I den borgerliga skinnbranschen
Det här med skinnbandsbanditer och krämig cappuccino tar aldrig slut, och en självgod artikel på temat i Neo närmast tvingade mig att skriva om den s k nya borgligheten i Expressen. Se i sammanhanget också Isobels försvar för det krämiga, som jag kände mig tvungen att kommentera på plats. (Även Sigge kommenterade det.)
Beträffande begreppet "den nya borgerligheten" så förefaller det mig för övrigt vara ett tämligen medvetet och ganska vulgärt marknadsföringskoncept: associera ordet "borgerlighet" med "livskvalitet" (vilket i detta sammanhang för det mesta verkar vara lika med vad nationalekonomen Thorstein Veblen i sin klassiker The Theory of the Leisure Class [Ad Libris, Bokus] kallade "conspicuous consumption"), så kanske kidsen av bara farten börjar rösta borgerligt också. Så ger även själva frasen "krämig cappuccino" ett visst intryck av billig copywriting, som något hämtat från en reklamplansch för en varuhuscafeteria, med ett softat foto på en ciabatta och några salladsblad, eller så…
Nej, livskvalitet är överskattat, det är Erratas asketiska ståndpunkt.
Uppdatering 4/1: Peter Wennblad svarar. Jag svarar också. För övrigt så beror skinnbandens relativa ovanlighet idag förstås inte på någon vänsterkonspiration, utan är ett resultat av rent marknadsmässiga faktorer.
Instämmer till fullo. Livskvalitet är inte bara överskattat, det är ett utnött modeord som redan från början endast använts i marknadsföringssammanhang. Och, som alltid när den här kosmetiska borgerligheten skall visa hur samtida den är så visar den en i sammanhanget besvärande senfärdighet när det gäller "trender". Till och med Jan Gradvall har väl skrivit sin sista hyllning till italienskt kaffe vid det här laget.
Nej, det enda sättet att bemöta den tomt skramlande svenska "borgerligheten" är att göra som Malte: beslå dem med bildning. Som t ex genom att antyda att de inte läst Thomas Mann. Å andra sidan ser ju alla böcker likadana ut när de är bundna i halvfranska band, så vem bryr sig.
Malte: gott slut, eller vad man nu säger. Och vi väntar med spänning på den nya Cartarescu som kommer till våren!
Annina | 2005-12-30 kl 15:13 | #"Att vara borgerlig är att eftersträva livskvalitet. Kvalitet i det stora och i det lilla. En krämig cappuccino, en välbunden bok, samvaro med goda vänner, ett pumpande beat på dansgolvet. Livskvalitet kan bottna i både materiella och immateriella faktorer, men upplevelsen i sig är själslig.
Till skillnad från materiella tillgångar är de själsliga inte ändliga, utan kan komma alla till del. Jag kan njuta, du kan njuta, alla kan njuta, utan att njutningen tar slut. Livskvalitet finns i överflöd, om man bara är mottaglig för det.
Och till skillnad från politiken är livskvaliteten individualistisk. Var och en kan hitta den på egna vägar. Somliga i en cappuccino, andra i en kopp kokkaffe."
Jag står förstummad.
M. | 2005-12-30 kl 15:27 | #Jag har läst Thomas Mann så jag känner att jag får delta i diskussionen. Jag har de rätta kvalifikationerna. Jag har till och med läst den där släktsagan Buddenbrocks och borde därför ligga på rätt bildningsnivå för Annina. Sedan har jag sett en tysk dokufiktion om familjen Mann i tre delar, den gick på SVT i somras, tror jag. Efter att ha sett den kan jag säga att Mann, även om han diagnostiserade borgerlighetens förfall, ändå upprätthöll de borgerliga traditionerna med allt vad det innebär: bastant julfirande, kurortsvistelser, god mat och goda viner, en oklanderlig klädstil, avancerat musicerande, stenkoll på artighetsritualeroch så vidare. För en sådan livsföring krävs, förutom besparingar, traditionsmedvetenhet och en utvecklad smak. Glöm alla samtida etikett- och livsstilsböcker, allt importerat italienskt kaffe och självbelåtna bildningsanspråk: Mann hade, trots sin kluvenhet inför sin egen högborgerliga miljö och alla dess krav, en osviklig orienteringsförmåga, en säkerhet i det etiska och estetiska omdömet, en känsla för hur livet bör levas och vad som tillhör dess goda, som ingen idag längre äger.
Visst kan man göra sig lustig över neoborgerlighetens tafatta förespråkare när de griper efter nötta reklamslogans i sina försök att formulera ett program, men den svenska anti-borgerligheten (från vänster) skramlar minst lika tomt. Jag misstänker att det inte längre finns någon borgerlighet värd namnet i Sverige och att det också utarmat anti-borgerligheten. Alla som tror sig kunna beslå någon annan med obildning idag gör sig löjliga. Det går inte att bilda sig här, old school, den traditionsmättade omgivning i vilket det var möjligt existerar helt enkelt inte längre.
Rickard Horst Lewenbrandt | 2005-12-30 kl 16:31 | #Livskvalitet? Jfr nonsensbegreppet stå för. Ett till intet förpliktande mantra. Används i dag i alla möjliga o. omöjliga sammanhang o. särsk. i besvärjande syfte. Ex: Jag ~ att jag hatar livskvalitet.
Ola K | 2005-12-30 kl 18:11 | #Inte för att jag har så mycket att kommentera vad gäller ämnet. För egen del har jag en bestämd känsla av att sedan länge ha lämnat borgerligheten bakom mig och hamnat bland a- kasse- och arbetlöshetsåtgärdsoffren. Till årskiftet flyttar jag upp till underbetalt timvikarierande trasproletariat. Jay. Men jag skriver under på det där med livskvaliteten, även med risken att jag härmed gör dygd av nödvändigheten…
Vad jag mest funderar på (typiskt nog när ett nytt år står för dörren) var det där man nyligen kunde läsa i DN (apropå överproduktion i bokmarknaden tror jag) angående Alf Henrikssons uträkning hur många böcker en genomsnittsläsare hinner med innan han/ hon kolar. Ca 3000 var det. Deprimerande lite! Hoppas fan har ett bra bibliotek.
Önskar Malte och Erratas läsare ett gott nytt år med givande läsning och reflektioner.
Henrik T | 2005-12-30 kl 18:12 | #Tack detsamma!
Ola K | 2005-12-30 kl 18:19 | #Den här diskussionen är FÖR knasig. Knappt läskunniga "neo"-liberaler inventerar sitt ideologiska arvegods och finner - kaffe. Barnkaffe dessutom. Människor med långa namn försvarar sin oförmåga att skilja Vivaldi från Beethoven med att "omgivningen" är fel. Hört talas om bibliotek? Var kommer alla crackpots ifrån? Reklamradiolyssnande apor som tror att de är intellektuella för att de hade 4:a i svenska. "Elitister" med hemgjord logik och pappas aldrig öppnade exemplar av "The Open Society and Its Enemies" i (tweed)blazerfickan. Vet ni inte att man inte ska sprätta upp fickorna? Funktion är underklassigt.
P | 2005-12-30 kl 19:43 | #Jaja.
Gott Nytt År Malte och alla andra som kan läsa!
Inget ont om cappuccino. Ingalunda trendigt men en trygg klassiker som överlevt hypen. Tiden får utvisa om capppuccinon i Neos fall kanske snarare är av den Präddgräddiga påsvarianten. Och om det känns som om de halvfranska banden köpts till hyllmeterspris. Jag dömer ingen oläst.
Lisa | 2005-12-30 kl 20:11 | #Malte: Gott nytt år och tack för synnerligen god läsning!
Som om bibliotek skulle kunna bota svår bildningsbrist. Vilken idioti. Bibliotekets grundprincip är urskillningslöst lagrande. För bildning krävs det en guide, en skola, en kanon, orientering, traderad erfarenhet - kort sagt: en traditionsmättad omgivning. Biblioteken hjälper bara den som vet vad han letar efter. Det är typiskt att en svensk tror att ren tillgänglighet på böcker och CD-skivor är lösningen. Har du någonsin läst en bildningsroman (varför inte en av Mann) vet du att så inte är fallet.
Rickard Horst Lewenbrandt | 2005-12-30 kl 20:33 | #Skulle vi inte gemensamt kunna skissera denna kanon, denna orientering, denna traderade erfarenhet? Låt oss skära som varma knivar genom kontroverserna och enas om en erfarenhet.
Exeget | 2005-12-30 kl 20:52 | #Vem har lärt mig vad man skall leta efter? I skolan fick man inte lära sig någonting. Lyckligtvis fanns teve, tidningar, tidskrifter, böcker etc. Som tur var fanns det urskillningslösa bibliotek. Det fanns P2. Börja någonstans och innan du vet ordet av (efter ett par decennier eller så) så är du på god väg att bli bildad. Annars är man lat och skyller omgivningen för sina luckor.
P | 2005-12-30 kl 21:05 | #Illustrerade klassiker är en finfin väg till bildning.
Exeget | 2005-12-30 kl 21:19 | #Livskvalitet…Ett intressant ord. Från min tid i medicinens värld minns jag att det handlade mer om att kunna gå på sina ben och kunna andas med sina lungor än rätt sorts kaffe. Buddenbrooks handlar ju sannerligen för övrigt också om ambivalensen inför den borgerliga krämarvärlden. Men att läsa 3000 böcker eller 6000 blir meningslöst om man inte har någon hållning till det man har läst. I annat fall är man inte stort bättre än webben.
Eva Ström | 2005-12-30 kl 21:40 | #För övrigt: Gott Nytt År!
Hoppsan, P missade visst poängen med min kommentar. Jag upprepar frågan: Tror någon på allvar att blotta tillgängligheten på böcker, tidskrifter och annat leder till bildning? Det är jättebra att det går att hitta hur mycket som helst på webben, men vad gör det om man saknar orientering? Jag tror inte att slumpen funkar som bildningsprincip.
P:s recept: ett folkbibliotek och sedan en helvetes massa flit (man får inte vara lat). Det hela påminner mig om Sartres autodidakt, som går till biblioteket och läser i uppslagsverket från A till . . . Resulterar det i bildning? Skulle inte tro det.
Rickard Horst Lewenbrandt | 2005-12-30 kl 22:43 | #Det vore spännande att få veta vad RHL själv anser att denna "bildning" borde bestå av. Och hur den ska uppnås. Och vilka dessa Vergiliuskloner är som vi ska följa, likt devota får, i spåren.
Exeget | 2005-12-30 kl 22:53 | #Bokklubben Svalan.
