Errata

Böcker: Turgenjev, Mann, Tsypkin, m m

Gjorde en raid genom bokstaplarna för ett tag sedan… Och läste först Fäder och söner av Turgenjev. Som framgår av titeln är det en generationsroman i mer specifik mening än den gängse. Läsvärd, men knappast omistlig. Vet någon i den bildade läsekretsen om Turgenjev skrivit något omistligt som man borde kasta sig över?

Turgenjev har för övrigt en viktig roll i Dostojevskij-skildringen Sommaren i Baden-Baden [Ad Libris, Bokus] av Leonid Tsypkin. Jag kan inte riktigt hålla med Susan Sontag om att det skulle vara en av 1900-talets viktigaste romaner, men den fångar väldigt snyggt ett visst temperament: det där på en gång hyperkänsliga och klumpiga, som ser till att göra alla små problem stora, samtidigt som själva processen noggrant registreras till bruk för senare grämelse. Tonen i boken påminner mig starkt om något, men jag kan inte komma på vad. Thomas Bernhards monomanier korsade med Kertész förädlade kverulans? Jag är inte helt säker. För övrigt använder boken på ett mycket konsekvent sätt en simningsmetaforik i sina sexscener.

I förbigående nämns Turgenjev även i Den gamla skolan [Ad Libris, Bokus] av Tobias Wolff, där dock de stora birollerna innehas av Robert Frost, Ayn Rand och Hemingway. Boken är en charmig och snabbläst roman om författande och fiktion – postmoderna favoritteman som av Wolff behandlas på ett opostmodernt sätt.

Sedan har jag läst Buddenbrooks [Ad Libris, Bokus] av Thomas Mann. En av de romaner som gör en kvalitet av kvantiteten, så att säga. Jag uppskattar särskilt sista delen, om den mycket mannska konstnärssjälen Hanno Buddenbrook. Men annars är Bergtagen mer i min smak.

Och för att fylla den svenska samtidskvoten har jag läst Ryttlarna [Ad Libris, Bokus] av Mats Kolmisoppi, som – sorry, Mats! men grattis till Aftonbladets litteraturpris! – kändes lite väl planlöst ihopklippt. Nittonhundranittiotalsminimalism, Autisterna och Kafkas indianfragment spökar utan att riktigt få kontakt med varandra.

Jag avser att återkomma om fler böcker jag läst, men inte hunnit kommentera.

Detta inlägg publicerades m�ndag, 12 december 2005 kl 23:02 och är sorterat under Boktips. Du kan följa kommentarer till detta inlägg via RSS 2.0. Kommentera gärna. Det går också att skapa en "trackback" från din egen webbplats.

19 kommentarer till “Böcker: Turgenjev, Mann, Tsypkin, m m”

Det enda jag vet om Turgenjev är att han hade en av sin samtids tyngsta hjärnor (bokstavligt talat alltså — kring två kilo om jag minns rätt). Att jämföra med Anatole France som hade en hjärna som en kolibri … inte för att det menligt verkar ha påverkat hans skriverier.
David Nessle | 2005-12-12 kl 23:59 | #
Senilia får väl räknas till det centrala i Turgenjevs produktion. Rekommenderas.
Exeget | 2005-12-13 kl 7:52 | #
Apropå "Buddenbrooks" kanske jag kan få bjuda på "Historien om en överläpp": http://www.bodilzalesky.com/blog/2005/12/05/historien-om-en-overlapp/
Bodil Z | 2005-12-13 kl 12:07 | #
Bergtagen är bättre än Buddenbrooks, instämmer. Mer idébaserad, mer nyskapande, mer i min smak. Men det är hårfint. Julbordet Buddenbrooks är också svåremotståndlig, i all sin dekadens. ("Förresten borde ni inte röka så många cigaretter, Buddenbrook, ni får ju ingenting ut av havsluften.") Mer fin de siècle än så här blir det inte.

Nyskapande? När all litteratur egentligen bara är skumma utväxter av typ Enuma Elish och neandertalarnas begravningsriter?

Litteraturvetaren René Wellek skriver nånstans om hur den djupa orsaksförklaringen tenderar att leda till en oändlig regress, aldrig till den kreativa processens innebörd av nyskapelse. Bra sagt, tycker jag. Ur ett allomfattande perspektiv (Sapfo, Cervantes, Proust) är Bergtagen kanske ingen milstolpe. Men sett till kompositionen (där gestalterna som avlöser varandra främst representerar hållningar) tycker jag nog att man kan tala om den som nyskapande.

Är 'nyskapande' en kvalitet i sig? Jag vet inte. Inte sällan skrivs de största verken i kölvattnet av de verkliga isbrytarna. Beckett skapade t.ex. inte det absurda dramat. Men nog är han (har han blivit) dess främsta företrädare?

