Förespråkandet för medlidande till djuren, som de lägsta varelserna på jorden, är ju även tydlig i "Disgrace". Och om du skall läsa "Stranger shores" så undvik den svenska utgåvan. Hälften av essäerna är ju utelämnade!

Ps. Ok, förlåt. Off the topic.

Annars kommer jag att tänka på Wislawa Szymborskas dikt om Brueghels två apor (publicerad i ett nummer av "Djurens Rätt!") som jag i tidiga tonåren lärde mig utantill och brukade citera för oförstående köttätande klasskamrater i hopp om att dikten skulle få dem att Inse människans Ondska och Rovdrift på de Arter vi delar denna Planet med. (Det fungerade inte. Alls.)

Och Nicke Nyfiken, förstås.

Coetzee: Jag fick "Främmande stränder" rekommenderad för mig i ett annat sammanhang alldeles nyligen. Jag måste uppenbarligen läsa den.

Det nyskapande: Jag tror att det nyskapande (inom ramen för traditionen) var en viktig kvalitet i litteraturen redan hos neandertalarnas begravningsriter. Jag menar, om en viss dikt inte bevekade gudarna nog, så gällde det förstås att förbättra den. Men minns också vad dr Johnson på ett ungefär sade till en yngre kollega: "Ert verk är både bra och nyskapande. Men det som är bra är inte nyskapande, och det som är nyskapande är inte bra."

Apor: Är vanliga som metaforer från antiken och framåt. Har för mig att Ernst Curtius ägnar dem en liten studie i sin bok om europeisk medeltid. Och så finns ju Will Selfs idéroman "Great Apes", förstås.

"Men bäst jag, lustig med mitt arv, / en apa i mitt tidevarv, / vann dårars lov och klokas löjen, / på lyckans ban jag miste klev, / på gillstu´n inkvarterad blev, / en ode över motgång skrev … / O, värld, så flykta dina nöjen!"