The Poet var en OK bok med ett fånigt slut, vilket ju verkar vara ett ganska vanligt förekommande fenomen nuförtiden. Ett riktigt bra - och mycket överraskande - slut hittar man i Charles Willefords "The pick-up". Ett litet mästerverk, men som så många av de andra noir- och pulpförfattarna är ju Charles Willeford tyvärr ganska bortglömd.

Och kanske är det i de hyllorna som presumtiva deckarförfattare borde botanisera. Det går att skriva tätt och svart utan att det tar 500 sidor. Man kan vara samhällskritiskt utan att skriva ut det. Se på Jim Thompson eller Chester Himes, Horace McCoy eller Gavin Lambert, och så vidare, och så vidare.

Om jag ska nämna någon volym som jag tycker höjer sig över mängden — förutom The Poet — så är det nog Blood Work. Varje gång som Connelly överger sin vanliga deckare Harry Bosch (dopnamn Hieronymus) och använder en annan protagonist så är det för att han har hittat på en extra tung intrig som kräver en annan inramning. Blood Work blev en inte alltför upphetsande film med Clint Eastwood i huvudrollen, men boken var angenämt gastkramande från start till mål.

Dennis Lehane och jag är inte presenterade, så där har jag inga synpunkter.

Lehane måste jag annars säga att jag upplever som ofattbart överskattad. Vad är det alla ser i den där Shutter Island, egentligen?

Jag tycker nog att en del av de bättre moderna deckarförfattarna lyckas kombinera hur och varför på ett förtjänstfullt sätt — t ex Michael Connelly som jag tjatar om här ovan. Och en av mina invändningar mot många av författarna i Mankellskolan är just att de inte lyckas få någon ordning varken på hur eller varför.

Deckardrottningarna från "The Golden Age" anses allmänt ha varit fyra. Förutom Christie och Sayers räknas även den nämda Ngaio Marsh och Marjorie Allingham till dessa.

Att deckarna från denna tid är skrivna som de är (inte alltför inträngande personporträtt och "känslolös" attityd till de tragedier som beskrivs), är en följd, enligt Alison Light i Forever England (1991) av att England (och större delen av världen) befann sig i eller strax i närheten av krig. Folk hade fullt upp med sina egna tragedier och ville ha något relativt lättsmält, blodfattigt men ändå stimulerande (dvs att man får lösa ett pussel) att skingra tankarna med.

Vad avser dagens "deckare" i förhållande till gårdagens kan man, som Ernest Mandel i Delightful Murder (1984), göra en uppdelning mellan detektivromaner (som svara på frågan "Vem?") och kriminalromaner (som svarar på frågan "Varför?").

Dagens deckare hör med denna indelning snarast till den senare kategorin och därför kan författarna bortse lite från intrigen i sina försök att skildra förövarens psyke och annat som har lett fram till brottet - men även gå in på detaljer över hur detta har påverkat anhöriga o liknande.

Sedan finns det ju alltid undantag - dvs de som skriver mixar av bägge osv