Gunnar | 2005-12-30 kl 23:15 | #Peter Wennblad — the man who put the "själ" back into "självgod". Eller vice versa. Häpnadsväckande artikel — om jag inte visste bättre skulle jag definitivt ha trott att det rörde sig om en tämligen grov och måttligt begåvad satir över borgerliga värderingar.
Iochförsig kanske jag inte ska yttra mig i den här debatten eftersom jag bara kom halvvägs genom Bergtagen innan jag övermannades av mental klåda och började längta efter att det skulle visa sig att en Bondskurk programmerade blondiner i svarta polotröjor att bli mördarrobotar på sanatoriet. Men prognosen verkade dyster och jag gav upp. Döden i Venedig och Tonio Kröger gick bra — trots att de helt saknade bilder och popup-utvik. Men jag dristar mig ändå att tycka att Thomas Mann är bättre än de flesta skinnsoffor jag har sett.
David Nessle | 2005-12-30 kl 23:23 | #Alla människor är autodidakter. Eller dumma i huvudet, som herr Lewenbrandt.
P | 2005-12-30 kl 23:56 | #Det var en riktigt bra artikel du skrivit i Expressen, även om jag inte förstår behovet av att kalla det "elitism". Det handlar uteslutande om innehållet, vad man fyller otydliga och vittfamnande bergepp som kultur eller litteratur med, och har - såvitt jag kan se - inte det minst med elitism eller populism att göra. Eller?
Crister Enander
Crister Enander | 2005-12-31 kl 1:44 | #Vad var det P står för? Är det P som i Pucko? Eller är P den bokstav du nått fram till i din marsch genom uppslagsboken?
Jag bollar först över frågan om vad bildning bör bestå av till P, eftersom även han har en föreställning om bildning. Annars skulle han inte kunna tala om att "luckor" i repertoaren (se inlägg ovan). En lucka förutsätter nämligen ett kanonbegrepp av något slag. Utan kanon inga luckor, utan bildning inga bildningsluckor.
Men OK, Exeget, din fråga är legitim och i viss mån har jag redan antytt ett svar. Titta på en bildningsroman, varför inte just Manns Bergtagen. Den är bitvis sövande, men ändå en storartad parodi på en bildningsresa.
Rickard Horst Lewenbrandt | 2005-12-31 kl 10:40 | #"Har du sett, har du hört en sådan bortglömd, herrelös hund, då han sträcker hals mot himmelen och tjuter, tjuter? De andra hundarna luska sakta bort med svansen mellan benen; de kunna ju icke trösta och icke hjälpa."
En liten nyårsgåta.
Exeget | 2005-12-31 kl 11:21 | #Men skämt åsido. Jag kan helt enkelt inte förstå varför ett slags bildning vore att föredra framför en annan? Så länge vi kan tala med varandra på ett hyfsat förnuftigt sätt - så länge våra referensramar tillåter oss något som påminner om en gemensam förståelsehorisont - så länge det ger något - varför skall då den andres väg till förståelsen förkastas eller föraktas?
Så länge vi alla till sist når fram, eller åtminstone är på väg, är ju allt gott och väl. Vad målet är - nåja.
Exeget | 2005-12-31 kl 11:31 | #Exegetik - betyder inte det typ förklarande uttolkning av obskyra texter? Borde inte exegeten lösa gåtor snarare än att ställa dem?
Rickard Horst Lewenbrandt | 2005-12-31 kl 11:40 | #Haha. Jag fortsätter sällskapsleken med en bildningsgåta om asketiska hundar:
"Vanligtvis ger man inga skäl för den, de svävar i luften, och därvid blir det, livet har sin gång, på sina håll talar man om konst och konstnärer, det är allt. Men varför, goda hundsläkte, varför svävar hundarna? Vilken mening har det? Varför kan man inte få ett enda förklaringens ord från dem? Varför svävar de däruppe, låter benen, hundens stolthet, förkrympa, skilda från den närande jorden, sår inte och skördar dock, och lever, efter vad man påstår, synnerligen högt på hundsläktets bekostnad?"
M. | 2005-12-31 kl 12:23 | #Hans-Georg Gadamer skrev något om att mänsklig bildning liknar naturfenomenet klippbildning alltså att något skapas genom överlagring av skikt. Det låter kanske klyschigt men tänk att man går genom olika perioder av sitt liv med olika smak och olika intressen och olika mål. Resultatet blir i bästa fall en insikt om att nästan(!) inget är konstant och att det inte finns några rätt eller fel.
Relativist | 2005-12-31 kl 12:23 | #Jag är bara i början av min bildningsresa och tror fortfarande att det finns något som är värt att ägna mitt liv åt (jfr den unge berättaren i På spaning… som har en dunkel aning om att konsten är bättre än livet). Jag vet inte vad det är än men kanske det är resan som är målet…
Gott nytt år för övrigt, hoppas ni får tid att omvärdera era intressen och hitta nya "guldklimpar" i livet, drömmen eller döden!
(Citatet kommer från en bok jag i tolvårsåldern hittade i ett folkbibliotek. Hur jag nu bar mig åt.)
M. | 2005-12-31 kl 12:26 | #Ja, det där är ju Kafkas sanningssökande hund. Vacker sak.
Exeget | 2005-12-31 kl 12:56 | #Jaha, så gled vi från bildningsdiskussion till frågesport. Nivån ligger egentligen inte högre än hos Peter Wennblad, med P som lågvattenmärke. Peter och P - hand i hand in i det nya året. Tjenare,
Rickard Horst Lewenbrandt | 2005-12-31 kl 13:10 | #RHL
Min gåta var inte i första hand avsedd som en frågesport (även om den ger föregående talare en osökt anledning att försöka bevisa sin grundliga bildningsgång!) - utan som en illustration.
Exeget | 2005-12-31 kl 13:16 | #Nej, nej, nej! Hade det varit frågesport jag var ute efter, hade jag ju påpekat att Exegets hund var av Söderbergsk härkomst. Så jag repeterar:
varför svävar hundarna?
M. | 2005-12-31 kl 13:19 | #"I en kastaliers ögon var livet i världen något efterblivet och underhaltigt, präglat av oordning och råhet, lidelser och distraktioner, där fanns ingenting skönt eller eftersträvansvärt. Men världen och dess liv var ju oändligt mycket större och rikare än den föreställning en kastalier kunde bilda sig därom, den var utveckling och historia, den var fylld av oupphörligt experimenterande, kanske kaotisk men samtidigt hemort och jordmån för alla öden, allt framåtskridande, all konst och all mänsklighet, den hade fött språken, folken, staterna, kulturerna, ja även vårt Kastalien, och skulle överleva allt detta. Denna värld hade min lärare Jakobus väckt min kärlek till, en kärlek som ständigt växte och sökte näring. Någon näring fann den inte i Kastalien, här existerade man utanför världen, här bildade man en liten fulländad värld för sig, en statisk, inte längre växande värld.”
Gott Nytt Hundhår (att slita i, borsta bort, tvinna, utlägga, dissekera och avhandla)
PoMoQueer | 2005-12-31 kl 13:53 | #Herr Löwenbrau fattar inte. Det är OK. Men här följer ett litet förslag: Har du hört talas om Beethoven? Gå till folkbiblioteket och läs en bok om honom. Där står säkert något om Goethe också. Och säkert något om franska revolutionen. Nu har du kommit en bit på väg. Om du säger att du inte hört talas om Beethover så ljuger du. Eller börja med Shakespeare. Eller Dante. Du förstår, det är ofta så fiffigt inrättat i världen att böcker ofta nämner andra böcker och roliga fenomen och händelser och så. Så att efter att man har läst en bok så har man förslag på flera stycken till att läsa. Lyckas man inte bilda sig på ett par decennier så är man - jag upprepar, fast besluten att förbli denna debatts lägavattenmärke- lat eller dum i huvudet.
P | 2005-12-31 kl 14:25 | #Lycka till!
Beethoven. Lågvattenmärke. Etc. Jag skall på fest, hej då!
P | 2005-12-31 kl 14:26 | #M: Hundarna svävar för att de sitter i knät på människor. Lägg av med frågorna.
P: Det finns liksom ingenting i dina inlägg värt att fatta. OK, du tror att det räcker med att läsa igenom biblioteket för att uppnå bildning: tillgänglighet + flit. Det känns som om du förväxlar bildning med boklig bildning. Om du verkligen läst Goethes Meister (eller Dantes Komedi) skulle du knappast göra det misstaget. Vad händer i dessa verk, vad går huvudpersonerna igenom, vad lär de sig under sina långa resor genom olika erfarenhetsvärldar? Här följer ett litet förslag: läs verkligen de böcker du pratar om. Eller lite mer behändigt för dig kanske: slå upp ordet bildning i uppslagsboken.
Rickard Horst Lewenbrandt | 2005-12-31 kl 15:19 | #bra bra. men, definitionen av "god kultur" slinker ändå undan i din text. vet att det inte är ditt citat men du skriver att du håller med. för entrecote och vackra ting är väl inte riktigt en fullgod definition? visst, det kanske inte var din intention att definiera det, men du är ju ute på den isen så skulle sitta på plats.
givitsvis är detta ovan, skrivna av mig, bullshit, eftersom en sådan definition inte är möjlig annat än som personlig åsikt. (?) och det är det jag vill åt.
tack för detta år, ser fram emot nytt.
lotta | 2005-12-31 kl 15:30 | #Jag kommer osökt att tänka på en musketörsskäggprydd adelsman i ett avsnitt av Modesty Blaise som vill värjfäktas lite gentilt med de han ska döda - han är, passande nog, värd för en terroristkonferens. Nåväl. "Skyll inte mig för er brist på bildning", säger han, varpå han iskallt genomborrar en illa florettviftande infiltratör. Modesty själv är naturligtvis en helt annan kanna med fisk, och adelsmannen får snart nog sina fiskar mycket varma.
Är det törhända en liknande bildning som efterlyses? Jag känner mig något förvirrad och efterlyser klarhet i frågan.
I allt övrigt hänvisas till Bååth.
Exeget | 2005-12-31 kl 16:06 | #Modesty står naturligtvis för den individualistiska, self-made-girl-etiken i kontrast mot det dekadenta europeiska priviliegiesamhället. Men är det inte märkligt att hennes pojkvän alltid kallar henne för "princess"? Har hon alltså egentligen (gulp) furstliga anor…? When will the mystery unfold.
Apropå borgerlighet, en rapport från Tyskland. Förra numret av oklanderligt rätta berlinmagazinet Zitty (http://www.zitty.de/) hette "jetzt bist du der Spießer" (= brackan), och handlade om hur rätt det just nu är att vara borgarbracka, företrädesvis i stadsdelen Prenzlauer Berg. Även Zitty verkade definiera borgerlighet som dumliberalism och mat- och inredningskultur.
Thomas Manns förhållande till borgerligheten har det säkert skrivits avhandlingar om. Han har väl själv försökt uttrycka det. De stora borgerliga författarna, t.ex. Mann, Proust, och Balzac, kännetecknas paradoxalt nog av kritisk distans (det är den borgerlige författarens roll), och samtidigt ett nära nog fullständigt accepterande av borgerlighetens koder, traditioner, och värderingar - då de inser att bortom dessa återstår endast barbariet (det vill säga dagens samhälle).
Pietro | 2006-01-01 kl 10:50 | #Det går inte att svara på herr Lewenbrandts inlägg. Jag förväxlar bildning med bildning. OK. Bra. Böcker räcker inte, man måste också ha någon som förklarar vad som står i böckerna och lär en bordsskick. Bra. Herr L är inte så slug. Han drömmer om en förgången tid där han skulle ha varit bildad. Men nu är han tvungen att lyssna på reklamradio och läsa nöjesguiden. De är inte hans fel. Han har ingen guide. Miljön är dum. Stackars Rickard Horst Lewenbrandt, så många namn och så liten användning för dom.
P | 2006-01-01 kl 16:56 | #Tjena Pucko. Du opererar med ett ytligt, förtingligat bildningsbegrepp. Bildning syftar på en omvandling av hela personligheten genom en rad erfarenheter. Detta är vad som gestaltas i alla de bildningsromaner (Goethes Meister, Manns Bergtagen) som du ju knappast kan ha läst . Det regnar namn i dina inlägg men inte en enda kommentar som visar att du faktiskt läst nånting. Jag upprepar: Det regnar namn i dina inlägg (Goethe, Shakespeare, Dante, Beethoven) men inte en enda jävla kommentar som visar på någon som helst kännedom. Men säg nåt substantiellt för en gång skull!
Hur som: Det du föreslår (slumpvis läsning på det lokala biblioteket) är ett program för allmänbildning, alltså för plugghästar. Jamenvisst, det finns bildning och bildning (bildning och utbildning, bildning och allmänbildning, bildning och boklig bildning) - är det svårt att hålla reda på nyanserna?
Rickard Horst Lewenbrandt | 2006-01-01 kl 21:12 | #Men jösses.
Exeget | 2006-01-01 kl 22:29 | #Att tro att man namedroppar när man nämner sådana allmänt kända personer som Beethoven, Dante etc. är t. ex. att vara obildad. Att avkräva andra, men inte sig själv, "substansiella" inlägg är att vara dum. Att referera fel är att vara slarvig. Jag har bara nämnt en bok här (se ovan) och den har jag läst.
P | 2006-01-02 kl 1:57 | #Till sist: Man behöver inte ha en definition på bildning för att känna igen obildning. Om man är obildad är det ens eget fel.
kom igen malte, visst kunde du bättre än att tillskriva mig en uppfattning ("bara borgare prioriterar själsliga värden") som i själva verket var en beskrivning av självplågarvänsterns ångestfyllda förhållande till yta?
nåja, officiell replik kommer i expressen de närmaste dagarna. nu är det dags för morgonkaffe.
/peter
Peter | 2006-01-02 kl 9:28 | #Lustigt att den som anklagar mig för konservatism själv har den mest konservativa uppfattning av kanon som man kan tänka sig, ett gäng "allmänt kända personer*, det vill säga ett gäng döda vita europeiska män: Shakespeare, Dante, Goethe osv.
Har man nu bara läst de kända gubbarna så är man bildad - ingen vidare föreställning om mognad, erfarenhet, insikt, samhällelig integration, det vill säga allt det som de döda europeiska männen själva förknippade med just bildning. Allt detta i stället avfärdat som "bordsskick".
Men det är ju praktiskt med en avsmalnad, konservativ kanon. Det funkar ju som en checklista. Så vad har du läst förutom Poppers The Open Society? Är du bildad, lille vän? Goethes Meister? Hans Werther? Valfrändskaper? Faust I och Faust II? Tasso eller Ifigenia? Hans Götz? Några dikter? Färgläran? Samtalen med Eckermann? Inte ett skit, skulle jag tro. Och kom nu inte och säg att en sådan övning är meningslös bildningshögfärd. Det är ju ditt eget utarmade bildningsbegrepp.
Rickard Horst Lewenbrandt | 2006-01-02 kl 10:25 | #Törs jag fråga RHL vilken upplaga av Färgläran han använt sig av? Den häftesutgivna, oavslutade svenska översättningen eller den inbundna, avslutade? Eller måhända – ack, himmelska språkkunskaper! – en tysk utgåva? Och hur är färgåtergivningen på planscherna i den upplaga han konsulterat? Kongenial med första utgåvan eller i väsentliga delar annorlunda? Vi vet ju alla och envar hur svårt det är med färgkalibrering i trycksaker! Förändrar i så fall denna föränderliga färgåtergivning kunskapsinhämtningen, eller är den oavhängig av slika teknikaliteter? Kanhända är det Goethes text snarare än dennes planscher och skisser som RHL avser? Och vad innebär det egentligen att, ur ett bildningsperspektiv, ha läst och begrundat Färgläran? Vad blir konsekvenserna av denna inläsning? När vi går djupare än verkförteckningen (Werther, Faust 1, Faust II, Valfrändskaper &c.), vad återstår då?
Exeget | 2006-01-02 kl 10:54 | #Hej Exeget! Ja, frågorna bör ju riktas till P, provinsens egen mini-Harold Bloom, snarare än till mig, inte sant? För det är ju utifrån hans reifierade föreställning om bildning ("läs alla viktiga böcker på bibblan!") som man lätt hamnar i frågesport och bildningstävlan.
"Och vad innebär det egentligen att, ur ett bildningsperspektiv, ha läst och begrundat Färgläran?" Fan vet, det är ju inte jag som ställt upp Bildning = Läsning. På P verkar det ju som att bildningen är uppnådd bara man läst verken (begrundan kan alltså vara överflödigt).
I alla fall: jag menar att bildning rimligtvis måste inbegripa någon idé om vägledning (och påminns då om Söderbergs herrelösa hund). Men en kanon (och en kanon har ju faktiskt även P) förutsätter också vägledning, auktoritet, tradition. Elller vad säger du?
Rickard Horst Lewenbrandt | 2006-01-02 kl 11:19 | #"Men en kanon (och en kanon har ju faktiskt även P) förutsätter också vägledning, auktoritet, tradition. Elller vad säger du?"
Eh, jo. Men det är väl här som det hela blir besvärligt. För vari består vägledningen? Vem eller vilka ska utses till auktoriteterna? Och av vilka skäl? Traditionen – kanonbildningen – är ju inte okomplicerad. Den skapas inte genom en automatiserad och oproblematisk Stig Larssonsk hallstämpel. (Även om det kan tyckas så ibland). "Vägledning" låter fint och mjukt, men är handen som griper tag i oss verkligen välvillig eller fattar den oss om armen med mer styrka än nöden kräver? Och vems är handen?
Exeget | 2006-01-02 kl 11:42 | #Den orörliga rörarens?
Ola K | 2006-01-02 kl 12:12 | #Ursäkta nörderiet, men RHL är ett troll (se länk) och inte värd vare sig tid eller ansträngning. Diskussionen hamnar med hjälp av RHL:S små förskjutningar i någon sorts parallelluniversum och kan trots egentligen kloka inlägg från alltid pålitlige Exeget aldrig leda någonstans. En sökning på Rickard Horst Lewenbrandt ger för övrigt noll träffar på google, varför det förmodligen inte är någons riktiga namn. Pseudonymer och anonymitet är helt okej, men mindre hederligt är att anta ett förefallande personligt namn som ska skymma sikten för den verkliga anonymiteten.
Tycker någon att diskussionen faktiskt är intressant eller givande så fortsätt för all del så länge ni vill. Själv känner jag att det här snömoset inte kan avslutas snabbt nog, så att tiden istället kan läggas på de diskussioner eller småprat som är vad som får mig att läsa vartenda ord som skrivs på Errata.
Johan | 2006-01-02 kl 12:25 | #Här, i diskussionen om kanonbildningens principer, blev det plötsligt intressant. Döljer verkligen all auktoritet förtryck?
Rickard Horst Lewenbrandt | 2006-01-02 kl 12:26 | #Oj, här finns ganska mycket som jag inte hunnit svara på de senaste dagarna. P:s och Lewenbrandts vendetta tänker jag inte ge mig in i, halvbildad som jag är.
Annina: Vi väntar med spänning, ja, och hoppas att recensionerna blir fler denna gång.
Christer Enander: Tack. Det är inte så att jag direkt insisterar på att bli kallad elitist…
Lotta: Det är tämligen svårt att inte hålla med om påståenden som att "en välmarmorerad entrecote är godare än fabrikspackat avfall". Och om värdeomdömen om mat är meningsfulla, varför skulle då inte värdeomdömen om exempelvis litteratur kunna vara det? Därmed naturligtvis inte sagt att kulturella värden är eller bör vara entydiga och lätta att komma överens om.
Peter: Tillskriver? Har du inte läst din egen artikel? Där står ordagrant att: "Bara borgare prioriterar själsliga värden." Och beträffande vänsterns eventuella självplågande så tror jag inte att det har med en ekonomisk teori om ett nollsummespel att göra, utan att det är en form av rousseauianism, så tillvida att man prioriterar det "naturliga", och att estetiska kvaliteter då räknas som kultur, inte natur.
Malte | 2006-01-02 kl 12:36 | #Läste din artikel (Malte) med inre Genugtuung. Och även jag har undrat över varför capuccino plötsligt får bära en så tung last som att bli till en signal för den ny(självpåtagna) borgerligheten. Ska det signaliseras, varför skriver man inte latte? Är inte det den nuvarande innekaffedrycken? Bortsett från det, det är ju artiklarna, alltså den egentliga substansen det kommer an på. Programförklaringar är roliga och man gör dem gärna när man sitter och dricker vin (alternativt capuccino) och spånar. Vi får se vad Neo faktiskt kommer att skriva. Efetr att ha googlat redaktionen kände jag inte särskilt mycket tillförsikt. Bortsett från Torbjörn verkar de flesta vara den där typen av missionärsivrare som inte ser och funderar utan tycker och ideologiserar.
Icke desto mindre, vad som föreföll mig skurrilt - och här hoppas jag att den här Peter kommer tillbaka och förklarar - var följande ungefärliga citat (står tyvärr inte på nätet längre): Vi vill inte beskriva världen utan förändra den. Det är ju ett nästan direkt Marxcitat. Är det menat att vara det eller är det ett olycksfall i arbetet?