Åt andra hållet tycks nyskapelse ofta vara lika med just kvalitet. Kanske rentav förbluffande ofta?
Ola K | 2005-12-13 kl 15:04 | #
Jag har inte läst Turgenjev, men lustigt nog bläddrade jag just förbi en essä om honom, i Coetzees "Främmande stränder. Texter om litteratur." Apropå omistlig eller inte så kan man där läsa att:

Denna roman, som uppenbarade för det ryska folket att en fas i rysk historia var över och att en ny tid, om än aldrig så svårgripbar, nu skulle ta sin början, blev omedelbart föremål för kontroverser. [—] Författaren fick ta emot anonyma hot. Han blev både gratulerad (ibland av människor som han avskydde) och fördömd. Isaiah Berlin skriver: "Ingen i hela den ryska litteraturhistorien, kanske inte ens i litteraturhistorien generellt, har blivit så hårt och ihärdigt angripen, från såväl höger som vänster."
Aniara | 2005-12-13 kl 17:34 | #
Här ett prosapoem ur Senilia.

"En sjöresa

Jag var på väg från Hamburg till London med en liten ångbåt. Vi var två passagerare, jag och en liten aphona av wistitirasen, en present från en köpman i Hamburg till hans engelske kompanjon. Den var kopplad med en tunn kedja vid en av bänkarna på däck och kastade sig oroligt hit och dit och pep jämmerligt som en fågel.
Varje gång jag gick förbi den sträckte den ut sin svarta kalla lilla hand mot mig och såg på mig med sina sorgsna, nästan mänskliga små ögon. Jag tog dess hand, och då slutade den att gnälla och blev lugn.
Det var alldeles stilla. Havet bredde ut sin orörliga blyfärgade duk omkring oss. Det verkade inte stort eftersom det täcktes av en tät dimma som till och med dolde masttopparna och med sitt mjuka töcken förblindade och tröttade ögonen. Solen hängde som en mattröd fläck i detta töcken men antog mot aftonen en starkare brandröd fara som gjorde ett besynnerligt hemlighetsfullt intryck.
Långa raka veck, som liknade vecken i en tung vävnad av siden, löpte det ena efter det andra ut från ångarens för, vidgades efterhand, krusades medan de vidgades, slätades åter skälvande ut och försvann. Skummet piskades upp i bubblor av de enformigt stampande skovelhjulen, blev mjölkvitt, brast med ett svagt fräsande sönder i ormande strömmar som smälte samman och försvann även de, uppslukade av dimman.
En liten klocka i aktern ringde hela tiden utan uppehåll och med samma klagande ljud som apans jämmer.
Då och då dök en säl upp för att med en tvär dykning åter försvinna under den knappt brutna vattenspegeln.
Kaptenen, en tystlåten man med ett solbrant buttert ansikte, sög på en kort snugga och spottade misslynt i det liksom stelnade havet.
På alla mina frågor svarade han bara med några korthuggna grymtningar. Jag blev alltså nödsakad att ägna mig åt min enda reskamrat, apan. Jag slog mig ner bredvid den, varvid den slutade gnälla och på nytt sträckte ut sin hand mot mig.
Den orörliga dimmans sömngivande dis fick makt över oss båda, där vi satt sida vid sida som syskon, försjunkna i samma omedvetna tankar.
Nu ler jag åt det, men då hade jag en annan känsla.
Jag kände att vi alla är barn av samma mor, och det gjorde mig varm om hjärtat att det stackars lilla kräket så förtroendefullt lät sig lugnas och tydde sig till mig som till en bror.
November 1879"
Exeget | 2005-12-13 kl 19:37 | #
Översättaren är Sven Vallmark.
Exeget | 2005-12-13 kl 19:38 | #
För mig är den här meningen - "Nu ler jag åt det, men då hade jag en annan känsla." - den lilla berättelsens hjärta.
Exeget | 2005-12-13 kl 19:39 | #
Jag skulle rekommendera "Ett adelsbo" som är Turgenjevs mest tilltalande roman (om den är "omistlig" kan förstås alltid diskuteras!). Och naturligtvis novellerna i "En jägares dagbok".
Söderberg | 2005-12-13 kl 20:53 | #
Verkligt underbar passage - detta med apan. Vaga minnen av litteratur där apor figurerar fladdrar förbi. Karen Blixen, Axel Munthe. Så fort en apa är med får en berättelse en anstrykning av tragik.
Ursäkta detta sidospår- å andra sidan är väl just stickspåren Erratas specialitet…
Eva Ström | 2005-12-13 kl 22:27 | #
Monkey buisness. En av Kafkas tidiga noveller hade väl en gästföreläsande apa i huvudrollen? Och Shakespeares samlade verk lär som bekant kunna knackas ner av ett oändligt antal daktylografiska apor lika gärna. Hm. Peter Høeg har visst också skrivit något i ämnet. ("En apa närmade sig London. Den satt på en bänk i en segelbåts öppna sittbrunn … " Inspirerad av Turgenjev kanske?) Och Anna Maria Lenngren!

