Skinnbandsbanditerna
Apropå det aktuella och svåruttömliga ämnet skinnband så kan jag inte avhålla mig från att citera Stig Ahlgrens bok Det kritiska uppdraget (1946), artikeln Skinnbandsbanditerna:
Malmö är av hävd och tradition skinnbandsbanditernas tillhåll. Skinnbandsbanditerna kan inte tänka sig en bok utan skinnband, liksom Capilloannonserna inte kan tänka sig honom utan hår. En häftad Shakespeare är för skinnbandsbanditen en styggelse, medan Marie Sophie Schwartz, vackert handmarmorerad och med guldbokstäver på ryggen, utgör en gedigen påminnelse om hur långt vi hunnit trots krig och socialism. Skinnbandsbanditen säljer inte litteratur, han säljer band. Det är helt skinnbandsbanditens förtjänst att de breda lagren i Sverige från gulascherna under förra kriget övertagit en snedvriden uppfattning av värdefull litteratur som skinnband i hyllmeter.
Ahlgren avslutar med orden: "Däremot kan vi alla vara överens om att den svenske arbetaren nu är mogen att avveckla sin förälskelse i äkta halvfranska band."
Det slår mig plötsligt att vegandebatten ännu inte nått till att dryfta materialvalen till bokpärmar och -ryggar.
Jonas Bergroth | 2005-11-24 kl 14:46 | #Själv slår jag gärna ett slag för trådbundet i stället för limmat. Att Bonniers, Norstedts m fl ger ut böcker kategoriserade som inbundna trots att det handlar om en sketen limrygg i hårda pärmar – det gillar inte jag.
Atlantis och Max Ström håller stilen. Gott.
Jag tror Ahlgren syftar på Nordiska Förlaget i Malmö. De gav bland annat ut en massa — välsignat copyrightfri — Jules Verne. En gång läste jag en tre, fyra Nordiska Förlagsutgåvor av Verne på raken och kunde konstatera att de hade anlitat översättare som ytterst pietetsfullt bevarade fransk satsföljd och meningsbyggnad. Efter några dygn började jag tänka och drömma i fransk satsföljd. Fördelen med deras utgåvor var att de inte hade strukit något i Vernes oändliga populärvetenskapliga utläggningar, vilket annars i princip alla förlag gör i Verneöversättningar, så jag fick äntligen veta exakt vad professor Otto Liedenbrock ansåg om olika geologiska avlagringar i "Till jordens medelpunkt".
Stig Ahlgren är för övrigt en av mina journalistiska idoler. Jag rekommenderar varmt "Obehagliga småstycken" där han samlat sin kritik från krigsåren. Bland annat anställer han räfst och rättarting med Kardemummas opportunistiska hållning under kriget och gör en genomgång av Krilonböckerna där han kommer fram till att de är mer berömvärda än bra.
David Nessle | 2005-11-24 kl 15:49 | #Äkta halvfranska band, trådbundet eller limmat. Den som går till sängs med en bok somnar och vaknar alltid med en vän.
Anders | 2005-11-24 kl 15:56 | #På tal om satsföljd och meningsbyggnad kanske följande inlägg kan vara nåt för Erratas läsare:
Skriftspråklig musikalitet
Håkan | 2005-11-24 kl 16:03 | #Det märkliga med språket är att det är det enda området av mänsklig verksamhet där kunskap inte spelar någon roll. Vi älskar Fredrik Lindström, men en fotbollens Fredrik Lindström skulle vara svår att tänka sig…
Jovisst var det Nordiska Förlaget som var Ahlgrens måltavla. För övrigt tror jag att Ahlgren kommer att återkomma här på bloggen framöver.
Och veganer får väl utveckla något slag sojaband, antar jag?
Malte | 2005-11-24 kl 23:55 | #Tre kritiker som jag tycker är föredömen: Stig Ahlgren (särskilt i yngre år), Dorothy Parker för hennes litteratur- och teaterkritik i New Yorker, samt Anthony Lane för hans film- och litteraturkritik i samma tidning (han är fortfarande verksam, men var kanske lite vassare för några år sedan).
Här rör det sig iochförsig om hybridgenren kritik som underhållning — alla tre skriver formidabelt roliga och snärtiga texter som dessutom oftast leder fram till insiktsfulla omdömen.
Och mot alla tre kan man iochförsig rikta invändningen att de ibland är lite svaga för att vara slagfärdiga på nyansrikedomens bekostnad.
David Nessle | 2005-11-25 kl 8:06 | #Stig Ahlgren var ett kritikergeni, en av få svenskar som den beteckningen känns passande på.
Oskar | 2005-11-26 kl 1:47 | #Tack för tipset om Stig Ahlgren. Jag har läst ett par av hans "Obehagliga stycken".
Bland annat gjorde han en elegant grej. Han misstänkte att John Landquist låg bakom en artikel som angrep Agnes von Krusenstierna. Men istället för att skriva artikeln "jag misstänker att det här är Landquist" gick han ett steg längre, plockade ett par citat ur en av Landquists böcker och skrev sedan artikeln "fyra skäl varför det här inte kan vara Landquist". Ahlgren gör läsaren övertygad om att L. är skyldig till angreppet och att han samtidigt är ohederlig nog att skriva raka motsatsen till vad han säger i sin bok. Snyggt.
Håkan | 2005-11-26 kl 18:13 | #Skinn = Inge bra. Det luktar illa och bleks i solen. Sen får man en lätt känsla av djurslakt och oskyldig avrättning. Nej tacka vet jag fuskpäls. ;)
Karro på Glamourbloggen | 2005-11-27 kl 0:24 | #