys "Murder considered as one of the Fine Arts"?
Magnus | 2006-01-14 kl 16:20 | #Snälla Exegeten - man är icke okunnig endast för det, att man icke håller med Exegeten.
1. En elefant är, till skillnad från en dinosaurie, inte ofattbart stor.
P | 2006-01-14 kl 16:37 | #2. En dinosaur ÄR en "elephantine lizard". Det är inte en liknelse. "Ironisk touche" eller inte.
3. En konspirationsteori KAN inte vara sublim, eftersom den syftar till att förklara, redogöra. Det sublima kan inte förklaras. Eller förklara.
"En elefant är, till skillnad från en dinosaurie, inte ofattbart stor."
Med andra ord är dinosaurien ofattbart stor?
"En dinosaur ÄR en "elephantine lizard"."
Jaså?
"Det sublima kan inte förklaras. Eller förklara."
Exeget | 2006-01-14 kl 16:44 | #Många skulle anse att du har helt fel.
Utan tvekan hade 1700-talets människor tyckt att Gagarins rymdfärd var en sublim händelse. För att inte tala om Apolloprojektet.
Magnus | 2006-01-14 kl 17:42 | #Och vad hände med "Peri hypsous"?
Fredrik | 2006-01-14 kl 18:09 | #En modern uppfattning av vad det sublima innebär går nog snarare över Burke och Kant än över Pseudo-Longinos. Men bortglömd är han (?) nog inte.
Exeget | 2006-01-14 kl 18:11 | #Är det så? För mig känns "Peri hypsos" modernare än överteoritiserande filosofer som försöker finna en "Standard of Taste" eller någon allmängiltig "Urteilskraft"…
Fredrik | 2006-01-14 kl 19:04 | #Jo, men jag menar den "moderna" uppfattningen, alltså hur den formerats under de senaste två-trehundra åren … det som varit mest inflytelserikt i att etablera en uppfattning om vad det sublima innebär.
Exeget | 2006-01-14 kl 19:40 | #Jag ser att P. har skakat ut assegajen ur malpåsen medan jag var borta — jag undrade just var han höll hus. Var det möjligen namnet "Johann Sebastian Bach" som fick honom att vädra morgonluft.
David Nessle | 2006-01-14 kl 19:48 | #Ursäkta att jag varit borta en stund. Jag har varit och sett King Kong, en film som skulle få Exegeten att svimma av hänförelse inför alla sublima effekter. T. ex. är apan OFATTBART stor, infödingarna VÄLDIGT farliga, det är elephantine lizards up the wazoo och skyskrapan på slutet än JÄTTEhög.
P | 2006-01-14 kl 20:51 | #Jajamen, Empire State Building är en klart sublim byggnad.
Exeget | 2006-01-14 kl 20:54 | #F. ö. är dinosarier ofta ofattbart stora. Fattar du vad "fattar" betyder?
P | 2006-01-14 kl 20:56 | #Vad är grejen med det här plötsliga embargot på superlativer? Verkar det inte otroligt sjukt absurt superonödigt?
David Nessle | 2006-01-14 kl 21:05 | #Är ESB inte snarare en fallisk byggnad? Fast det tycks ju, enligt diskusionen i en tidigare sublimt lång tråd, ligga nära det geniala.
– Andra hållet: "Bass! How low can you go?" (Bootsy Collins, sublim musiker, testar basgångar)
Magnus | 2006-01-14 kl 21:25 | #Personligen föredrar jag den något mindre extremt superhöga Chrysler Building med sina fantastiska Art Deco-navkapselutsmyckningar på toppen — sämre för King Kongs fotfäste möjligen.
Och i sjuttiotalsversionen av King Kong — slår det mig plötsligt — stod King Kong bredbent och bräsande med en fot på vardera tvillingtornet i World Trade Center; en bild som numera har en väldigt förändrad symbolladdning …
David Nessle | 2006-01-14 kl 21:33 | #För alla Guinnessfans på bloggen: rekordhållaren när det gäller höga hus lär inom några år bli Bour Dubai (mellan 600 och 650 meter, planeringen är inte riktigt färdig). Världens djupaste gruva är för övrigt guldschaktet Western Deep Levels i Sydafrika, ca 3700 meter and counting; de lär ha planer på att ta sig ner mot 5 km)
Magnus | 2006-01-14 kl 21:58 | #Världens åttonde största meteorkrater (om jag minns rätt) är Siljanringen …
David Nessle | 2006-01-14 kl 22:08 | #Oj! Vilket arbete att läsa kommentarerna om man varit borta någon dag från Errata. Det står ialla fall klart att David Nessle snarast bör skriva en 500 sidor tjock essäbok om deckargenren, om han inte redan han gjort det på den här siten.
Eva Ström | 2006-01-15 kl 14:01 | #Och vad gäller sjaskiga morgonrockar, ostädade lägenheter, fimpar, ölslattar osv, är det väl en orgie i sunkighetsromantik, en liten städad version av suget efter förfall och dekadens, ett sätt att visa att man inte är någon konventionell och präktig småborgare..
JAg börjar längta efter summaries, sådana som förr fanns till följetänger.
Kan ingen person göra en sammanfattning på 25 rader av vad kommentarerna gått ut på?
Den förra mastodonttråden kunde kanske sammanfattas som "Genius and lust".
Magnus | 2006-01-15 kl 14:39 | #Nja … låt oss för all del inte glömma det där fula ordet som börjar på "k" …
David Nessle | 2006-01-15 kl 19:13 | #Det som står nära det engelska "cock" eller det som liknar "cannon"?
Magnus | 2006-01-16 kl 1:43 | #Låt mig säga så här: ett populärt superlativ på åttiotalet …
David Nessle | 2006-01-16 kl 1:46 | #kanón! eller som vi säger på littvet: kánon…
Elin | 2006-01-18 kl 22:00 | #Ett litet förtydligande, innan vi alla snurrar in oss totalt.
Deckardrottningarna från "The Golden Age" anses allmänt ha varit fyra. Förutom Christie och Sayers räknas även den nämda Ngaio Marsh och Marjorie Allingham till dessa.
Att deckarna från denna tid är skrivna som de är (inte alltför inträngande personporträtt och "känslolös" attityd till de tragedier som beskrivs), är en följd, enligt Alison Light i Forever England (1991) av att England (och större delen av världen) befann sig i eller strax i närheten av krig. Folk hade fullt upp med sina egna tragedier och ville ha något relativt lättsmält, blodfattigt men ändå stimulerande (dvs att man får lösa ett pussel) att skingra tankarna med.
Vad avser dagens "deckare" i förhållande till gårdagens kan man, som Ernest Mandel i Delightful Murder (1984), göra en uppdelning mellan detektivromaner (som svara på frågan "Vem?") och kriminalromaner (som svarar på frågan "Varför?").
Dagens deckare hör med denna indelning snarast till den senare kategorin och därför kan författarna bortse lite från intrigen i sina försök att skildra förövarens psyke och annat som har lett fram till brottet - men även gå in på detaljer över hur detta har påverkat anhöriga o liknande.
Sedan finns det ju alltid undantag - dvs de som skriver mixar av bägge osv
Anne | 2006-01-29 kl 13:31 | #Trots att det är ytterst väsensfrämmande för min natur tror jag att jag måste besserwissra mig en smula: Margery Allingham ska det allt vara. Genom en inte alltför kosmisk slump läste jag faktiskt en bok av M A så sent som i förra veckan: The Crime at Black Dudley — en av hennes första deckare och knappast en av dem som gett henne rangplaceringen i de fyra stora. Bland annat bröt hon här på ett rätt flagrant sätt mot flera av Father Knox budord; det hemlighölls information i långa banor och Knox regel om att man bara får ha ett lönnrum struntade hon totalt i och lät Black Dudley innehålla dussintals lönngångar och rum som sedan godtyckligt kunde slängas in i handlingen lite hur som helst. Men mordvapnet var ju en dolk från rennässansen och de misstänkta var som ett gäng statister från en Wodehouseroman, så Golden Age-stämningen var ändå rätt förtätad.
Jag tycker nog att en del av de bättre moderna deckarförfattarna lyckas kombinera hur och varför på ett förtjänstfullt sätt — t ex Michael Connelly som jag tjatar om här ovan. Och en av mina invändningar mot många av författarna i Mankellskolan är just att de inte lyckas få någon ordning varken på hur eller varför.
David Nessle | 2006-01-29 kl 14:11 | #Vi verkar vara ganska lika i vår deckarsmak, Nessle. Förra veckan klämde jag (för andra gången) Allinghams oavslutade, postumt utgivna (och av maken avslutade) Cargo of Eagles. Ingen höjdare, men också i sina sämsta stunder är Allingham läsvärd … Connellys The Poet läste jag nyligen och gillade den dessutom, bitvis. Men är resten lika läsvärt? Längre än så sträcker sig nämligen inte mina Connellykunskaper.
Lehane måste jag annars säga att jag upplever som ofattbart överskattad. Vad är det alla ser i den där Shutter Island, egentligen?
Exeget | 2006-01-29 kl 22:47 | #Jag har läst alla Connelly utom den senaste, The Lincoln Lawyer (väntar på pocketen), och tycker väl att de håller en ganska jämn klass så när som på två — märkbart sämre — volymer: Black Ice och A Darkness More Than Night. The Poet har jag läst ganska grundligt eftersom jag översatte den till svensk