"Men bäst jag, lustig med mitt arv, / en apa i mitt tidevarv, / vann dårars lov och klokas löjen, / på lyckans ban jag miste klev, / på gillstu´n inkvarterad blev, / en ode över motgång skrev … / O, värld, så flykta dina nöjen!"
Ola K | 2005-12-14 kl 10:51 | #
Exeget: Har inte vi träffats förut? Nu ler jag åt det, men då hade jag en annan känsla.
Jakob | 2005-12-14 kl 11:07 | #
Turgenjev: Tack för läsförslag och apcitat. Turgenjev är ju en typisk sådan författare som är berömd, men som aldrig kvalar in på några litteraturvetenskapliga kurslistor eller för någon klassikerpocketutgivning, och som på så sätt lätt slinker förbi en.

Coetzee: Jag fick "Främmande stränder" rekommenderad för mig i ett annat sammanhang alldeles nyligen. Jag måste uppenbarligen läsa den.

Det nyskapande: Jag tror att det nyskapande (inom ramen för traditionen) var en viktig kvalitet i litteraturen redan hos neandertalarnas begravningsriter. Jag menar, om en viss dikt inte bevekade gudarna nog, så gällde det förstås att förbättra den. Men minns också vad dr Johnson på ett ungefär sade till en yngre kollega: "Ert verk är både bra och nyskapande. Men det som är bra är inte nyskapande, och det som är nyskapande är inte bra."

Apor: Är vanliga som metaforer från antiken och framåt. Har för mig att Ernst Curtius ägnar dem en liten studie i sin bok om europeisk medeltid. Och så finns ju Will Selfs idéroman "Great Apes", förstås.
Malte | 2005-12-14 kl 11:25 | #
Ernst Robert Curtius – i "European Literature and the Middle Ages" - har mycket riktigt med ett kapitel om apan. "The Ape as Metaphor", kapitel XIX för att vara noggrann. (Princeton UP, sjunde tryckningen 1990).
Exeget | 2005-12-14 kl 11:34 | #
Jag pratade vid ett tillfälle med Kafkakännaren Harry Järv, som ivrigt förfäktade (det är inte många som verkligen FÖRFÄKTAR saker nuförtiden) att Kafkas bildade apa var ett lån från Hoffmann. Någon som vet mer?

Annars kommer jag att tänka på Wislawa Szymborskas dikt om Brueghels två apor (publicerad i ett nummer av "Djurens Rätt!") som jag i tidiga tonåren lärde mig utantill och brukade citera för oförstående köttätande klasskamrater i hopp om att dikten skulle få dem att Inse människans Ondska och Rovdrift på de Arter vi delar denna Planet med. (Det fungerade inte. Alls.)

Och Nicke Nyfiken, förstås.
M. | 2005-12-14 kl 12:51 | #
J.M. Coetzee skriver i "The lives of animals" (ursprungligen en Princeton-föreläsning), en hel del om apor och Kafka. Elisabeth Costello tror sig vara säker på att Kafka hade läst forskningsrapporterna från Kanarieöarna i början av 1900-talet där man hade gjort avskyvärda, helt omotiverade, experiment på apor och därifrån fått inspiration till sin novell. Dessutom ställer hon sig frågan om Kafkas apa, som var verbal och intelligent, plötslig hade börjat bete sig mindre mänskligt därmed blivit ovärdig människans empati. Jag har läst Peter Singer, Szymborska och I.B. Singer men tycker nog Coetzee utan att slå på stora trumman berört mig mest av alla i det avseendet.

Förespråkandet för medlidande till djuren, som de lägsta varelserna på jorden, är ju även tydlig i "Disgrace". Och om du skall läsa "Stranger shores" så undvik den svenska utgåvan. Hälften av essäerna är ju utelämnade!

Ps. Ok, förlåt. Off the topic.
Joakim Grönesjö | 2005-12-14 kl 18:06 | #
1:a budet: Ingenting (nåja) är utanför ämnet på Errata. I övrigt instämmer jag. Vill även rekommendera Coetzees debutroman Dusklands från 1974, där Vietnamkriget reflekteras i en vit landägares "möte" med den afrikanska urbefolkningen på 1700-talet. (Skymningsmarker, 2005.)
Ola K | 2005-12-14 kl 19:37 | #
Jo, Duskland är fin och Heart in the country likaså. Intressant hur det är totalt omöjligt att spåra några språkliga likheter efter hans tidiga romaner. Hur som helst, den senaste, Slow man var inte riktigt lika bra som t.ex. Youth eller Disgrace.
Joakim Grönesjö | 2005-12-14 kl 20:52 | #
Alla avvikelser från ämnet som är intressanta är tillåtna. Och här sägs ju en massa intressant. "Stranger shores", således, är härmed inknappad till nästa nätbokhandelsbeställning. Jag är nära nu att avvika ännu mer genom att börja tala om Sydafrikaskildringen hos Jacob Wallenberg respektive Thomas Pynchon, men hejdar mig nästan i tid…
Malte | 2005-12-14 kl 22:24 | #

Böcker: Turgenjev, Mann, Tsypkin, m m

19 kommentarer till “Böcker: Turgenjev, Mann, Tsypkin, m m”

Skriv en kommentar: