Malte Persson: Errata

Vad fattas då? Är det influenser utifrån? Det kunde man kanske tro på artonhundratalet men inte längre. Är det självförtroende som saknas? Eller är vårt land för bekvämt och befolkningen för nivellerad för att kunna frambringa några genier då och då?

Jag besökte nyligen Island- landet där man blir perplex av befolkningens enastående kreativitet. Björk. Olafur Eliasson. Sjón. Popmusik. IT. Teknik. Banker. Heta källor. Vad beror det på frågade jag Sjón, som allså fått Nordiska Rådets litteraturpris och desstom nominerats till en Oscar för sina sångetexter till Björk i Dancer in the Dark.
- Det är så lätt att bli publicerad här, sa Sjón. Och när man har publicerat något är det alltid någon som tycker det är bra, man blir så uppmuntrad. Och likaså om man gör musik.
Kan det vara förklaringen? Jag vet inte. men bibliotekarien på Nordens Hus var dessutom silversmed och bar eget halsband runt halsen, bredvid mig satt en operasångerska, och jag hade inte blivit förvånad om vaktmästaren brustit ut i en ballad.
Självförtroende. Tradition.
Javisst. Hela Island, hela lavaheden utstrålade självförtroende. En sjöfararnation som fått många impulser utifrån.
Blott barbariet var en gång fosterländskt påstod Tegnér.
Men visst frambringar väl också vårt land då och då några genier - hur nu detta ska definieras. Tänk på August Strindberg, Almqvist med flera.
Och även vår vän Tegnér var väl ett sorts geni, det märker man när man läser i hans brev.

Om en talang för konstnärligt alstrande nu har något att göra med genialitet.

Vad gäller Island tycker jag nog detta självförtroende skapar en upphaussning snarare än förbättrad kvalité. Men det finns en autentisk ådra av originalitet i mycket av det isländska, vilket inte går att hitta i Sverige där det mest har handlat utstuderade attityder till konst, musik och litteratur dem senaste 30 åren.

Med tanke på Islands befolkning - inte ens 300 000- så får man nog säga att de nått häpnadsväckande resultat. Att säga att i Sverige "det mest har handlat om utstuderade attityder till konst ,musik och litteratur de senaste 30 åren" tycker jag helt enkelt inte är sant.

Jag tror faktiskt att Jantelagen står för ett ganska ordentligt förtryck av kreativiteten i det här landet. Vi kan knappt ens drömma om att kartlägga dess bläckfiskarmar, som ständigt griper kring sig och försöker sänka folk som utstrålar självförtroende och skaparvilja. Du ser det varje dag i din dagstidning.

Apropå Sjóns kommentarer om hur lätt det är att bli publicerad på Island och hur bra det är för det litterära klimatet (detta har diskuterats tidigare - men då "vann" en mera exklusiv linje har jag för mig?) sa Björn Linnell, av alla, en gång till mig att han egentligen tyckte att man borde ge ut "allt" som kommer in, för man kan inte i förväg veta vem det så småningom lossnar för.

Klimatet här i S upplever jag som dubbelt: dels finns en nertryckande, snål attityd till andras alster - dels en skyddande, som också är förminskande och som omöjliggör, eller åtminstone försvårar, allvarlig kritik.

Riktig kreativitet låter sig f ö inte tryckas ner, den söker hela tiden nya vägar. Dagstidningen ligger i pappersinsamlingen samma dag den trycks.

Jag håller med Jakob - det finns mycket Jantelag här. Och även Tobbes kommentar att det finns en nertryckande, snål attityd till andras alster- Jag tycker man ser den också i bloggvärlden där man ofta dissar i stort sett allt - men vad är då bra, intressant? Jag tror det kommer av någon sorts felslut, om man påstår att något är riktigt dåligt framstår man själv som bättre ,superexklusiv även om man själv aldrig skapat något överhuvudtaget. Ibland tror jag denna attityd tillhör puberteten och ungdomen, men man ser den faktiskt också långt upp i åren. Jag tror den allvarligt hämmar kreativiteten. Kreativitens värsta fiende är rädslan.

Strindberg och Almqvist, ja. Som båda kom att tillbringa en hel del tid utomlands, om än på olika sätt. Men är inte Tegnér själv just ett exempel på någon vars talang borde ha åstadkommit mer än vad den gjorde? Han gömmer den i breven, där han klagar på mediokriciteten i sitt umgänge och i Sv Akademien etc. Vad skulle en Kellgren, en Thorild, en Ola Hansson, en Fröding ha kunnat åstadkomma om de inte tvingats slösa sin energi på småskaliga och småaktiga tvister i en mycket liten litterär miljö? Kanske ingenting, vem vet: alla sådana frågor är ju högst hypotetiska.

Så sant! Sen neggar folk lika ofta av lättja som osäkerhet, tror jag. Uttalar man sitt gillande, säger man 'ja' får man del av ansvaret - håller man sig till det småleende 'nejet' behöver man aldrig sticka ut huvudet, då tar man aldrig någon risk. Kreativitetens värsta fiende är rädslan.

Hur många innevånare hade 400-talets Atén? Renässansens Florens? Dagens Island? Storleken är inte problemet.

(Mitt förra inlägg avr reaktion på Evas, detta på Maltes - vi sitter visst alla vid datorn…)

"Kreativitetens värsta fiende är rädslan."

Underskatta inte lättjan.

Lättjan, ja… Och distraktionerna… Beträffande Island har det sagts att de under 1000 vinterhalvår haft ovanligt mycket tid över, att det var därför även bondebefolkningen i hög utsträckning var läskunnig etc. Intressant att se om det överlever satellittv och internet.

Men Tobbe har förstås rätt: Det är inte storleken som räknas, åtminstone inte på det sättet. Eller: Allt kan verka åt båda hållen, tycks det som. Har man väl bringat samman en kritisk massa av litterär talang så är litenheten antagligen en fördel. Genom ömsesidig uppmuntran, säkert, men förmodligen i minst lika hög grad också genom ömsesidig konkurrens.

Jag tänkte också ta upp det där med de långa vintrarna — inget att göra medan fisken torkar i rökgången annat än att slå sig ner och skriva Njals saga och putsa upp blytungkommentarerna till den rätta, lakoniska lystern. Schwarzenegger och Bruce Willis är totala amatörer i jämförelse med Gunnar från Lidarende och Hallgerd Högbyx.

Apropå kreativitet och mod: Raymond Chandler skrev i ett av sina brev — de är för övrigt genomgående fantastiskt underhållande läsning — att kreativ förmåga till åtminstone femtio procent består av kurage. Och var väl själv ett levande bevis för det. Men det hindrade honom förstås inte från att vara en av de värsta gnällspikar som någonsin fastnat i södra Kalifornien.

Ja vad skulle inte Tegnér åstadkommit utan sina ämbetsplikter. Det är trist att läsa allla hans förmande skoltal, som bara andas plikt. Men kanske kunde han vara så fri i breven eftersom de verkligen fungerade som hans ventil, en underbar frizon?
Hörde en isländsk författarinna igår som fick frågan om varför islänningar är så kreativa- och jag anar att de flesta islänningar får den frågan och är verkligt trötta på den och att det finns lika många svar som frågor.
Hon sa: Vi vet inte om den värld vi ska vakna till på morgonen är densamma som gårdagens. Vi lever med denna vulkaniska natur.
-Men ni är ju så få, bara 250.00 insisterade intervjuaren.
- Vi är 300.000 och vi känner oss som minst en miljon, svarade Krístin Marja Baldursdottir.
Här tro jag hon hade en poäng. Man känner inte av hur många man är. Det fordras som Malte skriver en kritisk massa, några som kan ta emot det man hittat på.
Vi har möjligen en romantisk syn på Island, deras långa mörka vintrar som gjorda för berättandet.
Det kan vara intressant att notera att Tyskland har ungefär denna syn på Sverige.
För ett år sedan var jag på en poesiafton i Heidelberg tillsammans med två andra svenska författare. Döm om vår förvåning när vi fick se kvällen annonserad som : Poesie am Polarkreis. Vi som läste var bosatta i Berlin, Kristianstad och Stockholm.
Den trevlige introduktören talade om den långa långa mörka vintern i Sverige då folk satt inomhus och berättade, berättade, berättade. Detta var nyckeln till den enastående kreativiteten i Sverige påstod han… Vi är ju också så få…
Jag trodde knappt mina öron. -Vi har ju faktiskt elektricitet, lampor och centralvärme! ville jag säga.
Men det kändes så behagligt att bli inlindad i denna mjuka, varma , mörka myt. Kanske ser vi på Island på ungefär samma sätt.
Kurage är definitivt bra för kreativiteten.
Och lättja , en viss dos lättja tror jag också är nödvändigt, en lättja som vågar ge sig hän, drömma, tänka underliga tankar.
Kombinerad förstås med en viss dos flit, eller låt oss hellre kalla det energi.
Kurage, lättja, energi, flit…

Lättja är viktigast av allt. Förmågan att driva runt. Som Goethe, en annan tjänsteman som eigentlich war Dichter sade: "Mitt råd är därför detta att icke tvinga sig till något utan hellre slå dank eller ligga och slå bort alla oproduktiva dagar och timmar, än att söka åstadkomma något, som sedan inte kommer att bereda glädje."

F ö tror jag verkligen på det där med vulkanzoner: Kalifornien, Japan, Island… Man vet aldrig hur landskapet ser ut i morgon. Mörker och kyla däremot, nja, de senaste 5000 årens kulturproduktion ger dock vid handen att lite varmare och ljusare klimat inte skadar. Själv trodde jag att det var det soliga sinnelag och den sorgfria livssynen i det italienska klimatet som stimulerade… Och deras vulkaner!

Eva Ström: "Poesie am Polarkreis. — Den trevlige introduktören talade om den långa långa mörka vintern i Sverige då folk satt inomhus och berättade, berättade, berättade. Detta var nyckeln till den enastående kreativiteten i Sverige påstod han… Vi är ju också så få…"

Ha ha!

Tobbe: om lättja är viktigast av allt har jag fel sorts lättja.

Skriver inte Thomas Bernhard också om det nånstans - sitt ingentinggörande som det fruktbaraste av allt…

Jag tror också på lättjan, men också på att med ett ryck vakna upp ur denna lättja, inse att man inte bara kan låta dagarna löpa.
Jag fick en gång för mig att Chefen fru Ingeborg just var en roman om detta, om kreativitetens gåta. Två principer: Chefen, Ingeborg, den perfekta, välordnade, stilmedvetna, disciplinerade och så Louis de Lorche den upplöste, den lättjefulle, den omoraliske, den slappe. Och det var Ingeborg som måste gå under för att romanens skulle födas.

Själens dunkla natt: ner till botten, och så, när allt är som mörkast - ljuset.

Johannes av Ingeborg