Flaubert i Sverige
Det här har jag tänkt på flera gånger, men det aktualiserades när jag nyligen hamnade i ett intressant samtal om Flauberts Salammbô: denna märkvärdiga historiska roman, som på en gång följer naturalistiska principer om noggrant faktainsamlande (svårt, med tanke på den dåliga källsituationen efter att Kartago jämnats med marken) och på en gång är en överdådig excess i orientalistisk dekadens och Gustave Moreau-aktiga ornamenteringar. Repetitiv och stillastående i det stora, men outtömlig och vibrerande i detaljerna: alla dessa belägringsscener och tempelinteriörer…
Alltså: Hur kommer det sig att Flaubert i Sverige – på litteraturvetenskapliga kurser, etc – bara är lika med författaren till (den i och för sig lysande) Madame Bovary och bara är kategoriserad som ”realist”? Att Flauberts stil (läs gärna Prousts artikel om den) och hans idéer om densamma aldrig diskuteras beror förstås på att det vore meningslöst att göra utifrån en översättning, men även givet det så återstår många sidor av författarskapet. Om man bara skall läsa en bok av Flaubert, så vore det kanske mer representativt att välja alla generationsromaners moder, L’Education sentimentale – ”Hjärtats fostran” på svenska –, där både den realistiska samhällsskildringen och det svärmiskt-konstnärliga finns representerat. (Huysmans framhåller i efterordet till Mot strömmen boken som en "veritabel bibel" för naturalisterna, men en som var alltför fulländad för att kunna byggas vidare på.)
Eller också kunde man välja Trois contes, vars tre starka berättelser spänner över både det rustikt realistiska, det visionära och det antikhistoriskt extravaganta.
15 kommentarer till "Flaubert i Sverige":
Tack för tipsen.
J | 2005-11-01 kl 11:47 | #
Kanske för att just Flaubert representerar allt det vi samtida genomsnittssvenskar förväntas ogilla i europeisk kultur?
I´m not Schottenius | 2005-11-01 kl 14:18 | #
Jag älskar novellen Ett enkelt hjärta (den är väl med i Trois contes?) Framför allt scenen där hon föreställer sig hur den jättelika papegojan tornar upp sig över horisonten.
Julian Barnes roman — eller vad man ska kalla den — Flauberts Parrot ger en ganska bra ingång till författarskapet rent allmänt. Särskilt om man — som jag var tidigare — råkar vara nedtyngd av den traditionella svenska synen på Flaubert som "realismens fader" och ingenting annat.
David Nessle | 2005-11-01 kl 14:30 | #
"svårt, med tanke på den dåliga källsituationen efter att Kartago jämnats med marken" - en del (inte alldeles lite) fanns ju nog skrivet i Rom visavi Kartago, men svårt förstås, och för att det är så långt tillbaka. Hur bra källor som Flauberts nu sist och slutligen sedan hade, kan man fråga sig.
. | 2005-11-01 kl 17:30 | #
Kan rekommendera breven också. Och den underbara Bouvard et Pecuchet.
Gunnar | 2005-11-01 kl 18:33 | #
Flaubert redogör för sina källor i det brev till Sainte-Beuve där han svarar på dennes negativa recension av boken.
Malte | 2005-11-02 kl 12:05 | #
Breven i härlig Pleïade-utgåva…
Trois contes är förresten mycket intressanta, ett Flaubertskt mikrokosmos som i koncentrat innehåller det mesta av det väsentliga. Finns de inte på svenska?
Tobbe | 2005-11-02 kl 13:49 | #
Tobbe: Jo, det är jag säker på att de gör, jag har själv ägt den en gång (mjukt omslag,
men inte pocket, vill jag minnas)
Gunnar | 2005-11-02 kl 14:05 | #
Flaubert på svenska:
http://websok.libris.kb.se/websearch/hitlist?searchId=30862&page=1
N.N | 2005-11-02 kl 15:36 | #
Ska böcker rekommenderas som berör Flaubert så är Jean-Paul Sartres förvisso oavslutade biografi "L'idiot de la famille" svår att komma förbi. Det är ett lysande porträtt av både Flaubert och hans tid.
Crister Enander
Crister Enander | 2005-11-04 kl 22:32 | #
"…bara är kategoriserad som 'realist'"
Det är kanske så att litteraturvetare med smak för tydliga motsatspar och dichotomier ogärna ser hur de gamla ärkefienderna, realism och romantik, faktiskt ingår ett slags symbios omring 1800-talets mitt, då esteticism, dekadensromantik och biologisk naturalism smälter samman till en helhet hos författare som just Flaubert, Poe, Baudelaire, Schopenhauer, och Nietzsche.
F.ö. skriver Thomas Mann på ett ställe om "Flauberts hårda esteticism, hans gränslösa tvivel med Intet som facit och med den hånfulla resignationen i 'Hein, le progrès, quelle blague!'" Kan man godta detta? Då skulle F. vara till en tredjedel samtida, två tredjedelar förlegad. Eller kanske alltigenom förlegad? Vissa samtidskännare menar ju att även den andliga nihilismen, ateismen är passé:
http://www.trotsallt.se/aktuellt_nummer/4-5_04/guds_aterkomst.htm
Pietro | 2005-11-05 kl 15:46 | #
Jo, men in Germany we have something called "projektionsyta". Så när Thomas Mann skriver "Flaubert" menar han egentligen sin egen bror, uschlingen Heinrich.
Klaus | 2005-11-05 kl 22:23 | #
Väl knappast i detta fall, då han avser beskrivningen av Flaubert som positiv? Som ett exempel nämligen på det artonhundratalets pessimistiska ethos som Mann själv ser sig som en del av, och senare i samma text kontrasterar med 1900-talets käcka socialism och framstegsoptimism - vilken han förknippar med uschlingen Heinrich!
Pietro | 2005-11-07 kl 12:36 | #
Litteraturvetare har även en smak för manifest och "-ismer", vars betydelse de stort brukar överdriva.
Men blir man verkligen sämre av att inte vara samtida? Jag håller på Flaubert och den esteticerande nihilismen.
Malte | 2005-11-08 kl 9:49 | #
"blir man verkligen sämre…?" Det beror på vem man frågar. Jag tycker nog att det sena 1800-talets och tidiga 1900-talets estetik var ett slags höjdpunkt eller guldålder i europeisk kultur (paradoxalt nog, då man gärna såg sig själv som silverålder eller dekadensperiod, fin de siècle osv). Men finns det någon tidsperiod som har varit så föraktad senaste halvseklet som 1800-talet? Borgerligt, esteticerande, världsfrånvänt, osv.
Nej, varför inte en renässans för esteticism och dekadens (passande paradox). Notera att ellerströms nyligen gett ut Théophile Gautier i svensk översättning.
Pietro | 2005-11-08 kl 13:08 | #