Agnes | 2006-01-02 kl 12:58 | #Stavade fel till cappuccino. Bitte um Vergebung.
Agnes | 2006-01-02 kl 12:59 | #Malte: Visst, så står det. Men bara den ordblinde bortser från att formuleringen är en beskrivning av den det hjärnspöke Cathy Lloyd fajtades med efter att ha begått synden att köpa en ärtgrön soffa. Men jag kan formulera om meningen här och nu:
"I Cathy Lloyds värld är det bara borgare som prioriterar själsliga värden. Underklassen, eller kanske snarare de som säger sig solidarisera med denna (dvs Cathy själv), ska bara ha råd med funktion."
Det är alltså snarare din än min världsbild som beskrivs.
Peter | 2006-01-02 kl 13:15 | #agnes: nej, det var inte ett medvetet marx-citat, men om det nu råkar vara ett sådant, så funkar det lika fint ändå. så postmoderna är vi.
Peter | 2006-01-02 kl 13:17 | #Peter: Aha. Det var inte helt klart att det var det som avsågs. Å andra sidan så skriver du några stycken senare: "Att vara borgerlig är att eftersträva livskvalitet." Vilket ju bara är en omformulering av samma sak. Din och Cathy Lloyds världsbilder förefaller mig alltså tämligen identiska, förutom att du identifierar dig med den borgerliga sidan av den världsbilden. (Vad min världsbild har med saken att göra förstår jag däremot inte.)
Malte | 2006-01-02 kl 13:25 | #Som jag uppfattade artikeln så handlar den just om att Cathy Lloyds världsbild stämmer, och att Cathy Lloyd inte borde ha dåligt samvete. Att exemplet Cathy Lloyd skulle illustrera just Peters syn på borgerligheten men sedd från "andra sidan". Se till exempel slutklämmen: "Det gäller bara att våga komma ut, som Cathy Lloyd. Jag är borgerlig, jag är inte rädd." Alltså förstår jag fortvarande inte varför Peter känner sig felciterad.
Johan | 2006-01-02 kl 13:41 | #Det exakta citatet lyder:
"Die Philosophen haben die Welt nur verschieden interpretiert; es kömmt drauf an, sie zu verändern."
Ur Thesen über Feuerbach, Karl Marx, 1845
Not: kömmt är konjunktiv.
Agnes | 2006-01-02 kl 13:52 | #Johan: Nänä, inte felciterad. Men stora delar av Maltes text bygger ju på att jag anser att underklassen är simpel. Vilket jag inte gör, för klass har föga med saken att göra. Det är den som har ångest för yta/livskvalitet/njutning som jag polemiserar med, ingen annan.
Malte: Visst, min och Cathys världsbild är ungefär densamma, efter att hon gjort sig av med sin ängslan och falska solidaritet.
Peter | 2006-01-02 kl 14:39 | #Ja, jag har en kanon. Ja, jag är konservativ. Men det är RHL som skyr begrundan; han vill ha vägledning. Alltså någon som förklarar för honom vad som står i böckerna. RHL:s första påstående var ju att man inte längre kan beslå någon med obildning utan att göra sig löjlig. Miljön är fel och dum. Mina exempel (Beethoven etc.) skulle då tjäna två syften: 1. Alla har hört talas om dessa. 2. Vet man ingenting om dem så är man obildad. Är man obildad så är man antingen lat, eller ointresserad. Det är OK att vara ointresserad men inte att, som RHL, skylla ifrån sig. Huruvida bordsskick, dueller, blomsterspråk etc. skall räknas till bildningen eller inte intresserar mig inte. Man är obildad om man blandar ihop Rafael med Michelangelo. Eller Picasso med Kandinsky. Man är obildad om man inte kan läsa partitur. Etc, etc.
P | 2006-01-02 kl 15:46 | #Men allt detta är förstås bara hypotetiskt. Eftersom jag inte är huvudperson i en artonhundratalsroman så har jag ju ingen verklig chans att komma bildningens mysterium på spåren.
Man är vanvettigt obildad om man närapå citerar Marx utan att veta om det. I en ideologiskt driven tidskrift.
P | 2006-01-02 kl 15:53 | #RHL: "Här, i diskussionen om kanonbildningens principer, blev det plötsligt intressant. Döljer verkligen all auktoritet förtryck?"
Jag tycker också att det är intressant. I själva verket är det mycket en fråga om ord, dvs om ords känsloladdningar. En god vän till mig gjorde sig för ett tag sedan omöjlig i en diskussion genom att hävda att förtryck är bra, att kyrkans och statens förtryck av människor genom tiderna är något gott som förhindrat mycket lidande. I själva verket var det väl Hobbes auktoritetssyn som låg bakom hans argument. Det intressanta tyckte jag var det sätt på vilket han använde ordet "förtryck" - han förökte så att säga förekomma dess makt som potentiell diskussionsdödare - alla tycker att förtryck är dåligt, causa finita, diskussionen över.
Auktoritet kan vara bra när det rör sig om just auktoritet, och inte rå makt. För att återgå till musernas nejder: det är oftast mycket svårt att desavouera verklig intellektuell auktoritet med satir eller ironi. Det blir helt enkelt inte roligt.
Jag är återigen långt vid sidan av saken, ville dock uppmuntra denna frågeställning sine ira et studio facta (se där, även jag är bildad).
Pietro | 2006-01-02 kl 17:23 | #Nej, auktoritet är inte förtryck. Men auktoriterna är ju heller inte direkt ense om väldigt mycket. Därför bör man tänka själv, i stället för att välja någon av dem som vägvisare. RHL verkar ha fått för sig att jag förespråkar läsning som den enda vägen till bildning. Han blandar ihop beläsenhet med bildning, och påminner om en dum människa jag en gång hade oturen att träffa på en fest. Denna person blev arg på mina anspråk (eller nåt) och utropade till sist, i ren desperation: "Räkna upp alla böcker du läst, då!" Vad jag menade var väl snarare att den väg till bildning som RHL, berövad lyckan att vara ihopdiktad av Goethe, tittar sig omkring förgäves efter, faktiskt kan hittas på ett bibliotek. Man kan lära sig att lära sig saker. T. ex. att spela ett instrument, navigera till sjöss, skriva en sonett etc. Bibiliotek är fantastiska på det sättet; där finns mer än Goethe.
P | 2006-01-02 kl 18:00 | #P.S. Du vet inte vad reifiera betyder.
P | 2006-01-02 kl 19:35 | #Jag inte bara har en kanon … jag ÄR kanon. Eller var i förrgår i alla fall.
För att lite halvt god dag yxskaft kommentera ett tidigare inlägg som känns så jävla 2005: Jag tror inte att man vet vad Modesty Blaise har för ursprung, om det är patriciskt eller plebeijiskt, morlockiskt eller eloiskt … Däremot satt hon i flyktingläger som barn, vilket i sig skänker en viss cred.
(Glädjande att debatten ett ögonblick övergick till att handla om Modesty Blaise så att jag fick känna mig en smula mera bildad. För jag har — för att gripa ett exempel ur luften — inte den blekaste aning om vad reifiera är. )
För att övergå från det milt ovidkommande till det totalt irrelevanta: När jag googlade för att kolla upp morlockerna nyss upptäckte jag en legendarisk tysk fotbollsspelare som hette Max Morlock. Vilket i sig känns som om det har någon slags dunkel signifikans. Frågan är bara: Bejakade han skinnsoffan inom sig?
David Nessle | 2006-01-02 kl 20:42 | #För att återgå till musernas nejder: det är oftast mycket svårt att desavouera verklig intellektuell auktoritet med satir eller ironi. Det blir helt enkelt inte roligt.
Hm. Fint formulerad tes. Försiktigtvis och lite svepande prövar jag den. Tacitus. Nietzsche. Kapuscinski. Nej. Det går faktiskt inte. Pietro har rätt.
Sui memores alios fecere merendo.
Åt andra hållet? Ta till exempel Zizek. (I konsekvensens namn borde Iran ha rätt till kärnvapen etc.) Och därmed var saken klar. Tesen bekräftad.
Nåja. Tills vidare i alla fall. (Har inte hunnit igenom riktigt alla gubbarna än.)
Ola K | 2006-01-02 kl 20:43 | #P: Den språkliga differentieringen har kommit bra mycket längre än att "att vara obildad" och "att besitta bildning" skulle utgöra varandras renodlade motsatser. Det är helt riktigt att man i en viss kontext kan anses obildad om man blandar ihop Picasso och Kandinsky, och att man, i motsats härtill, anses bildad om man icke blanda ihop dem två. Men det förefaller mig som att den egentliga diskussionen handlar om en djupare form av bildning, annat än den ytans bildadhet som du här refererar till. Som skillnaden mellan att bygga ett hus och att städa det.
RHL: att denna djupare form av bildning till yttermera visso skulle vara kanonberoende motsätter jag mig helt och fullt, även om bildning lättare låter sig identifieras om den knyter an till gemensamt gods. Detta gemensamma behöver i sin tur inte underordna sig en allmänrådande kanon. Denna ytligare form av "bildadhet", sedd som förmåga att med viss begrundan kunna knyta an till gemesamt gods, skulle kanske kunna ses som en delmängd av en djupare form av bildning? Ety man behöver kunna kommunicera sin bildning.
Men bildning vill jag hävda, inbegriper ett kritiskt förhållningssätt till det gods, vad det vara månde, varpå bildningsprocessen livnärt sig, ja till och med mot sig självt. Detta inbegripet ett sunt ifrågasättande av befintliga kanons, gemensamt gods och likaså urskiljandet av alternativa ordningssammanhang beroende på perspektiv och kontext.
Exeget: Ditt resonemang ligger farligt nära "ändamålet helgar medlen", dvs var och en blir salig på sin väg till bildning. Enligt ett sådant sätt att se skulle bildning vara ställd utanför moraliska sammanhang. Kan man tänka sig detta? Inte så att jag vill göra det naiva antagandet att bildning i de termer vi här talar om per definition skulle vara något "gott", men …
Karl Knedel Knödelhaupt | 2006-01-02 kl 20:48 | #Nej, ack nej, min moral är absolut. Jag dricker kaffe med mjölk på morgonen, och darjeeling framåt kvällningen; jag har sett en latte på bild en gång men kommer inte riktigt ihåg hur skummet såg ut. Jag har lite Goethe i bokhyllan, men mest på svenska förstås. Jag koketterar inte med att jag bara kommit ett band in i Proust – det sårar min fåfänga något - däremot är jag riktigt vidunderlig på Sayers Wimsey; det man förlorar på gungorna tar man således igen på spökhuset. Jag har väldigt svårt att förknippa läsning av Goethe med vare sig vänster- eller högeråsikter och tycker väl inte direkt att det är en brännande fråga heller. Det där med bildning verkar svårt, men det har kanske något att göra med utbildning? Orden påminner i alla fall om varandra. Dante har jag alltid varit lite svag för, men jag har svårt att se mina egna läserfarenheter i ljuset av pilgrimens vandringar genom efterlivets olika dimensioner, metaforiskt eller annorledes. Jag har, kort sagt, något svårt att förstå vad det är vi diskuterar. Men ibland blir ju fikapausernas diskussioner något animerade och stimmiga förstås.
