"Det som änteligen, i Snillets verld, med rätt och skäl dömas skall, bör dömas enligt Naturens sanna Ordning, och

At döma alt efter sin grad och sin art
är den andre Lag i vår vittra Lagstiftning.

Redan i ögnablicket, min Herre, ser ert lifliga snille, hvilken ofantelig och löjelig förvirring det qvicka vanvett at glömma denna Lag måste göra. Ni ser, at om ni ville döma er lilla lampa efter måttet af en sol, och solen efter måttet af er lilla lampa; rosen efter måttet af en ek, och eken efter måttet af en ros; gnistan efter ljungelden, och åskan efter er lutha; det starka efter det täcka, det täcka efter styrkan; och, i alt, det stora snillet efter det lilla fjolliga - så skulle til slut er själ blifva en liten hvirfvel af motsäjelser, och ni skulle se för er intet annat hopp än at kasta er hufvudstupa i afgrunden af sjelfva den förvirring er egen hjerne skapat.
O, min Herre, hvad är människan utan lagar? Men - dessa lagar måste ej vittre pyslingar, utan Naturen göra."

"Til förstöring af den bildande konstens mästerverk fordras oftast ingen annan eller större kraft än okynnets. En vanartig pojke kan bryta fingret af en mediceisk Venus, störta henne från sin piedestal, skära sönder en af Raphaels taflor, o.s.v. Vore frågan om arbeten af detta slag, så skulle författaren ingalunda draga nya skolans förstöringskraft i tvifvelmål; men inom vitterheten är blotta okynnets ej tillräcklig - och det är lyckligt för henne. Om hennes tempel voro materiella, hvad skulle hon ej ha att befara af personer, hvilka ej af någon omdömesgåfva hindras från att anse dem för kinesiska pagoder, lika litet som från att anse sina egna rök- och hållstugor för tempel? Nej, det är verkligen ej nog att hänga upp stora författare i galgar, att anagrammatisera deras namn, att smäda och skymfa deras personer. Det vore till och med ej nog att rifva sönder eller bränna upp alla exemplar af deras skrifter, om det vore möjligt att öfverkomma dem: det återstode för dem ändå alltid en fristad, dit förstörelsen ej kunde tränga: samtidens minne och traditionens. Den väsentligaste delen af en vitter författares anseende är grundadt på det intryck hans skrifter göra i hans samtid. Arten af dessa intryck, äfven som graderna deraf, kunna vara olika efter olika tider, sinnesdaning och insigter, men ingen författare har någonsin ägt ett stort och allmänt anseende hos sin tid, utan detta villkor för detsamma. Det är alltså ej nog till förstörande af detta anseende, att med kritiker, vore de än aldrig så grundade och aldrig så ypperliga, bevisa denna allmänhet, att hon har orätt i att skatta hvad hon skattar. Inom vitterheten ges det inget Jericho: man må basuna så mycket man behagar: dess cyklop-byggnader skola ändå ej falla. Nej, ett anseende, som intrycket ger, kan också endast ett starkare intryck förstöra, och se der hvarföre det, i mån af odlingens stigande, fordras en jemförelsevis större förmåga att förstöra det gamla än detta gamla behöft för att upphöja sig till hvad det var, och hvarföre det ej kan förstöras genom blott negativa bemödanden, genom kritiker."

Som praktarslet själv har rimmat: Du poetastrers magra kön, / som visst, till dina synders lön, / av hungerns gud dig lärt att rimma, / åt dig jag skrattat mången timma.

Eller ännu elakare, två strofer senare: Skryt ej [Grekland] utav din Sapphos sånger, / som störtat sig från Levcas bank: / Den svenska [Nordenflycht] var ju tusen gånger / mer ful, om ej så älskogskrank.

(Hur han nu kunde veta det?)