Här tänkte jag skriva något om Neo, men eftersom det lär leda till tjugotalet hårdföra inlägg från försvaret så undviker jag det.
Exeget | 2006-01-02 kl 21:16 | #Det som uppfattas som bildning i en krets kan nära nog uppfattas som en beteendestörning i ett annat sammanhang — till exempel att prata flytande klingonska. I stället för orden "Snille" och "Smak" föresvävar orden "Störd" och "Nörd" åtskilliga av åhörarna.
Jag går tillexempel inte runt och fnyser föraktfullt över de av mina medmänniskor som inte kan se skillnad på olika klassiska stålmannentecknare. "Vad menar du? Curt Swan? Är du galen? Det ser ju varenda människa att det är Wayne Boring — notera den fetare svärtan i konturlinjerna, Stålmannens kissnödiga spretande med ena benet när han startar och landar — för att inte tala om den ovanligt pinnsmala och ljushyllta Lois Lane han tecknar." Etc. Etc. Hölle jag på på det viset skulle jag ganska raskt göra mig omöjlig i möblerade sällskap (vare sig det förekom orgiastiskt njutningsfulla skinnsoffor i dem eller inte).
Därmed — naturligtvis — inte sagt att jag jämför Curt Swan med Goethe. Jag menar bara att kanon inte är oavhängig av kulturell kontext. Om man skickar in någon på en seriekongress beväpnad med en aldrig så grovkalibrig bildningskanon så skulle han mötas av oförstående miner och milt missnöje om han kom dragande med den mitt i en debatt som handlar om Jack Kirbys kvaliteter jämförda med Johnny Romitas (Ja, jag vet att jag namedroppar hejdlöst utan att exemplifiera, så på förekommen anledning vill jag försäkra herr Leverwurst och andra om att jag faktiskt har läst både Fantastiska Fyran och Spindelmannen. Många gånger hela nummer från pärm till pärm).
Och detta gäller ändå bara vår västerländska kultursfär — ännu mer elastiskt blir bildningsbegreppet så snart man börjar lukta på andra kulturer och inser att man bokstavligt talat inte förstår någonting. Efter år av studier börjar saker kanske så smått falla på plats, men ingen förtrogenhet med västerländsk kanon hjälper en att ta till sig Ramayana eller för den delen en vanlig hindifilm.
David Nessle | 2006-01-02 kl 21:27 | #"P: Den språkliga differentieringen har kommit bra mycket längre än att "att vara obildad" och "att besitta bildning" skulle utgöra varandras renodlade motsatser."
Ja, och med risk för låta tjatig: Jag har inte ens börjat närma mig en definition av vad bildning är för något. Frågan förefaller mig fåfäng. Dessutom tycker jag illa om definitioner. Jag har talat om obildning. Man behöver inte veta vad en qumquat är för något för att veta att det inte är en fickradio. Alltså tycker jag, till skillnad från herr Lewenbrandt, att man kan beskylla människor för obildning utan att göra sig löjlig. Jag tycker att det är herr Lewenbrandts drömmerier som är löjliga.
Och Daniel Nessle: Man är inte obildad bara för att man inte vet vad reifiera betyder. Man är obildad om man använder ordet fel.
Och eftersom Exeget uppenbarligen inte är obildad så borde han/hon veta något om hur han/hon blev som han/hon blev. Och varför han/hon inte behövde en vägvisare.
P | 2006-01-02 kl 21:39 | #P.S. Snälla Exeget skriv något om Neo och strunta i kommentarerna om de är dumma.
Jag menar förstås om man kommer dragande med en aldrig så grovkalibrig KLASSISK bildningskanon på en seriekongress — är Tjocka Berta så grov att kanonen även inbegriper djup förtrogenhet med seriekultur ( vad som i vissa kretsar skulle kallas en "skrotladdning") går det förstås bra att göra sig gällande.
Medan jag håller på och förtydligar: Jag förespråkar inte total värdenihilism; jag anser inte att man kan säga "Britney Spears är precis lika bra som Gilgamesheposet" och sedan följa upp med "Flickus flackus fluckus! Bevisa att hon inte är det!" Däremot kan det vara på sin plats med en viss ödmjukhet och flexibilitet när man diskuterar själva — host — bildningsbegreppet.
David Nessle | 2006-01-02 kl 21:45 | #P: Jag grips av en oemotståndlig, megaloman lust att säga att man är obildad om man inte vet vad jag heter.
Men det gör jag förstås inte.
David Nessle | 2006-01-02 kl 21:46 | #Jag ber om ursäkt. Det är oförlåtligt. Jag är fortfarande bakis.
P | 2006-01-02 kl 22:00 | #David, vad exakt menar du med "bildningskanon"? Det låter i mina öron som en ohelig allians, i den mening som kanonbegreppet används idag. Men om du menar att det ur varje form av bildning skulle kunna extraheras någon form av unik "kanon", så … eh … host.
Karl Knedel Knödelhaupt | 2006-01-02 kl 22:44 | #Öh … jag tror metaforraseriet och den mustiga, lustiga göteborgsluften sprang iväg med betydelsen en smula. Jag slutade helt tänka på kanon och omflöts till sist uteslutande av visioner av ett slags andlighetens Kruppwerke … Dessutom skrev jag alltsammans — som min olyckliga vana är — en smula fortare än jag tänkte.
David Nessle | 2006-01-02 kl 22:55 | #Jag har överhuvudtaget märkt att jag har en benägenhet att trycka på sänd-knappen innan faktafelets friska rodnad går i korrekthetens kranka blekhet över.
David Nessle | 2006-01-02 kl 23:04 | #Liksom jag.
P | 2006-01-02 kl 23:07 | #Så här skriver Johannes Ewald (1743–1781) i företalet till "Levned och meninger":
"Man födes till poet, heter det. Inom parentes må tilläggas, att jag skriver detta företal endast för dem av mina läsare, som göra mig den äran att kalla mig så. Själv tror jag, att jag är det, och jag föraktar allt för mycket den falska blygsamheten för att icke våga säga: je suis aussi peintre, bara därför att Montesquieu en gång sagt detsamma. Men om jag är född präst, eller om någon födes därtill, det vet jag ej. Säkert är jag det ej i den meningen, som Ovidius ger detta ord. Hans quod tentabam scribere, versus erat tyckes passa bättre på versmåttet och rytmen, än på innehållet. Och allt detta inom diktkonsten, rimmet och annat välljud, har uppriktigt sagt alltid kostat mig så mycket huvudbry, så många sönderbitna pennor, att jag någonsin skulle kunna tro mig vara född versmakare. Vad det inre av poesien beträffar spårar jag, när jag tänker tillbaka på mitt liv, mycket tidigt hos mig en levande inbillning och ett övermåttan känsligt hjärta. Men av det som kanske ännu mer är karakteristiskt för en blivande diktare, hörde jag så vitt jag nu kan erinra mig från min barndom, aldrig talas om någon stor, ädel eller ovanlig bedrift, utan att jag kände både lust och tilltro till egna krafter att utföra något liknande. Den jämna, dammiga allfarvägen hade aldrig någon lockelse för mig. Tryggheten, bekvämligheten där hade intet som satte fantasien i rörelse, intet som kunde vara en tröst för hjärtat, för saknaden av de känslor, som blott oväntade händelser, svårigheter och faror kunna uppväcka. Själva ändamålet, den vanliga lyckan, fick man utmåla för mig så mycket som helst, jag kände litet eller intet för detta, antingen därför, att det ännu var för långt borta, eller därför att man icke förmådde skildra det nog behagligt, eller kanske därför, att jag helst ville skildra och välja min lycksalighet själv. Emellertid gick jag med i karavanen, därför att jag måste och så länge jag måste. Men när jag understundom såg åt sidorna och blev varse en eller annan enkel pilgrim, som vandrade sin stig ensam för sig själv, då väckte han hela min uppmärksamhet, då trängtade mitt hjärta efter den steniga, slingrande, av snår och buskar igenväxta vägen, och jag kände en försmak av den himmelska salighet, som den alltid tycktes mig leda till. Jag skall försöka vara tydligare. Jag har sagt, att det stora, det ädla, ja t. o. m. det ovanliga, alltid, så långt jag kan minnas tillbaka, hade en oemotståndlig makt över mitt hjärta. Nu är enligt min mening var handling, var bedrift, var tilldragelse som förtjänar kallas stor eller ädel, på grund av sin natur också ovanlig. Väl kan man finna sådana på den vanliga bana som jag kallar livets allfarväg. Det gives resultat, uppnådda genom outtröttlig flit, av långt i förväg uppgjorda planer, av en djup, oavbruten, långvarig klokhet, vilka man väl icke kan neka att kalla stora, och dock kunna de icke i egentlig mening kallas ovanliga, då det står i mångas makt att frambringa dem. Men just av denna orsak, därför att man länge och ofta har dem för ögonen, därför att man med tämlig visshet kan förutse, att de skola inträffa och tydligt kan bevisa varför de måste det, just därför kunna de icke synas oss så stora, som de verkligen äro, och aldrig röra oss så starkt, som det sällsynta, det oväntade, det vi ej kunna avlägga räkenskap för. Jag har sett många stora och lärda folianter, många stora och välgörande stiftelser och många stora olyckor, utan att tänka eller känna det minsta, därför att allt detta, av nyssnämnda orsaker, icke kunde väcka min beundran och jag redan på förhand kände eller trodde mig känna till, dem. När jag däremot antingen själv slet mig lös från allfarvägen eller blott skymtade den älskade stigen, när en tilldragelse, en handling eller en situation som mötte mig var oväntad – ja, var den dessutom stor och ädel, då smälte min själ i tårar på grund av en makt, mer oemotståndlig än smärtan och bedrövelsen; och var den ond, farlig, avskyvärd, fyllde den mitt bröst med en salig rysning, med en ilande känsla av avsky, som jag mer än en gång varit frestad att önska mig tillbaka." (övers. Hjalmar Lundgren)
Exeget | 2006-01-03 kl 9:49 | #Exeget: Min bugning för din överflödande generosistet ur de litterära kamrarna, att belysa spörsmålen beträffande såväl bildning som kanon! En liten pärla.
Men för att följa Ewald i spåret, och försöka vara tydligare: Visst, Ewald sätter upp originalitetstanken, det Stora och det Ovanliga, i relief till de lärda folianternas Allfarväg. Men vad händer under det paradigm där de lärda folianternas Allfarväg kommit att formuleras utifrån denna originalitetstanke?
Karl Knedel Knödelhaupt | 2006-01-03 kl 12:30 | #Exeget: Eh, host. Du noble omdömesgille person av endera kön, med fotfäste i 1700-tal men som samtidigt förefaller vara en i vissa mått romantisk natur … Vad av det Ewald säger skulle du vilja formulera med vilka egna ord?
Karl Knedel Knödelhaupt | 2006-01-03 kl 12:46 | #P: "Huruvida bordsskick, dueller, blomsterspråk etc. skall räknas till bildningen eller inte intresserar mig inte." Hå hå hå. Så man avslöjar sig.
Om du inte anser det intressant att fundera över etikett, konfliktlösnings-metoder och symbolisk kommunikation, och dettas relation till bildning …
Att rapa upp företeelser som historisk rekvisita eller "klicheer" är ytterst obildat. Du borde reflektera mindre inskränkt, och fundera över hur du funderar, resonera runt hur du resonerar - en god komponent på vägen till bildning.
Olga | 2006-01-03 kl 13:16 | #Skulle det inte handla om borgerlighet och livskvalitet här??? Nåväl …
Såja, såja, alla asketer très chic som avfärdar livskvalitetens begreppsliggjorda fenomen som vore det en produkt i Benjamins parisiska fönsterpassager, att nostalgiskt begapa eller visionärt betutta sig i men i slutändan oåtkomligt för den sorgsne flanören! Vad vet ni, poserande asketer, om mörkret i borgerlighetens bås? Très amusant, très amusant!
Ior | 2006-01-03 kl 14:28 | #Jag noterar att varken litoteser eller hyperboler är särskilt framgångsrika grepp på den här bloggen. Alla tycks sätta en ära i att läsa så bokstavligt som möjligt. Utom, naturligtvis, den kloka exegeten.
P | 2006-01-03 kl 15:09 | #Dessutom verkar det vara optimistiskt i överkant att förutsätta elementära kunskaper i satslogik. Återigen: Jag har inte sagt att jag är bildad, liksom jag inte har försökt definiera vad bildning är. Däremot obildning, vilken intresserar mig mer och mer allteftersom det breder ut sig på kultursidorna.
Diskussionen om ledsagare intresserar mig också, eftersom jag är motståndare till sådana. Av uppenbara skäl.
Den, inte det.
P | 2006-01-03 kl 15:14 | #P: Vad betyder reifiera? Kommer du med en bra definition lovar jag att undvika fel igen.
När jag läser igenom inläggen ovan slår det mig att jag verkligen företräder den ståndpunkt som P tycker är så fånig, nämligen att det egentligen bara är en handfull huvudpersoner i skrymmande bildningsromaner från svunna sekel som kan sägas vara bildade.
(Alltså stämmer P:s invändning: "Bildning som RHL, berövad lyckan att vara ihopdiktad av Goethe, tittar sig omkring förgäves efter, kan hittas på ett bibliotek."
Ja, bildning finns på biblioteket, vilket P ju också hävdat hela tiden, det vill säga i den mån biblioteken inte rensat ut romaner som Heinrich von Ofterdingen. Med det menar jag för övrigt inte att alla helst borde vara huvudpersoner i de där bildningsromaner, inte alls.
Till slut: till vad behöver vi begreppet idag? Är det någon som känner att det är helt oumbärligt? Det känns ungefär som om man ställdes inför ett gammalt verktyg i ett sådant där TV-program om antikviteter och får frågan vad det en gång användes till. "Ja, det här är alltså en så kallad harvtacka, med vilken man gjorde plättar av fryst gröt." Jaha, jasså, OK.
Det känns också som om man/jag/vi hamnat på fel spår på grund av Peter Wennblad. Hans grej är ju totalt ointressant. Så mycket kvickt folk som skriver inlägg här, så genuint oinspirerande ämnen. Nu vill jag veta vad reifiera betyder, så att jag lärt mig nåt.
Rickard Troll Leverwurst | 2006-01-03 kl 16:27 | #RHL
Om du vill veta vad reifiera betyder så lyd mitt första råd: Gå till bibiloteket.
P | 2006-01-03 kl 17:09 | #Eller:
Reifiera: 1. Ett begrepp inom epistemologin, som i den nutida filosofin, genom bl. a. Quine, blivit föremål för mycken debatt. Innebörden kan sägas vara, mycket rudimentärt, "att identifiera som ting." 2. Ett skällsord som används ungefär i betydelsen "att behandla en idé som ett ting" (jag tror att det var den här användningen du, litet klumpigt, försökte dig på - men vad du skrev var ju att jag felaktigt identifierade "bildning" med en aktivitet, nämligen läsning, och en aktivitet är inte ett ting.)
P.S. Om du skall citera mig, så citera rätt. Det som står mellan citionstecknen skall vara identiskt med det som citeras. Det är en regel som alla bildade människor känner till.
P | 2006-01-03 kl 17:12 | #Ja, jag förstod att du skulle upprepa rådet, men det är ju vänligt att bespara mig mödan att ta mig till biblioteket idag.
Ja, så menade jag nog. Och vill man vara hyperkorrekt så var det väl felaktigt. Men mest ville jag bara ha en synonym till "utarmad" eftersom jag använt det på annat håll.
Om någon är slarvig, dåligt informerad eller gör sig skyldig till en motsägelse i en artikel kan man påpeka det. Men att säga att någon är "obildad", det känns bara överdrivet. Den här diskussionen har övertygat mig om att sluta bry mig om begreppet bildning: jag har faktiskt ingen riktig användning för det, men det har jag ju redan sagt.
Rickard Troll Leverwurst | 2006-01-03 kl 17:23 | #"Om någon är slarvig, dåligt informerad eller gör sig skyldig till en motsägelse i en artikel kan man påpeka det. Men att säga att någon är "obildad", det känns bara överdrivet. "
P | 2006-01-03 kl 17:35 | #Jag håller med. Något som jag försökt antyda i mina inlägg är ju att det är när man gör fel på ett sätt som inte står i överrenstämmelse med anspråken - det är då "obildad" kommer till sin rätt. Nuförtiden är det ju inte alls ovanligt att kultursidorna publicerar artiklar av skribenter som uppenbart inte har en aning av vad de pratar om. Ett bra exempel är Åsa Beckman. Eller Per Svensson. De är obildade, inte bara slarviga. De har inte på kultursidorna att göra.
Överensstämmelse. Jag måste sluta vara så slarvig.
P | 2006-01-03 kl 17:36 | #"Nuförtiden är det ju inte alls ovanligt att kultursidorna publicerar artiklar av skribenter som uppenbart inte har en aning av vad de pratar om."
Rickard Troll Leverwurst | 2006-01-03 kl 18:51 | #Jaha, det var ju tråkigt att det ska vara så, men då kan du väl säga det då, alltså att de inte har en "aning av vad de pratar om". Jag förstår liksom inte vad man vinner på att kalla någon obildad i det här fallet. Låter det bättre? Är det mer förolämpande?
Nja, det passar bättre. Ingen skulle komma på tanken att kalla t. ex. Christer Boustedt obildad. Eller Bruce Springsteen. Det vore obegripligt. Ingen skulle heller komma på tanken att kalla Exeget obildad, eller Malte, eftersom det vore uppenbart fel. Men nog tycker jag att Per Svensson, med sina grötmyndiga, faktafelspäckade, katakresöverlastade och fördumsfulla "krönikor" om t. ex. Turkiet och Den Västerländska Demokratin gör anspråk på just "bildning". Liksom Åsa Beckman när hon missförstår de böcker hon läser. De tar väldigt stora ord i munnen utan att veta vad de betyder. De hänvisar till tänkare de uppenbarligen inte har förstått. Därför passar "obildad" bättre än t. ex. "kognitivt utmanad" eller rätt och slätt "dum i huvudet".
P | 2006-01-03 kl 19:01 | #Tack Malte! Fin text i Expressen!
Elias | 2006-01-03 kl 19:20 | #Är inte katakresöverlastade en tautologi?
O | 2006-01-03 kl 19:58 | #Jag menade att de verkligen är katakresÖVERLASTADE. Det var en klumpig förolämpning. En katakres kan jag fördra, särskilt i Expressen, men blir de för många kantrar den överlastade texten ned i obegriplighetens djup.
P | 2006-01-03 kl 20:03 | #Och, nej, det är inte en tautologi.
P | 2006-01-03 kl 20:05 | #Jo.
O | 2006-01-03 kl 20:07 | #Nej. En katakres behöver inte vara just överlastad, det räcker med att den blandar saker som inte går ihop. Och en text kan väl vara just överlastad med katakreser, liksom med korrfel. Om man är generös. Men det var dåligt skrivet, det erkänner jag.
P | 2006-01-03 kl 20:20 | #En text kan alltså tänkas vara lite lagom lastad med katakreser? Du skulle kört med enbart lastade eller vad som helst som inte (i likhet med katakres) har en inneboende negativ laddning. I katakresöverlastade har du en onödig typ av upprepning, dvs en typ av dubbla negationer, dvs en tautologi. (Du skulle lika gärna kunnat skriva felöverlastade.)
O | 2006-01-03 kl 21:08 | #"En text kan alltså tänkas vara lite lagom lastad med katakreser?" Ja, som jag skrev, om man är generös, vilket man måste vara när man läser expressen. Annars blir man galen. Jag KUNDE lika gärna ha skrivit felöverlastade. Eller alldeles för överlastade. Det var, som jag sa, ett klumpigt försök att skämta. Och, som jag sa, det var inte bra. Du vet, brott mot god stil, som t. ex. dubbla negativer (inte negationer) kan ibland vara skämtsamt menade. Eller som "han grävde med kraft och spade". Det är ett skämt.
Dessutom är det faktiskt inte en riktig tautologi. En katakres blandar, men är inte nödvändigtvis överlastad. Fel saker, inte många saker. En riktig tautologi vore "sammanblandande katakreser".
P | 2006-01-03 kl 21:22 | #Plus att man väl kan "överlasta" med katakreser, lika gärna som man kan "blanda ihop" katakreser. Det är ju en beskrivning av den andra ordningen.
P | 2006-01-03 kl 21:24 | #Borde inte någon halv- eller helbildad person nämna Bourdieu snart?
Söderberg | 2006-01-03 kl 22:07 | #Många inlägg har handlat om bildning. Varför inte slå upp ordet och se var man hamnar.
"The concept of BILDUNG (“formation”), linked to Humanität as harmonious development of individuality, was central to Goethe's work. His protagonist, Wilhelm Meister (in Wilhelm Meisters Lehrjahre, 1795-96), progresses through a series of metamorphoses of role and character, eventually abandoning ill-conceived plans for a career in the theatre. Gradually in the course of the novel and its much later continuation, Wilhelm Meisters Wanderjahre (1821–29; Wilhelm Meister's Years of Travel), the notion of a significant destiny toward which the hero develops—inward compulsion finding direction through experience, the ego-driven goal of formation of the inner kernel of selfhood—gives way to a more modest ideal of restraint and self-control achieved through adapting to wise and authoritative models outside the self. Wilhelm ends his development modestly by becoming an ordinary medic. In spite of the hero's incomplete and modest Bildung, Wilhelm Meisters Lehrjahre became a model for the German novel of education until the 20th century."
Intressant text ur Encyclopedia Britannica.
"the inner kernel of selfhood" slutade vi väl tro på redan på 1980-talet. Om man någonsin trott på denna vackra illusion. Någon själ torde ingen deltagare på denna lista besitta - annat än som en metafor för den "andlighet" man antas utveckla genom att citera ord som "själsligt vacker". Kärnor finns i kärnhus. Vi äro väl inga äpplen. Så det är väl följdriktigt att Wilhelm Meister överger denna metafysiska strävan ("ends his development modestly") och inriktar sig på det konkreta - läkarvetenskapen.
"adapting to wise and authoritative models outside the self" - det låter osjälvständigt och slaviskt underkastat - bildningsprocessen skall väl inte producera osjälvständiga eftersägare? Det är visserligen vad som oftast inträffar. Bildade människor älskar att slå varandra i huvudet med ordagranna citat, slaviskt inlärda upprepningar och ett envist fasthållande vid auktoritativa uppfattningar. Ingen fantasi och flykt i tanken. Det skulle kunna blotta en viss obildning. Fi donc! Bildning som underkastelse??
Jag misstänker att bildning är ett djupt borgerligt begrepp, som betonar (och därmed skapar) individen och individens förmåga såsom särskild från kollektivets. Även om ingen individ kan existera utan andra människor att relatera till kommer alltid den borgerliga människan att expropriera andras tankar, göra dem till sina och hävda sin egen, individualistiska exklusivitet. Det ingår i den borgerliga synen på äganderätten. (Den som stjäl bäst (går med störst vinst) får mest cred.)
I vår senkapitalistiska värld har Bildung (liksom borgerliga identiteter) blivit en handelsvara som alla andra på en massmedial massmarknad - därav upprördheten på denna lista, som vill värna om individen och det individuella inte bara som borgerlig kvarleva utan som realitet.
Ett fåfängt försök.
PoMoQueer | 2006-01-04 kl 5:15 | #Oho … är det i Wilhelm Meisters Wanderjahre som Faust plötsligt utbrister "Så detta var alltså självets kärna" … Jag känner mig mera bildad för varje sekund som går här på Errata. En hård nugget av självinsikt håller på att ta form i min abdomen … eller också är det något annat som är fel …
Vi kanske inte är äpplen, som PoMoQueer så riktigt påpekar, men det är märkligt hur ofta man drar metaforiska paralleller mellan äpplen och människor — äpplet faller inte långt från trädet, en usel individ är "A bad apple" som skämmer hela tunnan — man kan vara "Rotten to the core" eller kärnfrisk — etc.
Själva bildningsbegreppet kläs också gärna i äppeltermer. Vissa frestare, som omväxlande uppträder i fårakläder, pudelkostym och ormskinn får oss att äta en astrakan som gör oss klyftigare — för att nu dra in apelsiner i det hela — men inte lyckligare …
Vart jag ville komma med detta högintressanta stycke, makalöst överlastat och nedtyngt av lilla katekresen vete själve pudeln (som jag f ö ska kasta ett bläckhorn på — eller möjligen korsfästa på kyrkporten i Wittenberg — så snart jag har tryckt på sändknappen).
David Nessle | 2006-01-04 kl 5:38 | #Tja David (inte Daniel - mina kinder rodnas!), hur är läget? jag känner din syster Tove. Och dig, litet grand. Jag glömmer aldrig när du, ungefär vid Skanstulls tunnelbana, då vi diskuterade vad klockan var, som en kommentar till min favvokompositör Bartók, benämnde honom "de små sekundernas mästare", eftersom vi pratade om minuter och sekunder. DET var sannerligen bildning! Jaja, nu har jag oututat mig själv, men jag är full, så det må vara hänt. Hälsa din syster! och förlåt än en gång att jag kallade dig "Daniel"!
P | 2006-01-04 kl 6:02 | #Outat, var det. Jaja.
P | 2006-01-04 kl 6:04 | #Jaså, är det du som är P? Själv minns jag en fest där du gnolade en elak — och träffande — parodi på Mozarts pianokonserter — även det gjorde ett ganska bildat intryck. Och jag kände mig ett ögonblick lättad över att jag just hade sagt att jag föredrog Haydn (vilket lite grann knyter an till den normativa och förtryckande aspekten av bildningsbegreppet som Pomoqueer talar om ovan). Men du hade lyckats otuta i mig just då att Mozart var en riktig klyschmånglare (jag lyssnar fortfarande på honom i smyg).
David Nessle | 2006-01-04 kl 6:10 | #Mozart är bra; när han anstränger sig. Vilket inte ofta. För det mesta skrev han blaj, som OBILDADE människor nu, ganska långt senare, och till Mozarts stora förvåning, tror är bra. Men som bara var matpengar. Men när han lade manken till skrev han ju sådana oöverträffade mästerverk som t. ex. klarinettkvintetten och Requiem. Obildning är, för att än en gång, och för (jag lovar) sista gången, tro att allt som Mozart skrev var GENIALT. Att tro mera på ett namn än vad man hör med de hära broskanhopningarna som sitter på huvet.
P | 2006-01-04 kl 6:26 | #Men det hära med förtryck och så är ju ganska tramsigt. De som tror att kanon är godtycke, och som alltid vill dra fram förtrycksaspekterna - är inte de som folk som inte förstått en vits, och då vill argumentera för att all humor är förtryck?
P | 2006-01-04 kl 6:30 | #Jag visste vad reifiering var men har nu lärt mig katakres. Skulle aldrig göra anspråk på att vara bildad (vilket jag inte heller ligger sömnlös över), men roades av följande Lefebvre-citat:
"The bourgeois always has the feeling that he is but a grocer or a philistine. When revolutionaries declare themselves materialists, the cynic who in the soul of the bourgeois lives side by side with the poet, the lawyer and the pig, mutters to himself, 'What fools, who could be more materialist than me?' Then his 'inner poet' replies, yes, your life is dull, boring and disgusting, but there are always values. Up above your life, shining down upon it, there is France, or Germany, Liberty, Beauty, Truth, Love, Purity, Reason, Dynamism, Command of the High Seas, and so on."
(ur "Mystification: Notes for a Critique of Everyday Life, i översättning givetvis)
Johan | 2006-01-04 kl 9:34 | #Tack för citatet från EB, PoMoQueer.
"The concept of BILDUNG (“formation”), linked to Humanität as harmonious development of individuality, was central to Goethe's work. His protagonist, Wilhelm Meister (in Wilhelm Meisters Lehrjahre, 1795-96), progresses through a series of metamorphoses of role and character".
Jaha, hyfsat nära mitt: "Bildning syftar på en omvandling av hela personligheten genom en rad erfarenheter. Detta är vad som gestaltas i alla de bildningsromaner (Goethes Meister, Manns Bergtagen) . . ."
Och sedan: "adapting to wise and authoritative models outside the self." Inte heller det så hemskt långt ifrån mitt antagande: "jag menar att bildning rimligtvis måste inbegripa någon idé om vägledning." Nu var ju min karakteristik knappast så ingående och välformulerad som artikeln i EB, men ändå. Håller även med om att detta bildningsbegrepp kanske inte är speciellt relevant idag.
Till slut: instämmer kanske inte helt och fullt med ditt påstående att bildning är ett djupt borgerligt begrepp för att det betonar individens förmåga och blundar för kollektivet. Artikeln i EB hävdas ju att Meister, som bildad, anpassar sig till auktoritativa modeller och förebilder "outside the self". Inte heller Goethe tycks i slutänden tro så mycket på "the inner kernel of selfhood". Kanske är han åttiotalist.
Rickard Troll Leverwurst | 2006-01-04 kl 9:42 | #RHL
Jag skulle heller aldrig göra anspråk på att vara bildad. Bara inte obildad.
P | 2006-01-04 kl 9:52 | #Nej David – givetvis är det inte i Wilhelm Meister som pudeln uppenbarar sin kärna utan i Faust. Låt mig citera – efter pudelns metamorfos genom trollformler.
”Faust: Ah det var alltså pudelns kärna?
En vandrande skolast? Det lockar mig till skratt.
Mefistofeles: Var hälsad lärde man! Ert lilla spratt
kom mig att svettas. Jag är matt.
Faust: Vad heter du?
Mefistofeles: En fråga utan vikt (En sann bloggare)
för en sån man som ni, en som föraktar
så grundligt ordet och som traktar
till tingens djup och avskyr sken och dikt.
Faust: Bland folk som du hör det till pjäsen
att namnet anger klart ert väsen.
Fördärvaren man kallar er,
Flugfursten, Lögnaren och annat mer.
Vem är du säg?
Mefistofeles: Del av den kraft vars lott
är: alltid vilja ont och alltid verka gott.”
Vad jag avsåg med det långa citatet från Encyclopedia Britannica var att ta en text på måfå i vår västerländska kanon och visa hur själva kanonbegreppet är djupt förbundet med föreställningen om att varje individ har en kärna – en gnista av ande. En metafysisk mystifikation, som vi alla dagligen umgås med i form av metaforer. Hela språket är indränkt i denna föreställningsvärld.
Det är denna ”kärna” som skall bildas, formas efter det borgerliga samhällets krav. Föreställningen om bildningens godhet dyker ju upp samtidigt med 1700-talets encyklopedister och deras tro på förnuftets saliggörande makt. Men den Bildung som Goethe strävar efter är djupt rotad i Platons idévärld och den kristna metafysiken.
Någon sådan pudelns kärna finns förstås inte (i betydelsen har utsträckning i tid och rum). Vad som finns är en mängd språkliga efterlämningar som framskapar denna inre glöd, denna formbara ande – denna, i kanon återskapade. Genom att läsa den västerländska kanon skapas den Bildung som man trodde sig kunna nå. Via språket skapas föreställningen om att Bildung finns och kan nås – via ytterligare läsning – utan att man någonsin nå fram till en slutlig och formfulländad bildning. Circulus vitiosus.
Därför går Josef Knecht ut ur Kastalien.
PoMoQueer | 2006-01-04 kl 10:21 | #Så Goethe är inte 80-talist, menar du PMQ, utan i stället platonist och kristen, vilsen i metafysiska mystifikationer? Det känns som en väl traditionell position. (Bildad, skulle man kunna säga).
Vore det inte intressantare att läsa Goethe som 80-talist? Då skulle bildningsromanen vara en litterär demonstration av det omöjliga i föreställningen om en kärna av "inner selfhood", en föreställning som ju enligt EB också gradvis överges i Meister till förmån för färdiga kulturella modeller, utifrån hämtade scripts. (Dina påståenden matchar inte riktigt det citat du bjöd på.)
Rickard Troll Leverwurst | 2006-01-04 kl 10:39 | #RHL
Kan vi inte ha en separat tråd om Meister? Malte? Då jävlar.
P | 2006-01-04 kl 11:13 | #Tycker du att det är korkat av mig att diskutera en roman av Goethe på en litterär blogg?
Rickard Troll Leverwurst | 2006-01-04 kl 11:18 | #Högt ärade herr Leverkorv. Edert förslag till läsning av Bildungsromanen som genre är intressantare än jag (motvilligt) vill tillstå. Jovisst vore det givande att läsa individens utveckling som en vandring från tron på överspända ideal till praktiskt anpassad förnuftsvarelse – från idealitet till realitetsanpassning. Om det inte vore för att detta redan är den läsning som är gängse.
Vad jag avsåg var föreställningen om ett inneboende något ”besjälar” individen är en förutsättning för läsandet av kanon (det är det som är riktningen i ansträngningen) och när man läst försvarliga delar av kanon (ingen blir fulläst) har man format den ”sköna själ” som var någon slags ursprunglig drift i det hela.
Idévärlden upplöses i den materialitet som antalet förbrukade papperssidor och bloggosfärer lämnat efter sig. Liksom den överspända idealisten med tiden blir en god borgare med intresse för viktualier, balansräkning och kryddhandel.
Låt mig citera Henrik Schück (svårartat frankofilt rationell och icke anfäktad av den tyska anden) : ”[H]ur utbildas Wilhelm Meister till en helgjuten, harmonisk människa? Lösningen av problemet är densamma som i Torquato Tasso: genom att avlägsna det fantastiska i sitt väsen och genom att, bibehållande sinnets idealitet, med denna ideala livsuppfattning förena blick för livets realiteter och praktiska uppgifter – således genom att förvandla Sturm und Drangs världsåskådning till nyhumanismens” – och lite senare – ”Målet för honom är heller icke socialt utan snarast enbart den egna personlighetens utbildning. Denna personlighet skall bli såsom ett grekiskt konstverk, men vara till blott för sin egen skull.” – och ytterligare lite längre fram - ”… och i sin ålders höst utgav han en fortsättning, Wilhelm Meisters Wanderjahre (1829) som skulle visa oss livskonstnären inom samhället. Det hela är egentligen en samling noveller, inom vilka idén skulle vara den sammanhållande tråden. Goethe framlägger här sina tankar om staten, uppfostran, äganderätten och en mängd andra saker…”
Den mänskliga andens omvandling till en god Spiessbürger. Det är just det borgerliga samhällets ideal – bildningsideal. ”Denna personlighet skall bli såsom ett grekiskt konstverk” Men därmed överger man på intet sätt föreställningen om den (metafysiskt) djupt rotade, i medvetandet stramt sammanhållna, individualiteten – tvärsom:
Det är här den skapas.
PoMoQueer | 2006-01-04 kl 11:49 | #Nejfan Rickard! Jag är allvarlig.
P | 2006-01-04 kl 12:35 | #Jag tycker att dina inlägg kan vara lite svåra att följa på grund av din stil, men jag tackar än en gång för citaten. Mitt förslag var nu inte direkt att läsa bildningsromanen som en vandring från överspänd idealism till småborgerlig realism - det är säkert en legitim om än något uppenbar läsning, och den har ju gjorts, som citaten visar. Mitt förslag var snarare att läsa bildningsromanen i ljuset av de samtida uppfattningar som du själv betecknat som åttiotalistiska.
Jag är alltså inte alls övertygad om att Goethe antar att en person har en "inner kernel of selfhood" (vad nu det skulle betyda), det vill säga att hans romaner på något sätt skulle driva en sådan tes. Hans verk strävar tvärtom ofta mot ett slags upplösning och destabilisering av individen (Werther, Valfrändskaper). Intressant nog går en sådan tendens hand i hand med en upplösning av den traditionella romanformen. Det påpekar ju också Schück i sin kommentar till Meisters slut: "Det hela är egentligen en samling noveller."
Rickard Troll Leverwurst | 2006-01-04 kl 12:37 | #RHL
(Mitt senaste inlägg riktat till PMQ).
Rickard Troll Leverwurst | 2006-01-04 kl 12:38 | #RHL
Fy fan, vad det stinker av vita västerländska män definierad kanon här! När senast citerade någon av er grabbar en kvinnlig författare??? Hur kan ni bara med, att ens ta ordet bildning er mun? Vet ni vad bildning är? … Å andra sidan. Varför alls möda sig om att rådbråka en bunt inkrökta onanistiska manshjärnor. Adieu.
Olga | 2006-01-04 kl 12:51 | #… eller för den del kvinnlig kritiker, litteraturvetare, teoretiker etc etc etc
Olga | 2006-01-04 kl 12:52 | #Skit ner er, kort och gott. Adieu, igen och för gott.
Tja, mina favvoförfattare råkar vara Emily Dickinson. Och Ingrid Arvidsson. Och Virginia Woolf. Och min favorit bland de nutida filosoferna råkar vara Martha Nussbaum. Men det var ju inte det vi pratade om, din överspända jävla kvothitler.
Förresten, rätt skall vara rätt. De små sekundernas HÄXmästare sa du ju, David.
P | 2006-01-04 kl 13:02 | #Och bland mina favoritkompositörer kan jag nämna Sofia Gubajdulina. Och Tori Amos. Etcetera, etc, &c … Och bland mina favorithatobjekt på den här bloggen kan jag nämna Olga. Inte en enda man i den kategorin. Bara du.
P | 2006-01-04 kl 13:10 | #Skulle naturligvis vara: Och som favorithatobjekt på den här bloggen har jag Olga.
P | 2006-01-04 kl 13:12 | #Om man tycker att det saknas ett viktigt perspektiv i en öppen diskussion får man väl rimligen ta på sig att föra in det själv och inte omedelbart lägga det ansvaret på andra.
Rickard Troll Leverwurst | 2006-01-04 kl 13:38 | #F ö. tycker jag att herr Lewerborst börjar ta sig. Han är ju riktigt intressant när han inte beskyller folk för att namedroppa Beethoven utan att ha läst honom.
P | 2006-01-04 kl 13:48 | #Ja det var just det som var det motvilliga i mitt svar ovan. Det är intressant att läsa den borgerliga, sekulära individens framkomst som småborgare och materialitetsanpassad individ i ljuset av det postmoderna upphävandet av den metafysiska grund språket vilar på – eller snarare de förmodade objekt (reifierade eller ej), som den språkliga gesten pekar på. Jag upprepar upphävandet (i de ständiga upplösningarna av dikotomier) inte förnekande.
Hur Goethe resonerade har jag ingen aning om. Personen är död sedan 1832. Vad jag syftar på är det språk som möter oss i de reella texterna – inte sekundärlitteraturen. Detta språk är (förstås) inmängt med allehanda referenser till Gud, Själen och Kärleken.
Goethe var inte religiös i någon djupare mening försäkrar handböckerna. Här bör man nog skilja på den yngre Sturm und Drang –individen och det äldre Geheimerådet. Han använde sig i vilket fall av de metafysiska gestalterna tex i Faust och han uppger sig tro på ett liv efter detta – enligt samtida brev. Det var emellertid inte religionen som fick Werther att ta sitt liv, det var den stukade känslan. Känslornas suveräna rätt med Rousseau, Klopstock, Shakespeare och Ossian som förebilder skapade Werther.
Här finns fröet till dagens borgerliga individ. Inget får inkräkta på den individuella känslans primat – bara det inte skadar en annan borgerlig individ. Allt tvång – konvenans, hovceremoniel eller religiösa diktat är förhatligt.
Och det är här man (kanske) kan sätta in en postmodern stöt. När Werther har läst ur Ossian för Lotte bryter en ström av tårar fram ur Lottes ögon. Werther och Lotte kände sin egen olycka i de diktade gestalternas öde. Det är språket som framkallar känslan och det är känslan som har rätt. I det mest exalterade ögonblicket sker följande:
”Hela tyngden av dess ord föll över den olyckliga. /…/ Världen sjönk samman kring dem. Han slog sina armar om henne, tryckte henne till sitt bröst, och betäckte hennes skälvande, stammande läppar med rasande kyssar. - Werther ropade hon med halvkväd stämma och vände sig bort.” Efter den kyss som följer vill hon inte se Werther mer och han tar sitt liv.
Ossians sånger spelar här rollen av förmedlaren av känslor. Det är genom texten som känslorna får sitt utlopp och blir ”förstådda” - kanaliseras. På samma sätt är det genom texter, teveprogram och teater som vår tids individer skapar sig själva dagligen och stundligen som individer. (Språkets performativitet – eller retoriska kraft.) Språket skapar individen i en jagframkallande gest. Och den individ som blivit anropad, tilltalad, framskapad tror sig själv vara ursprunget till de ord, till de känslor som framkallas i dess sinne och väller ur dess mun.
Jovisst – den borgerliga individen med den fasta tron på sig själv, sina inre känslor, sitt allomfattande förnuft och sin individuella överhöghet framför andra (jagets koherens och immanens), bär inom sig fröet till sin egen undergång.
PoMoQueer | 2006-01-04 kl 14:00 | #PoMoQueers inlägg är i själva verket skrivna av en sån där slumpgenerator som skapade postmoderna texer på vilket tema som helst, bara man skrev in nyckelorden, och som var så populära för några år sen. Jag svär.
P | 2006-01-04 kl 14:08 | #Titta t. ex på den märkliga användningen av ordet "reella" ovan. Bara en dator kan skapa så onaturlig prosa.
"The inner k